söndag 5 oktober 2008

Jag läste: Denis Johnson - Tree of smoke

Denis Johnsons Tree of smoke är en komplex tegelsten som hängt med mig sedan slutet av sommaren. Ibland kan det vara en lättnad att vända sista bladet i en riktig tjockis, men inte den här gången. Jag önskar den inte ville ta slut.

Att beskriva Tree of smoke är inte helt enkelt. Den spänner över tjugo år (1963-1983), två världsdelar och innehåller en mängd karakärer. Merparten av boken utspelar sig dock under Vietnamnkriget i slutet på 60- och början av 70-talet. ”Huvudperson” är Skip Sands, en CIA-agent som skickas till Vietnam på oklart uppdrag. Där möter Skip upp med sin farbror, ”The colonel, en mytomspunnen krigsveteran som också jobbar för CIA. ”The colonel”, både geni- och galenförklarad, drar in Skip i en hemlig operation där han avser att pröva en del kontroversiella teorier som skaffat honom många fiender bland sina egna. I korthet kan man säga som så att farbrodern är kritisk till att underrättelser tas fram och används på toppnivå för att rättfärdiga politiska beslut (detta för osökt tankarna till händelserna som ledde fram till USA:s invasion av Irak), vilket han avser att bevisa genom att utnyttja det.

När jag läser vad jag skrivit framstår Tree of smoke som en traditionell thriller av något slag, men det är långt från sanningen. Hela händelseföroppet omges liksom av tjock dimma där de inblande inte kan se handen framför sig. Skip blir sittandes i en kolonialvilla långt ifrån stridigheterna och slår ihjäl tiden med att umgås med en lokala prästen och översätta texter från franska.

I en passage slår det Skip att han kom till Vietnam för att se det abstrakta kontretiseras, men att det motsatta skedde. Samma känsla, att kriget och allt som omger det, inte är riktigt verkligt, delas av James, en 17-årig grabb från sydstaterna som med hjälp av falska papper tar värvning och skeppas iväg till Vietnamn. En stor del av boken kretsar kring James och hans broder Bill. Förhållandet mellan Skip och James är karakäristiskt för hela boken: under 600 sidor möts de en ända gång, och då under omständigheter som inte tillåter att de växlar några ord innan de skiljs åt. Det som ”binder ihop” Skip, James och hela boken är alltså inte själva handlingen så mycket som upplevelsen: Vietnamkrigets förvirrade vansinne. Om detta var känslan Jonson ville förmedla, så har han lyckats på ett mycket bra sätt. Man kastas mellan personer och platser (Skip, James och Bill är bara tre av ett flertal personer man får stifta bekantskap med) och det är inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna, inte ens för karaktärerna själva. Det händer allt och ingenting – på en gång.

Samtidigt som detta är en av bokens storheter måste jag erkänna att det stundtals blir lite frustrerande. Jag upplevde också att det var svårt att komma in i boken på grund av det myller av personer man introduceras för.

Nu har jag skrivit mycket men fått lite sagt känner jag. Tree of smoke låter, som jag antydde i början, sig inte riktigt förklaras. Det är på alla sätt en stor roman, och är en mycket givande läsupplevelse – förutsatt att man gillar tjocka, lite snåriga böcker.

Inga kommentarer: