onsdag 6 maj 2009

Jag läste Annie Proulx - Dragspelsbrott

Jag tycker om att gå på loppisar och i antikaffärer och fynda. Det ligger flera skäl bakom detta intresse, men en del av charmen är grejernas, för mig, okända historia. Jag funderar ibland över vem som tidigare ägt mina fina 50-tals-stolar, eller skrivbordet som jag sitter vid dagligen, och jag önskar att jag visste.

Annie Prolux Dragspelsbrott börjar med ett litet grönt dragspel i Italien sent 1800-tal. Dess ägare – mannen som tillverkat det – beger sig till Amerika för att finna lyckan och landstiger i New Orleans, där han snabbt går ett olyckligt öde till mötes. Men dragspelet överlever. I boken får vi följa hur dragspelet vandrar från ägare till ägare, kors och tvärs över kontinenten, i dryga hundra år. Ägarna, det är dem boken handlar om, är immigrantfamiljer från bland annat Tyskland, Skandinavien, Polen, Mexico, Frankrike, och Irland som sökt sig till Amerika, precis som dragspelets tillverkare en gång gjorde, för att finna lyckan. Gemensamt för de flesta av dem är att framgången uteblir, och istället tvingas de leva med alla de problem fattigdom och hopplöshet kan föra med sig. Våld, misshandel, missbruk, död, mord, hustrumisshandel, våldtäkter, rasism, pedofili, incest, sjukdomar, you name it. Boken skildrar också immigranternas ständiga kamp för att passa in, lagom mycket för att bli accepterad, men inte så mycket att man tappar kontakten med ”det gamla.”

Det låter väldigt dystert, men så är det icke! Ni som läst den Pultzerprisvinnande Annie Proulx tidigare vet att tanten (hon är långt över 70 år) har ett sinne för svart humor som knappt kan överträffas av någon (att många karaktärer i Dragspelsbrott möter döden på ett tragikomiskt, men ofta nästan utstuderat grymt vis, är ett bra konkret exempel.) Proulx är, med ett ända ord, fantastisk. Hon skriver en oerhört detaljerad, realistisk prosa som fullkomligt sjuder av liv. Hon kastar sig mellan karaktärerna, djupdyker och redogör för en rik släktkrönika på bara ett par sidor, fortsätter, och hittar snart något nytt spännande att trassla in sig i. Och hon är definitivt inte rädd för långa meningar:

”Den kvällen installerade han ett litet arbetsbord i hörnet av deras rum, satt på en låda, som han förvarade under sängen när han inte arbetade på instrumentet, och steg upp före gryningen för att limma och montera, såga och sandpappra; han arbetade några minuter på kvällarna så länge som han hade råd med stearinljuset och kunde hålla sig vaken, arbetade hela dagen på söndagarna – för han gick inte i mässan i det här gudlösa nya landet – och drogs in i den hantverksmässiga precisionens förtrollning på samma sätt som någon annan kunde tänkas bli förtrollad av ord eller besvärjelser."

Innan jag hetsar upp mig till punkten där jag inte längre är sanningsenlig bör det sägas att romanen har sina brister. Den är uppdelad i åtta delar, som nästan skulle kunna utgöra åtta noveller, så fristående är de. Hälften av dem är, i min mening, så gott som perfekta – den andra hälften lever inte riktigt upp till samma höga klass. Uppdelningen gör också att delarna känns starkare än helheten, vilket jag tycker är lite synd då jag väntat mig en roman, inte en novellsamling. Det blir otroligt mycket folk, flera generationer i varje del, och ibland tror jag att romen som helhet hade tjänat på att stanna kvar hos några av dem lite längre. Samtidigt är det en del av charmen med den här boken.

Jag tror inte Proulx gav sig in i Dragspelsbrott med ambitionen att skriva en av ”de stora amerikanska romanerna” (ni vet, romanerna som definierar Amerika), men jag skulle definitivt ställa boken i den delen av bokhyllan. Proulx Amerika är invandrarnas Amerika – ett heterogent och till synes splittrat land som ändå hålls ihop av något gemensamt, i det här fallet ett litet grönt dragspel.

Inga kommentarer: