lördag 20 december 2008

Pocketpocketpocket - Bokslut 2008

Antal inlägg: Det här är inlägg 152

Kommentar: det är 50 inlägg fler än 2007, men det genomsnittliga antalet inlägg har sjunkit från 14,5 till dryga 12,5 i månanden. Därmed bröt jag alltså förra årets nyårslöfte där jag utlovade 15 (!) inlägg i månaden. En tydlig trend är dessutom att antalet inlägg sjunkit mot slutet av året, en konsekvens av att jag egentligen inte har tid att blogga.

Mina fem mest lästa inlägg: (20:e december):
1: Årets tio bästa skivor
2: Jag läser: The Road - Cormac McCarthy
3: Jag läste: Haruki Murakami – Kafka på stranden
4: Kellerman får sin film till sist
5: Jag läste: Marisha Pessl - Fördjupade studier i katastroffysik

Kommentar: Listan visar på två saker: 1) att mina läsare huvudsakligen hittar hit via google när de söker på författare 2) att mina 50+ rss-prenumeranter inte besöker sidan "fysiskt" om man inte lägger till ett antal youtube-länkar.

Årets debattinlägg:
Delad förstaplats mellan:
Lägg ner bokrean
Fördjupade studier i katastrofomslag

Kommentar: Inlägget om bokrean ledde till att jag fick en förfrågan om att vara med i radio, medan inlägget om omslag startade en liten omslagsdebatt som hängde med ett tag.

Årets bästa läsning:
Bästa vet jag inte, men Tree of smoke var något alldeles extra.

Årets mest överskattade läsning:
Jag skriver överskattade istället för sämsta, för att bra och dåligt är subjektivt, men här råder ingen tvekan: vinnaren är Illusionisten

Årets Nostradamus:
Frightened Rabbit - en kandidat till årets bästa platta

Årets personliga favoritinlägg (även årets dumnaiva aha-upplevelse):
När globaliseringsanalysen blir en harlekinroman

Årets bloggkommenterarmyra: Olivia!

Årets "vad glad jag blir:" Ett uppmuntrande mail

Årets jag ångrar (fortfarande): att jag döpte bloggen till Pocketpocketpocket.

Årets jag önskar: Att lite fler bokbloggar ville/orkade/kunde länka hit.

Årets "ni visste inte att..."
... jag funderade på att lägga ner bloggen på 1-års-dagen. Nu blev det inte så och det var nog ett bra beslut, trots allt. Istället för att lägga ner beslutade jag mig för att dra ner tempot. Jag har slutat noja över besöksantal (tittar sällan på Google analytics) och inläggsfrekvens. Så förväntar jag mig att det fortstätter under 2009.

Gott Nytt 2009!

God Jul!

Imorgon (eller idag blir det faktiskt) åker jag hem till päronen och firar jul. Nerpackade i väskan finns, utöver diverse julklappar, Elvis Christmas Album från 1957 (INGEN sjunger jullåtar som Elvis!) och Gary Shteyngarts Absurdistan. Hur mycket tid jag hinner ägna åt den senare återstår att se, för kursböckerna finns även de med i packningen. Hurra vad roligt! Jag vill bara passa på att önska er därute en god jul. Hoppas ni, och jag, får många hårda bokpaket! Återkommer i mellandagarna.

tisdag 16 december 2008

Årets 10 bästa skivor 2008

För andra året i rad har jag äran att presentera den prestigefyllda listan över årets 10 bästa skivor.

01. Frightened Rabbit - The Midnight Organ Fight


02. TV On The Radio - Dear Science,


03. The Walkmen - You & Me

04. The Last Shadow Puppets - The Age Of The Understatement
05. Born Ruffians - Red Yellow & Blue
06. Vampire Weekend - Vampire Weekend
07. Grand Archives - The Grand Archives
08. Annuals - Such Fun
09. The Tallest Man On Earth - Shallow Graves (bästa svenska)
10. Wolf Parade - At Mount Zoomer

Uppdatering: Så här i efterhand borde jag nog ha möblerat om lite i den här listan innan jag la ut den. Born Ruffians och Vampyrerna är båda bättre än Skuggvalparna, och frågan är om Dear Science, inte håller längre? Kikade lite på min lista över 2007 års bästa plattor och nog känns 2008 som ett svagare år en 2007? Både Neon Bible och Sound of Silver är definitivt starkare än The Midnight Organ Fight. Det är också lite kul att notera att min lista förmodligen är den ända indierelaterade lista som inte har med Fleet Foxes överhypade platta. Om dryga två veckor börjar ett nytt musikår. Själv ser jag mycket fram emot Arcade Fire, Handsome Furs, Black Lips och förhoppningsvis kan Modest Mouse skita ur sig en ny platta. Spännande!

söndag 14 december 2008

Hemlige kocken backlash

Med den framgång Den hemlige kocken haft var det klart att det skulle komma en backlash! Artikel i dagens DN: "Utan tillsatser i maten riskerar vi att dö." Sug på det citatet Mats-Eric Nilsson!

Eller här i Berglins:

5 från 2008

NY Times presenterade nyligen listan över de tio bästa böckerna 2008. Det är en lista jag ofta sneglat på, vilket trogna läsare på den här bloggen vet. När jag kikar på listan är min spontana reaktion att jag måste ge Roberto Bolaño en chans under 2009. Årets fem böcker i "fiction"-kategorin:

From the internationally best-selling, Pulitzer Prize–winning author, a superbly crafted new work of fiction: eight stories—longer and more emotionally complex than any she has yet written—that take us from Cambridge and Seattle to India and Thailand as they enter the lives of sisters and brothers, fathers and mothers, daughters and sons, friends and lovers.

In the 1680s, the slave trade was still in its infancy. In the Americas, virulent religious and class division, prejudice and oppression were rife, providing the fertile soil in which slavery and race hatred were carefully planted and took root. This title reveals what lies under the surface of slavery.



Abandoned amid the offbeat inhabitants of the Chelsea Hotel when his English wife and son return to London following September 11th, Hans, a banker originally from the Netherlands, struggles to find himself in his adopted country, until he stumbles upon a vibrant New York cricket subculture and the charismatic Chuck Ramkissoon. 40,000 first printing.


Santa Teresa, on the Mexico-US border, is an urban sprawl that draws in lost souls. Among them are three academics on the trail of a reclusive German author; a New York reporter on his first Mexican assignment; a widowed philosopher; and a police detective in love with an elusive older woman. But there is darker side still to the town.

Synpunkter? Någon som läst?

måndag 8 december 2008

Bokhög i London

Det har varit lite tyst här ett tag, och anledningen till det är att jag tillbringade torsdag till söndag i ett julpimpat London! Det var mysigt, soligt och måånga härliga bokaffärer. Man blir lite knäpp av att gå där, jag skulle ha kunnat köpa hur många böcker som helst. Relativt billigt är det också, trots valutan.


Men tyvärr har man varken råd, eller ork, att kånka hem några större volymer, så jag nöjde mig med ett gäng paperbacks. Nappade på ett 3 för 2-erbjudande och knep följande boktrave:


Överst i högen ligger årets pulitzerprisvinnare The Brief Wondrous Life of Oscar Wao har jag tjatat en del om här på bloggen. Den ser jag mycket fram emot. Scarlett Thomas The End of mister Y, är en halvchansning. Först hörde jag talas om den på Sveriges kanske bästa bokblogg Anna Winberg knows good books som skrev om den för någon månad sedan. Den har fått fina recensioner och omslaget är prytt med fina visord, bland annat från Douglas Coupland, men det var nog det fina omslaget med de iögonfallande svarta sidorna som fick mig att plocka upp den. Gary Shteyngarts Absurdistan utnämndes av NY Times som en av årets bästa böcker för något år sedan, och ända sedan jag läste Den ryske debutantens handbook har jag velat läsa den. Att läsa den på originalspråk är i det här fallet ett måste. Längst ner i högen ligger Redemption Falls, Joseph O’Conners “uppföljare” till mästerverket Havets Stjärna.

Julen är räddad!

Vi trillade också, helt av en slump, in på Brick Lane, gatan som fått en hyllad roman av Monica Ali uppkallad efter sig. Nu blev jag sugen på att läsa den också, någon som läst?

onsdag 3 december 2008

Året var 1946...(om jag inte minns fel)...

...och Bonnier ger ut "uppföljaren till den skakande negerromanen "Son av sitt land"": Black Boy. Det är "en av de bästa böcker som någonsin skrivits om negerproblemet", uppger man stolt på bokens baksida!

Klicka på bilden för att läsa baksidetexten.

Visst, man hade säkert de bästa intentioner, och det alltid lätt att skratta efteråt, men att kalla den svarta befolkningens sociala problem för "negerproblemet" är påfallande klumpigt! Man undrar ju vilka formuleringar vi inte vill erkänna att vi tagit i vår mun om 50 år? "Köra bil till jobbet"?

Jag hittade boken hos min farmor och skrattade gott åt baksidan en stund. Hon ville minnas att den var läsvärd så jag lånade hem den. Snyggt omslag har den också!

måndag 1 december 2008

Det finns faktiskt BRA julmusik, tro det eller ej!

Så var det December, och December betyder Jul! Jag tycker mycket om julen, men det finns den ofrånkomlig del av den jag och många med mig verkligen avskyr: julmusiken. Julen lockar fram det sämsta hos de sämsta artisterna. Jag är helt övertygad om att i helvetet kör man jullåtar med Carola och Amy Dimond dygnet om 365 dagar om året!

MEN, julmusik behöver inte vara dålig! Det upptäckte jag för några år sedan, och numera finner jag ett stort nöje i att se hur några av mina favoritartister kämpar med jullåtar. Att göra en bra jullåt är nästan omöjligt. Går man för mycket in för det riskerar man messtämpeln (alternativt sellout-stämpeln), men om man gör det halvhjärtat blir det nästan lika fel. Ett bra ställe att hitta alternativa jullåtar på är den utmärkta internetradiostationen WOXY som varje jul kör WOXY Holiday Mixer (klicka på bannern överst.)

Stationens sju senast spelade låtar:

7:45am The Young Republic - Merry Christmas Again...
7:42am Eels - Everything's Gonna Be...
7:37am Snow Patrol - When I Get Home For Christmas
7:35am Eric Metronome - If Everyday Was Like Christmas
7:31am Neko Case - Christmas Card From A Hooker
7:28am Belle & Sebastian - O Come O Come Emmanuel
7:24am Calexico - Gift X-change

Blir du inte lite nyfiken i alla fall?

lördag 29 november 2008

Jag läste: John Fowles - Illusionisten

Det finns en TV-serie som heter Lost.

Om Horace Engdal skrivt manus till denna TV-serie hade resultatet kanske blivit något i stil med John Fowles Illusionisten. En grupp människor, fågna på en vacker ö, lite kärlek, lite våld, många mysterier, komplett med tillbakablickar i det förflutna, som ska förklara handlingar i nuet. Men Horace hade inte kunnat hålla sig till grundpremisserna utan fullmatat manuset med akadmiska referenser: allt från psykologi till litteratur. Han hade dock förlorat sig i detta överambitiösa försök att förvandla de triviala grundpremiserna till ett djuplodande verk om det mänskliga varat (eller kanske det manliga varat?) Resultatet - Illusionisten - är en lätt irriterande och stundtals frusterarande upplevelse som man likväl inte kan slita sig från när man väl kommit in i den, precis som Lost.

Precis som när jag ser på Lost pustar och suckar jag vid blotta åsynen av vissa karaktärer och scener. Jag önskar ofta at jag kunde spola fram, men gör det aldrig - för jag vill trots allt inte riskera att missa något viktigt. Precis som i Lost besvaras frågor med nya frågor, och några egentliga svar ges aldrig. Oerhört irriterande. Här måste jag dock medge att Fowles är mycket skicklig på att ständigt ge historien nya förvecklingar, utan att de känns krystade.

Jag måste också medge att Illusionisten är en äkta page-turner. Jag läste ut de dryga 800 sidorna på kort tid, driven av behovet av få mina frågor besvarade. Upplösningen var dock en stor besvikelse, vilket jag misstänker att även Lost kommer att bli.

Att Illusionisten är älskad av så många är för mig smått obegripligt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är den småpräktig och skrytsamt akademisk, på ett sätt jag avskyr när böcker är. Det stör mig också att den är så korkat orimlig. Ingen, jag menar ingen, skulle finna sig i all den skit huvudpersonen utsätts för, och till vilken nytta? Mycket liten, eftersom boken inte säger mig någonting. Och i min mening: skönlitteratur som inte lyckas förmedla någon form av budskap, må det vara en känsla, en kvardröjande tanke, vad som helst, är inget annat än ett misslyckande.

Någonstans gråter en litteraturkritiker.

onsdag 26 november 2008

Den där Carsten, en härlig dansk?

Den här har jag velat läsa ända sedan den kom ut i inbunden, men nu finns den äntligen i pocket! Trevligt.

"Havet och människan är huvudpersonerna i denna makalösa krönika om den lilla staden Marstal med den stora flottan. Det är "vi", stadens invånare, som berättar och läsaren får lära känna många av dem. Några porträtteras i närbild; i en mäktig berättelse som spänner över hundra år, från det dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut, får vi följa dem över världshaven."

Får se om Månpocket vill skicka mig ett rec.ex! Uppdatering: Nej, de vill de tydligen inte!! Då skiter vi i Carsten, och Månpocket.

måndag 24 november 2008

En mycket kort (och kanske oviktig) fråga

Borde jag posta fler bilder med mina inlägg??

Sam Lipsyte?

Hittade en mycket liten länk på DN med följande text: "USA:s roligaste författare samtalar - Läs Gary Shteyngarts intervju med Sam Lipsyte på litteratursajten Loggernaut." Här hittar ni intervjun. Shteyngart är jag med bekant med sedan tidigare, och honom tycker jag mycket om (recension här), men vem är Lipsyte? Honom har jag missat helt. Eftersom DN nämner honom i så fint sällskap kan det nog vara en ide att läsa honom, tror ni inte det? Här är två av hans titlar, följda av korta beskrivningar:

Homeland
"What if somebody finally wrote to his high school alumni bulletin and told...the truth! Here is an update from hell, and the most brilliant work to date, by the novelist whom Jeffrey Eugenides calls "original, devious, and very funny" and of whose first novel Chuck Palahniuk wrote, "I laughed out loud---and I never laugh out loud."

The Eastern Valley High School Alumni newsletter, Catamount Notes, is bursting with tales of success: former students include a bankable politician and a famous baseball star, not to mention a major-label recording artist. Then there is the appalling, yet utterly lovable, Lewis Miner, class of '89---a.k.a Teabag---who did not pan out. This is his confession in all its bitter, lovelorn glory."


SUBJECT STEVE
"Steve's fettle is absolutely fine, but nevertheless, he's dying - of a mystery disease that just might be boredom. At least, that's what the guys in the white coats say. They're not doctors, they're just guys in white coats, and the subject's name isn't Steve, either, but we'll get to that."

Vad tror Ni därute? Jag tror!

fredag 21 november 2008

Fowles och de övernaturliga samerna

Illusionisten börjar på allvar irritera mig. Sida efter sida med pretentiös skit och rent skitsnack. (Böcker där klassisk musik betraktas som den yttersta av kulturformer bör undvikas till varje pris. Det är en tumregel så god som någon vad gäller läsvärd litteratur.)

På tal om skitsnack, vad sägs till exempel om följande:

"Det finns bara en kommunikationsmetod som inte är beroende av tid. Vissa förnekar att den existerar. Men det finns många fall, tillförlitligt verifierade av hederliga och vetenskapliga vittnen, av tankar som har kommunicerats i exakt samma ögonblick som de föddes. I vissa primitiva kulturer, såsom bland samerna, är detta fenomen så vanligt, så accepterat, att det är används som dagligt hjälpmedel, på samma sätt som vi i Frankrike använder telegrafen eller telefonen. "

Har vi någon läsare från Norrland med oss som kan bekräfta detta: att samerna kommunicerar telepatiskt?

Jag tycker inte om att avbryta böcker, men om inget sker inom de närmsta 100 sidorna får jag nog dumpa den här tegelstenen.

torsdag 20 november 2008

Des-Illusionisten

Jag har lite skralt i kassan just nu och därför plockade jag upp en bok som stått oläst i min bokhylla ett par år: John Fowles Illusionisten. Jag har förstått att många tycker mycket om den här boken, men dryga 200 sidor in kan jag inte begripa varför. Den är sådär småpräktig och skrytsamt akademisk, på ett sätt jag avskyr när böcker är. Bäst är skildringarna av medelhavsklimatet, de är värmande i höstrusket. Tillhör du skaran som tycker mycket om Illusionisten får du gärna motivera varför jag ska fortsätta läsa...

Uppdatering: Intressant kommentar från Martina: Den kommentaren har jag hört från lika många som älskar den!

onsdag 12 november 2008

Självpepp



You got the touch
You got the power

When all hell's breakin' loose
You'll be riding the eye of the storm

You got the heart
You got the motion


Stan Bush är ju gud!

Jag läste: Chuck Palahniuk - Survivor

Tender Branson växer upp i en religiös sekt i Nebraska, USA. Precis som majoriteten av sektens pojkar och flickor skolas han till ett liv i den lågavlönade servicesektorn, och skickas på sin 17:e födelsedag ut i världen för att tjäna pengar till sekten. När myndigheterna får upp ögonen för vad som pågår begår sekten massjälvmord och Tender finner sig snart vara bland de sista överlevande, vilket en cynisk agent från en marknadsföringsfirma inte är sen att utnyttja. Tender lanseras som en religiös ledare och blir snart en firad stjärna - och miljardindustri.

Survivor är den andra av Palahniuks böcker, men den första jag har läst. Hans debutroman Fight Club har jag däremot sett i David Finchers utmärkta filmatisering. Skillnaden mellan att läsa en bok och att se filmen är ofta avgrundsdjup. Något som dock slog mig tidigt i Survivor var att tonen, dialogen och själva känslan påminde mig oerhört mycket om just Fight Club. Det tog mig faktiskt rätt många sidor innan jag lyckades mota bort bilen av Tyler Durden (Brad Pitts karaktär från filmen) från varje ord och mening jag läste. Först tolkade jag detta som att Fincher lyckats fånga Palahniuk väldigt bra, men sedan slogs jag av en mer oroande tanke. Kanske är Palahniuk en författare som, i vissa avseenden, skriver samma bok om och om igen? En lite coolare John Irving liksom. Att dra en sådan slutsats efter en bok och film är naturligtvis förhastat, men där finns i alla fall ett mycket tydligt släktskap.

Vad gäller själva boken så kan den bäst beskrivas som en cynisk och träffade satir av kändisskapet och marknadsföringsbranschen. Just ordet ”satir” har aldrig känts mer befogat än här. Den innehåller också en hel del sociologiska infallsvinklar, vilket jag som tidigare sociologistudent, tycker är mycket intressant. Tender brottas till exempel med att lära sig leva utan sina stränga religiösa rättesnören, samtidigt som han ibland kan sakna det enkla livet med de tydliga reglerna och, får man känslan av, var lyckligare med dem.

"Ten years ago, he was the hardworking salt of the earth. All he wanted was to go to Heaven. Sitting here today, everything that he worked for in the world is lost. All his external rules and controls are gone.
There is no Hell. There is no Heaven.
Still, just dawning on him is the idea that now everything is possible.
Now he wants everything."


Det finns dock en del problem, och då tänker jag framför allt på tempot i berättelsen. Jag tycker om Palahniuks språk och berättarstil, men ibland går han lite väl fort fram. Tenders förvandlig från “nobody” till “stjärna” går på dryga två sidor, vilket irriterade mig. Att den innehåller övernaturliga inslag gör mig ingenting, men när det sker tvära kast (som i föregående exempel) utan vidare förklaring tycker jag att boken mister lite av sin trovärdighet.

Slutsatsen blir väl att Palahniuk tyvärr inte levde upp till mina högt ställda förväntningar. Survivor var dock så pass bra att jag kommer att ge honom en chans till. Inte minst för att bilda mig en bättre uppfattning om han lider av ”John Irving-syndromet.” Hoppas inte.

måndag 10 november 2008

Snålheten bedrar visheten


Det krävdes en del övertygande från O-K innan jag plockade ner och bläddrade i Den hemlige kocken. När vi diskuterarade boken gick mitt resonemang typ "vem kan inte räkna ut att billiga produkter innehåller en massa skit? Men innan jag har råd att köpa bättre produkter vill jag inte veta", och det är egentligen fortfarande min ståndpunkt. Men, har man väl börjat bläddra i Den hemlige kocken är den omöjlig att lägga ifrån sig. Jag gav ett ex. till A och jag tar varje chans jag får att läsa ett stycke här, ett stycke där. Den är både matnyttig (till skillnad från produkterna), och rolig. Hur mycket den kommer att förändra mina matvanor återstår att se

onsdag 5 november 2008

I natt gäller det

I natt håller vi tummarna för att en majoritet av Jänkarna på andra sidan pölen fortfarande är vid sina sinnes fulla bruk. De gör ju ständigt sitt bästa för att bevisa motsatsen kan tyckas, men enligt alla experter verkar det här valet vara över innan det ens har börjat. Tack och lov. Jag hade tänkt valvaka, men det känns inte längre så meningsfullt. Hoppas Obama skrällvinner Indiana runt 01.00 så kan jag gå och lägga mig sedan.

Uppdatering 00.49: Jag gillar Göran Rosenberg som sitter som expert på 4:an. Jag har länge tänkt läsa hans bok om USA Friare kan ingen vara, men det har inte blivit av. Nu fick jag blodad tand igen.

Uppdatering 01.07: SVT har "fint" besök av Billy McCormac, en gammal bekant på den här bloggen. Ironiskt nog bevakar han bloggar för SVT! Jag skulle tro att Billy håller på McCain, som delar dennes frihandelsideologi.

Uppdatering 02.15: Enligt ABC har Obama vunnit Pennsylvania, vilket förmodligen är spiken i kistan för McCain. Annars är ju Filip och Fredriks lätt förvirrade valvaka den stora behållningen. Bäst gäster också. "Första gången kanal 5 ägnar sig åt något riktigt", säger Filip.

Uppdatering 03.00: Jag har fastnat framför Filip och Fredrik, bra underhållning! Men nu tänker jag iaf stänga av datorn och krypa ner. Obama går mot en säker seger, och det känns som en stor lättnad. Låt oss nu hoppas att han lever upp förväntningarna. De får de fyra kommande åren visa! NYC gick precis, i denna sekund, till Obama. Sjukt väntat. Sov gott.

Uppdatering dagen efter: Obamas segertal är väl värt att lyssna på. Mannen är en STOR talare. Det är omöjligt att inte bli rörd faktiskt. Notera ävan Oprah Winfrey som står mitt i den väldiga folkmassan, som en vanlig dödlig, och kämpar med att hålla tillbaka tårarna.

tisdag 28 oktober 2008

Pre-tenta stiltje

"The cravings inside of me is to be clutched at by some dead girl. To put my ear to her chest and hearing nothing. Even getting munched on by zombies beats the idea that I'm only flesh and blood, skin and bone. Demon or angel or evil sprit. Im just need something to show itself. Ghoulie or ghosty or long-legged beastie, I just want my hand held."

Ur Survior.

fredag 24 oktober 2008

Jakten på den heliga gralen

Min mamma (som för övrigt inte läser den här bloggen) är mycket trädgårdsintresserad. Under årens lopp har hon dragit in både mig och min bror i diverse trädgårdsprojekt, men inget har varit så frustrerande som det här. Hon har, för länge sedan, bett mig leta reda på en bok; Ulla Molins Leva med trädgård, som tydligen bara tryckts i en upplaga och som blivit något av en helig gral för trädgårdsintresserade. Jag har frågat på mängder av antikvariat och jag frekventerar Bokbörsen och Antikvariat.net ofta, utan resultat. Jag skulle hemskt gärna vilja hitta den till jul (jag försökte, och misslyckades, förra julen), men det verkar omöjligt. Vad gör man?

lördag 18 oktober 2008

Skyhög vill-ha-faktor


"I detta praktverk har vi samlat rockymaterial från starten 1998 och tio år framåt. Det har blivit 1764 strippar, 410 seriesidor och ett flertal illustrationer. För första gången någonsin publiceras allt detta i färg. "

Under förutsättning att albumet innehåller samtliga Rocky-strippar från 98-08 är detta ett måste-ha-album för mig. 340 riksdaler från man punga ut med (om man köper på internätet). Album 1-5 får jag väl kränga på Tradera eller nått...

onsdag 15 oktober 2008

Man Booker 2008

Årets vinnare av Booker-priset är Aravind Adigas debutroman The white tiger. Normalt hade jag kanske inte brytt mig tillräckligt för att blogga om det - det skönlitterära pris som intresserar mig mest är Pulitzerpriset (sug på den Horace) - men The white tiger har jag, i olika sammanhang, sprungit på tidigare och faktiskt funderat på att läsa. Att den nu tilldelats Bookerpriset gör knappast min nyfikenhet mindre! Någon som läst, eller tänker läsa?


Born in a village in heartland India, the son of a rickshaw puller, Balram is taken out of school by his family and put to work in a teashop. As he crushes coals and wipes tables, he nurses a dream of escape - of breaking away from the banks of Mother Ganga, into whose depths have seeped the remains of a hundred generations.

The White Tiger is a tale of two Indias. Balram’s journey from darkness of village life to the light of entrepreneurial success is utterly amoral, brilliantly irreverent, deeply endearing and altogether unforgettable.

tisdag 14 oktober 2008

Omslagsporr


Fick den här idag. Mycket stiligt omslag. Det är så att man får lust att köpa samtliga Palahniuk-utgåvor från Anchor House med en gång.

tisdag 7 oktober 2008

Det obligatoriska och halvhjärtade inlägget om Nobelpriset i litteratur 2008

Jaha, då var det dags för Nobelpris igen. Jag är ingen större läsare av dessa vinnare, så mitt intresse är ganska svalt, men det kan ju alltid vara kul att spekulera lite. Enligt Svensk bokhandel lyckades Expressen tidigare idag utnämna Paulo Coelho - författaren bloggarna älskar att hata - till årets vinnare! Bevare mig väl! Men nej, Coelho vinner inget Nobelpris, och det lär inga Amerikaner göra heller, i alla fall inte om man får tolka Horace Engdahl, som för en tid sedan dissade hela den amerikanska litteraturen.

Vem tror du vinner årets Nobelpris?

Uppdatering: Och vinnaren är:


Jean-Marie Gustave Le Clézio


Någon som läst?

Jag hade inte tänkt blogga mer om det här spektaklet (det finns knappast någon anledning att göra det när de traditionella medierna tävlar i att skriva mest på kortast tid.) Jag lämnar "diskussionen" kring årets Nobelpris med två rubriker som jag tycker sammanfattar vad Nobelpriset i Litteratur handlar om:

"Förläggaren överlycklig"

"Ville vara svår"


Om ni mot förmodan skulle vara intresserade av att läsa artiklarna återfinns de här och här

söndag 5 oktober 2008

Jag läste: Denis Johnson - Tree of smoke

Denis Johnsons Tree of smoke är en komplex tegelsten som hängt med mig sedan slutet av sommaren. Ibland kan det vara en lättnad att vända sista bladet i en riktig tjockis, men inte den här gången. Jag önskar den inte ville ta slut.

Att beskriva Tree of smoke är inte helt enkelt. Den spänner över tjugo år (1963-1983), två världsdelar och innehåller en mängd karakärer. Merparten av boken utspelar sig dock under Vietnamnkriget i slutet på 60- och början av 70-talet. ”Huvudperson” är Skip Sands, en CIA-agent som skickas till Vietnam på oklart uppdrag. Där möter Skip upp med sin farbror, ”The colonel, en mytomspunnen krigsveteran som också jobbar för CIA. ”The colonel”, både geni- och galenförklarad, drar in Skip i en hemlig operation där han avser att pröva en del kontroversiella teorier som skaffat honom många fiender bland sina egna. I korthet kan man säga som så att farbrodern är kritisk till att underrättelser tas fram och används på toppnivå för att rättfärdiga politiska beslut (detta för osökt tankarna till händelserna som ledde fram till USA:s invasion av Irak), vilket han avser att bevisa genom att utnyttja det.

När jag läser vad jag skrivit framstår Tree of smoke som en traditionell thriller av något slag, men det är långt från sanningen. Hela händelseföroppet omges liksom av tjock dimma där de inblande inte kan se handen framför sig. Skip blir sittandes i en kolonialvilla långt ifrån stridigheterna och slår ihjäl tiden med att umgås med en lokala prästen och översätta texter från franska.

I en passage slår det Skip att han kom till Vietnam för att se det abstrakta kontretiseras, men att det motsatta skedde. Samma känsla, att kriget och allt som omger det, inte är riktigt verkligt, delas av James, en 17-årig grabb från sydstaterna som med hjälp av falska papper tar värvning och skeppas iväg till Vietnamn. En stor del av boken kretsar kring James och hans broder Bill. Förhållandet mellan Skip och James är karakäristiskt för hela boken: under 600 sidor möts de en ända gång, och då under omständigheter som inte tillåter att de växlar några ord innan de skiljs åt. Det som ”binder ihop” Skip, James och hela boken är alltså inte själva handlingen så mycket som upplevelsen: Vietnamkrigets förvirrade vansinne. Om detta var känslan Jonson ville förmedla, så har han lyckats på ett mycket bra sätt. Man kastas mellan personer och platser (Skip, James och Bill är bara tre av ett flertal personer man får stifta bekantskap med) och det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna, inte ens för karaktärerna själva. Det händer allt och ingenting – på en gång.

Samtidigt som detta är en av bokens storheter måste jag erkänna att det stundtals blir lite frustrerande. Jag upplevde också att det var svårt att komma in i boken på grund av det myller av personer man introduceras för.

Nu har jag skrivit mycket men fått lite sagt känner jag. Tree of smoke låter, som jag antydde i början, sig inte riktigt förklaras. Det är på alla sätt en stor roman, och är en mycket givande läsupplevelse – förutsatt att man gillar tjocka, lite snåriga böcker.

torsdag 2 oktober 2008

Din stund är kommen, Chuck!

Det är nästan lite pinsamt att erkänna det, men jag har faktiskt inte lyckats ta mig samman att läsa någon av Chuck Palahniuks böcker ännu. Jag hade länge intrycket att Palahniuk var en sådan där jobbig ”inne-författare”, strax under mainstreamradarn, som alla bara måste läsa. Därför blev det naturligtvis så att jag aldrig läste honom. Men nu börjar jag tro att jag haft fel. Detta måste utredas.

Saken är den att jag inte kan bestämma mig i vilken ände jag ska börja, därför behöver jag ett gott råd från er som läst av Palahniuks alster. Vilken ska jag börja med? Fight Club känns ju inte så kul, men kanske borde man läsa Choke innan den går upp på bio och blir förstörd? Annars finns ju Rant i en billig pocketutgåva? Eller varför inte Survivor, den ska enligt många vara hans bästa? Fast Invisible monsters och Lullaby verkar också intressanta?

Ett gott råd, tack!

Uppdatering: Okej, det blir nog Survivor, som jag tänkt från början. Köper kanske Rant samtidigt eftersom den ska vara mycket bra, men kanske inte som introduktion till herr P:s författarskap.

tisdag 30 september 2008

Du och jag Staffan, du och jag.


Klicka på bilden för mer info.

fredag 26 september 2008

W.

Det här är ingen filmblogg, men kan man bli annat än lycklig av den här postern till Olivers Stones W.?


Nästan lika lycklig blir man av trailern. Klicka på George så skickas du till direkt till den.

"They liked Afghanistan, they want more" - Klockrent ju!

torsdag 25 september 2008

En sak till

Är det någon som läst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in? Tydligen (så här mycket koll har jag på svensk film) har den filmatiserats och nu dillas det om att Hollywood och andra marknader är intresserade av en remake. Det skiter jag i. Men, är boken bra? Den har fått fin kritik. Jag trodde det var en deckare, men det är det tydligen inte? eller? Någon som läst?

onsdag 24 september 2008

Mässtider

Nej, jag lever fortfarande, även om aktiviteten här skulle kunna tyda på något annat. Just nu sitter jag begravd i böcker (och inte den trevliga sortens böcker.) Jag hade tänkt skriva något om bokmässan, men helt ärligt skiter jag ett stort stycke i den. Kanske hade man kunnat lyssna på någon spännande författare (har för mig att både Chomsky och Klein besökt den där mässan, men jag kan ha fel), men att mingla med tantmaffian bland höstnyheterna känns halvkul. Är det någon som ska dit får ni gärna droppa en kommentar med några synpunkter på spektaklet.

söndag 21 september 2008

TVOTR


Jag tillhörde skaran som inte tyckte att Tv on the radio's förra album Return to cookie mountain levde upp till hypen. I dagarna kommer deras nya platta Dear Science och det, mina vänner, är ett litet mästerverk! Dear Science låter sig inte beskrivas med ord. TVOTR:s abstrakta rock har utvecklats till en funkig historia med lite elektroniskt och lätta Prince-vibbar, typ. Skivan gör sig bäst som en helhet, men här följer ett smakprov i from av den rätt coola videon till Golden age, som tyyärr lider av mycket dåligt ljud.



Uppdatering: Pitchfork kan inte annat än att hålla med, de ger den 9,2 av 10 idag, vilket inte hör till vanligheterna.

måndag 15 september 2008

Hur hittar man lästid?

I en artikel läste jag tidigare i år påstod någon att läsandet blivit en lyx och en statussymbol eftersom vi lever i ett samhälle där vi har ont om tid. Tiden är dyrbar och att kunna lägga tid på att läsa böcker blir en markering att man har det gott ställt och hinner läsa. Jag börjar förstå det tankesättet. Om man känner att dagarna inte räcker till är det lätt att bokläsningen prioriteras bort. Så är det för mig, och förmodligen för många av er. Jag känner i alla fall att skola, arbete och förhållande måste få gå först, och sedan finns inte mycket tid kvar. Och jag kan inte prioritera bort TV för jag tittar inte så mycket på den.

Så vad gör man?

Antingen accepterar man detta öde och läser när tid finns, eller så försöker man komma på en lösning. Om det inte finns tid, så får man kanske ta tid? Tror ni att det skulle funka om man bestämmer sig för att läsa t.ex. 30 minuter om dagen oavsett vad? Den stora risken är naturligtvis att när man väl börjat läsa vill man inte sluta, och då kanske allt det där andra man faktiskt måste göra, t.ex. skolan, blir lidande.

Eller har ni ett bättre förslag? Hur gör ni för att hinna med er bokläsning?

(Jag inser när jag sitter och pillar med det här att om jag slutade blogga skulle jag få tid över, men det vore väl tråkigt?)

söndag 14 september 2008

Världen närmar sig Atwoods dystopiska framtidsvision

En av de skämmande tjusningarna med att läsa dystopier är att jämföra vårt nutida samhälle med det dystopiska och fundera på hur mycket som pekar i den riktingen. Tänker man så ligger Margaret Atwoods Oryx och Crake nära tillhands som den dystopi som känns mest sannolik inom en nära framtid. 1984 var på sin tid den ulitmata skräckvisionen, men tiderna förändras. Idag känns dystopier som The Road och I de sista tingens land mycket närmare än Orwells totalitära storebrorssamhälle, men jag tror inte att vi når dithän innan några centrala teman ur Oryx och Crake drabbat mänskligheten. Mänskliga elitreservat finns redan idag, genmodifierade djur experimenterar man med och jag tvivlar inte på att någon skulle kunna koka ihop ett riktigt supervirus. Och nu detta:

Ur Margaret Atwoods Oryx och Crake

"En kvinna med skratt som hacke hackspett ledde dem genom korridorerna.
"Det här är det senaste", sa Crake.
Det de såg var ett stort lökformat föremål som verkade vara täkt med marmorerade gulvit hud. Ur det stack tjugo tjocka köttiga rör och i änden av varje rör växte ännu en lök.
"Vad i helvete är det?" sa Jimmy.
"Det är kycklingar", sa Crake. "Kycklingdelar. Bara brösten på den här. De har en som gör lår också, tolv på en växtenhet."
"Men den har inga huvuden", sa Jimmy ...
"Det där i mitten är huvudet", sa kvinnan. "Det finns en öppning för munnen högst upp, man tillför näringsämnen där. Inga ögon eller näbbar eller så, det behövs inte."
"Det är gräsligt", sa Jimmy. Det hela var en mardröm. Det var som en svulst av anemaliskt protein.
....
"Inget behov av tillskott av tillväxthormoner", sa kvinnan, "den snabba tillväxten är inbyggd. Man får kycklingbröst på två veckor - det är hittills tre veckor snabbare än de på de mest effektiva kycklingfarmerna där man kör med svagt ljus och hög täthet. Och djuraktivisterna kan inte säga ett ord, för den här tingesten känner ingen smärta."


Ur artikeln: Laboratirekött ett av ämnena på mässa för veganer

"Nyhetsbyrån Reuters rapporterade i fjol att holländska forskare gjort vissa framsteg i sina försök att odla griskött i laboratorium. Genom att isolera stamceller, som kan utvecklas till muskelceller, har man lyckats skapa tunna cellager.
Laboratorieköttet befinner sig ännu många år från köttdisken – eller den vegetariska disken, för hur ska man se på ”kött” där inget djur har kommit till skada?"
... 
– Det är ju ett sätt att underlätta för människor som har vant sig vid upplevelsen av kött. Det är inte smaken vi är emot. Det är djurplågeriet.

Oroväckande många likheter mellan fiktion och verklighet, eller hur? Visst, jag har för mig att jag läst någonstans att Atwood försökte göra Oryx och Crake realistisk, men det är nästan lite Nostradamus-känsla över den. Hur var det, försökte Nostradamus förutspå världens undergång? Kanske lyckas Atwood bättre...

torsdag 11 september 2008

Väger två Palahniuk tyngre än en Dostojevskij?

Nu finns det äntligen ett sätt att få ett objektivt svar på frågor som dessa: bokgungan. Men denna smått geniala bokhylla kan du som har gott om plats ta reda på om Chic-lit verkligen väger så lätt, om rysk litteratur är så tung som alla påstår, samt andra frågor som plågat västvärlden sedan Gutenberg ”uppfann” boktryckarkonsten.


Jag noterar även att mitt bloggande får ske på arbetstid för att hinna med. Det är även till och från detta arbete jag över huvud taget får något läst just nu. Tragiskt.

måndag 8 september 2008

Back in the days

I brist på nya roliga musikfynd att dela med mig av går vi tillbaka i historien. Närmare bestämt till en låt som vann en oscar för bästa filmmusik 1969. Bj Tomas Raindrops keep fallin' on my head är en låt säkert alla har hört, men har ni lyssnat? Rösten, texten, den plinkande gitarren och blåset, allt känns överanskade modernt. Omodernast är faktiskt låtens positiva budskap! Kanske är den lite "cheesy", men otroligt bra är den i alla fall. Och missa för allt i världen inte videon!



"Because Im free, nothing's worrying me"

fredag 5 september 2008

Brave New World

Jag har en ganska romantiserad bild av författarskapet och hur en bok blir till. En bra bok uppstår som ide i någons huvud. Med lite talang, beslutsamhet och en gnutta tur kan nästan vem som helst, från den fattigaste kyrkråtta till den rikaste greve, knåpa ihop en hyllad klassiker.

Bokförlagen producerar visserligen böcker, men till skillnad från producenter inom andra industrier, kan förlagen inte "beställa" exakt vad de vill ha från sina leverantörer: författarna. Författarna formar sina idéer till ord och förlaget får sedan hålla till godo med resultatet (okej, riktigt så här enkelt är det ju inte, men det är principen som är det viktiga här). Att böcker inte går att framställas och måttbeställas likt ett matbord från IKEA bidrar till upplevelsen det är att läsa en god bok. En bok är någons kärleksbarn. En bok har själ i en själlös värld.

Men kanske är tiden då kyrkråttan och greven kunde skriva en bestseller snart över. I en artikel skriver DN att ett amerikanskt förlag försöker skapa (måttbeställa, likt ett IKEA-bord) en serie som ska ta över efter Harry Potter, eller rättare sagt, ska fortsätta att fylla kassakistorna.

39 Clues är helt och hållet en skrivbordsprodukt som planerats av marknadsförare och förlagsredaktörer. Författaren är ett biting i sammanhanget, ett nödvändigt ont. Jag citerar:

"Den omfattande satsningen ligger i multimiljondollar-klassen och är redan från start av så kallad franchise-modell på det sättet att exempelvis samlarbilder, bloggar, onlinespel, tävlingar, filmsnuttar och tusentals digitala sidor av bakgrundsinformation med mera ingår.



- Ordet vi alltid använt är "banbrytande". Vi ville bli de första att introducera den här sortens multidimensionella grej, säger David Levithan.



Han och ett dussintal redaktörer har arbetat med projektet under tre års tid. Förlaget bestämde handlingens grova drag från dess början till dess slut, och därefter har respektive författare fått uppgiften att "fylla i tomrummen"."


Det här med "respektive författare" klargöras något. Serien är planerad till tio (!) böcker, och ska skrivas av tio olika författare. Hittils har man kontrakterat bland andra Gordon Korman, Jude Watson och Rick Riordan. Jag känner inte till dessa namn personligen, men tydligen är det redan framgångsrika författare, så inte lär de göra det för att klara dagen.. Märk väl att författarna inte kontrakterats för att skriva någon bok, utan för att "fylla tomrummen."

"banbrytande", säger herr Levithan – själslöst säger jag. Låt det gå åt helvete.

tisdag 2 september 2008

Ingen Junot

Jag har gått och väntat på att Juont Diaz Pulitzerprisvinnande roman Breif wonderous life of Oscar Wao ska dyka upp i pocket. Enligt Adlibris skulle den faktiskt göra det i dagarna, men idag fick jag ett mail där det stod att min bevakade titel ändrat status från "Ännu inte utkommen" till "Definitivt slut." Snopet. Jag antar att Adlibris haft felaktig information från början. Men, men, det kanske är lika bra, jag har ändå inte tid att läsa den just nu.


Junot ser lurig ut, vet han något vi inte vet?

fredag 29 augusti 2008

Angående den låga inläggsfrekvensen just nu

Som ni har märkt dräller det inte direkt av nya inlägg här just nu. Man kan nog säga att jag har lite av en tillfällig svacka, kombinerad med tidsbrist. Jag hinner helt enkelt inte med. Det är skolstart, flytt, jobb, det andra jobbet, tandläkarbesök och gud vet allt. Tid att läsa har jag nästan bara på tåget, när jag skyndar från en plats till en annan. Där, i min älskade - men ofta missförstådda tysta kupe, ägnar jag min uppmärksamhet åt Tree of smoke. Det är en riktig tegelsten, som tog åtskilliga sidor att komma in i. Vad jag egentligen tycker om den är lite tidigt att säga, men återkommer såklart med en recension. Nåja, förhoppningsvis lugnar allt ner sig när skolan börjar. Eller nej, det gör det kanske inte, men åtminstånde hopppas jag att jag kan hitta en rytm där allting ryms. Stay tuned!

tisdag 26 augusti 2008

Den enes bröd...

...är den andres död.

I november förra året skrev jag att Bonnier Pocket storsatsar och dissar Månpocket. Kontentan av den notisen var att Bonnier bestämt sig för att satsa hårdare på Bonnier Pocket och därmed lämna över färre kvalitetstitlar till Månpocket. Nu tycker jag det börjar märkas. Månpocket har mest släppt skit på sista tiden. Mycket deckare, spänning och annat trams. Det var länge sedan jag var hittade något intressant i deras utgivning. Så är inte fallet hos Bonnier Pocket. I augusti släpptes bland annat Salman Rushdies Clownen Shalimar och Göran Rosenbergs Friare kan ingen vara, och i september kommer pocketböcker av Philip Roth, Klas Östergren och Barack Obama! Inte illa. Dessutom tycker jag att Piratförlaget börjat släppa intressanta titlar igen. Månpocket får nog se till att rycka upp sig om man inte vill bli omkörda.

onsdag 20 augusti 2008

Jag läste: Ray Bradbury - Invasion på Mars

Efter att ha läst och imponerats av novellsamlingen Den illustrerade mannen (läs min recension här) har Ray Bradbury gått och blivit en personlig favorit. Bradbury har mycket kritisk att säga om männskligheten och den västerländska civilisationen, och i hans böcker tar han tillfället i akt att uttrycka detta. Inte sällan utspelar sig hans noveller i framtiden eller i rymden, vilket placerat honom i Sci-fi-genren, men låt er inte luras: sci-fi är inte hans huvudsakliga intresse, det är bara ett kärl i vilket hans ilska och oro över världen ryms. Att vissa av hans böcker och noveller är mer än 50 år gamla gör dem inte mindre aktuella.

Invasion på Mars utspelar sig kring milleniumskiftet. Jorden står på randen till atomkrig, det sista, och USA företar expeditioner till Mars för att undersöka möjligheterna att evakura dit. Mars befolkas emellertid av en egen ras som försöker förhindra expeditionerna, men i slutändan kan de inte stå emot och jordborna börjar anlända i sina rakter - bara för att bege sig hem igen när kriget börjar. Vid det här laget har mänskligheten inte bara förstört en, utan två planeter.

Boken berättas i novell-liknande kapitel. Till skillnad från Den illustrerade mannen finns det dock vissa trådar som binder samman de olika kapitelna, men många av dem kan lika gärna läsas fristående (kapitlet "Eldballongerna" finns faktiskt med i Den illustrerade mannen.) Många av kapitelna kan sägas ha olika teman, t.ex. avhandlas girighet, ensamhet, kolonialism, exploatering, och tillsammans målar de upp en allt annat än smickrande bild av vår civilisation. Bradbury är en mästare på att förmedla ett budskap och en sensmoral utan att moralisera med pekpinnar.

Tyvärr tyckte jag inte lika mycket om Invasion på Mars som Den illustrerade mannen, så vill ni börja någonstans rekommenderar jag den senare.

lördag 16 augusti 2008

Pocketnytt

Idag investerade jag i Denis Johnson:s tokhyllade Tree of smoke. Jag ser oerhört mycket fram emot att läsa den. Jag vet faktiskt inte när jag var så sugen på en bok senast!


Tree of Smoke – the name given to a ‘psy op’ that might or might not be hypothetical and might or might not be officially sanctioned – is Denis Johnson’s most gripping, visionary and ambitious work to date. Set in south-east Asia and the US, and spanning two decades, it ostensibly tells the story of Skip Sands, a CIA spy who may or may not be engaged in psychological operations against the Viet Cong -- but also takes the reader on a surreal yet vivid journey, dipping in and out of characters’ lives to reveal fundamental truths at the heart of the human condition.

Observer kallar den "A Catch-22 for our times", kan en bok få ett mycket bättre omdöme?

Jag läste: Kiran Desai - Kalabalik bland guavaträden

Min första bekantskap med Kiran Desai var hennes andra roman, den prisvinannde och mycket omskrivna The inheritance of loss. The inheritance of loss har flera av de komponenter man förväntar sig av en bra roman; den är nämligen både välskriven och tankeväckande. En "globaliseringsanalys" beskrev jag den i min smått lyriska recension (som går att läsa här). Med anledning av detta gav jag mig på hennes debutroman: Kalabalik bland Guavaträden.

Kalabalik bland Guavaträden utspelar sig i en Indisk by där en pojke, eller ung man, tröttnar på sin tillvaro och flyr upp i ett guavaträd. Där blir han sittande och vägrar komma ner. Hans exentriska beteende skaffar honom snart en växande skara anhänga som firar honom som vis guru. Allt är frid och fröjd tills en flock apor bosätter sig i trädet och får smak för alkohol. Kalabalik uppstår.

Jag antar att Kalabalik bland guavaträden är tänkt som en satir över den indiska kulturen. Vill man vara snäll kan man beskriva den som småtrevlig, men ska man vara ärlig så finns det inget annat ord än meningslös, fullständigt meningslös. Den är inte rolig, inte smart, och den har absolut ingenting att säga. Ett annat stort problem - jag vet inte om det är för att boken är kort eller för att Desia misslyckats - är att karaktärerna helt saknar djup. Man får aldrig någon känsla av vem de är eller varför de agerar som de gör, vilket gör det omöjligt att känna någonting för dem.

Det mest slående, och utan tvekan mest imponerande med Kalabalik bland guavaträden är hur mycket Desai utvecklats mellan Kalabalik bland guavaträden och The inheritance of loss. Hon har evolverats från mus till tyrannosaurus inom loppet av två böcker.

fredag 15 augusti 2008

Trendspaning

På tåget till och från jobbet brukar jag spionera på vad folk omkring mig läser (det tror jag förresten att alla med någon form av litterärt intresse gör, eller hur?) Tyvärr är det en oerhört förutsägbar hobby. Ett tag var det BARA Stieg Larsson, och visst, det är fortfarande var tredje Larsson, men just nu läser HELA sveriges kvinnliga befolkning i åldrarna 20-50 den där Khaled Hosseini. Killarna läser givetvis Snabba Cash, men jag antar att vi ska vara tacksamma över att killar i åldrarna 18-30 läser över huvud taget. Idag har jag sett minst tusen strålande solar och lika mycket cash på tåget, trots att det var mulet väder och tomt i plånboken :) Det hela får mig att tänka på en "artikel" i BLT jag läste i somras där unga män och kvinnor tillfrågades om vilken bok de läste för tillfället. SAMTLIGA killar (som läste, merparten hade inte rört en roman sedan de gick ut gymnasiet) läste Snabba Cash eller den där andra boken Jens skrivit. Tjerna läste en av följade tre: Läckberg, en annan svensk kvinnlig deckarförfattare vars namn jag inte minns, eller den där Hosseini. Extra intressant var att samtliga uppgav att boken de läste just då var den bästa de läst i hela sitt liv! Vad f*n är det för fel på svenska befolkningen? 90% av alla läsare ägnar all sin uppmärksamhet åt en grupp på högst 5-10 författare. Hur blir det så här, och vems fel är det egentligen? Jag kräver en syndabock! En sak står dock bortom allt tvivel: det är inte bokbloggar som den här som styr det svenska folkets läsvanor. På gott och ont.

måndag 11 augusti 2008

Jag läste: Joshua Ferris - Then we came to the end

Joshua Ferris debutroman Then we came to the end utsågs av NY Times som en av årets tio bästa böcker 2007. Motiveringen var bland annat att den var "acidly funny." Ordet "funny" återkommer hela fem gånger i olika citat på bokens omslag, så jag hade anledning hoppas på skrattfest. Men humor är något väldigt subjektivt. I den mån man kan betrakta Then we came to the end som rolig, så är det i en tragikomisk mening. Svart humor och tragikomik är, för mig, humor när den är som bäst, men Then we came to the end är mycket mer tragisk än komisk. Jag skrattade sällan när jag läste den, och fann mig ofta sittandes med lätt rynkad panna, så som man gör när man läser något oroande. Detta betyder dock inte att den är tråkig eller dålig, för det är den verkligen inte. Låt mig förklara.

Then we came to the end utspelar sig på en marknadsföringsfirma i Chicago strax efter milleniumskiftet. Ekonomin har vänt nedåt, vilket resulterar i att klienterna flyr och personaluppsägningarna börjar. Samtidigt som rädslan för att bli uppsagd är överhängande brottas bokens karaktärer av sina egna moderna bekymmer. Någon lider av djup depression, en annan finner sin dotter styckmördad, en trejde har bröstcancer men befinner sig i ett förnekelsestadium.

Boken berättas av en okänd person i ett "vi"-perspektiv som ibland övergår i tredje person. "Vi"-greppet är spännande och får en att känna sig som en del i den gruppmentalitet som kan finnas på en arbetsplats. Personerna som ingår i detta "vi" lär man känna genom närmast Seinfeld-liknande anektoter och typiskt "water cooler talk."

Så var det det här med humorn. Jag tvivlar på att Ferris försökt skriva en bok som i första hand uppfattas som rolig, även om den bitvis är det. När jag läser Then we came to the end uppfattar jag den som mycket mer än en satir. Det är en mörk, men samtidigt seriös bok. Det är en bok om det moderna, om hur det är att leva och verka i ett materialistiskt samhälle som huvudsakligen består av två komponenter: arbete och konsumtion - två potentiellt själadödande komponenter. Och hur det är att vara en del i detta maskineri. I boken får firman ett uppdrag som går ut på att skapa en kampanj som får bröstcancer patienter att skratta. Efter mycken ångest kommer man fram till att det är omöjligt. Jag kan inte låta bli att tro att det här är Ferrris sätt att kommentera svårigheten i att skriva humoristiskt om detta förhållande. Utöver allt det här så är boken också en kärleksfull skildring av den säregna kamratskap som uppstår på arbetsplatser.

A good deal of our self-esten was predicated on the belief that we were good marketers, that we understood what made the world tick - that in fact, we tolk the world how to tick. We got it better than others, we got it so well we could teach it to them. Using a wide variety of media, we could demonstrate for our fellow Americans their anxieties, desires, insufficiencis and frustrations - and how to assuage them all. We informed you in six seconds that you needed something you did'nt know you lacked. We made you want anything that anyone willing to pay us wanted you to want. We were hired guns of the human soul. We pulled the strings on the people across the land and by god they got to their feet and they danced for us.

Mina funderingar om Then we came to the end verkar delas av LA Times skribent som skriver: "What looks at first glance like a sweet-tempered satire of workplace culture is revaled upon closer inspection to be a very serious novel about, well, America. It may even be ... a great American novel." Jag kunde inte sagt det bättre själv.

fredag 8 augusti 2008

Första bilderna från filmatiseringen av The Road

Idag har de första bilderna från John Hillcoats filmatisering av Cormac McCarthys The Road (läs min recension här) dykt upp på internätet. Viggo Mortensen spelar pappan, Charlize Theron mamman, och en okänd unge sonen.

Så, vad tror ni? Personligen tror jag inte att man kommer att lyckas fånga McCarthys ödesdigra stämning. The Road ska läsas, inte ses. Det är ett typexempel på en bok där den egna fantasin förmodligen är läskigare och sätter djupare avtryck än rörliga bilder. Jag tänker avstå från att se den. Här är bilderna i alla fall.





tisdag 5 augusti 2008

The Morning Benders

60-talsdoftande indiepop är hett just nu. Senast i raden av nya grupper som sneglar tillbaka till det glada 60-talet är The Morning Benders - mitt senaste musikfynd. Gruppen består av fyra unga killar från Californien som verkar ha lyssnat in sig på Beatles och The Shins. Här är videon till Waiting for a war - ledsingeln från debutplattan Talking through tin cans. Själv tycker jag att videon förstör mer än den tillför, så blunda gärna medan ni lyssnar ;)



Via The Morning Benders blogg går det också att ladda ner, helt gratis, The Bedroom Covers - en cover-platta ähum, zip-fil, med 12 covers av b.la. The Smiths, Velvet Undergound, och... The Cardigans?! Kvalitén är varierande, men gratis är gott, eller hur!

söndag 3 augusti 2008

Penguin kan det här med marknadsföring

Att kunna marknadsföra en bok är tydligen en svår konst. Tänk efter: när såg du senast reklam för en bok som inte var en uppblåst framsida pyntad med positiva citat? Tänkte väl det. Det känns som att förlagen jobbar mycket med PR, ett område där vi bloggare ingår. Med tanke på alla okreativa lösningar är det roligt att se något nyskapade ibland. Bokförlaget Penguin books (förlaget som gjort sig kända för kvalitetslitteratur med fina omslag) kan tydligen det här med marknadsföring också. Bilderna på annonserna nedan (klicka för att förstora) innehåller sidhänvisningar till boken. Rätt smart tycker jag. Jag har inte listat ut vilken bok det gäller, om det nu är en specifik titel, men det ser av allt att döma ut att vara en deckare.



fredag 1 augusti 2008

Jag läste: Louis-Ferdinand Cèline - Resa till nattens ände

Louis-Ferdinand Cèlines Resa till nattens ände utkom 1934 och har hunnit bli en klassiker. Boken börjar i Paris där en ung man vid namn Ferdinand, i ett anfall av fosterlandskärlek, tar värvning i den franska armen. Året är 1914. Fredinand kastas ut det brutala kriget och blir snart desillusionerad. ”Aldrig hade jag känt mig så onyttig som när jag stod i soljuset mitt bland kulorna. Ett ofantligt världsomspännande skämt.” Efter att ha sårats i strid lyckas Ferdinand krångla sig ur armèn varpå han reser till de franska kolonierna i Afrika där han får jobb på en handelsstation mitt ute i djungeln. Ur askan i elden alltså. Efter ytterligare strapatser landar han i Amerika, för att sedan återvända till Paris. Så här långt kan bokens läsas som en skildring av krigets, kolonialismens och kapitalismens vansinne, men när Ferdinand återvänder till Paris för att praktisera som läkare i Paris fattigkvarter stagnerar historien. Bokens andra halva består huvudsakligen av rent dravel som inte leder någon vart. Ferdinand reflekterar kring livet, varat, kärleken och den mänskliga naturen i cyniska, för att inte säga nattsvarta, ordalag. Man kan tycka att en sådan svada borde resultera i ett par intressanta insikter, men det hela mynnar inte ut i mycket mer än ett par skratt här och där.

Varför har då Resa till nattens ände blivit en sådan klassiker? Cèline var knappast först med att skriva om kriget, kolonialismen eller fattigdomen. Längst bak i boken finns en liten text om Cèline och hans författarskap. Där kan man bland annat läsa: ”Att ”Resan” blivit en sådan händelse beror i första hand på språket. … Det fick sin explosiva kraft, då ”Resan” kom ut för fyrtio år sedan, av att det så flagrant bröt mot den förtunnade, ängsligt korrekta, utsökta franska som då ansågs vara det enda värdiga litterära språket.” Detta innebär att bokens storhet främst måste förstås i förhållande till annan - fransk - tidig 1900-tals litteratur, och den, det får jag erkänna, har jag mycket dålig koll på.

Oavsett om det gäller film, litteratur eller musik så har jag alltid haft svårt för att se verket med ”den tidens” ögon eller öron. Jag kan inte låta bli att ta in nutida referenser och göra jämförelser med senare verk. Kanske är det därför jag inte har vett att uppskatta Resa till nattens ände för det den är, eller var.

onsdag 30 juli 2008

Pocketnytt: Haruki Murakami

Fågeln som vrider upp världen, vilken underbar titel! Haruki Murakami är tillbaka i svensk pocket med en historia som tydligen börjar med en katt. Han verkar gilla katter, den där Murakami. Jag hade blandade känslor om Kafka på stranden, och jag kan mycket väl tänka mig att läsa Fågeln som vrider upp världen för att få en bättre uppfattning om Murakamis författarskap.


Fågeln som vrider upp världen är en blandning av detektivhistoria, science fiction, dröm, saga och politisk självanalys. Romanens huvudperson Toru har sagt upp sig från sitt jobb och ägnar sig åt att lyssna på radio, på de anonyma sexsamtal han får på telefon och på den konstiga fågel som sitter utanför hans fönster och låter som om den var uppskruvad.

tisdag 29 juli 2008

Nu är det slutsemestrat!

Nu får det vara slut på trädan! Semestern är över och det är hög tid att kicka igång bloggandet igen. Överlag tror jag att uppehållet gått bättre än förväntat. Besöksantalen under denna lilla ferie ser dock lagom roliga ut. Då är det desto roligare att rapportera om att antalet RSS-läsare slagit nytt rekord. Hela 47 stycken är ni därute som prenumererar på Pocketpocketpocket via RSS! Inte så illa pinkat.

Det är lite ovant att skriva märker jag... det får vi råda bot på!

Annars har sommaren avlöpt som planerat. En tur till Öland/Gotland har det blivit. Det var roligt att återse Visby (sist jag var där var jag bara barnet), men stället är ju sjukt exploaterat. Vilket turistmecka... Nästan lika exploaterat verkar Öland vara. Högre koncentrationer av svenska barnfamiljer med "Foppa-tofflor" tror jag inte finns på denna jord än på dessa stackars öar!

Vad gäller läsandet så har jag inte hunnit med alls så mycket som jag brukar om sommaren. Jag har mest jobbat. Men ännu finns det tid!

Välkomna tillbaka!

fredag 18 juli 2008

Ännu en norsk besvikelse


Norska författare (Jan Kjaerstad undantaget) och jag kommer inte överrens. Idag började jag på Per Pettersons hypade, prisade och omskrivna bok Ut och stjäla hästar, men jag har redan fått nog. Efter dryga 50 sidor har jag fått fler miljöbeskrivningar, pojknostalgi och romantiseringar av livet utanför staden än jag reder med. Det är sällsynt att jag överger en bok i ett så här tidigt stadium, men jag står inte ut! Jag anar en mörkare sida som förmodligen kommer att utvecklas längre fram, men det är otillräckligt för att hålla mitt intresse vid liv. Värst av allt är att all läslusta är som bortblåst. Hoppas den återfinner sig snart.

lördag 5 juli 2008

Semester

Att dömma av icke-kommentarerna på mina senaste inlägg, samt den relativt låga besöksfrekvensen drar jag slutsatsen att ni, kära läsare, tagit semester. Det är inte roligt leka ensam, så nu gör jag det samma. Förra året var vi i Paris - i år går turen till Öland och Gotland. Reskamrater blir A och Joshua Ferris Then we came to the end. Jag återkommer med mina tankar om den.

Vi hörs!

torsdag 3 juli 2008

Seattlescenen

Jag har sedan länge slutat att titta på musikbyrån, men ibland straffar det sig. K-O (ett par jag och A samlar vuxenpoäng tillsammans med) tipsade om en dokumentär ovannämnda byrå gjort om Seattlescenen, som de senaste året blommat upp igen med band som Band of Horses, Grand Archives och Fleet Foxes. Det är härliga 30 minuter med ett gäng subbar i skägg som känns väldigt "down to earth." Klart sevärd.


Här kan du se dokumentären i några dagar till.

Nu till något annat. 2006 släppte Cold War Kids sitt debutalbum "Robbers & Cowards" - älskat av bloggarna, ratat av Pitchfork. Jag var och såg dem på Mejeriet här i Lund, och det var riktigt grymt. I september är det dags för uppföljaren, men redan nu kan vi njuta av en liten teaser som lovar gott:

onsdag 2 juli 2008

Fördjupade studier i katastrofomslag del 2

Nu har jag inte tjatat om omslag på en hel månad, så nu kan jag bara inte hålla mig längre. Efter att njutit av Shteyngarts Den ryske debutantens handbok kollade jag upp när hans andra roman, Absurdistan, ges ut i pocket. Svaret på den frågan har jag glömt, för jag överumplades fullständigt av att den kritikerrosade romanen pryts med ett av de fulaste omslag jag någonsin har sett! Behold:


Vilket hjärnsläpp! Vad tänkte de på? Det ser ju ut som något en 3-åring knåpat ihop i Photoshop! Sydsvenskans recenent kallar det "en mindre skandal", vilket man minst sagt kan säga.

Om Natur och Kultur (de har verkligen inte kläm på det här med omslag!) vill sälja fler en tre exemplar av pocketutgåvan föreslår jag ett byte. Varför inte använda sig av omslaget till den Engelska utgåvan som är riktigt najs.


Även om NoK får ordning på det här tänker jag köpa en Engelsk utgåva. Shteyngart gör sig säkert ännu bättre på originalspråk.

tisdag 1 juli 2008

Den som ändå kunde skriva en bokrecension som Lotta Olsson

Att recensera en bok är en svår konst. Det första dilemmat man - läs jag - ställs inför är hur mycket av bokens handling man bör avslöja. Samtidigt som det är nödvändigt att sätta in läsaren i boken vill man inte avslöja för mycket. Ett annat problem avser tonen man bör hålla. Jag vill undvika att vara för pretentiös, vilket jag upplever att många recensenter är - en onödig egocentrisk uppvisning som säkert skrämmer bort många potentiella läsare - men jag vill heller inte vara för ytlig. Sedan kan recensionens längd faktiskt vara knepig. Är den för kort hinner man inte säga något, men är den för lång är det ingen som orkar läsa den (vilket, att dömma av icke-kommentarerna på mina recensioner, är fallet här.)

En som uppenbarligen behärskar detta svåra hantverk är Lotta Olsson på DN. Hennes recension av Camilla Läckbergs "Sjöjungfrun" är ren njutning. Den är så vass, så elak, men samtidigt saklig. Den som ändå kunde skriva sådana recensioner! Tyvärr är det nog en förutsättning att man läser en riktigt dålig bok först - det är alltid roligare läsa något elakt än snällt - och vem har tid att göra det? Jag hinner inte ens med att läsa de bra böckerna.

(Detta är inlägg nr 200!)

måndag 30 juni 2008

Jag läste: Gary Shteyngart - Den ryske debutantens handbok

"Vladimir var femtio procent funktionell amerikan, och femtio procent kultiverad östeurope i behov av klippning och ett bad. Han var det bästa av två världar. Lite farlig, historiskt sett, men på det hela taget tämjd av Coca-Cola, extrapriser och utsikten att hinna slå en snabb drill under reklaminslagen." Så beskrivs Vkadimir Grishkin, rysk jude i exil i 90-talets Amerika. När boken börjar möter vi Vladimir vid ett sunkigt skrivbord på Emma Lazarus stiftelse för invandrarnas assimilering. Det är hans 25-årsdag och han bävar inför utsikterna av en sex-kväll med Challah - hans överviktiga flickvän som försörjer som dominatrix. Han är, med sin moders ord; "det lilla misslyckandet." Genom en ödets nyck träffar Vladimir Francesca, en flicka från en rik familj som sedermera blir hans flickvän. I ett försök att skaffa pengar för att finansiera sina nya, dyra, vanor blir han nästan våldtagen av en drogkartells-boss och flyr hals över huvud till Prava (ett Prag i förklädnad.) Där tas han upp i den ryska maffian, inom vilken han gör kometkarriär genom pramidspel.

Den ryske debutantens handbok är Gary Shteyngarts debut, och den är tydligt präglad av hans eget liv. Shteyngart är uppväxt i St. Petersburg i ett hus bredvid en enorm Lenin-staty (en icke obetydlig detalj om man läser boken), och emigrerade till USA 1979. Enligt Guardian är hans roman "an old-fashioned Russian novel in the guise of a contemporary American one", men jag har läst för lite ryskt för att kunna uttala mig om det.

"Hur som helst, kraften i kollisionen gjorde att Trabanten körde rätt in i räcket längs floden. Trabin, som inte hade några svårigheter att känna igen en överlägsen fysisk kraft när den brakade in i den, studsade tillbaka ut på gatan, vilket besparade Vladimir och hans chaufför ett dopp i Tavlata. En makalös bil, Trabanten! Så blyg och ödmjuk, med en underdriven pondus. Mor hade alltid velat att Vladimir skulle gifta sig med en flicka som var likadan som denna Trabi."


Det finns många anledningar att jubla över Den ryske debutantens handbok, men det som jag är mest imponerad av måste ändå vara Shteyngarts humor och språk. Karln är en sann ordkonstnär! Varje mening är ett komiskt mästerverk där orden verkar ha vägts på guldvåg för maximal effekt. Shteyngart behärskar det tragikomiska till fullo och han satiriserar 90-talet, Sovjetunionen och Amerika om vart annat. Den kan inte ha varit lätt att översätta, men Nille Lindgren har på det hela taget gjort ett bra jobb - även om "spejsad" inte borde få förekomma i svenska språket.

Den ryske debutantens handbok är en underbart vansinnig och skruvad historia som nästan kan mäta sig med personliga favoriter såsom Moment 22 och Dumskallarnas sammansvärjning. Läs den!

lördag 28 juni 2008

Den lede fi biter i gräset * 2

Joseph Stiglitz är en av mina personliga hjältar. Nobelprisvinnaren Stiglitz arbetade som vice president och chefsekonom på Världsbanken där han under 90-talet tjänade marknadsfundamentalismen. Tills han insåg Världsbanken, IMF och han själv hade fel. Istället för chefsekonom blev Stiglitz en av den nyliberala ideologins främsta, och mest trovärdiga kritiker. Sedan dess har han skrivit en rad böcker, bland annat Globaliseringen och dess kritiker som borde vara obligatorisk läsning för alla samhällsintresserade. Making globalization work är Stiglitz senaste. "A lodestar for those who want to achieve a different and better world" - Guardian, står det på den fina Pocketutgåvan från Penguin som jag tänkt köpa länge. Och det fick jag tillfälle att göra när jag sprang på den - på Lagerhouse av alla ställen - nedsatt med 50%. Det blir min nästa facklitterära.


En annan kritiker av nyliberalismen är Naomi Klein vars bok Chockdoktrinen fått markandsfundamentalister världen över att förargas. Johan Norberg har upprörts så till den milda grad att han författat en motskrift. DN har låtit Lars Pålsson Syll, Proffessor i nationalekonomi vid Malmö Högskola, läsa de båda böckerna, och resultatet är roande. Några väl utvalda citat:

Angående Norbergs motskrift: "Den som hoppats på seriös kritik och analys blir snart besviken."

"EGENTLIGEN BORDE man väl inte bli förvånad. Nivån på kritiken anges redan i inledningen, när Norberg på två sidor ondgör sig över att Klein råkar kalla ett förord till en bok för en essä."

"På ett annat ställe (s 67) vill Norberg till och med få oss att tro att Pinochets militärkupp mot den folkligt valde presidenten Salvador Allende i själva verket skedde på parlamentets begäran."


Det är alltid trevligt när den lede fi biter i gräset. Läs artikeln i sin helhet här.

Uppdatering: "Fint" besök i kommentarerna.