Benjamin Bonkenstein lever i ett samhälle – mycket likt det svenska – där denna teknologi används frekvent. Själv är han ”till hälften replika av död vetenskapsman”, dvs. hans fars gener är Albert Einsteins. Benjamin lever i ett klassamhälle. I storstan lever ”de förbättrade” medan de ”oförbättrade” lever utanför i reservat. Kontakten mellan dessa grupper sker på Zoo, där de förbättrade roar sig med att titta på de fula oförbättrade som uppträder för mat och godis, och genom det faktum att de oförbättrade föder de förbättrades barn, men det ska snart komma att förändras då introduktionen av den ”articifiella livmodern” är nära förutstående. Priset för att bygga ett barn har dock blivit otroligt högt. Det är så dyrt att endast en ytterst liten minoritet har råd att kombinera sina gener och ta fram en individ med unika arvsanlag. De män som inte har råd förblir barnlösa, medan majoriteten av kvinnorna väljer att ”fortplanta sig med något gratis kändisgiveaway som bifogats i tidningen Stars & Jocks julbilaga.” Resultatet av den här utvecklingen är att allt färre vågar satsa på det manliga könet, samtidigt som det springer runt mänger av unga flickor som bär på gener från någon förbättrad tjugohundratalskändis, typ Angelina Jolie. 
Jag skulle vilja – och kunna – sitta här och diskutera samhället Wattin målar upp med många hundra ord. Jag skulle kunna skriva om parallellerna, paradoxerna, de traditionella könsrollerna, ytligheten, den bakomliggande ideologin, och så vidare, men då skulle jag spoliera boken för er andra. För det här är en läsvärd historia, inte så mycket för själva historien om Benjamin, men för idéerna den bygger på. Om man ska fortsätta att vara lite krisisk kan man ju peka på att Wattin inte är någon vidare stilist, men att han, likt många andra författare, kompenserar med annat, i det här fallet intressanta idéer. Själv kan jag inte låta bli att dra paralleller till Atwoods dystopier, och nog känns det som att Wattin låtit sig inspireras av både Tjänarinnans berättelse och ”Oryx & Crake”, men även av Huxleys Brave New World. Det bör dock påpekas att Ursäkta, men din själ dog nyss inte är en dystopi utan främst en satir. Jag har funderat på varför det är så, och om en bok inte kan vara både och, men det är något med tonen och sättet den berättas på. Den är inte tillräckligt allvarstyngd, och tar sig inte på så stort allvar som dystopier tenderar att göra. På gott och ont.
