The intelligent Womans's Guide to Atomic Radiation

Knäpp titel. Fint omslag.

Mycket innovativa bokstaplar

Nya sätt att stapla och organisera sina böcker på är alltid spännande. Här har vi en kille som verkligen revolutionerar detta nörderi. Jag blir faktiskt sugen på att pröva själv! Mer inspiration hittar du här.




En blåval

Just precis så

Det är inte bara jag som har bloggtorka. Kajsa på den utmärkta bloggen We Tell Ourselves Stories in Order to Live är också drabbad. Jag citerar:

"Ibland tänker jag att det sämsta jag gjort för min så kallade "läslust" ... är att börja "blogga om böcker" och helt plötsligt känna en redovisningsplikt varje gång jag slagit ihop pärmarna till någon halvdålig roman. Varför ska jag blogga om böcker? Jag vet absolut ingenting om litteratur och jag vill hemskt gärna klargöra att jag INTE PÅ NÅGOT SÄTT UTGER MIG FÖR ATT VETA NÅGONTING OM NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET, OCH DEFINITIVT INGENTING OM LITTERATUR."

Just precis så känner jag med. Men jag kommer igen (ni som hängt med ett tag vet att jag tar mig ur mina bloggsvackor) och det gör förhoppningsvis Kajsa med.

Jag läste: Danny Wattin – Ursäkta, men din själ dog nyss

Det är inte otänkbart att du i en nära framtid kommer att kunna välja vilka gener du vill att ditt barn ska ha. Bort med cancergener och stor näsa och in med blåa ögon, stora bröst, intelligens och tävlingsinstinkt! Helt perfekt, eller?

Benjamin Bonkenstein lever i ett samhälle – mycket likt det svenska – där denna teknologi används frekvent. Själv är han ”till hälften replika av död vetenskapsman”, dvs. hans fars gener är Albert Einsteins. Benjamin lever i ett klassamhälle. I storstan lever ”de förbättrade” medan de ”oförbättrade” lever utanför i reservat. Kontakten mellan dessa grupper sker på Zoo, där de förbättrade roar sig med att titta på de fula oförbättrade som uppträder för mat och godis, och genom det faktum att de oförbättrade föder de förbättrades barn, men det ska snart komma att förändras då introduktionen av den ”articifiella livmodern” är nära förutstående. Priset för att bygga ett barn har dock blivit otroligt högt. Det är så dyrt att endast en ytterst liten minoritet har råd att kombinera sina gener och ta fram en individ med unika arvsanlag. De män som inte har råd förblir barnlösa, medan majoriteten av kvinnorna väljer att ”fortplanta sig med något gratis kändisgiveaway som bifogats i tidningen Stars & Jocks julbilaga.” Resultatet av den här utvecklingen är att allt färre vågar satsa på det manliga könet, samtidigt som det springer runt mänger av unga flickor som bär på gener från någon förbättrad tjugohundratalskändis, typ Angelina Jolie.

Jag skulle vilja – och kunna – sitta här och diskutera samhället Wattin målar upp med många hundra ord. Jag skulle kunna skriva om parallellerna, paradoxerna, de traditionella könsrollerna, ytligheten, den bakomliggande ideologin, och så vidare, men då skulle jag spoliera boken för er andra. För det här är en läsvärd historia, inte så mycket för själva historien om Benjamin, men för idéerna den bygger på. Om man ska fortsätta att vara lite krisisk kan man ju peka på att Wattin inte är någon vidare stilist, men att han, likt många andra författare, kompenserar med annat, i det här fallet intressanta idéer.

Själv kan jag inte låta bli att dra paralleller till Atwoods dystopier, och nog känns det som att Wattin låtit sig inspireras av både Tjänarinnans berättelse och ”Oryx & Crake”, men även av Huxleys Brave New World. Det bör dock påpekas att Ursäkta, men din själ dog nyss inte är en dystopi utan främst en satir. Jag har funderat på varför det är så, och om en bok inte kan vara både och, men det är något med tonen och sättet den berättas på. Den är inte tillräckligt allvarstyngd, och tar sig inte på så stort allvar som dystopier tenderar att göra. På gott och ont.

Asterix och Don Quixote

Jag läste en del Asterix som barn, men läste dem följaktligen som ett. Jag förstår nu att det finns mycket i serierna som jag missade då. "Obelix & Co" har t.ex. kallats en "marxistisk grundkurs" och det vill man ju gärna se hur det förhåller sig med. Därför har jag, ehh, laddat ner samtliga album och börjat läsa dem från början. I album nummer två "Asterix in Spain" springer Asterix och Obelix på Don Quixote och Sancho!


“One man scorned and covered with scars still strove with his last ounce of courage to reach the unreachable stars; and the world was better for this.”

Hoppas helgen varit givande!

Jag läste: FRED! 100 röster mot våld och krig

Saam Kapadia och Jeppe Wikström har samlat 100 röster mot våld och krig, presenterade tillsammans med bilder och små faktarutor.

Av texterna fastnar Stig Dagermans dikt samt Kim Phucs lite längre text och livshistoria. Phuc brännskadades svårt av Napalm som barn i Vietnamkriget och har som äldre kommit att arbeta med fredsfrågor. Hon förmedlar en förlåtande inställning och en genuint positiv människosyn. Ibland tycker jag dock att texterna kan kännas lite väl tillrättalagda och förenklande, som t.ex. när Christer Fuglesang rapporterar att man minsann inte kan se några landsgränser från rymden.

Bland bildmaterialet finns en del av de klassiska bilderna, som mannen vid Himmelska fridens torg 1989 och flygplan på väg mot skyskrapa 2001, men även många andra starka bilder som jag inte stött på innan. T.ex. denna:



En livlös och till sista trädet sönderbombad skog i belgiska Flandern 1917 korsas av australiensiska soldater: ditskeppade från andra sidan jordklotet för att kämpa och dö i ett krig som handlade om – ja vad då?

Jag läste: Gabriel Garcia Marquez – Hundra år av ensamhet

Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.

Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondo:s grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrar eller förfädrars namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aureliano:s sittandes över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”[F]amiljens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”

Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden.

Efter att ha läst Marquez har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ´Magisk realism´ egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt.

Det ska bli spännande att fördjupa sig lite i Marquez författarskap framöver. Hundra år av ensamhet är hans mästerverk, det råder det nästan konsensus kring, men Kärlek i Kolerans tid och några andra bör man väl ha läst?