Jag har kort kommenterat min läsning av Kafka på stranden i två inlägg: här och här. I det första inlägget är jag lyrisk, i det andra mer förbehållsam. Återstår att se vilken version av sanningen som stod sig. Haruki Murakami har hypats rätt hårt i den (svenska) litterära bloggosfären på sistone – vilket inte är så märkligt med tanke på att han är aktuell både med en pocket och med Fågeln som vrider upp världen. Murakami, född 1949 i Kyoto, är visserligen japan, men sägs vara influerad av västerländsk litteratur och därmed skilja sig från andra japanska författare. Jag har inte läst någon annan japan, men det kan mycket väl stämma. Därmed är det inte sagt att Murakami övergett det japanska litterära arvet. Kafka på stranden innehåller både västerländska populärkulturella referenser (bokens ”bad guy” heter Johnnie Walker och är whiskymärket med samma namns logotyp personifierad) och japansk mystik/religion. Jag antar att det är denna blandning av ”österländsk mystik” och västerländska grepp som gjort Murakami så populär utanför japan.
I Kafka på stranden berättas två historier som efter hand vävs ihop på ett dunkelt och rätt otydligt vis. Bokens ena huvudperson är Kafka Tamura; en 15-årig pojke som rymmer hemifrån i jakt på sin försvunna mor och syster. Efter ett par missöden får träffar han en ung man som låter honom bo på biblioteket där han jobbar. Där träffar Kafka – den betydligt äldre – fröken Saeki som han kärar ner sig i. Bokens andra huvudperson, Nakata, är en gammal man med rätt udda förmågor: han kan tala med katter och framtvinga skyfall bestående av markillar och iglar. Priset han fått betala för dessa ”gåvor” är ett gravt socialt handikapp – dessutom har han bara en halv skugga.
Nakatas otroliga förmågor har en förklaring. I bokens universum existerar det en slags drömvärld som är sammanknuten med vår. När världarna möts sker det märkliga ting. Vissa människor kan gå in och ut ur denna värld, men man riskerar också fastna mitt emellan världarna. Enligt vad jag förstår är detta inget Murakami kokat ihop själv – det är en del av japansk religion från medeltiden, eller något.
När jag kom in i Kafka på stranden kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Boken är en riktig ”page-turner” – det är ett gott betyg. Det skall dock sägas att de två parallella historierna inte var lika fängslande. Kapitlena med Nakata, denna älskvärda figur, är ren njutning medan kapitlena med Kakta, faktiskt, är rätt träiga. De surrealistiska elementen svalde jag hela, men däremot hade jag svårt att köpa såväl Kafkas romans med fröken Saeki som hans intellektuella förmåga (vilken vida överstiger en 15-årings). Om tanken var att ”utforska” det incestuösa förhållandet mellan mor och son, vilket jag läste någonstans, känns det som ett misslyckande.
När Kafka på stranden publicerades i japan satte man upp en hemsida där läsarna fick ställa frågor till Murakami angående boken. Han fick över 8000 frågor (!), och besvarade personligen 1200 av dem. Riktigt så komplicerad tycker jag inte att boken är, men om man vill ha raka svar kan Kafka på stranden säkert bli en frustrerande upplevelse. Jag är inte ens säker på att Murakami har några raka svar att ge. Det är, exempelvis, mycket snack om ”metaforer” och ”symboler” i Kafka på stranden, men vad som tjänar som en metafor för vad är ofta, nej alltid, oklart. Jag läste i en recension att Beethoven – vars musik och liv behandlas i boken – var en metafor för något, men vad? Samtidigt är det skönt med en författare som litar på att läsarens fantasi och slutledningsförmåga ska kunna fylla igen luckorna – för det måste väl vara hans avsikt?
Enligt Murakami själv så är nyckeln till bokens gåtor upprepad läsning. Jag kommer definitivt inte att läsa om den inom en snar framtid – det får tjäna som slutbetyg.
3 kommentarer:
Nja, jag tror väl snarare att han är populär för att han är en extremt duktig ordihopkopplare, och har en väldigt driven fantasi. Det finns ett fåtal geniala författare som behärskar det här svåra med att skriva enkelt och rakt (eller åtminstone så att det framstår som enkelt rakt) och Murakami är en av dem. Sen är han ju väldigt bra på att beskriva människor och människors psyken och drivkrafter på ett sätt som framstår som trovärdigt, och inte banalt som ju är det normala. Annars tycker jag att du sammanfattar det ganska bra där på slutet, med "Samtidigt är det skönt med en författare som litar på att läsarens fantasi och slutledningsförmåga ska kunna fylla igen luckorna", det är förmodligen också en framgångsorsak; att han inte idiotförklarar sina läsare
Du påstår att han lämnar sin far för att hitta sin mor och syster, när han i själva verket flyr undan faderns förbannelse som medvetet påminner om Oidipus förbannelse. Så han letar inte efter sin mor och syster, han försöker fly undan förbannelsen (som säger att han ska döda sin far, åtrå sin syster och ligga med sin mor). Därav incestgrejen. Ödet hinner ikapp, även om det är kvinnor som får figuera som symboler för hans mor och syster. Tycker det är intressant att du inte ens nämner detta, då det är den största och viktigaste delen av boken, jag tror till och med det står på baksidan.
Nja, jag haller inte riktigt med ovanstaende kommentar. Kafka är ju besatt av tanken pa sin mor och sin syster, sa pa sätt och vis kan man väl säga att han letar efter dem? Och han ligger ju med fröken Saeki efter att han formulerat sin teori om att hon skulle vara hans mor, sa han gör ett ganska daligt jobb med att fly undan "förbannelsen". Jag provocerades nat otroligt av de flesta av bokens karaktärer, som jag tyckte var lika trovärdiga som barbiedockor. Undantaget skulle vara Nakata da. Nej, jag blev riktigt besviken pa den här boken. Jag störde mig pa spraket, störde mig pa de sma poängerna författaren vill göra genom sma instickare som är helt irrelevanta för historien, och jag störde mig de utdraget beskrivna sexscenerna som skulle kunna vara hämtade ur en harlequin-roman. Haruki Murakami är verkligen inte min författare...
Skicka en kommentar