Jag läste: Annie Proulx – That old Ace in the hole

Bob tar ett arbete som ”hog scout” för det multinationella företaget Global Pork Rind. Hans arbete går ut på att söka upp och köpa ut gamla människor från deras mark så att Global Pork kan bygga grisuppfödningsindustrier där. Han uppmanas från dag ett att ljuga om sitt jobb, för i södern, där Bob får i uppdrag att verka, skyr folk de stinkande och hälsovådliga industrierna som pesten. Bob slår sig ner i den lilla Texas-hålan Woolybucket och börjar snoka runt efter potentiella objekt. Det visar sig emellertid snabbt att Bob är mer antropolog och historiker än affärsman. Han umgås flitigt med Woolybucket-borna och lyssnar gärna på deras historier om för och nu. Chefen på Global Pork tappar emellertid tålamodet med Bobs långa brev, som innehåller för mycket om livet i Woolybucket och för lite affärer, och snart befinner sig Bob i en pressad situation där han känner sig tvingad att utföra ett arbete som allt mer står i motsättning till honom själv.

”That old Ace in the hole” är en bok med mycket tyngre sensmoral än vad jag tidigare är van vid från Proulx. Den kan definitivt läsas som ett politiskt debattinlägg, och Proulx är personligt engagerad, det märks tydligt. Det är en bok om förr och nu, om förändring som inte går att hejda och som alltid förefaller att vara förändring till det sämre. Boken beskriver den globaliserade ekonomins långa tentakler, och hur de påverkar den lilla människan som har få möjligheter att stå emot. Till slut tvingas alla sälja sig – ingen slipper undan stanken, så att säga. Boken må utspela sig i Texas, men symtomet är globalt. Woolybucket-borna får stå som motståndssymboler, även om deras motstånd snarare har konservativa än progressiva drivkrafter.

Vad gäller själva läsupplevelsen så gav ”That old Ace in the hole” mig inte lika stor tillfredställelse som de böcker tidigare läst av Proulx. Den glimtar till ibland, både språkligt, humoristiskt och narrativt – inte minst när intressanta människoöden beskrivs i ett eller ett par kapitel – men magin lyser, tyvärr, stundtals med sin frånvaro. Jag måste dock erkänna att jag hämmas något av Proulx rika ordförråd, vilket sällan händer när jag läser litteratur på engelska. Men ändå, klart läsvärt, även om jag förmodligen inte kommer att läsa om den.

Jag läste: Pierre Boulle – Monkey Planet

Jag har aldrig tidigare funderat över att filmen ”Apornas Planet” från 1968 är baserad på en bok, men givetvis är det så. ”Apornas Planet” gjorde ett starkt intryck på mig första gången jag såg den och jag har sett den flera gånger sedan dess. Den har fått otaliga uppföljare, och ytterligare en film, en prequel, är planerad.

Jag nämner filmen för det har under läsningen av Monkey Planet varit omöjligt för mig att låta bli att jämföra filmen med boken i minsta detalj. Mycket är lika, men en del skiljer sig också åt. En besättning bestående av tre män och en apa landar efter en två år lång rymdfärd helt planenligt på en planet i ett annat solsystem. På planeten är aporna de civiliserade invånarna, och människan är ett djur som bor i skogen. Det är omvända världen där människorna är bytet i jakten, och djuret det utförs experiment på. Jag tänker att det möjligen var chockerande när boken kom 1963, men nu känns det mest som en reklam för PETA.

En intressant skillnad från filmen är att huvudkaraktären, Ulysse, är mindre hjälteaktig samtidigt som aporna framställs som mindre onda. Den gode Ulysse lider av lätt hybris och anser att det finns ett högre syfte med hans ankomst till Soror. Han kan inte låta bli att skrämma Nova – den kvinna han träffar precis som i filmen – med en ficklampa, jämför henne upprepade gånger med ett djur, och ligger sedan med henne. Jag vill minnas att Charlton Heston var mer ridderlig än så.

Monkey Planet är både i första och andra hand en äventyrsberättelse, och den som förväntar sig mer kommer att bli besviken. Förmodligen hade jag uppfattat boken på ett helt annat sätt om jag inte sett filmen, och så är det alltid, men jag tror att det här är en bok som förlorar mer på det än andra när man på förhand känner till det effektiva överraskningsmomentet i slutet (även om det skiljer sig en del åt.) Det ska dock sägas att trots allt så kände boken stundtals nästan lika spännande och omvälvande som första gången jag såg filmen, och det är väl ett gott betyg.

Jag läste: John Wyndham – The day of the Triffids

Bill Mansen vaknar upp på ett sjukhus i London och inser att något är fel. Runt omkring honom råder absolut tystnad och det hjälper inte hur mycket han trycker på larm-knappen för det kommer ingen. När han tagit mod till sig och tagit av bandagen han haft runt ögonen upptäcker han att alla blivit blinda. London är ett kaos av blinda människor som stapplar fram och civilisationens normer ger omedelbart efter. Bill lyckas rädda en ung kvinna, Josella, som också kan se, och som på grund av denna ovärderliga egenskap tagits tillfånga av en blind man. Tillsammans med andra seende gör de sig redo att lämna London för att försöka bygga upp ett nytt samhälle. Hur och vilken typ av samhälle som ska byggas upp råder det delade meningar om, och det hela försvåras av Triffiderna – biologiskt framtagna dödliga växter som visar sig ha både intelligens och ett riktigt ont öga till människor – som snabbt tar över vår plats som herre på täppan.

The day of the Triffids är lika delar undergångsskildring och äventyrsberättelse. Boken, som först publicerades 1951, bygger som alla andra undergångsskildringar på sin tids upplevda hot; kalla kriget, teknologisk och biologisk upprustning, och befolkningstillväxt. Som ett barn av 50-talet innehåller den också klassiska könsroller där Bill är den företagsamma hjälten och Josella den lite tafatta kvinnan som upprört genom att skriva en bok vars titel anspelar på sex. I en bok skriven idag hade det varit störande, men i det här sammanhanget kan man småle åt det.

Boken innehåller en del diskussioner som är rätt intressanta. En sådan fråga är hur de seende ska förhålla sig till de blinda. Ska man rädda sig själva, eller har man en skyldighet att hjälpa så många blinda man bara kan? Kan de blinda rent av vara till nytta, t.ex. genom att föda barn, och blir de i så fall andra klassens medborgare med andra rättigheter? Hur det nya samhället ska organiseras är en trätofråga bland de överlevande, och vi får möta olika varianter, däribland det religiösa, det militäriska, det isolerade, och det "pragmatiskt patriarkala".

Om man ska se lite klarsynt på det så väl The day of the Triffids inte världslitteratur, men det är en spännande och intressant bok som har fångat människors intresse i mer än ett halvt sekel, och det kommer den fortsätta att göra.

Jag läste också: Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz

I början på 40-talet upprättades runt om i Nazityskland getton dit den judiska befolkningen flyttades. Ett sådant getto med 250 000 invånare inrättades Polska Lodz. Omständigheterna kring gettot i Lodz är inte lika välkända som de i exempelvis Warszawa. I Warszawa valde judarna att göra motstånd mot det öde man visste väntade dem, trots att det bara kunde sluta på ett sätt. Lodz tog den andra vägen. Under Nazisternas utpekade judeäldste, Chaim Rumkowski, förvandlades Lodz till ett arbetargetto och till den tyska förintelsemaskinens kanske främsta leverantör av kläder och annat materiel. Allt under fruktansvärda umbäranden för den judiska befolkningen.

Boken följer flera personer/familjer och deras dagliga kamp för överlevnad under de år gettot existerade, 1940-1944. Huvudpersonen, både i verkligheten och i boken, är dock Rumkowski och dennes familj. Beroende på vilket perspektiv man anlägger kan Rumkowski ses antingen som förändrare, eller som en hjälte. Han är en förärare i den meningen att han aktivt kollaborerade med tyskarna och på ett mycket påtagligt sätt bidrog till förintelsemaskinen som ytterst strävade efter att förgöra hans eget folk. Eller var han en hjälte, en måhända något naiv utilitarist, som försökte ”offra lemmarna för att rädda kroppen”? Det är ett moraliskt minfält, långt bortom det enkla, det svart-vita.

Sem-Sandberg utger sig inte för att ha svaren på de många svåra frågor som boken direkt och indirekt ställer, men historiens dom har varit hård. Hade historien tagit ett annat förlopp hade Rumkowski kanske hyllats som en hjälte, föreslår Sem-Sandberg i några avslutande kommenterar, men historien går inte att ändra på, och den bild av Rumkowski som växer fram i De fattiga i Lodz är föga hjältemodig.

Hur man än vänder och vrider på det här så är ”De fattiga i Lodz” inget mindre än ett mästerverk. Det är en "stor roman", skriven av en svensk dessutom. På en och samma gång är det en sidvändare som man inte kan slita sig ifrån, och ett komplext verk som manar till tankeverksamhet på det sättet bara riktigt bra romaner gör.

Jag läste: Alan Bennett – Drottningen vänder blad

I Drottningen vänder blad får den engelska drottningen av en slump upp ögonen för litteratur. Det blir en hobby, den enda hobby hon någonsin tillåtit sig att ha, och hon fullständigt uppslukas av läsandet. Till en början får drottningen läsa i fred, men när drottningen vid sina besök runt om i landet börjar ställa litteraturrelaterade frågor som de stackars undersåtarna inte kan svara på, blir hovet oroligt. Motståndet växer ytterligare när drottningen börjar pracka på premiärministern böcker som han inte hinner läsa. Tillsammans börjar alla i drottningens närhet att motarbeta hennes nya ofolkliga hobby.

”När de kom tillbaka till slottet växlade hon några ord med Grant, den unge ansvarige betjänten, som sa att medan drottningen varit inne i överhuset hade vagnen sökts igenom av hundar och säkerhetstjänsten hade konfiskerat boken. Den hade förmodligen sprängts, trodde han.”
”Sprängts?” sa drottningen. ”Men det var ju Anita Brookner.”
Den unge mannen, som föreföll synnerligen ohövlig, sa att säkerhetstjänsten kanske trodde att det var någon slags anordning.
Drottningen sa: ”Ja. Det är precis vad det är. En bok är en anordning som syftar till att antända fantasin.”
Betjänten sa: ”Ja, Ers Majestät.”

Som ni säkert förstår handlar boken inte om drottningen per se. Det är en bok om att läsa. Allra mest är det dock en bok för alla bokläsare därute som inte känner att omgivningen vill vara med och dela, eller ens försöka förstå, deras fantastiska läsupplevelser. Den vänder sig till er som aldrig slutar att ge bort böcker till folk som inte vill läsa dem. Tanken är väl att man som bokläsare ska kunna identifiera sig med drottningen (hur ofta kan man göra det?), men jag vet inte hur väl jag tycker att Bennett lyckas med det. Drottningens läsande övergår nämligen till någon sorts besatthet, där hennes plikt, hennes jobb, blir lidande. Jag menar, hur många av er känner att ert läsande går ut över jobbet? I de flesta fall är det rimligen tvärt om. Så är det i alla fall för mig. Sällan har jag övervägt att sluta arbeta för att kunna läsa mer?!

Drottningen vänder blad är en kort, stundtals smårolig bok där Bennett slår in öppna dörrar och sätter på pränt en del av de tankar man själv haft när man reflekterat över sin läsning. Den är inte alls dålig, men jag hade förmodligen valt att investera mina surt förvärvade slantar i något annat. Särskilt om jag sagt upp mig från jobbet för att kunna läsa mer.

Jag läste: Safran Foer – Extremt högt och otroligt nära

De första intrycken av Foers 9/11-roman är väldigt bra, så bra att jag omedelbart beställer hans debutroman ”Everything is illuminated.” Sedan händer något och desto mer jag läser desto mer förvirrad blir jag. Är det här en bra roman, eller inte?

Oscar Schell är en ung pojke som förlorar sin pappa i attacken mot World Trade Center 2001. Fastän det aldrig uttalas i boken är det uppenbart att Oscar har någon form av störning, typ Aspergers syndrom, som gör honom extremt intelligent men samtidigt rätt märklig. När Oscar en tid efter faderns död hittar en nyckel i ett kuvert märkt ”Black” i dennes arbetsrum bestämmer han sig för att i hemlighet ta reda på vart den går. På grund av den knapphändiga informationen beslutar han sig för att besöka samtliga personer med efternamnet Black i hela New York, ett till synes hopplöst och rätt farligt uppdrag för en ensam 10-åring som inte vågar åka kollektivtrafik. Parallellt med denna berättelse löper en historia om Oscars farföräldrars deprimerande liv tillsammans.

”Ibland tänker jag att det vore häftigt om det fanns skyskrapor som rörde sig uppåt och neråt medan hissen stod stilla. Så om man ville åka till nittiofemte våningen tryckte man bara på knapp 95, så kom nittiofemte våningen till en. Det kunde vara extremt bra för en annan sak också, för om man var på nittiofemte våningen och ett flygplan kraschade in i en våning under en, så kunde bygganden föra en till marken utan att någon blev skadad, även om man lämnat sin fågelfröskjorta hemma den dagen.”

Foer skildrar Oscar och hans Asperger på ett förnämligt sätt. Stundtals påminner det om Mark Haddons ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”, som handlar om en ung man med autism. Fast en sådan jämförelse är inte helt rättvis mot Foer, som är en betydligt bättre författare. På det hela taget tycker jag att det är rätt intressant att Foer valt att skildra detta nationella amerikanska trauma ur unge Oscars ögon.

Det som definitivt särskiljer ”Extremt högt och otroligt nära” från andra böcker är användandet av fotografier, och annan grafik i boken. ”Lekfullt” har det beskrivits som, och till en början upplevde jag också det så. Jag studerade de enkla fotografierna och funderade på hur de hängde ihop med texten. Det blev snabbt gammalt. Frågan är om de tillför något alls, eller om boken rent av vore bättre utan dem? Jag är inte säker, men frågan bör ställas.

Något annat som gör mig fundersam är den parallella berättelsen med Oscars farföräldrar. Jag är inte på det klara med vad Foer vill säga med den, och även om den är vacker på ett vemodigt vis så tycker jag att den känns överdramatiserad och konstlad.

Sedan har jag funderat en del över kapitlet med bombningarna av Dresden. Vad är tanken här? Tar man med en sådan sak i en bok som kretsar kring 9/11 blir det omöjligt att inte göra jämförelser mellan de två händelserna, men går det ens att göra? I Dresden förvandlades en hel stad till grus, och mellan 25000 och 125 000 människor miste livet. Det är viss skillnad. Förmodligen är det inte så Foer tänkt. Hans tanke är antagligen att dra paralleller mellan den personliga tragedin, farfaderns i Dresden, och Oscars i New York. För inte kan han vara så fräck att han vill sätta 9/11 i någon slags perspektiv?

Mina tankar kring den här boken är splittrade, som ni märker. Den har dock gett mig en del att fungera på, vilket alltid är en god egenskap hos en bok. Jag kommer att läsa ”Everything is illuminated” med spänning, och hoppas på så vis kunna skaffa mig en klarare uppfattning om Foers författarskap.

Jag läste: Steve Sem-Sandberg - De fattiga i Lodz

Jag trodde mig veta något om getton under andra världskriget redan innan jag läste De fattiga i Lodz. Det var avgränsade stadsdelar med tuffa förhållanden där judar for illa. Men jag inser snart hur oerhört förenklad en sån bild är. Sem-Sandberg tydliggör detta och sätter färger och konturer på lidandet och eländet. Han visar att även gettona hade någon slags vardag, hur absurd den än såg ut, och att gettot var ett ställe med en utbyggd inre organisation som hade sina egna inneboende orättvisor.

Boken innehåller ett stort persongalleri men får ändå sägas kretsa kring gettots judeäldste Mordechai Chaim Rumkowski. Ett centralt tema är den roll han spelade för judarna i gettot. Rumkowski, som var direkt underställd tyskarna, formade tidigt gettot enligt en arbetslinje. Judarna i Lodz sattes i hårt arbete och de var länge en viktig försörjningskälla för de tyska armeerna. Taktiken var alltså att göra gettot oumbärligt för det tyska krigsmaskineriet. Det fungerade kanske till viss del, under en tid, men fick också fasansfulla konsekvenser. Alla icke-arbetsföra, inkluderat barn för små för att arbeta, måste lämna gettot. Vart alla "utflyttade" judar åker är inledningsvis oklart, även om gettoinvånarna har sina uttalade farhågor. Desto tydligare är det för den som har historieboken i sin hand.

Skrivsättet ("de litterära kvalitéerna") kräver en viss uppmärksamhet med skiftande perspektiv, fragment på tyska (och jiddisch?) och närmast drömska sekvenser som inflikas i det dokumentära och romanen. För mig ger den grundligt efterforskade och starka återgivningen av den underliggande faktiska historien tillsammans med Rumkowski som person som den stora behållningen och det bestående intrycket.

Jag läste: Jhumpa Lahiri – Främmande jord

Jag har under en längre tid varit fascinerad av Indien, varför vet jag inte riktigt, men jag skulle kunna tro att det beror på att jag läst en hel del böcker av Indiska författare. Eller ja, Indiska och Indiska. Den enda författare jag läst som fortfarande bor i Indien är Kiran Desai. Jhumpa Lahiri bor i USA, och Hari Kunzru (en annan Indisk författare) i London. De är båda ”andra generationens invandrare”, det vill säga deras föräldrar är Indier, men själva är de inte födda där. Gemensamt för de tre författarna är att alla har skrivit om Indier i förskingringen. I Kunzru:s leela.exe och Desai:s Bittert arv är det Indier som reser till USA i hopp om ett bättre liv, men blir blåsta. Lahiri skriver ur ett annat perspektiv. Hon utgår andra generationens invandrare (vilket jävla begrepp det är, men jag kommer inte på något bättre, ni får ursäkta) som sig själv. Typiskt är det folk i övre medelklassen vars föräldrar ”lyckats” i USA och därmed kunnat ge sina barn en Universitetsutbildning och hopp om en god framtid.

Främmande jord är en novellsamling, och som brukligt i sådana samlingar är innehållet av något varierande kvalitet. Vissa noveller har bitit sig fast i mitt huvud, medan jag knappt minns andra. Störst intryck gör bokens första novell om förhållandet mellan far och dotter, och hur det förändras när modern dör. Fadern njuter i tysthet av sin nyvunna frihet och oroar sig för dottern, som gift sig med en ”riktig” amerikan och blivit hemmamamma i en förort. Dottern oroar sig i sin tur för fadern och brottas med skuldkänslor för att hon inte erbjudit fadern att flytta hem till dem, vilket är brukligt i Indien. Just den här novellen är kanske den intressantaste för att den på ett bra sätt skildrar den problematik andra generationens Indier i USA ställs inför. Förhållandet mellan det nya och det gamla återkommer i samtliga noveller, och jag föreställer mig att många folkgrupper brottas med just detta när man kommer till en främmande kultur. I bästa fall kan boken hjälpa till att förstå dessa dilemman bättre, och det behövs.

Även om flertalet av bokens noveller berör kulturspecifika företeelser, så är problematiken i sig ofta universell. Det är välbekanta teman som kärlek, död, sorg, och familj. Alla kan relatera till det här, och förmodligen är det en förklaring till att boken fått så mycket uppmärksamhet. Samtidigt gör det mig lite besviken, för även om det är bra så var det inte vad jag förväntade mig av den här boken.

Jag läste: Peter Englund – Stridens skönhet och sorg

Den här boken förtjänar en längre recension än jag orkar ge den just nu. Det må vara en sliten klyscha, men det här borde vara obligatorisk läsning i historieundervisningen, trots att Englund själv kallar den ”ett stycke anti-historia.”

I Stridens skönhet och sorg får vi följa 19 individer, merparten soldater och sjuksköterskor, vars liv mellan 1914-1918 Englund rekonstruerat genom brev och andra dokument. Englunds största styrka är hans förmåga att skriva historia med ett skönlitterärt språk, utan att tappa trovärdighet. Det här är annars en sådan bok där jag i normala fall skulle börja fundera och slutligen irritera mig på vad som är fakta och vad som är fiktion (några hål måste han trots allt ha fyllt ut) men inte den här gången. Englund klarar den fallgropen och han ger ett intryck av att vara fruktansvärt väl påläst. De många, långa, och ofta helt fantastiska fotnötterna förstärker detta intryck. För att citera Creutz ”hans fonoter är nog för att rättfärdiga en hel bok.”

Englunds ambition med boken är att fånga hur första världskriget upplevdes av de som var med i det. Det är ett grepp som känns rätt fräsch, då böcker om första och andra världskriget tenderar att vara ren krigs-porr, vilket för mig känns rätt ointressant. Behöver jag ens nämna att han överträffar sin ambition med råge? Nej, jag tror inte det. Englund ger oss en klarsynt blick in i det tidiga 1900-talets föreställningsvärld och hur den på fyra år förmörkas och förändras. Och hur det var att leva i skyttegravshelvetet. Han lyckas därutöver förklara några av krigets grundläggande mekaniker som gör det lättare att begripa varför första världskriget utvecklades som det gjorde, till ett skyttegravskrig som med dagens ögon framstår som rena vansinnet, vilket det självklart var, men vansinnet hade sin logik, och den är Englund bra på att redogöra för.

Jag har flera gånger under min läsning återvänt till Radioheads vackra minneslåt till Harry Patch, den sista brittiska krigsveteranen från första världskriget som dog 2009. I all sin enkelhet tycker jag den fångar essensen av eländet. Lyssna på den. Och läs.

I am the only one that got through
The others died where ever they fell
It was an ambush
They came up from all sides
Give your leaders each a gun and then let them fight it out themselves
I've seen devils coming up from the ground
I've seen hell upon this earth
The next will be chemical but they will never learn

Jag läste: Isabella Lövin - Tyst hav

Isabella Lövin har varit ute på en resa där hon lärt sig mer om fisk, fiskenäring och fiskepolitik. Hon har besökt fiskare i Smögen, Fiskeriverket, fiskodlingar i Norge och politiker och tjänstemän i Bryssel. Det hon fann längs vägen står att läsa om i Tyst hav. Det är en bok som utöver att den är brinnande angelägen dessutom är skickligt skriven - en facklitteraturens motsvarighet till spänningsroman.

Som baksidestexten på boken så träffande beskriver så handlar det egentligen varken om den hotade Östersjötorsken, om ålbeståndet som idag är en spillra av vad det har varit eller den kraftigt överfiskade blåfenade tonfisken. Det handlar om hur byråkrati, galen politik och en kapitalt misslyckad förvaltning av havets gemensamma resurser gjort att det idag är svårt att hitta EN ENDA kommersiellt utnyttjad fiskart som fiskas på ett hållbart sätt.

Fisk kastas för att den är av fel art, illegalt fiske, fisk som kastas för att den inte blir såld. Allt större och effektivare fiskebåtar som fiskar en allt mindre mängd fisk. Missriktade socialpolitiska åtgärder (ålfiske är numera förbjudet – yrkesfiskare undantaget!) och allmänningars tragedi. Hotad fisk, fisk med miljögifter och så den odlade fisken som tycks skapa minst lika många problem som den löser… Eländena läggs på hög och de drabbar alla havens mångfald. Glädjekalkyler från fiskenäringen och andra eventuella ”fisklarmsskeptiker” genomsynas effektivt. Men som tur är finns det även plats för lösningar i boken. Både politiska och sådana som du själv som konsument kan (måste?) vidta om man vill fortsätta att äta fisk och skaldjur – en fantastisk men katastrofalt dåligt skött resurs.

Jag läste: David Benioff – Tjuvarnas stad (inlägg 400!)

Bokomslaget till Tjuvarnas stad inger inget vidare förtroende. Omslagsbilden är intetsägande och ser ut att vara hämtad från en film (som inte finns.) Det ståtas med gillande citat från litteraturgiganten Dagens Industri och två andra tidningar jag aldrig hört talas om. Vi kan också läsa oss till att Benioff i vanliga fall skriver filmmanus, och en snabb koll på imdb visar att han är ena halvan av teamet som skrev manus till Wolverine, en film som inte direkt är känd för dess häpnadsväckande dialog. Att jag ändå gav Tjuvarnas stad en chans beror på den, trots alla negativa tecken, lät intressant.

Tjuvarnas stad utspelar sig i Leningrand, vintern 1942, mitt under tyskarnas belägring. På taket till en hyreskasern i grå betong hittar vi 15-åriga Lev och hans jämnåriga kamrater. De är brandvakter och sitter i nattmörkret redo med sand och vatten, beredda att bekämpa eldsvådor från de dödliga laster som de tyska bomplanen vräker ner över staden. En natt grips Lev när han och hans kamrater, av hunger och nyfikenhet, plundrar en död tysk som seglat ner i fallskärm framför huset. Plundrare bestraffas med döden, men till Levs förvåning överlever han natten. Istället förs han tillsammans med en ung soldat, Kolja, som anklagas för att ha deserterat, till överstens residens. Där får de ett besynnerligt uppdrag. Överstens dotter ska gifta sig, och hon vill ha ”ett riktigt bröllop.” Att staden är belägrad och att vanliga människor för länge sedan gjort slut på allt ätbart, och nu går och sneglar på varandra och funderar på hur man bäst anrättar ett människolår, är inget hon tar hänsyn till. Det mesta är redan ordnat, men ägg till bröllopstårtan har visat sig omöjliga att uppbringa. Lev och Kolja får en vecka på sig att leverera ett dussin ägg, annars går de en säker död till mötes.

”Mitt liv hade förvandlats till ett kaos av katastrofer: det som förefallit otänkbart på morgonen var ett ovedersägligt faktum på kvällen. Tyska lik föll från himlen, kannibaler sålde korvar tillverkade av nermalda människor på marknaden vid Sennaja Plosjtjad, hyreshus förvandlades till ruiner, hundar blev till bomber, stelfrusna soldater stod likt vägskyltar mitt ute i terrängen och en partisan med ett halvt ansikte stapplade till och stirrade med sorgsna ögon på männen som mördat honom. Jag hade ingen mat i magen, inget fett på benen och ingen energi att begrunda denna ständiga ström av ohyggliga händelser. Jag fortsatte vidare i hopp om att hitta ytterligare en halv skiva bröd till mig själv och ett dussin ägg till överstens dotter.”

Jag blev mycket positivt överraskad av Tjuvarnas stad. Dess främsta kvalité är en god och oförutsägbar historia som berättas i ett relativt högt tempo med ett enkelt och okomplicerat språk. Att boken faktiskt känns som att den med några enkla grepp skulle kunna omvandlas till ett filmmanus är inget som stör. Levnadsomständigheterna i boken påminner om de i The Road, och tankarna gick dit flera gånger, även om det här inte är en dystopi utan en äventyrsberättelse som skildrar livet för de vanliga människorna under belägringen av Leningrad. Jag fann Tjuvarnas stad att vara närmast beroendeframkallande, vilket är ett mycket gott betyg med tanke på omständigheterna. Månpocket får skämmas för det dåliga omslaget.

Jag läste: Nollnoll – decenniet som förändrade världen

Jag hade rätt höga förhoppningar på den här antologin där 15 skribenter i lika många kapitel försöker summera 00-talet. Rätt tidigt insåg jag att ett problem med att skriva en sådan här bok är att alla potentiella läsare, medvetet eller omedvetet, skapat sig en uppfattning i frågan innan de ens öppnat boken. Detta bäddar för besvikelse.

Min egen uppfattning av decenniet som gått handlar i hög grad om 11 september 2001, och mycket kan härledas till detta ödesdigra datum. Därför blir jag förvånad att inte denna händelse får större utrymme. På samma sätt kan jag förvånas när jag inte känner igen mig i det som skrivs, vilket händer mer än en gång. Ibland får jag känslan av att boken fokuserar lite för mycket på trender som sällan nådde utanför Stockholms ängsliga innekretsar. En annan tendens jag ogillar är ett omfattande namedroppande, särskilt i de kapitel som rör de populärkulturella ämnena.

Till antologins höjdpunkter hör Martin Gelins kapitel om USA och Kjell Häglund, som för en gångs skull inte skriver om populärkultur utan om design. Häglunds vassa bidrag träfar mitt i prick och får en att dra på smilbanden både en och två gånger, som i hans sågningar av Ernst Kirchsteiger och Simon & Thomas: ”inredningstelevisionens mest notoriska klåpare – allt de tog i förkolnade.” Att jag läst delar av hans text tidigare kan jag ha överseende med, men det får mig att undra hur mycket i den här boken som är återvunnet material? Bäst är emellertid Anders Mildners kapitel om internet. Det är roligt att läsa någon som på djupet förstått hur internet revolutionerat världen, och dessutom förmår att sätta det på pränt.

Det har också slagit mig, att även om jag idag uttrycker besvikelse över Nollnoll så kommer jag ha roligare med den desto längre tiden går. Om jag vid nästa decennieskifte plockar fram och läser kommer den att få mig att minnas, och kanske är det halva poängen med en sådan här bok? Om den här bloggen, mot all förmodan, skulle existera 2020 lovar jag att återkomma med en ny recension då. Kanske blir den mer rättvisande.

Jag läste: Carl-Johan Vallgren – Kunzelmann & Kunzelmann

Efter att ha läst Dokument rörande spelaren Rubashov kände jag att jag behövde läsa ytterligare en Vallgren, och Kunzelmann & Kunzelmann låg nära till hands. Så här i efterhand kan jag konstatera att Vallgren snabbt seglat upp som en av mina svenskspråkiga favoritförfattare, även om just den här boken inte på långa vägar når samma höjder som Dokument rörande spelaren Rubashov.

Kunzelmann & Kunzelmann är en historia om far och son. Joakim, sonen, upptäcker vid faderns, Victors, död att hans far inte var den han utgav sig för att vara. Vid faderns begravning får Joakim nämligen kontakt med en herre som ställer allt Joakim trott sig veta om sin far på ända. Det visar sig att fadern var homosexuell, före detta koncentrationslägersfånge, och dessutom, en av världens skickligaste konstförfalskare. Desperat efter pengar får den djupt skuldsatte och porrmissbrukande skitstöveln Joakim idén att sälja faderns kvarlämnade förfalskningar vilket, naturligtvis, leder till ännu mer trubbel än vad han redan har.

Vallgren berättar historien om Victor och Joakim parallellt, och de två historierna återknyter relativt lite till varandra. Boken har fått en del kritik för att historien som kretsar kring Joakim är mycket svagare än Victors, och jag kan inte annat än att hålla med. Victors levnadsöde är oerhört intressant. Det är en liten historia över de homosexuellas situation under 1900-talet, men också en diskussion om äkthetsbegreppet och en skildring av konstkopieringshantverket. Vallgren måste ha lagt mycket möda på research. Joakims historia är däremot, ja, i brist på ett annat ord: meningslös. Det finns inte mycket att sympatisera med, eller roas av hos antihjälten Joakim. Inte heller tycker jag om den småskurkshäva Joakim ger sig in i. Intrigen där påminner mest om medelmåttig svensk thriller, fast med oändligt mycket bättre prosa. När jag läste om Kunzelmann & Kunzelmann innan jag började läsa själva boken (det brukar jag inte göra) så trodde jag i min naivitet att jag skulle kunna se poängen som andra inte sett. Det kunde jag alltså inte, och jag tycker nog att Kunzelmann & Kunzelmann hade varit en bättre bok om Joakims historia utelämnats.

Slutomdömet blir att Kunzelmann & Kunzelmann var något av en besvikelse. Att halva boken är strålande är inte tillräckligt. Mitt intresse för Vallgren är dock oförminskat, och hans mest kritikerrosade verk har jag fortfarande framför mig.

Ola läste: John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in

Vampyrroman på svenska skriven av en f.d. ståuppkomiker och trollkarl? I ärlighetens namn hade jag nog aldrig läst denna bok om det inte vore för rekommendationer och den uppmärksammade filmen.

Handlingen är förlagd till det tidiga 80-talets Blackeberg, bland Stockholms västra förorter, där 12-årige Oskar bor med sin mamma. Stämningen i skolan är rå och Oskar har en låg position i hierarkin vilket innebär att han mobbas ganska hårt. En dag träffar han Eli ute på bostadsområdets innergård. Eli är en annorlunda flicka, fast i början främst på ett bra sätt tycker Oskar. Med sina känslor för den starka och snälla men mystiska Eli som grund startar Oskar ett uppror mot sina mobbare.

Ungefär samtidigt som Eli dyker upp i Oskars liv inträffar det ett otäckt mord i det näraliggande Vällingby. Snart börjar det även gå illa för a-lagarna i Blackeberg, men vem lyssnar på dessa personer i samhällets utkant med den lokala kineskrogen som samlingsplats? Och vad har Eli egentligen med allt detta att göra?

Boken innehåller pricksäkra beskrivningar av 80-talets Sverige och stadsutvecklingen fram tills dess med förorternas framväxt och stagnation. För att vara en vampyrroman slås jag kanske främst av realismen i boken och det gör de övernaturliga inslagen än kusligare. Ibland kan det kanske gå till överdrift och bli lite väl blodstänkta sidor. Allt som oftast är detta dock en spännande historia sömlöst inbäddad i skickligt utformade kulisser. Det är hög tid att du ger den en chans om du inte gjort det än.

Jag läste: Fredrik Sjöberg - Russinkungen

Jag gillar titeln!

Den syftar (givetvis!) på Gustav Eisen (1847-1940) - en daggmaskforskande, russinodlande, konsthistoriskt intresserad nationalparksstiftare som skrivit ett imponerande praktverk över det som han var övertygad om var den heliga graalen. Sjöberg har med egna efterforskningar byggt upp en biografi om denna mångsysslande människa. Här håller det inte med Wikipedia (jag har prövat – Eisen är inte med) utan istället har det handlat om att sitta och gå igenom gamla lådor djupt ner i dammiga bibliotekskällare. Allt för att få ett grepp om denna man - idag bortglömd av de flesta, möjligen med undantag för den begränsade daggmasksforskar-sfären.

Fast det är sällan som Sjöberg hinner speciellt långt i sitt berättande innan det dyker upp något sidospår, grundat på någon av författarens egna upplevelser eller uppfattningar. Dessutom går samlandet som en röd tråd genom både denna bok och de två tidigare verk (Flugfällan och Flyktkonsten) som tillsammans utgör en löst hållen trilogi. Sjöberg är själv förstås en samlare (ursprungligen av blomflugor) och har alltså intresserat sig för varför man samlar. Resultatet har blivit det för detta personlighetsdrag kanske enda naturliga – ett samlande av samlare.

Det här alltså en humoristisk och lättsam biografi med självbiografiska inslag som till viss del handlar om samlare och varför man samlar på saker. Det här är Fredrik Sjöberg.

Jag läste: Carl-Johan Vallgren – Dokument rörande spelaren Rubashov

I ett slitet hyresrum i Sankt Petersburg, sekelskiftsnatten 1899, sitter den utblottade spelaren Rubashov och spelar kort med djävulen. Han förlorar, för mot djävulens tur kan ingen vinna. Helvetet är knöfullt, sedan sekler tillbaka, och Rubashov får plikta genom odödlighet. Är odödlighet ett straff jämförbart med helvetet frågar du dig. Betänk då följande rader ur ”Traktat för odödliga”

1) Bliv på en plats. Sök dig till en öde skog eller fuktig grotta, till ett mörkt rum, en dyster källare eller enslig klostercell. Ensam skall du invänta tidernas slut.
2) Kärleken är din första fiende.
3) Vänskapen är din andra fiende.
4) Undvik de levande ty de ska överge dig. Trolösa är de levande. Till mull och stoft skall de varda, till jord och aska. Dina tårar skall fukta deras gravar. …

Rubashov:s liv som odödlig börjar dock med framgång. Han otur vänder, och han blir rik och får barn tillsammans med kvinnan han alltid åtrått. Sen rycks allting ifrån honom i ett slag. Då går det upp för Rubashov vad odödlighet innebär, och han bestämmer sig för att söka upp djävulen för att be om nåd. Sökandet tar honom från första världskrigets skyttegravar till mellankrigstidens Tyskland, och när andra världskriget väl bryter ut sätts han i koncentrationsläger. Där får han den ohyggliga insikten att helvetet inte är en biblisk plats, utan en plats på jorden. Rubashov överlever, självfallet, men han är förändrad och beslutar sig för att undvika människorna och den ondska han upplever att de har inneboende. Det går inget vidare. 1900-talets katastrofer utvecklar sig runt omkring honom och han blir vittne till alltsammans utan att kunna påverka det.


Det är som synes en rätt dyster historia, och ibland blir det nästan lite magstrakt när Vallgren skildrar eländet Rubashov befinner sig mitt i, t.ex. krigets Bosnien. Det är dock en bok med många kvalitéer. Vallgren, som jag inte läst förut, kombinerar ett gott språk med ett rappt berättande som ändå ger en mycket att fundera över. Inte minst kring människans väsen. Dokument rörande spelaren Rubashov är en resa, en exposé, i sekel präglat av så mycket krig, våld och annat elände, att man verkligen kan fundera på om Rubashovs tes om mänsklighetens inneboende ondska inte stämmer, hur mycket vi än vill att det ska vara annorlunda. Om man har lust kan man anklaga Vallgren för att torgföra en rätt mörk människosyn, men det tänker inte jag göra. Vallgren ställer intressanta frågor kring människan och ondskans väsen, men det är upp till läsaren att ta ställning, för turligt nog blir den aldrig moraliserande. Inte ens djävulen – bokens berättarröst – framställs så som han brukar utan blir en intressant figur i Vallgrens händer. Han skildras med en komplexitet vi inte är vana vid, och hans roll i dramat är inte riktigt den man först förväntar sig.

Det bästa betyget man kan ge en bok är nästan om man kan tänka sig att läsa om den, och om författaren tidigare varit okänd för en, är frågan om man är nyfiken

Jag läste: Danny Wattin – Ursäkta, men din själ dog nyss

Det är inte otänkbart att du i en nära framtid kommer att kunna välja vilka gener du vill att ditt barn ska ha. Bort med cancergener och stor näsa och in med blåa ögon, stora bröst, intelligens och tävlingsinstinkt! Helt perfekt, eller?

Benjamin Bonkenstein lever i ett samhälle – mycket likt det svenska – där denna teknologi används frekvent. Själv är han ”till hälften replika av död vetenskapsman”, dvs. hans fars gener är Albert Einsteins. Benjamin lever i ett klassamhälle. I storstan lever ”de förbättrade” medan de ”oförbättrade” lever utanför i reservat. Kontakten mellan dessa grupper sker på Zoo, där de förbättrade roar sig med att titta på de fula oförbättrade som uppträder för mat och godis, och genom det faktum att de oförbättrade föder de förbättrades barn, men det ska snart komma att förändras då introduktionen av den ”articifiella livmodern” är nära förutstående. Priset för att bygga ett barn har dock blivit otroligt högt. Det är så dyrt att endast en ytterst liten minoritet har råd att kombinera sina gener och ta fram en individ med unika arvsanlag. De män som inte har råd förblir barnlösa, medan majoriteten av kvinnorna väljer att ”fortplanta sig med något gratis kändisgiveaway som bifogats i tidningen Stars & Jocks julbilaga.” Resultatet av den här utvecklingen är att allt färre vågar satsa på det manliga könet, samtidigt som det springer runt mänger av unga flickor som bär på gener från någon förbättrad tjugohundratalskändis, typ Angelina Jolie.

Jag skulle vilja – och kunna – sitta här och diskutera samhället Wattin målar upp med många hundra ord. Jag skulle kunna skriva om parallellerna, paradoxerna, de traditionella könsrollerna, ytligheten, den bakomliggande ideologin, och så vidare, men då skulle jag spoliera boken för er andra. För det här är en läsvärd historia, inte så mycket för själva historien om Benjamin, men för idéerna den bygger på. Om man ska fortsätta att vara lite krisisk kan man ju peka på att Wattin inte är någon vidare stilist, men att han, likt många andra författare, kompenserar med annat, i det här fallet intressanta idéer.

Själv kan jag inte låta bli att dra paralleller till Atwoods dystopier, och nog känns det som att Wattin låtit sig inspireras av både Tjänarinnans berättelse och ”Oryx & Crake”, men även av Huxleys Brave New World. Det bör dock påpekas att Ursäkta, men din själ dog nyss inte är en dystopi utan främst en satir. Jag har funderat på varför det är så, och om en bok inte kan vara både och, men det är något med tonen och sättet den berättas på. Den är inte tillräckligt allvarstyngd, och tar sig inte på så stort allvar som dystopier tenderar att göra. På gott och ont.

Jag läste: FRED! 100 röster mot våld och krig

Saam Kapadia och Jeppe Wikström har samlat 100 röster mot våld och krig, presenterade tillsammans med bilder och små faktarutor.

Av texterna fastnar Stig Dagermans dikt samt Kim Phucs lite längre text och livshistoria. Phuc brännskadades svårt av Napalm som barn i Vietnamkriget och har som äldre kommit att arbeta med fredsfrågor. Hon förmedlar en förlåtande inställning och en genuint positiv människosyn. Ibland tycker jag dock att texterna kan kännas lite väl tillrättalagda och förenklande, som t.ex. när Christer Fuglesang rapporterar att man minsann inte kan se några landsgränser från rymden.

Bland bildmaterialet finns en del av de klassiska bilderna, som mannen vid Himmelska fridens torg 1989 och flygplan på väg mot skyskrapa 2001, men även många andra starka bilder som jag inte stött på innan. T.ex. denna:



En livlös och till sista trädet sönderbombad skog i belgiska Flandern 1917 korsas av australiensiska soldater: ditskeppade från andra sidan jordklotet för att kämpa och dö i ett krig som handlade om – ja vad då?

Jag läste: Gabriel Garcia Marquez – Hundra år av ensamhet

Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.

Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondo:s grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrar eller förfädrars namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aureliano:s sittandes över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”[F]amiljens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”

Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden.

Efter att ha läst Marquez har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ´Magisk realism´ egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt.

Det ska bli spännande att fördjupa sig lite i Marquez författarskap framöver. Hundra år av ensamhet är hans mästerverk, det råder det nästan konsensus kring, men Kärlek i Kolerans tid och några andra bör man väl ha läst?

Jag läste också Guy Delisle: Pyongyang – a Journey in North Korea

Den här killen hade jag aldrig fått upp ögonen för om han inte fått lite tid i gammelmedia och SVTs program Kobra.

Guy Delisle är en fransk-kanadensisk animatör. Ett företag han arbetade för sysslade mycket med outsourcing av arbete till länder med billig arbetskraft. Detta tillsammans med att hans fru jobbar för Läkare utan gränser har fört honom till en rad intressanta resmål (Kina, Nordkorea, Burma) som han rapporterat ifrån i seriealbumsform. Från inslaget på TV verkade det som ett nytt album från Israel/Palestina är på gång.

Pyongyang inleds med att Guys ankomst till flygplatsen i Nordkorea. Efter en noggrann kontroll av bagaget blir han, precis som alla andra utvalda som fått tillstånd att besöka landet, tilldelad en blombukett. Han föreslås därefter ett ”frivilligt” besök vid en 22 meter hög bronsstaty av Nordkoreas eviga president Kim-Il Sung (död sedan 1994) för att där lägga blommorna vid hans fötter. Vid det laget har han redan blivit tilldelade sina följeslagare: en guide och en chaufför (senare tillkommer även en översättare). Dessa kommer sällan att lämna hans sida under vistelsen:

Delisle lyckas (av förståeliga skäl) inte tränga in på livet hos den gemene nordkoreanen i sin skildring. Dock får han nog större svängrum än vad som hade varit möjligt för en journalist. Bara hans redogörelse för hur det är att vara gäst i det här landet är alarmerande nog och ger bilden av ett samhälle som genomsyras av propaganda och övervakning av alla, överallt, alltid.

Seriealbums-dokumentären är ett tacksamt format att få lite inblick i ett av världens mest slutna länder. Handlingen kretsar anspråkslöst kring Guys vardagliga bestyr och de politiska vinklingarna behandlas liksom lite i förbifarten. Ett minus blir priset för ett trots allt högst begränsat antal lästimmar. Detta ”läsvärdesproblem” löses dock genom att låna ut Pyongyang. Till exempel till Mårten.