måndag 10 mars 2008

Jag läste: William Golding - Det nya folket / The Inheritors

I sverige är William Golding (1911-1993, nobelprisvinnare 1983) mest känd för Flugornas herre, som väl kan sägas ingå i grundskolans inofficiella litteraturkanon. Det nya folket är Goldings andra roman och var hans personliga favoritverk.

Det nya folket skildrar mötet mellan två människosläkten, ett på utrotningens rand och ett på väg att ta över planeten, dvs. vårt eget. Boken följer ett liten grupp, kanske den sista, Neandertalare som råkar korsa en grupp Cro-Magnon-människors väg. Jämfört med sina avlägsna släktingar står Neandertalarna närmare naturen. De har tjämt elden, men saknar den intellektuella kapaciteten att tillverka verktyg. Cro-Magnon-människorna har däremot ett väl utvecklat språk och en god uppfinningsrikedom. Det blir ett förvirrande, intensivt och slutligen olyckssaligt möte.

Man kan inte annat än att bli grymt imponerad över Goldings förmåga att skildra Neandertalarnas rudimentära språk och tankemönster. Det är svårt att i ord förklara hur väl han har lyckats, så jag låter Goldings ord föra sin egen talan. Så här föreställer sig Golding att Lok , en medelintelligent Neandertalare, upplever situationen när en människa kastar ett spjut, i syfte att döda, mot honom:

"Det döda trädet invid örat på Lok fick röst.
"Tjong!"
Det ryckte till i öronen på honom och han vände sig mot trädet. Intill hans ansikte hade en ny kvist vuxit ut, en kvist som luktade som den andre, luktade gås och de där beska bären som Loks mage sade hon att han inte skulle äta. Kvisten hade en vit benbit i ena änden. "


Goldings inlevelserika porträtt gör boken till ett rent nöje att läsa. Eftersom Goldings Neandertalare i stort saknar linjärt logiskt tänkande blir deras s spontana och infallsrika handlingar ovanligt spännande att följa. Saker som ter sig självklara för oss, såsom kommunikation, är inte alls självklara för dem. För Goldings Neandertalare är det en ständig kamp att göra sig förstådd; Lok glömmer, kommer ihåg, gör riktigt intelligenta observationer, bara för att strax glömma dem igen. (Om någon undrar varför jag envisas med att kalla dem "Goldings Neandertalare" så beror det på att vi har ytterst begränsad kunskap om hur våra släktingar levde. Det ska dock sägas att Golding tecknar ett både trovärdigt och hedrande porträtt.)

Eftersom boken dessutom utvecklar sig till en kamp för överlevnad är den otroligt spännande, vilket jag erfor när jag MYCKET motvilligt tvingats lägga den i från mig. Min ända egentliga kritik är Goldings förtjusning vid naturbeskrivningar. Jag finner det oerhört långrandigt när författare envisas med att, i detalj, försöka beskriva natur och omgivningar, det funkar inte för mig. Men det är helt och hållet en smaksak.

2 kommentarer:

Lotta sa...

Den vill jag läsa. Tackar för tipset. Jag gillade porträttet av Neandertalarna i berättelsen om Ayla, skiljer de sej åt?
Lotta

Mårten sa...

Roligt när man kan inspirera någon! (är det inte därför vi bloggar?) "berättelsen om Ayla" känner jag inte igen, har jag missat något?