Det var ett par år sedan jag läste Joseph O’Connors Havets stjärna, en bok som ligger i topp över mina främsta läsupplevelser någonsin (åtminstone minns jag det så nu). ”Havets stjärna" är ett fartyg som skeppar utfattiga Irländare till New York. Den boken slutar när fartyget kommer fram. Guvernörens hustru, som är en slags fristående uppföljning, tar vid drygt tjugo år senare, omkring 1865 – året då det amerikanska inbördeskriget avslutades. Boken kretsar kring ett antal karaktärer vars liv vävs samman på det sätt det bara görs i böcker. I centrum står James O’Keeffe, en beryktad irländsk frihetskämpe som dömts till döden, benådats i sista sekund, förvisas till straffkolonin Australien, från vilken han rymt till Amerika där han skaffat sig en förmögen hustru från New York och deltagit på nordstaternas sida i inbördeskriget. Men allt det är historia, och när boken tar sin början är han ”ställföreträdande guvernör” för ”Mountain Territory” – ”ett land av renegater och rymlingar”, ett land där ”en tandborste skulle väcka samma uppmärksamhet som en brinnande buske bland israelerna.” Han har blivit äldre, tjockare, och han är inte längre omgiven av sina egna, Irländarna, utan av före detta sydstatare som baktalar, hånar och motarbetar honom. Och inte minst så har demonerna från hans förflutna hunnit ikapp honom. Efter ett ångerfullt brev lyckas han få sin fru, vilken han inte levt tillsammans med på många år att komma ner för att bo tillsammans med honom. De återupptar genast sin stormiga och konfliktfyllda relation, som inte blir bättre av att O’Keeffe tar hem en mycket märklig och till synes stum pojke som han funnit ensam och övergiven. Samtidigt, i en annan del av landet, befinner sig en ung flicka på en lång vandring och ett närmast hopplöst uppdrag; att finna sin lillebror som försvann i kriget.
För oss som älskar rika berättelser, gärna med historik anknytning, blir det knappt mycket bättre än det här. O’Connor är en skicklig berättare på alla sätt. Han kan konsten att stegvis bygga upp sina karaktärer, och bjuda på några pusselbitar än här än där, utan att man känner att man hålls på sträckbänken. Men framför allt så är han nästan oöverträffad i att variera berättarformerna. I ”Guvernörens hustru” använder han dagböcker, dikter, tidningsannonser, intervjuer, sånger, brev, med mera. Faran med sådant här är ju att det kan kännas krystat och konstruerat, men den fällan går O’Connor inte i. Han lyckas precis med det han vill åstadkomma; att skapa en känsla av att någon samlat ihop allt tillgängligt material och satt ihop en berättelse av det. Han gör det så bra att jag nästan har svårt att acceptera att allt är uppdiktat. Om man tvunget ska vara lite kritisk så finns det alltid något litet att hacka på. Omslag och titel till exempel (hur blev originaltiteln ”Redemtion Falls” ”Guvernörens hustru”?) Man kan också kommentera översättningen. Inte för att Inger Johansson gjort ett dåligt jobb, utan för att dikter, sånger och sydstatsslang inte går att översätta. Som tur är har man haft det goda omdömet att behålla en del i originalspråk vid sidan om det översatta.
Det finns en sak till jag skulle vilja gnälla över, och det är det faktum att boken tar slut, för jag skulle antagligen kunna läsa i all oändlighet om O’Connor tillät mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar