The world without us

Dystopier är lite av min favoritgenre. Vad det säger om mig som person, om det nu säger någonting alls, låter jag vara osagt. Två av de bästa dystopier jag läst är Margaret Atwoods Oryx och Crake och Cormac Mccarthys The Road (läs min recension här). Båda har det gemensamt att ”katastrofen” redan skett och världen som vi känner den håller långsamt på att tyna bort. Men hur långsamt? Om någon, likt Crake, konstruerade ett supervirus som på mycket kort tid slog ut hela mänskligheten men lämnade resten av världen intakt, hur lång tid skulle det ta för naturen att återhämta sig från allt elände vi människor ställt till med? Detta är frågan Alan Weisman ställer sig i The world without us. Tydligen har boken fått mycket bra recensioner ”over there”, men det har gått mig helt förbi tills nu.

”A million years from now, a collection of mysterious artifacts would remain to puzzle whatever alien beings might stumble upon them: the flooded tunnel under the English Channel; bank vaults full of mildewed money; obelisks warning of buried atomic waste (as current law requires) in seven long-obsolete human languages, with pictures. The faces on Mount Rushmore might provoke Ozymandian wonder for about 7.2 million more years. (Lincoln would probably fare better on the pre-1982 penny, cast in durable bronze.) But it’s hard to imagine an alien archaeologist finding poetry in the remote Pacific atolls awash in virtually unbiodegradable plastic bottles, bags and Q-tip shafts, or in the quadrillions of nurdles, microscopic plastic bits in the oceans — they currently outweigh all the plankton by a factor of six — that would continue to cycle uncorrupted through the guts of sea creatures until an enterprising microbe evolved to break them down.” (NY Times)


The world without us känns som ett fräscht perspektiv på klimatfrågan tycker jag. Istället för att visa på hur illa det går om vi fortsätter bete oss som vi gör (vilket alla andra gör), visar Weisman på hur låååååång tid det skulle ta för jorden att återhämta sig om vi slutade tvärt imorgon. Egentligen är det väl ett rätt enkelt knep, men säkert inte mindre effektivt. The world without us åker rakt upp på ”böcker-jag-vill-ha-men-inte-har-råd-med-just-nu-listan”. Read it and weep, eller nått!