
Klicka på bilden för mer info.
Den goda smaken och anständighetens hämnande svärd.

I en artikel läste jag tidigare i år påstod någon att läsandet blivit en lyx och en statussymbol eftersom vi lever i ett samhälle där vi har ont om tid. Tiden är dyrbar och att kunna lägga tid på att läsa böcker blir en markering att man har det gott ställt och hinner läsa. Jag börjar förstå det tankesättet. Om man känner att dagarna inte räcker till är det lätt att bokläsningen prioriteras bort. Så är det för mig, och förmodligen för många av er. Jag känner i alla fall att skola, arbete och förhållande måste få gå först, och sedan finns inte mycket tid kvar. Och jag kan inte prioritera bort TV för jag tittar inte så mycket på den. 

Efter att ha läst och imponerats av novellsamlingen Den illustrerade mannen (läs min recension här) har Ray Bradbury gått och blivit en personlig favorit. Bradbury har mycket kritisk att säga om männskligheten och den västerländska civilisationen, och i hans böcker tar han tillfället i akt att uttrycka detta. Inte sällan utspelar sig hans noveller i framtiden eller i rymden, vilket placerat honom i Sci-fi-genren, men låt er inte luras: sci-fi är inte hans huvudsakliga intresse, det är bara ett kärl i vilket hans ilska och oro över världen ryms. Att vissa av hans böcker och noveller är mer än 50 år gamla gör dem inte mindre aktuella. 
Min första bekantskap med Kiran Desai var hennes andra roman, den prisvinannde och mycket omskrivna The inheritance of loss. The inheritance of loss har flera av de komponenter man förväntar sig av en bra roman; den är nämligen både välskriven och tankeväckande. En "globaliseringsanalys" beskrev jag den i min smått lyriska recension (som går att läsa här). Med anledning av detta gav jag mig på hennes debutroman: Kalabalik bland Guavaträden.
Joshua Ferris debutroman Then we came to the end utsågs av NY Times som en av årets tio bästa böcker 2007. Motiveringen var bland annat att den var "acidly funny." Ordet "funny" återkommer hela fem gånger i olika citat på bokens omslag, så jag hade anledning hoppas på skrattfest. Men humor är något väldigt subjektivt. I den mån man kan betrakta Then we came to the end som rolig, så är det i en tragikomisk mening. Svart humor och tragikomik är, för mig, humor när den är som bäst, men Then we came to the end är mycket mer tragisk än komisk. Jag skrattade sällan när jag läste den, och fann mig ofta sittandes med lätt rynkad panna, så som man gör när man läser något oroande. Detta betyder dock inte att den är tråkig eller dålig, för det är den verkligen inte. Låt mig förklara.
Så var det det här med humorn. Jag tvivlar på att Ferris försökt skriva en bok som i första hand uppfattas som rolig, även om den bitvis är det. När jag läser Then we came to the end uppfattar jag den som mycket mer än en satir. Det är en mörk, men samtidigt seriös bok. Det är en bok om det moderna, om hur det är att leva och verka i ett materialistiskt samhälle som huvudsakligen består av två komponenter: arbete och konsumtion - två potentiellt själadödande komponenter. Och hur det är att vara en del i detta maskineri. I boken får firman ett uppdrag som går ut på att skapa en kampanj som får bröstcancer patienter att skratta. Efter mycken ångest kommer man fram till att det är omöjligt. Jag kan inte låta bli att tro att det här är Ferrris sätt att kommentera svårigheten i att skriva humoristiskt om detta förhållande. Utöver allt det här så är boken också en kärleksfull skildring av den säregna kamratskap som uppstår på arbetsplatser.


Louis-Ferdinand Cèlines Resa till nattens ände utkom 1934 och har hunnit bli en klassiker. Boken börjar i Paris där en ung man vid namn Ferdinand, i ett anfall av fosterlandskärlek, tar värvning i den franska armen. Året är 1914. Fredinand kastas ut det brutala kriget och blir snart desillusionerad. ”Aldrig hade jag känt mig så onyttig som när jag stod i soljuset mitt bland kulorna. Ett ofantligt världsomspännande skämt.” Efter att ha sårats i strid lyckas Ferdinand krångla sig ur armèn varpå han reser till de franska kolonierna i Afrika där han får jobb på en handelsstation mitt ute i djungeln. Ur askan i elden alltså. Efter ytterligare strapatser landar han i Amerika, för att sedan återvända till Paris. Så här långt kan bokens läsas som en skildring av krigets, kolonialismens och kapitalismens vansinne, men när Ferdinand återvänder till Paris för att praktisera som läkare i Paris fattigkvarter stagnerar historien. Bokens andra halva består huvudsakligen av rent dravel som inte leder någon vart. Ferdinand reflekterar kring livet, varat, kärleken och den mänskliga naturen i cyniska, för att inte säga nattsvarta, ordalag. Man kan tycka att en sådan svada borde resultera i ett par intressanta insikter, men det hela mynnar inte ut i mycket mer än ett par skratt här och där.
Varför har då Resa till nattens ände blivit en sådan klassiker? Cèline var knappast först med att skriva om kriget, kolonialismen eller fattigdomen. Längst bak i boken finns en liten text om Cèline och hans författarskap. Där kan man bland annat läsa: ”Att ”Resan” blivit en sådan händelse beror i första hand på språket. … Det fick sin explosiva kraft, då ”Resan” kom ut för fyrtio år sedan, av att det så flagrant bröt mot den förtunnade, ängsligt korrekta, utsökta franska som då ansågs vara det enda värdiga litterära språket.” Detta innebär att bokens storhet främst måste förstås i förhållande till annan - fransk - tidig 1900-tals litteratur, och den, det får jag erkänna, har jag mycket dålig koll på. 



"Hur som helst, kraften i kollisionen gjorde att Trabanten körde rätt in i räcket längs floden. Trabin, som inte hade några svårigheter att känna igen en överlägsen fysisk kraft när den brakade in i den, studsade tillbaka ut på gatan, vilket besparade Vladimir och hans chaufför ett dopp i Tavlata. En makalös bil, Trabanten! Så blyg och ödmjuk, med en underdriven pondus. Mor hade alltid velat att Vladimir skulle gifta sig med en flicka som var likadan som denna Trabi."

I Al-qaida och vägen till 11 september berättar Lawrence Wright - Amerikansk journalist - historien om Al-qaidas födelse och händelseutvecklingen fram till 11 september. Vi får följa Al-qaidas frontfigurer, däribland bin Ladin och al-Zawahiri, från unga år fram till 2001. Boken är oerhört detaljerad, vilket vittnar om ett imponerande detektivarbete. Till exempel är persongalleriet är oöverskådligt stort, och Wright tappar aldrig spåret på de politiska striderna mellan olika personer, organisationer och ideströmmningar inom den extremistiska islamistiska fåran. Eller mellan CIA och FBI för den delen. Men ibland är den så detaljerad att man trots en omfattande notapparat ofta tvivlar på sanningshalten i uppgifterna. Inte för att jag tror att Lawrence manipulerar sanningen, utan för att många av uppgifterna verkar härstamma från muntliga källor som inte alltid överensstämmer. Vad som sades t.ex. vid mötet när Al-qaida grunades i efterdyningarna av Sovjetuninens uttåg ur Afghanistan 1988 bör det vara få som vet, och det lär dessutom vara så mytomspunnet att sanningen lär vara svår att skilja från myten. Wright är dock medveten om detta källkritiska problem och ägnar ett par intressanta sidor åt det i slutet av boken.
Wright verkar heller inte särskillt pigg på att diskutera Amerikas roll i Afghanistan under 80-talet även om det naturligtvis inte går att ignorera helt. Då är han mer upptagen av att utmåla John O'Neill (som dog i attackerna 11 september) till någon slags antihjälte, vilket känns rätt märkligt och mycket amerikanskt. Är man mer intresserad sambanden mellan USA och uppkomsten av Talibanrörelsen och Al-Qaida, rekommenderar jag iställlet att man läser John Cooley:s Oheliga krig som kom ut redan 1999 och som är en betydligt mycket intressantare och upplysande bok. Läs den istället.
Rebecca tipsade i kommentarena om The Raw Shark Texts av Steven Hall, och den verkar mycket intressant. Bokens handling verkar omöjligt att sammanfatta på några rader, men följande omdömmen bådar extremt gott: 


Ni får ursäkta sportreferensen, men det är inte jag som mynat begreppet "slalomläsning", dvs att läsa två eller flera böcker samtidigt. Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag haft för avsikt att börja slalomläsa. Jag inledde friskt med Den ryske debutantens dagbok och just när jag började komma in i den hoppade jag på Al-Qaida och vägen till 11 september. Vad hände? Sedan jag började med Al-Qaida... har jag inte öppnat Den ryske... Detta beror inte på att den ena är bättre än den andra (det är två helt ojämförbara böcker: en skön- och en facklittär) utan på att jag helt enkelt är oförmögen att läsa två böcker på en gång! Jag vill "komma in" i böckerna jag läser, få flyt och ha allting i färskt minne. Det finns kanske dem som kan få distans till boken man läser genom att läsa en annan samtidigt och på så sätt se boken med "nya ögon" när man återvänder till den, men sådan är inte jag. Definitivt inte. Även om exprimentet inte föll särskilt väl ut så har jag i alla fall fått det bekräftat för mig ytterligare en gång: jag föredrar störtlopp framför slalom. Strategin framöver är att läsa ut Al-Qaida... och sedan försöka arbeta mig in i Den ryske... ännu en gång. Därefter återgår jag jag till störtloppsläsningen.

Det finns åtminstone två grundförutsättningar som måste uppfyllas för att man ska kunna läsa en bok. Den mest elementära förutsättningen är att man är läskunnig, kan man tycka. Men kan man inte se kan man inte läsa - annat än blindskrift vill säga.
Jag har tidigare beklagat mig över att den här bloggen gått ut över min läsning av facklitterära böcker. Det får vara slut med det nu. Från om och med idag återgår jag till slalomläsning - bokbloggosfärens ord för att läsa två eller flera böcker samtidigt - och varvar skönlitterärt med fack. Jag både tror och hoppas att det kan finnas ett intresse av det här bland er därute. Särskilt eftersom facklitterära böcker får mycket lite utrymme i de populära bokbloggarna. Synpunkter mottages gärna.
Ett litet nöje jag har är att hålla koll på vilka inlägg som är mest lästa. Via Google Analytics är det ingen konst. Min recension av Comac McCarthy:s The road brukar prenumerera på förstaplattsen, men nu har det inlägget har hastigt och lustigt blivit omsprunget av den här recensionen av Michael Chabon:s The Yiddish Policemen's Union, vilket är lite märkligt. Intresset för Chabon, både i landet och bland er, kära läsare, känns ganska ljumt. Har det hänt något jag missat? Kanske har "nyheten" att bröderna Coen ska filmatisera den nått ut till en större massa? Annars brukar inte omnämnade i media få något större genomslag. Man skulle kunna tro att den här texten om Kiran Desia, som trycktes i Månpockets upplaga, ledde till en markant ökning av läsare. Så icke. Efter den här artikeln om Dave Eggers i DN trodde jag att min recension av den utmärkta You shall know our velocity skulle få sig ett uppsving. Så icke. 
Tanken på att ha förvandlats till en person han inte tycker om leder Changez till en djup identitetskris där han slits två jag. Den "nye" amerikanske Changez som tjänar mycket pengar och den "Pakistanske" Changez som värnar om familj och fosterland. Jag kan föreställa mig att det här är en kris som drabbat åtskilliga sedan 11 september, och Mohsin Hamid skildrar den på ett förträffligt sätt.