Du och jag Staffan, du och jag.

Klicka på bilden för mer info.

W.

Det här är ingen filmblogg, men kan man bli annat än lycklig av den här postern till Olivers Stones W.?


Nästan lika lycklig blir man av trailern. Klicka på George så skickas du till direkt till den.

"They liked Afghanistan, they want more" - Klockrent ju!

En sak till

Är det någon som läst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in? Tydligen (så här mycket koll har jag på svensk film) har den filmatiserats och nu dillas det om att Hollywood och andra marknader är intresserade av en remake. Det skiter jag i. Men, är boken bra? Den har fått fin kritik. Jag trodde det var en deckare, men det är det tydligen inte? eller? Någon som läst?

Mässtider

Nej, jag lever fortfarande, även om aktiviteten här skulle kunna tyda på något annat. Just nu sitter jag begravd i böcker (och inte den trevliga sortens böcker.) Jag hade tänkt skriva något om bokmässan, men helt ärligt skiter jag ett stort stycke i den. Kanske hade man kunnat lyssna på någon spännande författare (har för mig att både Chomsky och Klein besökt den där mässan, men jag kan ha fel), men att mingla med tantmaffian bland höstnyheterna känns halvkul. Är det någon som ska dit får ni gärna droppa en kommentar med några synpunkter på spektaklet.

TVOTR

Jag tillhörde skaran som inte tyckte att Tv on the radio's förra album Return to cookie mountain levde upp till hypen. I dagarna kommer deras nya platta Dear Science och det, mina vänner, är ett litet mästerverk! Dear Science låter sig inte beskrivas med ord. TVOTR:s abstrakta rock har utvecklats till en funkig historia med lite elektroniskt och lätta Prince-vibbar, typ. Skivan gör sig bäst som en helhet, men här följer ett smakprov i from av den rätt coola videon till Golden age, som tyyärr lider av mycket dåligt ljud.


Uppdatering: Pitchfork kan inte annat än att hålla med, de ger den 9,2 av 10 idag, vilket inte hör till vanligheterna.

Hur hittar man lästid?

I en artikel läste jag tidigare i år påstod någon att läsandet blivit en lyx och en statussymbol eftersom vi lever i ett samhälle där vi har ont om tid. Tiden är dyrbar och att kunna lägga tid på att läsa böcker blir en markering att man har det gott ställt och hinner läsa. Jag börjar förstå det tankesättet. Om man känner att dagarna inte räcker till är det lätt att bokläsningen prioriteras bort. Så är det för mig, och förmodligen för många av er. Jag känner i alla fall att skola, arbete och förhållande måste få gå först, och sedan finns inte mycket tid kvar. Och jag kan inte prioritera bort TV för jag tittar inte så mycket på den.

Så vad gör man?

Antingen accepterar man detta öde och läser när tid finns, eller så försöker man komma på en lösning. Om det inte finns tid, så får man kanske ta tid? Tror ni att det skulle funka om man bestämmer sig för att läsa t.ex. 30 minuter om dagen oavsett vad? Den stora risken är naturligtvis att när man väl börjat läsa vill man inte sluta, och då kanske allt det där andra man faktiskt måste göra, t.ex. skolan, blir lidande.

Eller har ni ett bättre förslag? Hur gör ni för att hinna med er bokläsning?

(Jag inser när jag sitter och pillar med det här att om jag slutade blogga skulle jag få tid över, men det vore väl tråkigt?)

Världen närmar sig Atwoods dystopiska framtidsvision

En av de skämmande tjusningarna med att läsa dystopier är att jämföra vårt nutida samhälle med det dystopiska och fundera på hur mycket som pekar i den riktingen. Tänker man så ligger Margaret Atwoods Oryx och Crake nära tillhands som den dystopi som känns mest sannolik inom en nära framtid. 1984 var på sin tid den ulitmata skräckvisionen, men tiderna förändras. Idag känns dystopier som The Road och I de sista tingens land mycket närmare än Orwells totalitära storebrorssamhälle, men jag tror inte att vi når dithän innan några centrala teman ur Oryx och Crake drabbat mänskligheten. Mänskliga elitreservat finns redan idag, genmodifierade djur experimenterar man med och jag tvivlar inte på att någon skulle kunna koka ihop ett riktigt supervirus. Och nu detta:

Ur Margaret Atwoods Oryx och Crake

"En kvinna med skratt som hacke hackspett ledde dem genom korridorerna.
"Det här är det senaste", sa Crake.
Det de såg var ett stort lökformat föremål som verkade vara täkt med marmorerade gulvit hud. Ur det stack tjugo tjocka köttiga rör och i änden av varje rör växte ännu en lök.
"Vad i helvete är det?" sa Jimmy.
"Det är kycklingar", sa Crake. "Kycklingdelar. Bara brösten på den här. De har en som gör lår också, tolv på en växtenhet."
"Men den har inga huvuden", sa Jimmy ...
"Det där i mitten är huvudet", sa kvinnan. "Det finns en öppning för munnen högst upp, man tillför näringsämnen där. Inga ögon eller näbbar eller så, det behövs inte."
"Det är gräsligt", sa Jimmy. Det hela var en mardröm. Det var som en svulst av anemaliskt protein.
....
"Inget behov av tillskott av tillväxthormoner", sa kvinnan, "den snabba tillväxten är inbyggd. Man får kycklingbröst på två veckor - det är hittills tre veckor snabbare än de på de mest effektiva kycklingfarmerna där man kör med svagt ljus och hög täthet. Och djuraktivisterna kan inte säga ett ord, för den här tingesten känner ingen smärta."

Ur artikeln: Laboratirekött ett av ämnena på mässa för veganer

"Nyhetsbyrån Reuters rapporterade i fjol att holländska forskare gjort vissa framsteg i sina försök att odla griskött i laboratorium. Genom att isolera stamceller, som kan utvecklas till muskelceller, har man lyckats skapa tunna cellager.
Laboratorieköttet befinner sig ännu många år från köttdisken – eller den vegetariska disken, för hur ska man se på ”kött” där inget djur har kommit till skada?"
... 
– Det är ju ett sätt att underlätta för människor som har vant sig vid upplevelsen av kött. Det är inte smaken vi är emot. Det är djurplågeriet.

Oroväckande många likheter mellan fiktion och verklighet, eller hur? Visst, jag har för mig att jag läst någonstans att Atwood försökte göra Oryx och Crake realistisk, men det är nästan lite Nostradamus-känsla över den. Hur var det, försökte Nostradamus förutspå världens undergång? Kanske lyckas Atwood bättre...

Väger två Palahniuk tyngre än en Dostojevskij?

Nu finns det äntligen ett sätt att få ett objektivt svar på frågor som dessa: bokgungan. Men denna smått geniala bokhylla kan du som har gott om plats ta reda på om Chic-lit verkligen väger så lätt, om rysk litteratur är så tung som alla påstår, samt andra frågor som plågat västvärlden sedan Gutenberg ”uppfann” boktryckarkonsten.


Jag noterar även att mitt bloggande får ske på arbetstid för att hinna med. Det är även till och från detta arbete jag över huvud taget får något läst just nu. Tragiskt.

Back in the days

I brist på nya roliga musikfynd att dela med mig av går vi tillbaka i historien. Närmare bestämt till en låt som vann en oscar för bästa filmmusik 1969. Bj Tomas Raindrops keep fallin' on my head är en låt säkert alla har hört, men har ni lyssnat? Rösten, texten, den plinkande gitarren och blåset, allt känns överanskade modernt. Omodernast är faktiskt låtens positiva budskap! Kanske är den lite "cheesy", men otroligt bra är den i alla fall. Och missa för allt i världen inte videon!



"Because Im free, nothing's worrying me"

Brave New World

Jag har en ganska romantiserad bild av författarskapet och hur en bok blir till. En bra bok uppstår som ide i någons huvud. Med lite talang, beslutsamhet och en gnutta tur kan nästan vem som helst, från den fattigaste kyrkråtta till den rikaste greve, knåpa ihop en hyllad klassiker.

Bokförlagen producerar visserligen böcker, men till skillnad från producenter inom andra industrier, kan förlagen inte "beställa" exakt vad de vill ha från sina leverantörer: författarna. Författarna formar sina idéer till ord och förlaget får sedan hålla till godo med resultatet (okej, riktigt så här enkelt är det ju inte, men det är principen som är det viktiga här). Att böcker inte går att framställas och måttbeställas likt ett matbord från IKEA bidrar till upplevelsen det är att läsa en god bok. En bok är någons kärleksbarn. En bok har själ i en själlös värld.

Men kanske är tiden då kyrkråttan och greven kunde skriva en bestseller snart över. I en artikel skriver DN att ett amerikanskt förlag försöker skapa (måttbeställa, likt ett IKEA-bord) en serie som ska ta över efter Harry Potter, eller rättare sagt, ska fortsätta att fylla kassakistorna.

39 Clues är helt och hållet en skrivbordsprodukt som planerats av marknadsförare och förlagsredaktörer. Författaren är ett biting i sammanhanget, ett nödvändigt ont. Jag citerar:

"Den omfattande satsningen ligger i multimiljondollar-klassen och är redan från start av så kallad franchise-modell på det sättet att exempelvis samlarbilder, bloggar, onlinespel, tävlingar, filmsnuttar och tusentals digitala sidor av bakgrundsinformation med mera ingår.



- Ordet vi alltid använt är "banbrytande". Vi ville bli de första att introducera den här sortens multidimensionella grej, säger David Levithan.



Han och ett dussintal redaktörer har arbetat med projektet under tre års tid. Förlaget bestämde handlingens grova drag från dess början till dess slut, och därefter har respektive författare fått uppgiften att "fylla i tomrummen"."

Det här med "respektive författare" klargöras något. Serien är planerad till tio (!) böcker, och ska skrivas av tio olika författare. Hittils har man kontrakterat bland andra Gordon Korman, Jude Watson och Rick Riordan. Jag känner inte till dessa namn personligen, men tydligen är det redan framgångsrika författare, så inte lär de göra det för att klara dagen.. Märk väl att författarna inte kontrakterats för att skriva någon bok, utan för att "fylla tomrummen."

"banbrytande", säger herr Levithan – själslöst säger jag. Låt det gå åt helvete.

Ingen Junot

Jag har gått och väntat på att Juont Diaz Pulitzerprisvinnande roman Breif wonderous life of Oscar Wao ska dyka upp i pocket. Enligt Adlibris skulle den faktiskt göra det i dagarna, men idag fick jag ett mail där det stod att min bevakade titel ändrat status från "Ännu inte utkommen" till "Definitivt slut." Snopet. Jag antar att Adlibris haft felaktig information från början. Men, men, det kanske är lika bra, jag har ändå inte tid att läsa den just nu.


Junot ser lurig ut, vet han något vi inte vet?

Angående den låga inläggsfrekvensen just nu

Som ni har märkt dräller det inte direkt av nya inlägg här just nu. Man kan nog säga att jag har lite av en tillfällig svacka, kombinerad med tidsbrist. Jag hinner helt enkelt inte med. Det är skolstart, flytt, jobb, det andra jobbet, tandläkarbesök och gud vet allt. Tid att läsa har jag nästan bara på tåget, när jag skyndar från en plats till en annan. Där, i min älskade - men ofta missförstådda tysta kupe, ägnar jag min uppmärksamhet åt Tree of smoke. Det är en riktig tegelsten, som tog åtskilliga sidor att komma in i. Vad jag egentligen tycker om den är lite tidigt att säga, men återkommer såklart med en recension. Nåja, förhoppningsvis lugnar allt ner sig när skolan börjar. Eller nej, det gör det kanske inte, men åtminstånde hopppas jag att jag kan hitta en rytm där allting ryms. Stay tuned!

Den enes bröd...

...är den andres död.

I november förra året skrev jag att Bonnier Pocket storsatsar och dissar Månpocket. Kontentan av den notisen var att Bonnier bestämt sig för att satsa hårdare på Bonnier Pocket och därmed lämna över färre kvalitetstitlar till Månpocket. Nu tycker jag det börjar märkas. Månpocket har mest släppt skit på sista tiden. Mycket deckare, spänning och annat trams. Det var länge sedan jag var hittade något intressant i deras utgivning. Så är inte fallet hos Bonnier Pocket. I augusti släpptes bland annat Salman Rushdies Clownen Shalimar och Göran Rosenbergs Friare kan ingen vara, och i september kommer pocketböcker av Philip Roth, Klas Östergren och Barack Obama! Inte illa. Dessutom tycker jag att Piratförlaget börjat släppa intressanta titlar igen. Månpocket får nog se till att rycka upp sig om man inte vill bli omkörda.

Jag läste: Ray Bradbury - Invasion på Mars

Efter att ha läst och imponerats av novellsamlingen Den illustrerade mannen (läs min recension här) har Ray Bradbury gått och blivit en personlig favorit. Bradbury har mycket kritisk att säga om männskligheten och den västerländska civilisationen, och i hans böcker tar han tillfället i akt att uttrycka detta. Inte sällan utspelar sig hans noveller i framtiden eller i rymden, vilket placerat honom i Sci-fi-genren, men låt er inte luras: sci-fi är inte hans huvudsakliga intresse, det är bara ett kärl i vilket hans ilska och oro över världen ryms. Att vissa av hans böcker och noveller är mer än 50 år gamla gör dem inte mindre aktuella.

Invasion på Mars utspelar sig kring milleniumskiftet. Jorden står på randen till atomkrig, det sista, och USA företar expeditioner till Mars för att undersöka möjligheterna att evakura dit. Mars befolkas emellertid av en egen ras som försöker förhindra expeditionerna, men i slutändan kan de inte stå emot och jordborna börjar anlända i sina rakter - bara för att bege sig hem igen när kriget börjar. Vid det här laget har mänskligheten inte bara förstört en, utan två planeter.

Boken berättas i novell-liknande kapitel. Till skillnad från Den illustrerade mannen finns det dock vissa trådar som binder samman de olika kapitelna, men många av dem kan lika gärna läsas fristående (kapitlet "Eldballongerna" finns faktiskt med i Den illustrerade mannen.) Många av kapitelna kan sägas ha olika teman, t.ex. avhandlas girighet, ensamhet, kolonialism, exploatering, och tillsammans målar de upp en allt annat än smickrande bild av vår civilisation. Bradbury är en mästare på att förmedla ett budskap och en sensmoral utan att moralisera med pekpinnar.

Tyvärr tyckte jag inte lika mycket om Invasion på Mars som Den illustrerade mannen, så vill ni börja någonstans rekommenderar jag den senare.

Pocketnytt

Idag investerade jag i Denis Johnson:s tokhyllade Tree of smoke. Jag ser oerhört mycket fram emot att läsa den. Jag vet faktiskt inte när jag var så sugen på en bok senast!


Tree of Smoke – the name given to a ‘psy op’ that might or might not be hypothetical and might or might not be officially sanctioned – is Denis Johnson’s most gripping, visionary and ambitious work to date. Set in south-east Asia and the US, and spanning two decades, it ostensibly tells the story of Skip Sands, a CIA spy who may or may not be engaged in psychological operations against the Viet Cong -- but also takes the reader on a surreal yet vivid journey, dipping in and out of characters’ lives to reveal fundamental truths at the heart of the human condition.

Observer kallar den "A Catch-22 for our times", kan en bok få ett mycket bättre omdöme?

Jag läste: Kiran Desai - Kalabalik bland guavaträden

Min första bekantskap med Kiran Desai var hennes andra roman, den prisvinannde och mycket omskrivna The inheritance of loss. The inheritance of loss har flera av de komponenter man förväntar sig av en bra roman; den är nämligen både välskriven och tankeväckande. En "globaliseringsanalys" beskrev jag den i min smått lyriska recension (som går att läsa här). Med anledning av detta gav jag mig på hennes debutroman: Kalabalik bland Guavaträden.

Kalabalik bland Guavaträden utspelar sig i en Indisk by där en pojke, eller ung man, tröttnar på sin tillvaro och flyr upp i ett guavaträd. Där blir han sittande och vägrar komma ner. Hans exentriska beteende skaffar honom snart en växande skara anhänga som firar honom som vis guru. Allt är frid och fröjd tills en flock apor bosätter sig i trädet och får smak för alkohol. Kalabalik uppstår.

Jag antar att Kalabalik bland guavaträden är tänkt som en satir över den indiska kulturen. Vill man vara snäll kan man beskriva den som småtrevlig, men ska man vara ärlig så finns det inget annat ord än meningslös, fullständigt meningslös. Den är inte rolig, inte smart, och den har absolut ingenting att säga. Ett annat stort problem - jag vet inte om det är för att boken är kort eller för att Desia misslyckats - är att karaktärerna helt saknar djup. Man får aldrig någon känsla av vem de är eller varför de agerar som de gör, vilket gör det omöjligt att känna någonting för dem.

Det mest slående, och utan tvekan mest imponerande med Kalabalik bland guavaträden är hur mycket Desai utvecklats mellan Kalabalik bland guavaträden och The inheritance of loss. Hon har evolverats från mus till tyrannosaurus inom loppet av två böcker.

Trendspaning

På tåget till och från jobbet brukar jag spionera på vad folk omkring mig läser (det tror jag förresten att alla med någon form av litterärt intresse gör, eller hur?) Tyvärr är det en oerhört förutsägbar hobby. Ett tag var det BARA Stieg Larsson, och visst, det är fortfarande var tredje Larsson, men just nu läser HELA sveriges kvinnliga befolkning i åldrarna 20-50 den där Khaled Hosseini. Killarna läser givetvis Snabba Cash, men jag antar att vi ska vara tacksamma över att killar i åldrarna 18-30 läser över huvud taget. Idag har jag sett minst tusen strålande solar och lika mycket cash på tåget, trots att det var mulet väder och tomt i plånboken :) Det hela får mig att tänka på en "artikel" i BLT jag läste i somras där unga män och kvinnor tillfrågades om vilken bok de läste för tillfället. SAMTLIGA killar (som läste, merparten hade inte rört en roman sedan de gick ut gymnasiet) läste Snabba Cash eller den där andra boken Jens skrivit. Tjerna läste en av följade tre: Läckberg, en annan svensk kvinnlig deckarförfattare vars namn jag inte minns, eller den där Hosseini. Extra intressant var att samtliga uppgav att boken de läste just då var den bästa de läst i hela sitt liv! Vad f*n är det för fel på svenska befolkningen? 90% av alla läsare ägnar all sin uppmärksamhet åt en grupp på högst 5-10 författare. Hur blir det så här, och vems fel är det egentligen? Jag kräver en syndabock! En sak står dock bortom allt tvivel: det är inte bokbloggar som den här som styr det svenska folkets läsvanor. På gott och ont.

Jag läste: Joshua Ferris - Then we came to the end

Joshua Ferris debutroman Then we came to the end utsågs av NY Times som en av årets tio bästa böcker 2007. Motiveringen var bland annat att den var "acidly funny." Ordet "funny" återkommer hela fem gånger i olika citat på bokens omslag, så jag hade anledning hoppas på skrattfest. Men humor är något väldigt subjektivt. I den mån man kan betrakta Then we came to the end som rolig, så är det i en tragikomisk mening. Svart humor och tragikomik är, för mig, humor när den är som bäst, men Then we came to the end är mycket mer tragisk än komisk. Jag skrattade sällan när jag läste den, och fann mig ofta sittandes med lätt rynkad panna, så som man gör när man läser något oroande. Detta betyder dock inte att den är tråkig eller dålig, för det är den verkligen inte. Låt mig förklara.

Then we came to the end utspelar sig på en marknadsföringsfirma i Chicago strax efter milleniumskiftet. Ekonomin har vänt nedåt, vilket resulterar i att klienterna flyr och personaluppsägningarna börjar. Samtidigt som rädslan för att bli uppsagd är överhängande brottas bokens karaktärer av sina egna moderna bekymmer. Någon lider av djup depression, en annan finner sin dotter styckmördad, en trejde har bröstcancer men befinner sig i ett förnekelsestadium.

Boken berättas av en okänd person i ett "vi"-perspektiv som ibland övergår i tredje person. "Vi"-greppet är spännande och får en att känna sig som en del i den gruppmentalitet som kan finnas på en arbetsplats. Personerna som ingår i detta "vi" lär man känna genom närmast Seinfeld-liknande anektoter och typiskt "water cooler talk."

Så var det det här med humorn. Jag tvivlar på att Ferris försökt skriva en bok som i första hand uppfattas som rolig, även om den bitvis är det. När jag läser Then we came to the end uppfattar jag den som mycket mer än en satir. Det är en mörk, men samtidigt seriös bok. Det är en bok om det moderna, om hur det är att leva och verka i ett materialistiskt samhälle som huvudsakligen består av två komponenter: arbete och konsumtion - två potentiellt själadödande komponenter. Och hur det är att vara en del i detta maskineri. I boken får firman ett uppdrag som går ut på att skapa en kampanj som får bröstcancer patienter att skratta. Efter mycken ångest kommer man fram till att det är omöjligt. Jag kan inte låta bli att tro att det här är Ferrris sätt att kommentera svårigheten i att skriva humoristiskt om detta förhållande. Utöver allt det här så är boken också en kärleksfull skildring av den säregna kamratskap som uppstår på arbetsplatser.

A good deal of our self-esten was predicated on the belief that we were good marketers, that we understood what made the world tick - that in fact, we tolk the world how to tick. We got it better than others, we got it so well we could teach it to them. Using a wide variety of media, we could demonstrate for our fellow Americans their anxieties, desires, insufficiencis and frustrations - and how to assuage them all. We informed you in six seconds that you needed something you did'nt know you lacked. We made you want anything that anyone willing to pay us wanted you to want. We were hired guns of the human soul. We pulled the strings on the people across the land and by god they got to their feet and they danced for us.

Mina funderingar om Then we came to the end verkar delas av LA Times skribent som skriver: "What looks at first glance like a sweet-tempered satire of workplace culture is revaled upon closer inspection to be a very serious novel about, well, America. It may even be ... a great American novel." Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Första bilderna från filmatiseringen av The Road

Idag har de första bilderna från John Hillcoats filmatisering av Cormac McCarthys The Road (läs min recension här) dykt upp på internätet. Viggo Mortensen spelar pappan, Charlize Theron mamman, och en okänd unge sonen.

Så, vad tror ni? Personligen tror jag inte att man kommer att lyckas fånga McCarthys ödesdigra stämning. The Road ska läsas, inte ses. Det är ett typexempel på en bok där den egna fantasin förmodligen är läskigare och sätter djupare avtryck än rörliga bilder. Jag tänker avstå från att se den. Här är bilderna i alla fall.

The Morning Benders

60-talsdoftande indiepop är hett just nu. Senast i raden av nya grupper som sneglar tillbaka till det glada 60-talet är The Morning Benders - mitt senaste musikfynd. Gruppen består av fyra unga killar från Californien som verkar ha lyssnat in sig på Beatles och The Shins. Här är videon till Waiting for a war - ledsingeln från debutplattan Talking through tin cans. Själv tycker jag att videon förstör mer än den tillför, så blunda gärna medan ni lyssnar ;)



Via The Morning Benders blogg går det också att ladda ner, helt gratis, The Bedroom Covers - en cover-platta ähum, zip-fil, med 12 covers av b.la. The Smiths, Velvet Undergound, och... The Cardigans?! Kvalitén är varierande, men gratis är gott, eller hur!

Penguin kan det här med marknadsföring

Att kunna marknadsföra en bok är tydligen en svår konst. Tänk efter: när såg du senast reklam för en bok som inte var en uppblåst framsida pyntad med positiva citat? Tänkte väl det. Det känns som att förlagen jobbar mycket med PR, ett område där vi bloggare ingår. Med tanke på alla okreativa lösningar är det roligt att se något nyskapade ibland. Bokförlaget Penguin books (förlaget som gjort sig kända för kvalitetslitteratur med fina omslag) kan tydligen det här med marknadsföring också. Bilderna på annonserna nedan (klicka för att förstora) innehåller sidhänvisningar till boken. Rätt smart tycker jag. Jag har inte listat ut vilken bok det gäller, om det nu är en specifik titel, men det ser av allt att döma ut att vara en deckare.

Jag läste: Louis-Ferdinand Cèline - Resa till nattens ände

Louis-Ferdinand Cèlines Resa till nattens ände utkom 1934 och har hunnit bli en klassiker. Boken börjar i Paris där en ung man vid namn Ferdinand, i ett anfall av fosterlandskärlek, tar värvning i den franska armen. Året är 1914. Fredinand kastas ut det brutala kriget och blir snart desillusionerad. ”Aldrig hade jag känt mig så onyttig som när jag stod i soljuset mitt bland kulorna. Ett ofantligt världsomspännande skämt.” Efter att ha sårats i strid lyckas Ferdinand krångla sig ur armèn varpå han reser till de franska kolonierna i Afrika där han får jobb på en handelsstation mitt ute i djungeln. Ur askan i elden alltså. Efter ytterligare strapatser landar han i Amerika, för att sedan återvända till Paris. Så här långt kan bokens läsas som en skildring av krigets, kolonialismens och kapitalismens vansinne, men när Ferdinand återvänder till Paris för att praktisera som läkare i Paris fattigkvarter stagnerar historien. Bokens andra halva består huvudsakligen av rent dravel som inte leder någon vart. Ferdinand reflekterar kring livet, varat, kärleken och den mänskliga naturen i cyniska, för att inte säga nattsvarta, ordalag. Man kan tycka att en sådan svada borde resultera i ett par intressanta insikter, men det hela mynnar inte ut i mycket mer än ett par skratt här och där.

Varför har då Resa till nattens ände blivit en sådan klassiker? Cèline var knappast först med att skriva om kriget, kolonialismen eller fattigdomen. Längst bak i boken finns en liten text om Cèline och hans författarskap. Där kan man bland annat läsa: ”Att ”Resan” blivit en sådan händelse beror i första hand på språket. … Det fick sin explosiva kraft, då ”Resan” kom ut för fyrtio år sedan, av att det så flagrant bröt mot den förtunnade, ängsligt korrekta, utsökta franska som då ansågs vara det enda värdiga litterära språket.” Detta innebär att bokens storhet främst måste förstås i förhållande till annan - fransk - tidig 1900-tals litteratur, och den, det får jag erkänna, har jag mycket dålig koll på.

Oavsett om det gäller film, litteratur eller musik så har jag alltid haft svårt för att se verket med ”den tidens” ögon eller öron. Jag kan inte låta bli att ta in nutida referenser och göra jämförelser med senare verk. Kanske är det därför jag inte har vett att uppskatta Resa till nattens ände för det den är, eller var.

Pocketnytt: Haruki Murakami

Fågeln som vrider upp världen, vilken underbar titel! Haruki Murakami är tillbaka i svensk pocket med en historia som tydligen börjar med en katt. Han verkar gilla katter, den där Murakami. Jag hade blandade känslor om Kafka på stranden, och jag kan mycket väl tänka mig att läsa Fågeln som vrider upp världen för att få en bättre uppfattning om Murakamis författarskap.


Fågeln som vrider upp världen är en blandning av detektivhistoria, science fiction, dröm, saga och politisk självanalys. Romanens huvudperson Toru har sagt upp sig från sitt jobb och ägnar sig åt att lyssna på radio, på de anonyma sexsamtal han får på telefon och på den konstiga fågel som sitter utanför hans fönster och låter som om den var uppskruvad.

Nu är det slutsemestrat!

Nu får det vara slut på trädan! Semestern är över och det är hög tid att kicka igång bloggandet igen. Överlag tror jag att uppehållet gått bättre än förväntat. Besöksantalen under denna lilla ferie ser dock lagom roliga ut. Då är det desto roligare att rapportera om att antalet RSS-läsare slagit nytt rekord. Hela 47 stycken är ni därute som prenumererar på Pocketpocketpocket via RSS! Inte så illa pinkat.

Det är lite ovant att skriva märker jag... det får vi råda bot på!

Annars har sommaren avlöpt som planerat. En tur till Öland/Gotland har det blivit. Det var roligt att återse Visby (sist jag var där var jag bara barnet), men stället är ju sjukt exploaterat. Vilket turistmecka... Nästan lika exploaterat verkar Öland vara. Högre koncentrationer av svenska barnfamiljer med "Foppa-tofflor" tror jag inte finns på denna jord än på dessa stackars öar!

Vad gäller läsandet så har jag inte hunnit med alls så mycket som jag brukar om sommaren. Jag har mest jobbat. Men ännu finns det tid!

Välkomna tillbaka!

Ännu en norsk besvikelse

Norska författare (Jan Kjaerstad undantaget) och jag kommer inte överrens. Idag började jag på Per Pettersons hypade, prisade och omskrivna bok Ut och stjäla hästar, men jag har redan fått nog. Efter dryga 50 sidor har jag fått fler miljöbeskrivningar, pojknostalgi och romantiseringar av livet utanför staden än jag reder med. Det är sällsynt att jag överger en bok i ett så här tidigt stadium, men jag står inte ut! Jag anar en mörkare sida som förmodligen kommer att utvecklas längre fram, men det är otillräckligt för att hålla mitt intresse vid liv. Värst av allt är att all läslusta är som bortblåst. Hoppas den återfinner sig snart.

Semester

Att dömma av icke-kommentarerna på mina senaste inlägg, samt den relativt låga besöksfrekvensen drar jag slutsatsen att ni, kära läsare, tagit semester. Det är inte roligt leka ensam, så nu gör jag det samma. Förra året var vi i Paris - i år går turen till Öland och Gotland. Reskamrater blir A och Joshua Ferris Then we came to the end. Jag återkommer med mina tankar om den.

Vi hörs!

Seattlescenen

Jag har sedan länge slutat att titta på musikbyrån, men ibland straffar det sig. K-O (ett par jag och A samlar vuxenpoäng tillsammans med) tipsade om en dokumentär ovannämnda byrå gjort om Seattlescenen, som de senaste året blommat upp igen med band som Band of Horses, Grand Archives och Fleet Foxes. Det är härliga 30 minuter med ett gäng subbar i skägg som känns väldigt "down to earth." Klart sevärd.


Här kan du se dokumentären i några dagar till.

Nu till något annat. 2006 släppte Cold War Kids sitt debutalbum "Robbers & Cowards" - älskat av bloggarna, ratat av Pitchfork. Jag var och såg dem på Mejeriet här i Lund, och det var riktigt grymt. I september är det dags för uppföljaren, men redan nu kan vi njuta av en liten teaser som lovar gott:

Fördjupade studier i katastrofomslag del 2

Nu har jag inte tjatat om omslag på en hel månad, så nu kan jag bara inte hålla mig längre. Efter att njutit av Shteyngarts Den ryske debutantens handbok kollade jag upp när hans andra roman, Absurdistan, ges ut i pocket. Svaret på den frågan har jag glömt, för jag överumplades fullständigt av att den kritikerrosade romanen pryts med ett av de fulaste omslag jag någonsin har sett! Behold:


Vilket hjärnsläpp! Vad tänkte de på? Det ser ju ut som något en 3-åring knåpat ihop i Photoshop! Sydsvenskans recenent kallar det "en mindre skandal", vilket man minst sagt kan säga.

Om Natur och Kultur (de har verkligen inte kläm på det här med omslag!) vill sälja fler en tre exemplar av pocketutgåvan föreslår jag ett byte. Varför inte använda sig av omslaget till den Engelska utgåvan som är riktigt najs.


Även om NoK får ordning på det här tänker jag köpa en Engelsk utgåva. Shteyngart gör sig säkert ännu bättre på originalspråk.

Den som ändå kunde skriva en bokrecension som Lotta Olsson

Att recensera en bok är en svår konst. Det första dilemmat man - läs jag - ställs inför är hur mycket av bokens handling man bör avslöja. Samtidigt som det är nödvändigt att sätta in läsaren i boken vill man inte avslöja för mycket. Ett annat problem avser tonen man bör hålla. Jag vill undvika att vara för pretentiös, vilket jag upplever att många recensenter är - en onödig egocentrisk uppvisning som säkert skrämmer bort många potentiella läsare - men jag vill heller inte vara för ytlig. Sedan kan recensionens längd faktiskt vara knepig. Är den för kort hinner man inte säga något, men är den för lång är det ingen som orkar läsa den (vilket, att dömma av icke-kommentarerna på mina recensioner, är fallet här.)

En som uppenbarligen behärskar detta svåra hantverk är Lotta Olsson på DN. Hennes recension av Camilla Läckbergs "Sjöjungfrun" är ren njutning. Den är så vass, så elak, men samtidigt saklig. Den som ändå kunde skriva sådana recensioner! Tyvärr är det nog en förutsättning att man läser en riktigt dålig bok först - det är alltid roligare läsa något elakt än snällt - och vem har tid att göra det? Jag hinner inte ens med att läsa de bra böckerna.

(Detta är inlägg nr 200!)

Jag läste: Gary Shteyngart - Den ryske debutantens handbok

"Vladimir var femtio procent funktionell amerikan, och femtio procent kultiverad östeurope i behov av klippning och ett bad. Han var det bästa av två världar. Lite farlig, historiskt sett, men på det hela taget tämjd av Coca-Cola, extrapriser och utsikten att hinna slå en snabb drill under reklaminslagen." Så beskrivs Vkadimir Grishkin, rysk jude i exil i 90-talets Amerika. När boken börjar möter vi Vladimir vid ett sunkigt skrivbord på Emma Lazarus stiftelse för invandrarnas assimilering. Det är hans 25-årsdag och han bävar inför utsikterna av en sex-kväll med Challah - hans överviktiga flickvän som försörjer som dominatrix. Han är, med sin moders ord; "det lilla misslyckandet." Genom en ödets nyck träffar Vladimir Francesca, en flicka från en rik familj som sedermera blir hans flickvän. I ett försök att skaffa pengar för att finansiera sina nya, dyra, vanor blir han nästan våldtagen av en drogkartells-boss och flyr hals över huvud till Prava (ett Prag i förklädnad.) Där tas han upp i den ryska maffian, inom vilken han gör kometkarriär genom pramidspel.

Den ryske debutantens handbok är Gary Shteyngarts debut, och den är tydligt präglad av hans eget liv. Shteyngart är uppväxt i St. Petersburg i ett hus bredvid en enorm Lenin-staty (en icke obetydlig detalj om man läser boken), och emigrerade till USA 1979. Enligt Guardian är hans roman "an old-fashioned Russian novel in the guise of a contemporary American one", men jag har läst för lite ryskt för att kunna uttala mig om det.

"Hur som helst, kraften i kollisionen gjorde att Trabanten körde rätt in i räcket längs floden. Trabin, som inte hade några svårigheter att känna igen en överlägsen fysisk kraft när den brakade in i den, studsade tillbaka ut på gatan, vilket besparade Vladimir och hans chaufför ett dopp i Tavlata. En makalös bil, Trabanten! Så blyg och ödmjuk, med en underdriven pondus. Mor hade alltid velat att Vladimir skulle gifta sig med en flicka som var likadan som denna Trabi."

Det finns många anledningar att jubla över Den ryske debutantens handbok, men det som jag är mest imponerad av måste ändå vara Shteyngarts humor och språk. Karln är en sann ordkonstnär! Varje mening är ett komiskt mästerverk där orden verkar ha vägts på guldvåg för maximal effekt. Shteyngart behärskar det tragikomiska till fullo och han satiriserar 90-talet, Sovjetunionen och Amerika om vart annat. Den kan inte ha varit lätt att översätta, men Nille Lindgren har på det hela taget gjort ett bra jobb - även om "spejsad" inte borde få förekomma i svenska språket.

Den ryske debutantens handbok är en underbart vansinnig och skruvad historia som nästan kan mäta sig med personliga favoriter såsom Moment 22 och Dumskallarnas sammansvärjning. Läs den!

Den lede fi biter i gräset * 2

Joseph Stiglitz är en av mina personliga hjältar. Nobelprisvinnaren Stiglitz arbetade som vice president och chefsekonom på Världsbanken där han under 90-talet tjänade marknadsfundamentalismen. Tills han insåg Världsbanken, IMF och han själv hade fel. Istället för chefsekonom blev Stiglitz en av den nyliberala ideologins främsta, och mest trovärdiga kritiker. Sedan dess har han skrivit en rad böcker, bland annat Globaliseringen och dess kritiker som borde vara obligatorisk läsning för alla samhällsintresserade. Making globalization work är Stiglitz senaste. "A lodestar for those who want to achieve a different and better world" - Guardian, står det på den fina Pocketutgåvan från Penguin som jag tänkt köpa länge. Och det fick jag tillfälle att göra när jag sprang på den - på Lagerhouse av alla ställen - nedsatt med 50%. Det blir min nästa facklitterära.


En annan kritiker av nyliberalismen är Naomi Klein vars bok Chockdoktrinen fått markandsfundamentalister världen över att förargas. Johan Norberg har upprörts så till den milda grad att han författat en motskrift. DN har låtit Lars Pålsson Syll, Proffessor i nationalekonomi vid Malmö Högskola, läsa de båda böckerna, och resultatet är roande. Några väl utvalda citat:

Angående Norbergs motskrift: "Den som hoppats på seriös kritik och analys blir snart besviken."

"EGENTLIGEN BORDE man väl inte bli förvånad. Nivån på kritiken anges redan i inledningen, när Norberg på två sidor ondgör sig över att Klein råkar kalla ett förord till en bok för en essä."

"På ett annat ställe (s 67) vill Norberg till och med få oss att tro att Pinochets militärkupp mot den folkligt valde presidenten Salvador Allende i själva verket skedde på parlamentets begäran."

Det är alltid trevligt när den lede fi biter i gräset. Läs artikeln i sin helhet här.

Uppdatering: "Fint" besök i kommentarerna.

1 år idag!

För 1 år sedan skrev jag de första trevande raderna på denna blogg. Sedan dess har det blivit 196 inlägg, dryga 40 RSS-läsare har tillkommit, jag har tillfrågats om jag kunde tänka mig att medverka i radio, och ett inlägg har publicerats i en bok. Jag har också funderat på om det är värt det. Bloggen tar mycket tid i anspråk och så fort jag inte skriver nya inlägg smyger sig "inläggsångesten" på. Jag är också kluven till det faktum att jag faktiskt fungerar som gratis marknadsföring åt vinstdrivande företag. Ett tag lekte jag med tanken att lägg ner Pocketpocketpocket på dess ettårsdag, men jag har ångrat mig. Att skriva och läsa era mail och kommenterar skänker mig en hel del glädje, så jag kör på. Tack alla läsare, jag hoppas att ni hänger med ett tag till!

(För att fira denna milstolpe har jag förberett en överraskning som kommer att läggas upp imorgon - stay tuned)

Uppdatering: Min överraskning kräver att jag laddar upp en ganska stor fil som jag behöver dela kunna dela med mig av. Nu verkar det som att sidan där jag tänkt göra detta på inte fungerar, och jag hittar inga bra alternativ! Tills jag hittar något får det här projektet ligga på is, tyvärr. (Tack för den fina bilden Alicia)

Stor humor

Att bokbloggar är populära bland förlagens marknadsföringsavdelningar märks i inkorgen. Jag får en hel del nyhetsbrev som, tyvärr, ofta är rätt värdelösa. Eller rättare sagt; de är värdelösa för mig eftersom jag sällan passar den tilltänkta målgruppen (vilket i sig är intressant eftersom det pekar på att ovannämnda marknadsföringsavdelningar inte bryr sig om att läsa vad jag skriver om utan skjuter i blindo). Nedanstående mail känns t.ex. något missriktat:

"TESTA!
Hur kan DITT liv bli roligare?

Är du…
…lässugen?
…tonåring?
…tjej?

Har du…
…längtat efter skön chic lit i cool förpackning?
…cravings efter romantik och dramatik?
…ont om schysta böcker i din bokhylla?

Vill du…
…läsa någonting där du känner igen dig – på riktigt?
…ha ett stort antal grymt trevlig lästimmar framför dig?

RESULTAT:
Har du har kryssat för minst tre av påståendena ovan? Då är du är i desperat behov av Smooch!"

Kommentarer är överflödiga, men "Smooch"?! Vilket jävla namn.

"en dikt som hälsning till kommande FRA-analytiker"

"Bomb Sverige
Dynamit Drottningholm
Sarin befria
Flyktväg aktivera
Celler tunnelbanan
Rondellhundar profeten
Skägg kamp
Elfte september
Fuck you"

Via Jonas Thentes blogg. Läs även: Skönt att Reinfeldts fascist-stat åkte ur EM.

Jag läste: Lawrence Wright - Al-qaida och vägen till 11 september

I Al-qaida och vägen till 11 september berättar Lawrence Wright - Amerikansk journalist - historien om Al-qaidas födelse och händelseutvecklingen fram till 11 september. Vi får följa Al-qaidas frontfigurer, däribland bin Ladin och al-Zawahiri, från unga år fram till 2001. Boken är oerhört detaljerad, vilket vittnar om ett imponerande detektivarbete. Till exempel är persongalleriet är oöverskådligt stort, och Wright tappar aldrig spåret på de politiska striderna mellan olika personer, organisationer och ideströmmningar inom den extremistiska islamistiska fåran. Eller mellan CIA och FBI för den delen. Men ibland är den så detaljerad att man trots en omfattande notapparat ofta tvivlar på sanningshalten i uppgifterna. Inte för att jag tror att Lawrence manipulerar sanningen, utan för att många av uppgifterna verkar härstamma från muntliga källor som inte alltid överensstämmer. Vad som sades t.ex. vid mötet när Al-qaida grunades i efterdyningarna av Sovjetuninens uttåg ur Afghanistan 1988 bör det vara få som vet, och det lär dessutom vara så mytomspunnet att sanningen lär vara svår att skilja från myten. Wright är dock medveten om detta källkritiska problem och ägnar ett par intressanta sidor åt det i slutet av boken.

Al-qaida och vägen till 11 september är en kronologisk historieframställning med biografiska inslag. Den som söker efter en analys av terrrorismens mekanismer kommer att bli besviken. Wright rör många gånger vid sådana mekanismer, t.ex: "Radikalism brukar frodas i gapet mellan ökande förväntingar och minskande möjligheter", men han utvecklar aldrig resonemangen. Detta är bokens stora brist tycker jag. Många gånger hade sådana analyser känts mer rättfärdigade än den detaljerade kronologiska framställnigen som bitvis blir rätt träig och inte bidrar så mycket till förståelsen för Al-qaida och islamistisk terrrorism som man önskat.

Wright verkar heller inte särskillt pigg på att diskutera Amerikas roll i Afghanistan under 80-talet även om det naturligtvis inte går att ignorera helt. Då är han mer upptagen av att utmåla John O'Neill (som dog i attackerna 11 september) till någon slags antihjälte, vilket känns rätt märkligt och mycket amerikanskt. Är man mer intresserad sambanden mellan USA och uppkomsten av Talibanrörelsen och Al-Qaida, rekommenderar jag iställlet att man läser John Cooley:s Oheliga krig som kom ut redan 1999 och som är en betydligt mycket intressantare och upplysande bok. Läs den istället.

Läsartips: The Raw Shark Texts

Rebecca tipsade i kommentarena om The Raw Shark Texts av Steven Hall, och den verkar mycket intressant. Bokens handling verkar omöjligt att sammanfatta på några rader, men följande omdömmen bådar extremt gott:

"If Paul Auster and Haruki Murakami collaborated on Moby Dick crossed with The Wizard of Oz, they might produce something like Hall's deliriously ambitious debut. A narrative feat of hallucinatory imagination."
-Kirkus

"Steven Hall's The Raw Shark Textsis a psychological thriller with shades of Memento and The Matrix and the fiction of Mark Danielewski; page-turning, playful and chilling by turns, it explores the construction of identity through the adventures of an amnesiac who is guided by letters from his former self and menaced by a conceptual shark."
-The Guardian

Paul Auster, Haruki Murakami och The Matrix - kan man bli annat än nyfiken?

Den här måste jag ha!

Banksy är, i mitt tycke, världens främste street art-artist. Denne okände hemlighetsfulle brittiske konstnärs verk är ofta mycket vackra och innehåller ofta en rejäl dos samhällskritik; inte sällan riktat mot konsumtionssamhället, kapitalismen eller nu senast det brittiska övervakningssamhället. Mest känd är han för att - i samband med Paris Hiltons skivsläpp - ha stulit ca 500 exemplar från butikshyllorna, ersatt cd och fordral (skivan finns att ladda ner på nätet: den består av en 40 minuter lång låt där Banksy klippt in Paris-citat som belyser hennes mindre intelligenta sidor över ett monotont disco-beat) och sedan ställt tillbaks skivorna i affärerna där de såldes till intet ont anande konsumenter. Han är också känd för att ha satt upp egna konstverk på stora brittiska museum där de fått hänga långa tidsperioder utan att upptäckas av personalen. I Wall and Piece finns några av Banksy:s främsta verk samlade. Den måste jag bara ha!

Uppdatering: Precis som Anonym påpekar i kommentarerna är det Banksy:s identitet, inte han verk, som är okänd.

Jag föredrar störtlopp framför slalom

Ni får ursäkta sportreferensen, men det är inte jag som mynat begreppet "slalomläsning", dvs att läsa två eller flera böcker samtidigt. Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag haft för avsikt att börja slalomläsa. Jag inledde friskt med Den ryske debutantens dagbok och just när jag började komma in i den hoppade jag på Al-Qaida och vägen till 11 september. Vad hände? Sedan jag började med Al-Qaida... har jag inte öppnat Den ryske... Detta beror inte på att den ena är bättre än den andra (det är två helt ojämförbara böcker: en skön- och en facklittär) utan på att jag helt enkelt är oförmögen att läsa två böcker på en gång! Jag vill "komma in" i böckerna jag läser, få flyt och ha allting i färskt minne. Det finns kanske dem som kan få distans till boken man läser genom att läsa en annan samtidigt och på så sätt se boken med "nya ögon" när man återvänder till den, men sådan är inte jag. Definitivt inte. Även om exprimentet inte föll särskilt väl ut så har jag i alla fall fått det bekräftat för mig ytterligare en gång: jag föredrar störtlopp framför slalom. Strategin framöver är att läsa ut Al-Qaida... och sedan försöka arbeta mig in i Den ryske... ännu en gång. Därefter återgår jag jag till störtloppsläsningen.

Sommarfrekvens

I torsdags gjorde jag terminens sista tenta och nu har jag äntligen sommarlov. Nåja, "lov" och "lov." Räkningar ska betalas och arbete utföras, men sommar är det i alla fall! Om vädret fortsätter vara så här fint (och det hoppas vi väl?) så antar jag att både ni och jag kommer att ägna fritiden åt annat än att sitta vid datorn och häcka. Jag misstänker därför att såväl antalet läsare som min inläggsfrekvens kommer att minska under sommarmånaderna. Jag kommer givetvis att fortsätta med inläggen, men räkna med siestatempo! Därför tycker jag att vi gör en deal: jag accepterar temporärt färre besök om ni kan leva med teporärt färre inlägg? Låter det fair?

Sen ska ni veta att jag av erfarenhet har lärt mig att sådana här inlägg påverkar antalet besökare negativt, MEN jag vill gärna vara juste mot mina läsare.

Dessutom är det ju EM! Jag är ett levande bevis på att det är fullt möjligt att tycka om både fotboll och litteratur; eller "fin"- och "fulkultur", om man så vill.


Den obligatoriska "här kommer jag sitta och läsa i sommar-bilden." Inte så fancy, men det duger. Boken är Lawrence Wrights Al-Qaida och vägen till 11 september.

Spejsad?

Den ryske debutantens dagbok har hittills inte levt upp till mina skyhöga förväntningar (kanske just för att jag har "skyhöga förväntningar"?) Visst den är härligt skruvad, men någonting har tills idag känts lite "off" så att säga. Den känslan håller dock på att släppa undan för undan.

Något jag dock inte kan släppa är hur en översättare rättfärdigar ordet "spejsad"? Känn på följande mening:

"Jaha, så det är mitt fel nu? Baobab, du är ju totalt spejsad"

Spejsad? Det måste vara ett av de fulaste orden i det svenska språket. Det toppar till och med "choklad" som jag får exem av att höra uttals. Det hade varit intressant att veta vilket ord som översatts till detta monstruösa missfoster. Är det någon som har engelskt exemplar måste ni hojta till!

Till dig som sökte på "naomi klein chockdoktrinen pocket"

Nu finns Naomi Kleins Chockdoktrinen äntligen att köpa i svensk pocket. Det är en utomordentligt viktig bok som jag tycker att alla borde ta sig tid att läsa. Min recension går att läsa här.

Totalt j**la mörker

Det finns åtminstone två grundförutsättningar som måste uppfyllas för att man ska kunna läsa en bok. Den mest elementära förutsättningen är att man är läskunnig, kan man tycka. Men kan man inte se kan man inte läsa - annat än blindskrift vill säga.

De senaste dagarna har mina IKEA-lampor beslutat sig för att göra uppror. Först dog taklampan (en lågenergilampa som visade sig ha en brinntid långt under en vanlig glödlampa) och nu ikväll dog sänglampan. Och inte bara glödlampan, nej hela möget havererade. Om jag inte vill använda sommaren till att lära mig blindskrift är det nog bäst att jag slutar köpa glödlampor på IKEA.

För övrigt: i ett anfall av tristess har jag uppdaterat min profil. Otroligt ospännande.

Möt Dan Boeckner

Wolf Parade har nyligen släppt sin andra platta At Mount Zoomer som jag lyssnar mycket på just nu. Och om det inte var uppenbart redan på Apologies to the Queen Mary så är det nu plågsamt tydligt hur mycket Dan Boeckner äger Spencer Krug (de båda delar ansvaret för text och sång). Eftersom det ännu inte släppts någon video från Mount Zoomer får ni hålla tillgodo med förra plattans Modern World som är mycket sevärd. Även ni som inte gillar låten kan nog uppskatta hur den är gjord.



Modern world i'm not pleased to meet you
You just bring me down

Bonus:
Eftersom jag tycker så grymt mycket om herr Boeckners musik bjuder jag även på den här live-grejen från hans sidoprojekt Handsome Furs, som är väl så bra. Kvinnan som sitter mitt emot honom är hans fru. De träffades på en bar någonstans i Kanada där hon jobbade som servitris, och det är allmänt känt att Dan bildade Handsome Furs för att de båda skulle kunna resa runt och se världen tillsammans.



Uppdatering: Min bror upplyste mig precis om att At Mount Zoomer inte finns att köpa ännu. Efter detta avslöjande måste jag erkänna att ett av följande två påstående är sant: 1) Jag har naturligtvis inte lyssnat på At Mount Zoomer eftersom jag aldrig laddat ner musik från internet (nedladdning av musik skadar artisterna och musikindustrin) 2) Jag är en av de cirka 3 miljoner svenskar som laddar ner musik.

Jag utgår ifrån att samtliga läsare av denna blogg tillhör kategori ett, och det gäller även dig, din TJUV!

Kunzru:s revolutioner

Starta pepp-maskinen, för nu finns Hari Kunzru:s senaste bok My Revolutions ute i pocket via Penguin Books. My Revolutions har inte fått ett lika entusiastiskt mottagande som hans två tidigare böcker, men jag ser oerhört mycket fram emot att läsa den. Efter förra sommarens läsning av Imitatören och leela.exe är det nämligen ingen överdrift att påstå att Kunzru är en av mina nya favoritförfattare.

Synopsis:
"It’s the day before Mike Frame’s fiftieth birthday and his quiet provincial life is suddenly falling apart. But perhaps it doesn’t matter, because it’s not his life in the first place. He has a past that his partner Miranda and step-daughter Sam know nothing about, lived under another name amidst the turbulence of the revolutionary armed struggle of the 1970s.

Now Mike is seeing ghosts – a dead ex-lover and an old friend who wants to reminisce. Mike can no longer ignore the contradiction between who he is and who he once was. Which side was he on back then? And which side is he on now?"

Ett fint omslag har boken också förärats med!

Back on fack

Jag har tidigare beklagat mig över att den här bloggen gått ut över min läsning av facklitterära böcker. Det får vara slut med det nu. Från om och med idag återgår jag till slalomläsning - bokbloggosfärens ord för att läsa två eller flera böcker samtidigt - och varvar skönlitterärt med fack. Jag både tror och hoppas att det kan finnas ett intresse av det här bland er därute. Särskilt eftersom facklitterära böcker får mycket lite utrymme i de populära bokbloggarna. Synpunkter mottages gärna.

Jag kanske bör tillägga att förhållandet mellan skönlitterärt och facklitterärt inte kommer att bli 1:1, snarare 3:1 eller något sådant.

Först ut är Mattias Gardells bin Ladin i våra hjärtan som legat på min "att läsa"-lista länge.

Varav detta plötsliga intresse för Michael Chabon?

Ett litet nöje jag har är att hålla koll på vilka inlägg som är mest lästa. Via Google Analytics är det ingen konst. Min recension av Comac McCarthy:s The road brukar prenumerera på förstaplattsen, men nu har det inlägget har hastigt och lustigt blivit omsprunget av den här recensionen av Michael Chabon:s The Yiddish Policemen's Union, vilket är lite märkligt. Intresset för Chabon, både i landet och bland er, kära läsare, känns ganska ljumt. Har det hänt något jag missat? Kanske har "nyheten" att bröderna Coen ska filmatisera den nått ut till en större massa? Annars brukar inte omnämnade i media få något större genomslag. Man skulle kunna tro att den här texten om Kiran Desia, som trycktes i Månpockets upplaga, ledde till en markant ökning av läsare. Så icke. Efter den här artikeln om Dave Eggers i DN trodde jag att min recension av den utmärkta You shall know our velocity skulle få sig ett uppsving. Så icke.

Men om inte media styr intresset, vad gör det då? Ibland finner man förklaringen till ett uppsving i att man länkats på en välbesökt sida, men så enkelt är det inte alltid. Det är ett mysterium, dolt i en gåta, invävt i ett mysterium, som någon sa.

Uppdatering: Rebecca löste mysteriet i kommentarerna: "Det var ett reportage om Michael Chabon i säsongens sista Kobra. Det kanske är därför alla vill läsa om honom?" Så är det säkert. Programmet, som går att se här, är en härlig krock mellan den charmige Chabon och töntiga Kobra. Uppläsningen av boken är faktiskt sällsynt tramsig.

Slutsats: TV har större genomslag text i tryck, men det visste vi väl redan...

Sommarläsningen går i orange

Jag hämtade ut ett bokpaket idag och jag brukar inte lägga upp bilder på sådant, men jag får lov att göra ett undantag. Tänk att jag lyckades beställa sex böcker som alla går i en orange-gul färgskala! Jag säger alla eftersom Nattsvärmare faktiskt har orange text.


I vilket fall, sommaren är räddad!

Uppdatering: A kritiserade mig och tyckte att det var ett ytligt inlägg, och att det blivit för många sådana på sista tiden med all omslagsdebatt. Själv resonerar jag som så att jag ändå kommer att skriva om böckerna när jag läser dem. Men vad säger ni, för mycket yta på sista tiden?

Småintressant radioinslag om förhållandet mellan bokförlagen och bokbloggarna

Kulturradion Biblioteket - ett yberpretto litteraturprogram i P1 - körde i måndags ett inslag om bokbloggar som maktfaktor. Programmet (som mest är ett långt reklaminslag för Bokhora) är ganska kort och föga djupgående, men innehåller ett par intressanta inslag. Särskilt intressant är diskussionen om bokbloggarnas oberoende som tydligen är en viktig fråga både för bloggare och förlag. Programmet finns att höra här och inslaget börjar ca 19 minuter in.

I reportaget omnämns bokbloggar som en "maktfaktor" bakom försäljning och marknadsföring. Man kan ju fundera på vilka bloggar det skulle gälla. Finns det någon blogg, förutom Bokhora, som har tillräckligt med inflytande att märkbart påverka försäljningen av en titel? Jag tror knappast det.

Jag läste: Mohsin Hamid - Den ofrivillige fundamentalisten

Den unge pakistaniern Changez får ett stipendium vid Princeton i USA. Han studerar hårt och får sedermera ett toppjobb vid en värderingsfirma i New York – en stad som påminner Changez om hemma – Lahore – och han lär sig snabbt älska den. Livet leker, både karriärmässigt och privat. Han trivs faktiskt så bra att han sakta börjar tillåta sig själv att assimileras och anta en identitet som "amerikan." Sedan kraschar två flygplan in i World trade center och allt förändras.

11 September är ett viktigt datum i den moderna historien, och jag tror kanske att det kan få ännu större signifikans i framtida historieböcker om USA fortsätter sitt envisa race mot sin egen undergång. Den ofrivillige fundamentalisten skildrar de attitydförändringar som uppstod i kölvattnet av 9/11, och hur rädslan, främlingsfientligheten och landets hämndbehovet vänder USA:s egna emot dem. Genom sin egen arrogans skapar man de fiender - verkliga och inbillade - som man fruktar. Efter 9/11 står Changez New York inte att känna igen. Han får finna sig i rasistiska skällsord, diskriminerande behandling och han oroas av att USA invaderat grannlandet Afghanistan vilket får konsekvenser för hans familj i Pakistan. Under julen reser han till Pakistan, men väl där känner han inte riktigt igen sig. Så slås han av en insikt:

"Det var jag som förändrats, jag såg mig omkring med en främlings ögon, och då inte vilken främling som helst, utan just den där typen av förmäten och känslokall amerikan som retade gallfeber på mig när jag stötte på honom i de klassrum och på de arbetsplatser som tillhörde ert lands elit."

Tanken på att ha förvandlats till en person han inte tycker om leder Changez till en djup identitetskris där han slits två jag. Den "nye" amerikanske Changez som tjänar mycket pengar och den "Pakistanske" Changez som värnar om familj och fosterland. Jag kan föreställa mig att det här är en kris som drabbat åtskilliga sedan 11 september, och Mohsin Hamid skildrar den på ett förträffligt sätt.

Ytterligare en komplicerade faktor är Changez amerikanska "flickvän", Erika, som efter 11 september dras in i en malström och sjunker allt djupare in i sig själv. Jag har grubblat lite på Erikas funktion i boken och lekt lite med tanken att hon – eller möjligen hennes avlidna pojkvän Chris – är en allegori för USA:s förvandlig, eller liknande, men jag vet inte. Vad jag däremot vet är att bra böcker leder till reflektion av den här typen.

Vad gäller Hamids prosa så är den enkel men träffsäker. Själva berättandet sker i första person, och greppet att låta Changez berätta sin historia för en vilt främmande människa på ett Café i Lahore fungerar utmärkt. Min enda invändning är egentligen att boken är allt för kort. Jag vill ha mer!

Som ni märker tycker jag mycket om Den ofrivillige fundamentalisten. Det är en bok som tål att reflekteras kring och som på en och samma gång förklarar och ställer frågor om världen vi lever i.

Briljanta britter: The Last Shadow Puppets

The Last Shadow Puppets är en duo bestående av Alex Turner från Arctic Monkeys och Miles Kane som tillsammans med Owen Pallett (Final Fantasy) och James Ford (Simian Mobile Disco) skapat en riktig höjdarplatta i The Age of the Understatement. Turner har på många sätt vänt Arctic Monkeys ryggen på den här skivan, även om hans karaktäristiska röst känns igen. Tempot är lugnare, och framför allt så har texterna förändrats. Bäst blir det när Turner och Kane sjunger tillsammans över Palletts fantastiska stråkarangemang (den här gången har han tagit hjälp av London Metropolitan Orchestra!)

Videon nedan är ett liveframförande av titelspåret The Age of the Understatement.

Till dig som vill starta en blogg men inte har någonting att blogga om

Om du, mot all förmodan, är sugen på att starta en blogg men känner att du inte har någonting att blogga om så har jag ett uppslag. Igår när jag satt och dumsurfade ramlade jag in på Katastrofala Omslag - Herr dryck samlar maniskt på vinylskivor med fula omslag. Här är några av de fulaste exemplaren." En ganska rolig ide tycker jag, som med framgång skulle kunna appliceras på bokomslag! Jag kan till och med bidra med det första omslaget: Månpockets överjordiskt fula omslag till jPod. Det är bara att sätta igång!

Vasst omslag

Surfarde runt lite på Pengiun och trillade över det här toklyckade omslaget till William Langewiesches The Atomic Bazaar. Pengiun är rätt bra på det där med omslag alltså! Själva boken handlar om kärnvapen och det faktum att de är lättillgängligare idag än någonsin förut. Kanske vore nått?

Google lär inte göra översättarna arbetslösa ännu på ett tag

Google har nyligen lanserat en översättningstjänst som ska kunna översätta en hemsida till ett språk du förstår. Jag provade att översätta den här bloggen och resultatet kan ni se nedan. Det är inte perfekt, men jag är ändå imponerad. Den sista meningen är faktiskt så gott som felfri. Men man kan inte låta bli att undra var allt det här bär hän? Är dagens översättare ett hotat släkte?

Originaltext:
Jag har extremt mycket att göra just nu, och tiden räcker inte till. Det är så att man önskar att dygnet hade några timmar till. Plugget är inne i slutspurten inför sommaren och det är mycket som ska hinnas med samtidigt som jag nästan jobbar deltid för att kunna betala mina räkningar. Arbetsbördan går ut över allt annat, bland annat den här bloggen vilket är mycket trist. Den har blivit ett litet hobbyprojekt och jag tycker om att skriva, få era kommentarer och se antalet läsare och RSS-prenumeranter växa

Googles översättning till engelska:
I have extremely great deal to do right now, and the time is not enough. It is enough to make wishes that day had a few hours. Plugget are in the final for the summer and there is much that will keep them from the same time that I almost working part time to pay my bills. The workload is above all else, including this blog, which is very sad. It has become a little pet project and I love to write, get your comments and see the number of readers and RSS subscribers grow.

Här kan du prova att översätta valfri text eller hemsida.