Richard Ford-triologin

I maj kommer Richard Fords omtalade Som landet ligger ut i svensk pocket. Boken kretsar kring Frank Bascome som även är huvudkaraktären i The Sportswriter och Independence Day. Som landet ligger verkar vara en intressant bok, men jag har inte läst föregångarna och jag funderar på om det är dumt att ge sig på Som landet ligger utan ha läst dem? Är det någon därute som vet om den med gott resultat kan läsas fristående, eller om man bör ha läst de två andra först?

Ingen som läst Richard Ford? Verkligen?

Sköna vågor under dagens boksurf

Det har varit ännu en slö dag på jobbet – folk flyger helt enkelt inte under påsken. Dötiden har dock gett mig möjlighet att "boksurfa", dvs att mer eller mindre planlöst surfa runt efter intressanta böcker och författare.

På sedvanligt vis inledde jag surfandet på adlibris. Efter en del klickande blev jag varse om att Per Pettersons Ut och stjäla hästar finns i svensk pocket sedan två år tillbaka. Who knew?Ut och stjäla hästar har fått mycket uppmärksamhet och utnämndes bland annat av NY Times till en av 2007 års bästa böcker. Den ligger nu officiellt på min "vill läsa"-lista. Eftersom jag visste att boken låg på NY Times årbästalista blev jag nyfiken på vilka andra skönlitterära titlar den innehöll, så jag googlade på "books best of 2007 Ny Times" och hittade rätt direkt. I veckan fick jag låna ett exemplar av Dennis Johnsons Jesus Son som nyligen utkommit i svensk översättning på Modernista. Den verkar intressant och jag ser fram emot att läsa den. Till min förvåning hittade jag ännu en titel av Johnson på NY Times lista: Tree of smoke, som handlar om en CIA-agent som arbetar med psykologisk krigföring mot Viet Cong.

It is also the story of two brothers heading towards self-destruction, and a story about double agents, missionaries, killers for hire and lost souls desperate for sex, death or God and thus an end to their loneliness.

Behöver jag säga att den verkar lovande? Tyvärr finns den inte i pocket, varken engelsk eller svensk. Dennis Johnson är en helt ny bekantskap för mig och jag ser mycket fram emot att utveckla den.

Ytterligare ett klick, den här gången på NY Times "best of"-lista 2006 (eller var det 2005?). Där hittar jag Gary Shteyngarts Absturdistan, som verkar rätt grym. Absurdistan utkommer i pocket i augusti, och jag har ingen brådska. Shteyngarts (vilket namn!) har även skrivit Den ryske debutantens handbok som jag stått och fingrat på i bokaffären mer en gång. Den verkar så härligt knasig att jag beslutat mig föra att läsa den.

Så många böcker, så lite tid… (wow, det är ju en potentiellt bra titel till den här bloggen! nu har jag två potentiella.)

Var det här a) okej läsning, b) helt värdelöst? Jag kan inte bestämma mig.

Läs Gentlemen of the Road (aka Jews with swords) helt gratis!

Michael Chabon fick Pulitzerpriset 2001 för romanen The Adventures of Kavalier and Clay, som även översattes till svenska och gavs ut i pocket. Kavalier and Clay är skitbra. Så bra att Chabon faktiskt tillhör en av mina favoritförfattare trots att jag bara läst just denna bok. Just nu är Chabon aktuell med Gentlemen of the Road, en bok han själv beskrivit som ”a swashbucking adventure story set around the year 1000.” Är du sugen på att läsa Gentlemen of the Road men har lite tight i kassan (inte helt olikt mig själv) så finns den att läsa gratis (och helt lagligt) på New York Magazines hemsida där den tidigare publicerats i 15 delar! Kapitel 1-3 kan du läsa direkt, men vill du läsa resten så måste du registrera dig på New York Magazines hemsida vilket tar ungefär 30 sekunder och kostar 0 kr. Det kan det kanske vara värt? På tal om Chabon så är det en skam att inte fler av hans böcker översatts till svenskan. Fy på er, lata förlag!

Första meningen: "KINGDON OF ARRAN, in the Caucasus Mountains, between the Black Sea and the Caspian Sea, A.D. 950 — For numberless years a myna had astounded travelers to the caravansary with its ability to spew indecencies in 10 languages, and before the fight broke out everyone assumed the old blue-tongued devil on its perch by the fireplace was the one who maligned the giant African with such foulness and verve." Rätt lovande, eller hur?


Jag vet vad ni tänker: "en så här cool kille måste ju vara helgrym, och var köpte han slipsen?" Det är okej att vara avundsjuk.

The Gum Theif

Douglas Coupland har en ny bok ute; The Gum Theif. Boken handlar om Roger, en frånskild medelålders man som jobbar på Staples, och hans kollega, Bethany, en tjej som håller på att komma ur sin Goth-fas och börjar förstå att hon är dömd att jobba på Staples resten av livet. Bethany, som tydligen tror att Roger är ett freak, hittar en dag hans anteckningsbok och inser att så inte är fallet. Tydligen har de mycket gemensamt. På så sätt inleds en ”post-it”-korrespondens som expanderar och når allt fler deppiga typer.

”It's all rather flimsily thrown together, but the solidly-carpentered narratives of conventional fiction have never been Coupland's game … The mood of these monologues is generally dark, with failure, sickness, death and global apocalypse as the main themes.”

Citatet är hämtat från The Guardian som har en recension, skriven av en James Lasdun, som inte är överdrivet positiv i tonen:

”A … frictionlessness prevails in the story itself, which rehearses the fairly standard contemporary trope of a bunch of mismatched misfits reaching out to each other and coalescing into a sort of goofily supportive alternative family who write things like this to each other: "You have people in your life who care for you." It's hard to share in the warm fuzzy feeling, because the original pain and loss were never substantiated with much conviction”

Men, vem bryr sig om vad James Lasdun *tönt* tycker? Vi älskar Coupland bortom dåliga recensioner, gör vi inte? Jag ser i alla fall fram emot The Gum Theif, även om det säkert lär dröja flera år innan jag får tid att läsa den!

Hästar hatar kaniner

Dave Eggers är aktuell med One Hundred and Forty-five Stories in a Small Box, där han Deb Olin Unferth och Sarah Mangus skrivit 145 korta historier som samlats i en, ja, box. Eggers del heter 'How the Water Feels to the Fishes' och McSweeney har varit så vänliga att publicera en av hans short stories på deras hemsida (jag tror inte att någon misstycker om jag lägger ut den här).

The Anger of the Horses.

BY DAVE EGGERS
”Last week we let all the horses go. It seemed the right thing to do. We tore down the fences, burned the bridles and the saddles, and told the horses they were free. At first they hesitated. "Go, go," we said. "Go." And so they went, up over the hill, across the plain and into the mountains. Two days later they returned. "We're bored," they said. So we sat with the horses for a while, trying to think of something for them to do. Before we could think of anything, the horses had an idea of their own. "Let's kill all the rabbits!" they said, their black eyes alight. "Let's kill all those goddamned rabbits!" they added. The horses became more and more inflamed as they talked about the details of the plan. "We'll run and find them, help flush them out," they said, "and then you can shoot them since you have the guns." They were pacing and snorting, shaking their manes and tails, ready to get started. It turns out the horses had hated the rabbits for a long, long time.”

Vad tycker ni? Jag är rätt skeptisk. För det första så är det en extremt svår konst att beröra någon med 200 ord. För det andra så är en bok med short stories inget man har vid nattduksbordet. Inte jag i alla fall - jag vill kunna läsa tills jag tröttnar. Korta berättelser lämpar sig bättre vid kafferasten eller i tunnelbanan, men eftersom jag saknar båda här i Lund så vet jag inte var jag skulle läsa den. Det skulle vara på dass, men där kämpar jag med senaste Arena...

The world without us

Dystopier är lite av min favoritgenre. Vad det säger om mig som person, om det nu säger någonting alls, låter jag vara osagt. Två av de bästa dystopier jag läst är Margaret Atwoods Oryx och Crake och Cormac Mccarthys The Road (läs min recension här). Båda har det gemensamt att ”katastrofen” redan skett och världen som vi känner den håller långsamt på att tyna bort. Men hur långsamt? Om någon, likt Crake, konstruerade ett supervirus som på mycket kort tid slog ut hela mänskligheten men lämnade resten av världen intakt, hur lång tid skulle det ta för naturen att återhämta sig från allt elände vi människor ställt till med? Detta är frågan Alan Weisman ställer sig i The world without us. Tydligen har boken fått mycket bra recensioner ”over there”, men det har gått mig helt förbi tills nu.

”A million years from now, a collection of mysterious artifacts would remain to puzzle whatever alien beings might stumble upon them: the flooded tunnel under the English Channel; bank vaults full of mildewed money; obelisks warning of buried atomic waste (as current law requires) in seven long-obsolete human languages, with pictures. The faces on Mount Rushmore might provoke Ozymandian wonder for about 7.2 million more years. (Lincoln would probably fare better on the pre-1982 penny, cast in durable bronze.) But it’s hard to imagine an alien archaeologist finding poetry in the remote Pacific atolls awash in virtually unbiodegradable plastic bottles, bags and Q-tip shafts, or in the quadrillions of nurdles, microscopic plastic bits in the oceans — they currently outweigh all the plankton by a factor of six — that would continue to cycle uncorrupted through the guts of sea creatures until an enterprising microbe evolved to break them down.” (NY Times)


The world without us känns som ett fräscht perspektiv på klimatfrågan tycker jag. Istället för att visa på hur illa det går om vi fortsätter bete oss som vi gör (vilket alla andra gör), visar Weisman på hur låååååång tid det skulle ta för jorden att återhämta sig om vi slutade tvärt imorgon. Egentligen är det väl ett rätt enkelt knep, men säkert inte mindre effektivt. The world without us åker rakt upp på ”böcker-jag-vill-ha-men-inte-har-råd-med-just-nu-listan”. Read it and weep, eller nått!