lördagen den 18:e september 2010

Its time to say goodbye?

Jag är inte säker, men det kan vara så att det är dags att lägga ner den här bloggen. Inläggen har minskat stadigt under flera månader, och det som först kändes som lättnad, att jag inte stressades när jag inte skrev, känns numera mer som apati - jag bryr mig inte längre. Men det är inte hela sanningen. Jag har inte längre samma tid och samma energi som jag hade när jag var student.

Jag läser fortfarande och jag håller på att avsluta två böcker just nu, men jag känner inte att jag orkar ta itu med att skriva om dem. Det går åt förvånansvärt mycket tid åt att skriva en recension som jag sällan blir nöjd med. Eller aldrig.

Jag har haft den här bloggen i tre år. Tre år är en lång tid. Om man betraktar hur många trogna läsare jag lyckats skrapa ihop under den här tiden så är resultatet ynkligt. Jag har cirka 100 RSS-läsare, och de rent fysiska läsarna är nere på rekordlåga nivåer pga att jag skriver längre. Man kan förstås spekulera i vad det beror på. Har jag för smala litterära preferenser, eller är jag inte tillräckligt bra? Sanningen ligger nog någonstans i mitten.

Vill man ha läsare på en blogg måste man skriva ofta. Jag har flera gånger lekt med tanken på att köra en blogg tillsammans med flera andra, det skulle kunna funka. Ni vet var jag finns om någon skulle komma på och ta tag i en sådan tanke.

Det ska bli intressant att se hur min läsning påverkas om jag nu sätter punkt. Bloggen har varit ett sätt för mig att hålla mig underrättad, och att tvingas reflektera om min läsning. Mitt litteraturintresse kommer helt säkert att bestå, men kanske kommer det att ta andra uttryck?

Kanske startar jag en ny blogg en dag?

Även om det här är slutet, eller bara en tillfällig paus, så vill jag passa på att tacka alla er som läst och kommenterat mina inlägg under dessa år. TACK! Det har varit jätteroligt. Jag kommer att sakna det.

//Mårten

måndagen den 23:e augusti 2010

Brave new...

Fick några timmar över idag och fyndade "Brave new world." Jag har förstås redan ett ex. men det här är mycket trevligare. "Sjukt", var A:s spontana kommentar. Den andra Huxley-boken har jag inte fyndat själv, det har Rebecca på http://stringhyllan.blogspot.com/ gjort. Hon sprang på den kom att tänka på att jag nog skulle vara intresserad. Hur sjukt omtänksamt och roligt är inte det? Tack! Det är helt uppenbart att jag nu måste göra ett Huxley-maraton. Först får jag läsa om "Brave New World", sedan Island och därefter framtidens värld. Kommer att bli mycket intressant.

söndagen den 15:e augusti 2010

Jag läste: Annie Proulx – That old Ace in the hole

Bob tar ett arbete som ”hog scout” för det multinationella företaget Global Pork Rind. Hans arbete går ut på att söka upp och köpa ut gamla människor från deras mark så att Global Pork kan bygga grisuppfödningsindustrier där. Han uppmanas från dag ett att ljuga om sitt jobb, för i södern, där Bob får i uppdrag att verka, skyr folk de stinkande och hälsovådliga industrierna som pesten. Bob slår sig ner i den lilla Texas-hålan Woolybucket och börjar snoka runt efter potentiella objekt. Det visar sig emellertid snabbt att Bob är mer antropolog och historiker än affärsman. Han umgås flitigt med Woolybucket-borna och lyssnar gärna på deras historier om för och nu. Chefen på Global Pork tappar emellertid tålamodet med Bobs långa brev, som innehåller för mycket om livet i Woolybucket och för lite affärer, och snart befinner sig Bob i en pressad situation där han känner sig tvingad att utföra ett arbete som allt mer står i motsättning till honom själv.

”That old Ace in the hole” är en bok med mycket tyngre sensmoral än vad jag tidigare är van vid från Proulx. Den kan definitivt läsas som ett politiskt debattinlägg, och Proulx är personligt engagerad, det märks tydligt. Det är en bok om förr och nu, om förändring som inte går att hejda och som alltid förefaller att vara förändring till det sämre. Boken beskriver den globaliserade ekonomins långa tentakler, och hur de påverkar den lilla människan som har få möjligheter att stå emot. Till slut tvingas alla sälja sig – ingen slipper undan stanken, så att säga. Boken må utspela sig i Texas, men symtomet är globalt. Woolybucket-borna får stå som motståndssymboler, även om deras motstånd snarare har konservativa än progressiva drivkrafter.

Vad gäller själva läsupplevelsen så gav ”That old Ace in the hole” mig inte lika stor tillfredställelse som de böcker tidigare läst av Proulx. Den glimtar till ibland, både språkligt, humoristiskt och narrativt – inte minst när intressanta människoöden beskrivs i ett eller ett par kapitel – men magin lyser, tyvärr, stundtals med sin frånvaro. Jag måste dock erkänna att jag hämmas något av Proulx rika ordförråd, vilket sällan händer när jag läser litteratur på engelska. Men ändå, klart läsvärt, även om jag förmodligen inte kommer att läsa om den.

onsdagen den 11:e augusti 2010

Since we last spoke



Det var ett tag sedan jag skrev något här. Det är inte lätt att hinna med att blogga när man arbetar heltid har jag upptäckt.

Sedan jag skrev något sist har jag och A. fixat en lägenhet i Malmö! Hurra för oss! En urfin hyresrätt som nästan ramlade över oss. I slutet på oktober går flyttlasset. Jag har också fått förlängt mitt vikariat på jobbet, så det går på rätt håll.

Två bokfynd har jag också hunnit med. Animal farm får ersätta min hemskt fula svenska utgåva, och Burgess får ersätta exemplaret jag gav bort i höstas. Får se när jag får tid med den.

En troget 3xpocket-läsare har startat en egen blogg, kolla in den på http://stringhyllan.blogspot.com/

Bokrecension är att vänta i dagarna.

onsdagen den 4:e augusti 2010

Dead shopping malls rise like mountains beyond mountains


Man ska inte tro på allt man läser (kanske inte något alls.) De svenska dagstidningarna har i veckan gett Arcade Fire:s nya skiva The Suburbs rätt mediokra betyg. Den uppfattningen delar jag inte alls. Det är en mycket, mycket bra platta, på många sätt bättre än Neon Bible, även om The Suburbs tar lite längre tid att komma in i. Topp fem 2010, lätt.

tisdagen den 27:e juli 2010

Kanske världens roligaste tatuering!


Man kan ju inte låta bli att fundera på om "Reeding" är felstavat med vilje?

lördagen den 17:e juli 2010

Jag läste: Pierre Boulle – Monkey Planet

Jag har aldrig tidigare funderat över att filmen ”Apornas Planet” från 1968 är baserad på en bok, men givetvis är det så. ”Apornas Planet” gjorde ett starkt intryck på mig första gången jag såg den och jag har sett den flera gånger sedan dess. Den har fått otaliga uppföljare, och ytterligare en film, en prequel, är planerad.

Jag nämner filmen för det har under läsningen av Monkey Planet varit omöjligt för mig att låta bli att jämföra filmen med boken i minsta detalj. Mycket är lika, men en del skiljer sig också åt. En besättning bestående av tre män och en apa landar efter en två år lång rymdfärd helt planenligt på en planet i ett annat solsystem. På planeten är aporna de civiliserade invånarna, och människan är ett djur som bor i skogen. Det är omvända världen där människorna är bytet i jakten, och djuret det utförs experiment på. Jag tänker att det möjligen var chockerande när boken kom 1963, men nu känns det mest som en reklam för PETA.

En intressant skillnad från filmen är att huvudkaraktären, Ulysse, är mindre hjälteaktig samtidigt som aporna framställs som mindre onda. Den gode Ulysse lider av lätt hybris och anser att det finns ett högre syfte med hans ankomst till Soror. Han kan inte låta bli att skrämma Nova – den kvinna han träffar precis som i filmen – med en ficklampa, jämför henne upprepade gånger med ett djur, och ligger sedan med henne. Jag vill minnas att Charlton Heston var mer ridderlig än så.

Monkey Planet är både i första och andra hand en äventyrsberättelse, och den som förväntar sig mer kommer att bli besviken. Förmodligen hade jag uppfattat boken på ett helt annat sätt om jag inte sett filmen, och så är det alltid, men jag tror att det här är en bok som förlorar mer på det än andra när man på förhand känner till det effektiva överraskningsmomentet i slutet (även om det skiljer sig en del åt.) Det ska dock sägas att trots allt så kände boken stundtals nästan lika spännande och omvälvande som första gången jag såg filmen, och det är väl ett gott betyg.

måndagen den 12:e juli 2010

Of all the friends I've had, you're the first.


Futurama är tillbaka efter ett uppehåll på SJU ÅR. Ett sant TV-mirakel. Garanterat det roligaste och smartaste du kommer att se den här sommaren.

söndagen den 11:e juli 2010

Jag läste: John Wyndham – The day of the Triffids

Bill Mansen vaknar upp på ett sjukhus i London och inser att något är fel. Runt omkring honom råder absolut tystnad och det hjälper inte hur mycket han trycker på larm-knappen för det kommer ingen. När han tagit mod till sig och tagit av bandagen han haft runt ögonen upptäcker han att alla blivit blinda. London är ett kaos av blinda människor som stapplar fram och civilisationens normer ger omedelbart efter. Bill lyckas rädda en ung kvinna, Josella, som också kan se, och som på grund av denna ovärderliga egenskap tagits tillfånga av en blind man. Tillsammans med andra seende gör de sig redo att lämna London för att försöka bygga upp ett nytt samhälle. Hur och vilken typ av samhälle som ska byggas upp råder det delade meningar om, och det hela försvåras av Triffiderna – biologiskt framtagna dödliga växter som visar sig ha både intelligens och ett riktigt ont öga till människor – som snabbt tar över vår plats som herre på täppan.

The day of the Triffids är lika delar undergångsskildring och äventyrsberättelse. Boken, som först publicerades 1951, bygger som alla andra undergångsskildringar på sin tids upplevda hot; kalla kriget, teknologisk och biologisk upprustning, och befolkningstillväxt. Som ett barn av 50-talet innehåller den också klassiska könsroller där Bill är den företagsamma hjälten och Josella den lite tafatta kvinnan som upprört genom att skriva en bok vars titel anspelar på sex. I en bok skriven idag hade det varit störande, men i det här sammanhanget kan man småle åt det.

Boken innehåller en del diskussioner som är rätt intressanta. En sådan fråga är hur de seende ska förhålla sig till de blinda. Ska man rädda sig själva, eller har man en skyldighet att hjälpa så många blinda man bara kan? Kan de blinda rent av vara till nytta, t.ex. genom att föda barn, och blir de i så fall andra klassens medborgare med andra rättigheter? Hur det nya samhället ska organiseras är en trätofråga bland de överlevande, och vi får möta olika varianter, däribland det religiösa, det militäriska, det isolerade, och det "pragmatiskt patriarkala".

Om man ska se lite klarsynt på det så väl The day of the Triffids inte världslitteratur, men det är en spännande och intressant bok som har fångat människors intresse i mer än ett halvt sekel, och det kommer den fortsätta att göra.

lördagen den 10:e juli 2010

Det är för varmt för att blogga

Min "uppryckning" sammanföll med ett ihållande högtryck av guds nåde. Vem kan skriva eller tänka i det här vädret? Inte jag i alla fall. Och vem läser bloggar? Jag är för varm för att kolla statistiken, men inte många skulle jag tro. När vädret coolar ner sig lite återvänder jag med en recension av en eller flera böcker, lite nya fynd och annat. Försök att inte smälta bort så länge.

söndagen den 27:e juni 2010

Inget mindre än Less than zero


Samma loppis, annan låda: Brett Easton Ellis Less Than Zero. Tidigare har jag läst Easton Ellis Glamourama och de bestående intrycken från den är bland annat en tortyrscen där en man får sin penis avklippt, och att boken var en orgie i varumärken. Den här har jag högre förhoppningar på, kanske för att den inspirerade Bloc Party till att skriva låten Song for Clay, kanske för att omslaget sportar Robert Downey JR - en av mina favoritskådisar som gått och blivit folkkär. Good for him.

Disappear here.

You damn dirty ape!


Sommar är lika med loppisar för mig, och därmed blir det en hel del bokfynd. Pierre Boulles Monkey Planet låg i en låda märkt SCI-FI. Tyvärr var lådan så gott som utplockad och jag kan bara föreställa mig vilka godbitar där legat, men jag är rätt nöjd ändå. Ska bli spännande att se hur boken är jämfört med filmen, som jag tycker mycket om.

torsdagen den 17:e juni 2010

Proulx... roligt namn, bra författare!


Trogna läsare av den här bloggen (jodå, det finns faktiskt ett par sådana) vet att jag gillar Annie Proulx väldigt mycket. Därför gladde det mig när jag hittade den här för en nätt slant på Myrornas i Malmö. Ser fram emot att läsa den!

onsdagen den 16:e juni 2010

Jag läste också: Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz

I början på 40-talet upprättades runt om i Nazityskland getton dit den judiska befolkningen flyttades. Ett sådant getto med 250 000 invånare inrättades Polska Lodz. Omständigheterna kring gettot i Lodz är inte lika välkända som de i exempelvis Warszawa. I Warszawa valde judarna att göra motstånd mot det öde man visste väntade dem, trots att det bara kunde sluta på ett sätt. Lodz tog den andra vägen. Under Nazisternas utpekade judeäldste, Chaim Rumkowski, förvandlades Lodz till ett arbetargetto och till den tyska förintelsemaskinens kanske främsta leverantör av kläder och annat materiel. Allt under fruktansvärda umbäranden för den judiska befolkningen.

Boken följer flera personer/familjer och deras dagliga kamp för överlevnad under de år gettot existerade, 1940-1944. Huvudpersonen, både i verkligheten och i boken, är dock Rumkowski och dennes familj. Beroende på vilket perspektiv man anlägger kan Rumkowski ses antingen som förändrare, eller som en hjälte. Han är en förärare i den meningen att han aktivt kollaborerade med tyskarna och på ett mycket påtagligt sätt bidrog till förintelsemaskinen som ytterst strävade efter att förgöra hans eget folk. Eller var han en hjälte, en måhända något naiv utilitarist, som försökte ”offra lemmarna för att rädda kroppen”? Det är ett moraliskt minfält, långt bortom det enkla, det svart-vita.

Sem-Sandberg utger sig inte för att ha svaren på de många svåra frågor som boken direkt och indirekt ställer, men historiens dom har varit hård. Hade historien tagit ett annat förlopp hade Rumkowski kanske hyllats som en hjälte, föreslår Sem-Sandberg i några avslutande kommenterar, men historien går inte att ändra på, och den bild av Rumkowski som växer fram i De fattiga i Lodz är föga hjältemodig.

Hur man än vänder och vrider på det här så är ”De fattiga i Lodz” inget mindre än ett mästerverk. Det är en "stor roman", skriven av en svensk dessutom. På en och samma gång är det en sidvändare som man inte kan slita sig ifrån, och ett komplext verk som manar till tankeverksamhet på det sättet bara riktigt bra romaner gör.

söndagen den 13:e juni 2010

Om Stephen King tycker det är bra så måste det vara det, eller?

Hoppas ni hängde på sarkasmen där. I vilket fall, jag blev väldigt glad när jag i fredags öppnade mitt paket och insåg att Forum, efter lååång betänketid, beslutat sig för att skicka Valda verk av TS Spivet. Det är en bok som sticker ut, mest för att den är så vackert illustrerad. Det ska bli roligt att se om illustrationerna tillför någonting, eller om det tar fokus från texten.



Den verkar ju rätt underhållande i alla fall. Läs texten under bilden med glasögonen. På tal om "magiska dubbelfinter", Ghana spelar trevlig fotboll.

fredagen den 11:e juni 2010

This world’s an colonoscopy, save your love for me

Buss lämpar sig som sagt bättre för musik än för läsning, och jag tänkte därför passa på att tipsa om plattorna som gett mig mest nöje under mitt busspendlande.


Suckers har gjort något som många andra misslyckats med i år, nämligen att följa upp hypen med en riktigt bra platta. Wild smile heter den, och den är rätt fantastisk. "This world’s an colonoscopy, save your love for me". Indeed.


Ariel Pink's Haunted Graffiti har helt gått mig förbi tidigare. Det här är deras fjärde platta, och den är ett under av indierock och knasigheter. Topp tre 2010, helt garanterat, och sommarens soundtrack.


The National har gått och blivit riktigt stora, det vet man när hör random folk i ens omgivning namedroppa dem. Men det är välförtjänt, och senaste plattan High Violett innehåller många guldkorn. Det här är ett av dem.

Om 27 minuter börjar fotbolls-VM på riktigt. Håll i er.

onsdagen den 9:e juni 2010

welcome back?

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Det har gått nästan en månad sen sist, och så längre tror jag inte att jag haft uppehåll sedan jag kom igång med bloggen på riktigt hösten 2007. Det finns förstås flera anledningar. Jobbet tar mycket tid, och kraft. Att jag numera åker buss istället för tåg har också haft negativ effekt på mitt läsande. Den lilla tid jag haft över att läsa har mest gått till att plugga.

Jag är i alla fall halvvägs igenom Sem-Sandbergs mästerliga tegelsten De fattiga i Lodz. Den är än mer djuplodande och komplex än jag kunnat ana, och efter en liten trög början har den artat sig rejält. I och med tenta fick jag ett ofrivilligt läsuppehåll på cirka två veckor, men jag ska försöka komma in i den igen på ett bra sätt nu.

Nu när jag inte längre har tentan att skylla på ska jag försöka ta mig mer tid att läsa, för det är verkligen det jag behöver göra, TA mig tid. Stjäla från mig själv.

Synd bara att fotbolls-VM börjar på fredag. Det kommer att gå ut över läsningen.

Låt det här bli startskottet för både bloggens återupprättande, och för sommarläsandet.

måndagen den 17:e maj 2010

Ge bort böcker utanför ICA - ett experiment

Idag fick jag ytterligare ett paket fyllt med böcker som jag verkligen inte vill läsa. Vanligen åker de rakt ner i kassen till Erikshjälpen, men idag kände jag att jag inte orkade bära hem dem. Först övervägde jag att lämna dem i soprummet, men det kändes lite risky. Tänk om ingen skulle våga ta dem? Så jag gick de 30 stegen tillbaka till ICA och väntade. Alltid gör jag någon glad, eller förvånad, tänkte jag. Mest förvånad skulle det visa sig. För det är ganska svårt att ge bort saker bara sådär, folk tänker automatiskt vad är haken? "Säljer du dem?", "ska du ha betalt?", "vill du verkligen inte ha dem?", var några av kommentarerna jag fick. Den första boken jag lyckades ge bort, en roman om Woodstock, lyckades jag pracka på en kille. Han såg rätt sliten ut så jag tyckte att den skulle passa honom. Fördomsfullt, men det funkade. Nästa ex. gick till en tjej. Först försökte jag ge henne en chic-lit, men den hade hon redan läst. Hon fick en annan titel istället. De sista böckerna fick en lite äldre kvinna. Jag sa att hon fick en, eller alla, och hon tog alla. Girigt kan jag tycka, men det var ju på mitt eget förslag.

Rätt roligt var det i alla fall. Det var förvisso stundens ingivelse, men jag kan rekommendera er att göra samma sak, om andan faller på.

söndagen den 16:e maj 2010

Ett vykort från Arcade Fire


Äntligen! "Suburbs" ryktas det att den heter.

tisdagen den 11:e maj 2010

Jag behöver skaffa mig nya läsrutiner

I morgon börjar jag ett nytt jobb. Det är ett tidsbegränsat vikariat, men jag hoppas att det är första steget ut ur studentvärlden en gång för alla. Av naturliga skäl är jag rätt nervös, men jag försöker distrahera tankarna så gott det går. Håll en tumme för mig i morgon, lova. Under min studenttid har jag haft flera olika jobb, senast på IKEA där jag försörjt mina studier i ett år. Gemensamt för mina tidigare jobb är att jag fått pendla dit med tåg, och en stor del av min lästid har jag funnit på väg till eller från jobb i Skånetrafikens utmärkta tysta kupéer. Men från och med i morgon är det slut på det. Restiden är kortare och kommer att ske med buss. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte läsa på bussen. Dels för att ljudnivån ofta är hög, dels för att jag mår illa. Att hitta ny tid att läsa blir en utmaning. Förhoppningsvis kan jag förmå mig själv att ta av tiden jag tillbringar framför datorn. En annan öppning är helgerna. På IKEA har jag arbetat varannan helg, och att ha varje helg ledig kommer verkligen att bli lyx. På det hela taget ska det bli intressant att se hur jobbet påverkar bloggandet. Jag tänker att mycket lägre kan inläggsfrekvensen inte bli, så kanske kan det rent av bli ett uppsving.

söndagen den 9:e maj 2010

For a few dollars more


Helgens bokfynd. "Karriär" känner jag inte till sedan tidigare, så den kan ju vara hur bra eller hur dålig som helst. Någon som läst? Börjar få rätt många olästa Greene i bokhyllan nu, och inte minst olästa Penguin-utgåvor. Får ta itu med det känner jag. Någon annan som fyndat i helgen?

torsdagen den 6:e maj 2010

Bonnier släpper till


Fick den här brevlådan idag. Jag har sett fram emot att läsa den länge, och förhoppningsvis hinner jag börja redan i morgon.

Lite intressant i sammanhanget är att boken kommer från Bonnierpocket. Bonnierförlagen har, vilket många bokbloggare känner till, ett lite märkligt förhållande till det här med att skicka recensionsexemplar till bloggare. Många förlag är väldigt tillmötesgående, men med just Bonnier vet man aldrig. Har bett om en annan, något dyrare, titel idag. Återstår att se hur det går med det.

onsdagen den 5:e maj 2010

Precis när ni trodde att det var passé...

... så sorterade vi pocketböckerna efter färg igen. Det ser faktiskt mycket fräschare ut på hyllan, nackdelen är att det är sjukt svårt att hitta. Hela samlingen får dock inte plats, trots att jag är bra på att sortera ut sådant jag inte vill ha i hyllan. Ber om ursäkt för den usla kvalitén på bilderna.

Från:

Till:

måndagen den 3:e maj 2010

Jag läste: Alan Bennett – Drottningen vänder blad

I Drottningen vänder blad får den engelska drottningen av en slump upp ögonen för litteratur. Det blir en hobby, den enda hobby hon någonsin tillåtit sig att ha, och hon fullständigt uppslukas av läsandet. Till en början får drottningen läsa i fred, men när drottningen vid sina besök runt om i landet börjar ställa litteraturrelaterade frågor som de stackars undersåtarna inte kan svara på, blir hovet oroligt. Motståndet växer ytterligare när drottningen börjar pracka på premiärministern böcker som han inte hinner läsa. Tillsammans börjar alla i drottningens närhet att motarbeta hennes nya ofolkliga hobby.

”När de kom tillbaka till slottet växlade hon några ord med Grant, den unge ansvarige betjänten, som sa att medan drottningen varit inne i överhuset hade vagnen sökts igenom av hundar och säkerhetstjänsten hade konfiskerat boken. Den hade förmodligen sprängts, trodde han.”
”Sprängts?” sa drottningen. ”Men det var ju Anita Brookner.”
Den unge mannen, som föreföll synnerligen ohövlig, sa att säkerhetstjänsten kanske trodde att det var någon slags anordning.
Drottningen sa: ”Ja. Det är precis vad det är. En bok är en anordning som syftar till att antända fantasin.”
Betjänten sa: ”Ja, Ers Majestät.”


Som ni säkert förstår handlar boken inte om drottningen per se. Det är en bok om att läsa. Allra mest är det dock en bok för alla bokläsare därute som inte känner att omgivningen vill vara med och dela, eller ens försöka förstå, deras fantastiska läsupplevelser. Den vänder sig till er som aldrig slutar att ge bort böcker till folk som inte vill läsa dem. Tanken är väl att man som bokläsare ska kunna identifiera sig med drottningen (hur ofta kan man göra det?), men jag vet inte hur väl jag tycker att Bennett lyckas med det. Drottningens läsande övergår nämligen till någon sorts besatthet, där hennes plikt, hennes jobb, blir lidande. Jag menar, hur många av er känner att ert läsande går ut över jobbet? I de flesta fall är det rimligen tvärt om. Så är det i alla fall för mig. Sällan har jag övervägt att sluta arbeta för att kunna läsa mer?!

Drottningen vänder blad är en kort, stundtals smårolig bok där Bennett slår in öppna dörrar och sätter på pränt en del av de tankar man själv haft när man reflekterat över sin läsning. Den är inte alls dålig, men jag hade förmodligen valt att investera mina surt förvärvade slantar i något annat. Särskilt om jag sagt upp mig från jobbet för att kunna läsa mer.

torsdagen den 22:e april 2010

Kan någon rekommendera Jostein Gaarders Maya? Den verkar urflummig

Jag har haft Jostein Gaarders "Maya" stående i bokhyllan länge nu. Den verkar rent ut sagt skitflummig. Är det någon som har läst den, och som kan rekommendera den? eller avråda mig...

Förlagstexten lyder så här:

Det tar några miljarder år att skapa en människa. Och det tar några sekunder att dö.
Som ingen annan ger sig Jostein Gaarder i kast med de stora, existentiella frågorna. I Maya diskuterar han vad som är meningen med livet, om det finns en underliggande plan för utvecklingen och ett liv efter detta. Han gör det med en sprudlande berättarglädje.
I sällskap med talande geckoödlor och dvärgar som rör sig obehindrat i tiden får vi följa med på en svindlande färd genom fyra miljarder års evolutionshistoria. Maya själv kliver ut ur Goyas målningar och ger oss en inträngande lektion i flamencodansens mysterier. Maya slutar i ett mäktigt manifest av poetiska och naturfilosofiska livsbetraktelser som stakar ut en ny väg mellan traditionell religion och vetenskap.


ehh, okej?

onsdagen den 21:e april 2010

Jag läste: Safran Foer – Extremt högt och otroligt nära

De första intrycken av Foers 9/11-roman är väldigt bra, så bra att jag omedelbart beställer hans debutroman ”Everything is illuminated.” Sedan händer något och desto mer jag läser desto mer förvirrad blir jag. Är det här en bra roman, eller inte?

Oscar Schell är en ung pojke som förlorar sin pappa i attacken mot World Trade Center 2001. Fastän det aldrig uttalas i boken är det uppenbart att Oscar har någon form av störning, typ Aspergers syndrom, som gör honom extremt intelligent men samtidigt rätt märklig. När Oscar en tid efter faderns död hittar en nyckel i ett kuvert märkt ”Black” i dennes arbetsrum bestämmer han sig för att i hemlighet ta reda på vart den går. På grund av den knapphändiga informationen beslutar han sig för att besöka samtliga personer med efternamnet Black i hela New York, ett till synes hopplöst och rätt farligt uppdrag för en ensam 10-åring som inte vågar åka kollektivtrafik. Parallellt med denna berättelse löper en historia om Oscars farföräldrars deprimerande liv tillsammans.

”Ibland tänker jag att det vore häftigt om det fanns skyskrapor som rörde sig uppåt och neråt medan hissen stod stilla. Så om man ville åka till nittiofemte våningen tryckte man bara på knapp 95, så kom nittiofemte våningen till en. Det kunde vara extremt bra för en annan sak också, för om man var på nittiofemte våningen och ett flygplan kraschade in i en våning under en, så kunde bygganden föra en till marken utan att någon blev skadad, även om man lämnat sin fågelfröskjorta hemma den dagen.”

Foer skildrar Oscar och hans Asperger på ett förnämligt sätt. Stundtals påminner det om Mark Haddons ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”, som handlar om en ung man med autism. Fast en sådan jämförelse är inte helt rättvis mot Foer, som är en betydligt bättre författare. På det hela taget tycker jag att det är rätt intressant att Foer valt att skildra detta nationella amerikanska trauma ur unge Oscars ögon.

Det som definitivt särskiljer ”Extremt högt och otroligt nära” från andra böcker är användandet av fotografier, och annan grafik i boken. ”Lekfullt” har det beskrivits som, och till en början upplevde jag också det så. Jag studerade de enkla fotografierna och funderade på hur de hängde ihop med texten. Det blev snabbt gammalt. Frågan är om de tillför något alls, eller om boken rent av vore bättre utan dem? Jag är inte säker, men frågan bör ställas.

Något annat som gör mig fundersam är den parallella berättelsen med Oscars farföräldrar. Jag är inte på det klara med vad Foer vill säga med den, och även om den är vacker på ett vemodigt vis så tycker jag att den känns överdramatiserad och konstlad.

Sedan har jag funderat en del över kapitlet med bombningarna av Dresden. Vad är tanken här? Tar man med en sådan sak i en bok som kretsar kring 9/11 blir det omöjligt att inte göra jämförelser mellan de två händelserna, men går det ens att göra? I Dresden förvandlades en hel stad till grus, och mellan 25000 och 125 000 människor miste livet. Det är viss skillnad. Förmodligen är det inte så Foer tänkt. Hans tanke är antagligen att dra paralleller mellan den personliga tragedin, farfaderns i Dresden, och Oscars i New York. För inte kan han vara så fräck att han vill sätta 9/11 i någon slags perspektiv?

Mina tankar kring den här boken är splittrade, som ni märker. Den har dock gett mig en del att fungera på, vilket alltid är en god egenskap hos en bok. Jag kommer att läsa ”Everything is illuminated” med spänning, och hoppas på så vis kunna skaffa mig en klarare uppfattning om Foers författarskap.

måndagen den 19:e april 2010

Vill jag läsa "Sista resan"?


Ser att Carsten Jensens "Sista resan" kommer ut i pocket nästa månad. Jag är osäker på om jag vill läsa den eller inte. Det som talar för är att jag tyckte oerhört mycket om Vi, de drunknade. Det var nog 2009 års bästa läsning. Men det är även det som talar emot. Jag är rädd att "mer av samma" kommer att förändra bilden av Vi, de drunknade på ett negativt sätt och det vill jag verkligen inte. Någon som läst och kan ge råd i frågan?

Jag läste: Steve Sem-Sandberg - De fattiga i Lodz

Jag trodde mig veta något om getton under andra världskriget redan innan jag läste De fattiga i Lodz. Det var avgränsade stadsdelar med tuffa förhållanden där judar for illa. Men jag inser snart hur oerhört förenklad en sån bild är. Sem-Sandberg tydliggör detta och sätter färger och konturer på lidandet och eländet. Han visar att även gettona hade någon slags vardag, hur absurd den än såg ut, och att gettot var ett ställe med en utbyggd inre organisation som hade sina egna inneboende orättvisor.

Boken innehåller ett stort persongalleri men får ändå sägas kretsa kring gettots judeäldste Mordechai Chaim Rumkowski. Ett centralt tema är den roll han spelade för judarna i gettot. Rumkowski, som var direkt underställd tyskarna, formade tidigt gettot enligt en arbetslinje. Judarna i Lodz sattes i hårt arbete och de var länge en viktig försörjningskälla för de tyska armeerna. Taktiken var alltså att göra gettot oumbärligt för det tyska krigsmaskineriet. Det fungerade kanske till viss del, under en tid, men fick också fasansfulla konsekvenser. Alla icke-arbetsföra, inkluderat barn för små för att arbeta, måste lämna gettot. Vart alla "utflyttade" judar åker är inledningsvis oklart, även om gettoinvånarna har sina uttalade farhågor. Desto tydligare är det för den som har historieboken i sin hand.

Skrivsättet ("de litterära kvalitéerna") kräver en viss uppmärksamhet med skiftande perspektiv, fragment på tyska (och jiddisch?) och närmast drömska sekvenser som inflikas i det dokumentära och romanen. För mig ger den grundligt efterforskade och starka återgivningen av den underliggande faktiska historien tillsammans med Rumkowski som person som den stora behållningen och det bestående intrycket.

fredagen den 16:e april 2010

Books Amazes Us Despite Our Miserable Future


Är ju knappast först med de här titlarna, men vad gör det. Undrar varför jag köpte Sorgesång, är den bra?

Skitvecka för övrigt. Trevlig helg.

måndagen den 12:e april 2010

Argh, Triffids!


Hade förmodligen gått rakt förbi den här om det inte varit för Butters Triffids-tema. Ska bli roligt att läsa, tack Butter.

söndagen den 11:e april 2010

Inget mer Twitter

Det var EN person som bemödade sig att skriva att de läste mina tweets. Det var inte tillräckligt. Inget mer Twitter på den här bloggen.

Fortsatt trevlig söndag.

tisdagen den 6:e april 2010

Twittrar sist som slutar twittra först?

Jag bestämde mig för några månader sedan för att skapa ett twitterkonto för att dela med mig av sådant som jag tycker är intresserant, men som inte är tillräckligt för ett vanligt inlägg. Som anteckningar i marginalen på en bok. En briljant idé, i teorin. I praktiken har det inte blivit mycket antecknat. Av mina fem senaste anteckningar, som visas i spalten till höger här på bloggen, är den äldsta 69 dagar gammal. Det är mer än två månader sedan. Själva anteckningarna är dessutom rätt värdelösa, om jag får säga mitt.

Är det någon som läser mina små twitter-anteckningar?

Låt mig i så fall få veta det i kommentar nedan. Annars kommer jag att lägga ner mitt twitterkonto. Alternativt göra om det till en form av läsdagbok, där jag antecknar hur mycket jag läst under dagen. Nackdelen är att det skulle avslöja hur lite jag egentligen läser. För lite för att kunna driva en litteraturblogg på ett vettigt sätt, det är en sak som är säker.

måndagen den 5:e april 2010

Jag läste: Jhumpa Lahiri – Främmande jord

Jag har under en längre tid varit fascinerad av Indien, varför vet jag inte riktigt, men jag skulle kunna tro att det beror på att jag läst en hel del böcker av Indiska författare. Eller ja, Indiska och Indiska. Den enda författare jag läst som fortfarande bor i Indien är Kiran Desai. Jhumpa Lahiri bor i USA, och Hari Kunzru (en annan Indisk författare) i London. De är båda ”andra generationens invandrare”, det vill säga deras föräldrar är Indier, men själva är de inte födda där. Gemensamt för de tre författarna är att alla har skrivit om Indier i förskingringen. I Kunzru:s leela.exe och Desai:s Bittert arv är det Indier som reser till USA i hopp om ett bättre liv, men blir blåsta. Lahiri skriver ur ett annat perspektiv. Hon utgår andra generationens invandrare (vilket jävla begrepp det är, men jag kommer inte på något bättre, ni får ursäkta) som sig själv. Typiskt är det folk i övre medelklassen vars föräldrar ”lyckats” i USA och därmed kunnat ge sina barn en Universitetsutbildning och hopp om en god framtid.

Främmande jord är en novellsamling, och som brukligt i sådana samlingar är innehållet av något varierande kvalitet. Vissa noveller har bitit sig fast i mitt huvud, medan jag knappt minns andra. Störst intryck gör bokens första novell om förhållandet mellan far och dotter, och hur det förändras när modern dör. Fadern njuter i tysthet av sin nyvunna frihet och oroar sig för dottern, som gift sig med en ”riktig” amerikan och blivit hemmamamma i en förort. Dottern oroar sig i sin tur för fadern och brottas med skuldkänslor för att hon inte erbjudit fadern att flytta hem till dem, vilket är brukligt i Indien. Just den här novellen är kanske den intressantaste för att den på ett bra sätt skildrar den problematik andra generationens Indier i USA ställs inför. Förhållandet mellan det nya och det gamla återkommer i samtliga noveller, och jag föreställer mig att många folkgrupper brottas med just detta när man kommer till en främmande kultur. I bästa fall kan boken hjälpa till att förstå dessa dilemman bättre, och det behövs.

Även om flertalet av bokens noveller berör kulturspecifika företeelser, så är problematiken i sig ofta universell. Det är välbekanta teman som kärlek, död, sorg, och familj. Alla kan relatera till det här, och förmodligen är det en förklaring till att boken fått så mycket uppmärksamhet. Samtidigt gör det mig lite besviken, för även om det är bra så var det inte vad jag förväntade mig av den här boken.

tisdagen den 16:e mars 2010

Jag läste: Peter Englund – Stridens skönhet och sorg

Den här boken förtjänar en längre recension än jag orkar ge den just nu. Det må vara en sliten klyscha, men det här borde vara obligatorisk läsning i historieundervisningen, trots att Englund själv kallar den ”ett stycke anti-historia.”

I Stridens skönhet och sorg får vi följa 19 individer, merparten soldater och sjuksköterskor, vars liv mellan 1914-1918 Englund rekonstruerat genom brev och andra dokument. Englunds största styrka är hans förmåga att skriva historia med ett skönlitterärt språk, utan att tappa trovärdighet. Det här är annars en sådan bok där jag i normala fall skulle börja fundera och slutligen irritera mig på vad som är fakta och vad som är fiktion (några hål måste han trots allt ha fyllt ut) men inte den här gången. Englund klarar den fallgropen och han ger ett intryck av att vara fruktansvärt väl påläst. De många, långa, och ofta helt fantastiska fotnötterna förstärker detta intryck. För att citera Creutz ”hans fonoter är nog för att rättfärdiga en hel bok.”

Englunds ambition med boken är att fånga hur första världskriget upplevdes av de som var med i det. Det är ett grepp som känns rätt fräsch, då böcker om första och andra världskriget tenderar att vara ren krigs-porr, vilket för mig känns rätt ointressant. Behöver jag ens nämna att han överträffar sin ambition med råge? Nej, jag tror inte det. Englund ger oss en klarsynt blick in i det tidiga 1900-talets föreställningsvärld och hur den på fyra år förmörkas och förändras. Och hur det var att leva i skyttegravshelvetet. Han lyckas därutöver förklara några av krigets grundläggande mekaniker som gör det lättare att begripa varför första världskriget utvecklades som det gjorde, till ett skyttegravskrig som med dagens ögon framstår som rena vansinnet, vilket det självklart var, men vansinnet hade sin logik, och den är Englund bra på att redogöra för.

Jag har flera gånger under min läsning återvänt till Radioheads vackra minneslåt till Harry Patch, den sista brittiska krigsveteranen från första världskriget som dog 2009. I all sin enkelhet tycker jag den fångar essensen av eländet. Lyssna på den. Och läs.

I am the only one that got through
The others died where ever they fell
It was an ambush
They came up from all sides
Give your leaders each a gun and then let them fight it out themselves
I've seen devils coming up from the ground
I've seen hell upon this earth
The next will be chemical but they will never learn


söndagen den 14:e mars 2010

Less is more

Flight of the Conchords ("Tidigare Nya Zeelands fjärde mest populära gitarrbaserade digi-bongo acapella-rap-funk-komedi-folkmusiks-duo") stannar till i Köpenhamn och Stockholm på sin kommande Europaturné i maj. Jag gillar deras avslappnade stil och hur de spelar med små medel – ett intetsägande ansiktsuttryck och tystnad kan också vara roligt. Musiken har gett dem skivkontrakt med Sub Pop.



Att mindre kan vara mer har även Beach House visat som släppte sin hyllade skiva Teen Dream i början av året. Enkla men effektfulla låtar som flyter in i varandra och bildar ett drömlandskap som jag fortsätter att låta mig förflyttas in i.

tisdagen den 2:e mars 2010

Jag läste: Isabella Lövin - Tyst hav

Isabella Lövin har varit ute på en resa där hon lärt sig mer om fisk, fiskenäring och fiskepolitik. Hon har besökt fiskare i Smögen, Fiskeriverket, fiskodlingar i Norge och politiker och tjänstemän i Bryssel. Det hon fann längs vägen står att läsa om i Tyst hav. Det är en bok som utöver att den är brinnande angelägen dessutom är skickligt skriven - en facklitteraturens motsvarighet till spänningsroman.

Som baksidestexten på boken så träffande beskriver så handlar det egentligen varken om den hotade Östersjötorsken, om ålbeståndet som idag är en spillra av vad det har varit eller den kraftigt överfiskade blåfenade tonfisken. Det handlar om hur byråkrati, galen politik och en kapitalt misslyckad förvaltning av havets gemensamma resurser gjort att det idag är svårt att hitta EN ENDA kommersiellt utnyttjad fiskart som fiskas på ett hållbart sätt.

Fisk kastas för att den är av fel art, illegalt fiske, fisk som kastas för att den inte blir såld. Allt större och effektivare fiskebåtar som fiskar en allt mindre mängd fisk. Missriktade socialpolitiska åtgärder (ålfiske är numera förbjudet – yrkesfiskare undantaget!) och allmänningars tragedi. Hotad fisk, fisk med miljögifter och så den odlade fisken som tycks skapa minst lika många problem som den löser… Eländena läggs på hög och de drabbar alla havens mångfald. Glädjekalkyler från fiskenäringen och andra eventuella ”fisklarmsskeptiker” genomsynas effektivt. Men som tur är finns det även plats för lösningar i boken. Både politiska och sådana som du själv som konsument kan (måste?) vidta om man vill fortsätta att äta fisk och skaldjur – en fantastisk men katastrofalt dåligt skött resurs.

tisdagen den 23:e februari 2010

Ni måste se den här! Så grymt.

Franska M83:s tungt 80-talsinfluerade platta Saturdays = youth från 2008 är rätt häftig. Jag gillar särskilt låten Kim & Jessie som enligt ledsångaren handlar om "two teenage girls having a drug experience." Någon har satt samman en inofficiell musikvideo till den här låten som bara måste ses. Autentiskt 80-talsfotografi, komplett med allt som gjorde 80-talet vad det var: grymma moves, helknäppa kläder, fula frisyrer, BMX, och Lori Loughlin från Huset fullt! Njutbart för både ögon och öron!

söndagen den 21:e februari 2010

Hej läslust!


Min lästlust har återvänt, tacka Peter Englund för det. Jag har aldrig läst Englund, trots att karln är Olas husgud, men nu kändes det helt rätt att plocka fram den där boken jag fick av min farbror förra julen. Den är bra, mycket bra.

onsdagen den 17:e februari 2010

Now what?


Norstedts har bestämt sig för att det är en bra ide att skicka mig hela sin pocketutgivning. Jag bad dem vara lite restriktiva och sålla, men så verkar icke ha skett. Jag hämtade nyss ut ett paket innehållande titlarna ovan, och frågan som uppenbarar sig i mitt huvud är "now what?" Visst är det trevligt att få böcker, men att få fem stycken varav en möjligen kan vara av intresse är nästan jobbigt. Vad göra? Jag har följande förslag:

1) En tävling, vinnaren får allt, eller får välja
2) Jag skickar en bok till dig som är intresserad av en titel. Motprestationen blir en gästrecension (samt fraktkostnad)
3) Erikshjälpen får fem böcker

Vad tycker ni? Fler förslag?


Min lästlust är fortfarande som bortblåst. Borta med vinden. Puts väck. Gone.

fredagen den 12:e februari 2010

Tappat något?

Ja, läslusten.

Har haft trögt att komma igång med läsandet efter tjuvarnas stad. Började på den överhyllade ”Främmande jord”, men la ner direkt. Därefter har jag tvingat mig igenom dryga 20 sidor av ”Kärlek i kolerans tid.” Tror inte det är böckerna det är fel på, just nu går det bara inte.

Ser att bokrean är på gång. Ska vi dra igång ”Lägg ner bokrean”-kampanjen i år bokbloggare?

tisdagen den 9:e februari 2010

Jag läste: David Benioff – Tjuvarnas stad (inlägg 400!)

Bokomslaget till Tjuvarnas stad inger inget vidare förtroende. Omslagsbilden är intetsägande och ser ut att vara hämtad från en film (som inte finns.) Det ståtas med gillande citat från litteraturgiganten Dagens Industri och två andra tidningar jag aldrig hört talas om. Vi kan också läsa oss till att Benioff i vanliga fall skriver filmmanus, och en snabb koll på imdb visar att han är ena halvan av teamet som skrev manus till Wolverine, en film som inte direkt är känd för dess häpnadsväckande dialog. Att jag ändå gav Tjuvarnas stad en chans beror på den, trots alla negativa tecken, lät intressant.

Tjuvarnas stad utspelar sig i Leningrand, vintern 1942, mitt under tyskarnas belägring. På taket till en hyreskasern i grå betong hittar vi 15-åriga Lev och hans jämnåriga kamrater. De är brandvakter och sitter i nattmörkret redo med sand och vatten, beredda att bekämpa eldsvådor från de dödliga laster som de tyska bomplanen vräker ner över staden. En natt grips Lev när han och hans kamrater, av hunger och nyfikenhet, plundrar en död tysk som seglat ner i fallskärm framför huset. Plundrare bestraffas med döden, men till Levs förvåning överlever han natten. Istället förs han tillsammans med en ung soldat, Kolja, som anklagas för att ha deserterat, till överstens residens. Där får de ett besynnerligt uppdrag. Överstens dotter ska gifta sig, och hon vill ha ”ett riktigt bröllop.” Att staden är belägrad och att vanliga människor för länge sedan gjort slut på allt ätbart, och nu går och sneglar på varandra och funderar på hur man bäst anrättar ett människolår, är inget hon tar hänsyn till. Det mesta är redan ordnat, men ägg till bröllopstårtan har visat sig omöjliga att uppbringa. Lev och Kolja får en vecka på sig att leverera ett dussin ägg, annars går de en säker död till mötes.

”Mitt liv hade förvandlats till ett kaos av katastrofer: det som förefallit otänkbart på morgonen var ett ovedersägligt faktum på kvällen. Tyska lik föll från himlen, kannibaler sålde korvar tillverkade av nermalda människor på marknaden vid Sennaja Plosjtjad, hyreshus förvandlades till ruiner, hundar blev till bomber, stelfrusna soldater stod likt vägskyltar mitt ute i terrängen och en partisan med ett halvt ansikte stapplade till och stirrade med sorgsna ögon på männen som mördat honom. Jag hade ingen mat i magen, inget fett på benen och ingen energi att begrunda denna ständiga ström av ohyggliga händelser. Jag fortsatte vidare i hopp om att hitta ytterligare en halv skiva bröd till mig själv och ett dussin ägg till överstens dotter.”

Jag blev mycket positivt överraskad av Tjuvarnas stad. Dess främsta kvalité är en god och oförutsägbar historia som berättas i ett relativt högt tempo med ett enkelt och okomplicerat språk. Att boken faktiskt känns som att den med några enkla grepp skulle kunna omvandlas till ett filmmanus är inget som stör. Levnadsomständigheterna i boken påminner om de i The Road, och tankarna gick dit flera gånger, även om det här inte är en dystopi utan en äventyrsberättelse som skildrar livet för de vanliga människorna under belägringen av Leningrad. Jag fann Tjuvarnas stad att vara närmast beroendeframkallande, vilket är ett mycket gott betyg med tanke på omständigheterna. Månpocket får skämmas för det dåliga omslaget.

onsdagen den 3:e februari 2010

Ketchupeffekten

Efter ett tråkigt musikår har 2010 börjat strålande. Det har redan släppts flera bra plattor och flera band rasslar i kulisserna nya med singlar. Här är mina favoriter från januari.


Jag trodde aldrig att Vampire Weekend skulle kunna följa upp sin briljanta första platta, men ack så fel jag hade. Contra är helgjuten.


Danger Mouse fortsätter att slå sig samman med diverse musiker. Den här gången har turen kommit till James Mercer från The Shins.


Ännu en bra uppföljare. Ambling Alp är lite av årets låt - hittills.

onsdagen den 27:e januari 2010

Jag läste: Nollnoll – decenniet som förändrade världen

Jag hade rätt höga förhoppningar på den här antologin där 15 skribenter i lika många kapitel försöker summera 00-talet. Rätt tidigt insåg jag att ett problem med att skriva en sådan här bok är att alla potentiella läsare, medvetet eller omedvetet, skapat sig en uppfattning i frågan innan de ens öppnat boken. Detta bäddar för besvikelse.

Min egen uppfattning av decenniet som gått handlar i hög grad om 11 september 2001, och mycket kan härledas till detta ödesdigra datum. Därför blir jag förvånad att inte denna händelse får större utrymme. På samma sätt kan jag förvånas när jag inte känner igen mig i det som skrivs, vilket händer mer än en gång. Ibland får jag känslan av att boken fokuserar lite för mycket på trender som sällan nådde utanför Stockholms ängsliga innekretsar. En annan tendens jag ogillar är ett omfattande namedroppande, särskilt i de kapitel som rör de populärkulturella ämnena.

Till antologins höjdpunkter hör Martin Gelins kapitel om USA och Kjell Häglund, som för en gångs skull inte skriver om populärkultur utan om design. Häglunds vassa bidrag träfar mitt i prick och får en att dra på smilbanden både en och två gånger, som i hans sågningar av Ernst Kirchsteiger och Simon & Thomas: ”inredningstelevisionens mest notoriska klåpare – allt de tog i förkolnade.” Att jag läst delar av hans text tidigare kan jag ha överseende med, men det får mig att undra hur mycket i den här boken som är återvunnet material? Bäst är emellertid Anders Mildners kapitel om internet. Det är roligt att läsa någon som på djupet förstått hur internet revolutionerat världen, och dessutom förmår att sätta det på pränt.

Det har också slagit mig, att även om jag idag uttrycker besvikelse över Nollnoll så kommer jag ha roligare med den desto längre tiden går. Om jag vid nästa decennieskifte plockar fram och läser kommer den att få mig att minnas, och kanske är det halva poängen med en sådan här bok? Om den här bloggen, mot all förmodan, skulle existera 2020 lovar jag att återkomma med en ny recension då. Kanske blir den mer rättvisande.

söndagen den 24:e januari 2010

Jag läste: Carl-Johan Vallgren – Kunzelmann & Kunzelmann

Efter att ha läst Dokument rörande spelaren Rubashov kände jag att jag behövde läsa ytterligare en Vallgren, och Kunzelmann & Kunzelmann låg nära till hands. Så här i efterhand kan jag konstatera att Vallgren snabbt seglat upp som en av mina svenskspråkiga favoritförfattare, även om just den här boken inte på långa vägar når samma höjder som Dokument rörande spelaren Rubashov.

Kunzelmann & Kunzelmann är en historia om far och son. Joakim, sonen, upptäcker vid faderns, Victors, död att hans far inte var den han utgav sig för att vara. Vid faderns begravning får Joakim nämligen kontakt med en herre som ställer allt Joakim trott sig veta om sin far på ända. Det visar sig att fadern var homosexuell, före detta koncentrationslägersfånge, och dessutom, en av världens skickligaste konstförfalskare. Desperat efter pengar får den djupt skuldsatte och porrmissbrukande skitstöveln Joakim idén att sälja faderns kvarlämnade förfalskningar vilket, naturligtvis, leder till ännu mer trubbel än vad han redan har.

Vallgren berättar historien om Victor och Joakim parallellt, och de två historierna återknyter relativt lite till varandra. Boken har fått en del kritik för att historien som kretsar kring Joakim är mycket svagare än Victors, och jag kan inte annat än att hålla med. Victors levnadsöde är oerhört intressant. Det är en liten historia över de homosexuellas situation under 1900-talet, men också en diskussion om äkthetsbegreppet och en skildring av konstkopieringshantverket. Vallgren måste ha lagt mycket möda på research. Joakims historia är däremot, ja, i brist på ett annat ord: meningslös. Det finns inte mycket att sympatisera med, eller roas av hos antihjälten Joakim. Inte heller tycker jag om den småskurkshäva Joakim ger sig in i. Intrigen där påminner mest om medelmåttig svensk thriller, fast med oändligt mycket bättre prosa. När jag läste om Kunzelmann & Kunzelmann innan jag började läsa själva boken (det brukar jag inte göra) så trodde jag i min naivitet att jag skulle kunna se poängen som andra inte sett. Det kunde jag alltså inte, och jag tycker nog att Kunzelmann & Kunzelmann hade varit en bättre bok om Joakims historia utelämnats.

Slutomdömet blir att Kunzelmann & Kunzelmann var något av en besvikelse. Att halva boken är strålande är inte tillräckligt. Mitt intresse för Vallgren är dock oförminskat, och hans mest kritikerrosade verk har jag fortfarande framför mig.

onsdagen den 13:e januari 2010

I fell into a rabbit hole


"If I had a world of my own, everything would be nonsense. Nothing would be what it is, because everything would be what it isn't. And contrary wise, what is, it wouldn't be. And what it wouldn't be, it would. You see?” - Alice in wonderland

(Det är 51 dagar till premiären av Tim Burtons Alice in wonderland)

tisdagen den 12:e januari 2010

Kommer Apples tablet ”iSlate” att förändra bokformatet och sättet vi läser böcker på?

Jag har alltid varit skeptisk till alla former av e-boksläsare. Kanske är det praktiskt, och miljövänligt (förutsatt att man läser typ 30-40 böcker med sin eboksläsare, annars lönar det sig inte ur miljösynpunkt visar undersökningar) men ack så trist! Trots att jag är uppväxt med dator har jag fortfarande svårt att läsa långa texter på en datorskärm, och varför skulle jag läsa en text på en liten datorskärm när jag kan få ett oändligt större utbud i vackra pärmar som jag kan känna och klämma på? Det finns även andra skäl till att den fysiska boken fortsätter att triumfera. Bokhyllan är en del av individens identitetsbygge, precis som kläderna vi bär eller musiken vi lyssnar på. ”Visa mig din bokhylla och jag ska säga dig vem du”, heter det ju. Poängen jag försöker göra är att det fysiska bokformatet hittills visat sig överlägset det digitala, av flera skäl, och jag har inte sett något som tyder på att detta skulle förändras, förrän jag nyligen läste en krönika i Computer Sweden som fick mig att tänka om.

Det står nu mer eller mindre klart att Apple den 27 januari kommer att lansera sin ”iSlate.” För er som inte hört talas om den ännu (tro mig, det kommer ni att göra) så är det en bärbar pekdator, typ en gigantisk iPhone. Hur förändrar det läget, kanske ni frågar er? Att eboken och eboksläsaren inte lyckats erövra marknaden beror (så ser jag det i alla fall) på att man nöjt sig med att kopiera det fysiska bokformatet till ett digitalt utan att tillföra något nytt. En ebok fungerar precis som en vanlig bok, formatet är helt oförändrat och en normal eboksläsare kan väl visa svart-vit text, inte mycket mer? Bristen på nytänkande är rätt uppenbar.
Så här kan "iSlate" komma att se ut.

Och så här ser den ut! "iPad" heter den, inte "iSlate" som det ryktades.

Men, en så pass avancerad maskin som en ”iSlate”, med trådlös internetuppkoppling, är blir det plötsligt möjligt att göra radikala förändringar i bokformatet som inte varit möjliga med den hopplösa eboksläsaren. Man kan tillfoga bilder, video, ljud och länkar i mängder. Har du aldrig varit på nationalmuseum i Berlin där bokens huvudperson befinner sig? Se den filmen. Vill du höra musikstycket du precis läste om? Inga problem! Vill du veta vad andra tyckt om boken eller diskutera vad du precis läste? Klicka på länken. Möjligheterna är oändliga, och om det görs rätt tror jag faktiskt att det skulle kunna tillfoga en helt ny dimension som faktiskt inte är möjlig i en fysisk bok. Efter några år med detta nya format kommer en vanlig bok ”att kännas tom”, konstaterade krönikören.

Nu ska man inte måla fan på väggen och tro att vanliga hederliga böcker kommer försvinna bara för det, för det tror jag inte. Det är något visst med att läsa en fysik bok, och bokälskare världen över kommer att fortsätta att köpa nya och gamla böcker till sina redan överfulla bokhyllor. Jag kommer att göra det. Men, vid sidan av detta, så tror jag att ”iSlate” och dess efterföljare kommer att leda till det kommersiella genombrott eboksläsaren aldrig fick. På gott och ont.

söndagen den 10:e januari 2010

Ola läste: John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in

Vampyrroman på svenska skriven av en f.d. ståuppkomiker och trollkarl? I ärlighetens namn hade jag nog aldrig läst denna bok om det inte vore för rekommendationer och den uppmärksammade filmen.

Handlingen är förlagd till det tidiga 80-talets Blackeberg, bland Stockholms västra förorter, där 12-årige Oskar bor med sin mamma. Stämningen i skolan är rå och Oskar har en låg position i hierarkin vilket innebär att han mobbas ganska hårt. En dag träffar han Eli ute på bostadsområdets innergård. Eli är en annorlunda flicka, fast i början främst på ett bra sätt tycker Oskar. Med sina känslor för den starka och snälla men mystiska Eli som grund startar Oskar ett uppror mot sina mobbare.

Ungefär samtidigt som Eli dyker upp i Oskars liv inträffar det ett otäckt mord i det näraliggande Vällingby. Snart börjar det även gå illa för a-lagarna i Blackeberg, men vem lyssnar på dessa personer i samhällets utkant med den lokala kineskrogen som samlingsplats? Och vad har Eli egentligen med allt detta att göra?

Boken innehåller pricksäkra beskrivningar av 80-talets Sverige och stadsutvecklingen fram tills dess med förorternas framväxt och stagnation. För att vara en vampyrroman slås jag kanske främst av realismen i boken och det gör de övernaturliga inslagen än kusligare. Ibland kan det kanske gå till överdrift och bli lite väl blodstänkta sidor. Allt som oftast är detta dock en spännande historia sömlöst inbäddad i skickligt utformade kulisser. Det är hög tid att du ger den en chans om du inte gjort det än.

måndagen den 4:e januari 2010

Here's to another lousy millennium


Då var det 2010. Årets, och decenniets, första inlägg. Julen har avlöpt väl. En del mat, mycket umgänge, och lite uppsats. Har inte fått så mycket läst som jag önskat, knappt något alls. Däremot har jag fått en roliga böcker. A gav mig "Surdegsbröd" som lär ha legat under varannan julgran i år. Jag tycker om att baka och surdeg är nästa steg. Av min farbror fick jag "Russinkungen" som Ola redan läst och recenserat här på bloggen. Har fortfarande inte lyckats läsa Englund som jag fick av farbrodern förra året. Av Månpocket har jag fått två rec.ex: "Kunzelmann och Kunzelmann" samt "Tjuvarnas stad." Den senare ser för jävla tråkig ut, men låter ganska bra på baksidan. Vi får se. Slutligen plockade jag upp Marquez "Kärlek i kolerans tid" på mitt vanliga fyndställe, det ska bli mycket intressant att läsa den. Mycket att läsa alltså.

Musikaliskt har 2010 börjat lovande. Både Broken Bells och Yeasayers "Odd blood" är trevliga bekantskaper.

lördagen den 26:e december 2009

De bästa plattorna 2009 - Repliken

Jag vaskar mina guldkorn i delvis skilda vatten och tror därför inte att jag behövt kämpa lika hårt och bittert som Mårten för att få ihop min lista över de bästa plattorna 2009:


5. Port O'Brien – Threadbare


Indie/folk med inspiration från säsongsarbete i Alaska – ett framgångsrecept om du frågar mig.

4. Skriet - Skriet



Svart men vackert. Synt, gitarr, golvpuka och Olle Ljungströmsk sång från den mörkaste och mest välisolerade av källarlokaler.

3. Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were an Eagle



Callahan skalar av och plockar ner tempot. Lägger rösten nära, nära ditt öra. Betraktar naturen, ser livet.

2. Anna Järvinen - Man var bland molnen



Sveriges främsta kvinnliga artist för tillfället har följt upp sin debut med en ny minst lika bra folkpopskiva.

1. M. Ward - Hold Time



Ward plockar pusselbitar från den amerikanska musikhistorien och lyckas samtidigt med att skapa ett helt eget sound på den skiva som snurrat överlägset flest gånger i spelaren i år. Lyckade sidoprojekt i She & Him och Monsters of Folk.

Strax utanför listan:
Taken by Trees, Cats on Fire och Phoenix

måndagen den 21:e december 2009

God Jul


I eftermiddag åker jag hem till mina föräldrar för ett par dagars välförtjänt jullov. Med mig har jag Vallgrens "Kunzelmann & kunzelmann", samt "Noll noll" som jag tidigare nämnt. Hoppas jag får lite ro att läsa. Vad läser ni i jul? Jag återvänder i mellandagarna. God jul!!

söndagen den 20:e december 2009

De bästa plattorna 2009

Så var det dags för det årliga ”årets bästa plattor”-inlägget. De bästa plattorna 2007 och 2008 kan ni läsa om här och här. Föregående år har jag listat de tio bästa plattorna men i år får ni nöja er med fem. 2009 var ett nämligen ett dåligt musikår, jag bryr mig inte vem som säger något annat, för jag har inte kunnat hitta tio plattor som jag tycker varit tillräckligt bra eller viktiga för att platsa på den här listan. Det är knappt jag hittat fem..

För de stora indieakterna var 2009 ett mellanår som tillbringades i studion, på turné eller på sofflocket. Och hur man än vänder och vrider på det så lyckades de nya stjärnskotten inte riktigt fylla tomrummet. Here it goes:

05. Handsome Furs – Face control
Face control är med stor sannolikhet inte med på någon annan lista över 2009 års bästa plattor. Att den är med här säger någonting om: 1) musikåret 2009, 2) hur mycket jag tycker om Handsome furs.



04. Girls - Album
Jag var sent på Girls, så sent att jag ännu inte lyckats bilda mig en riktig uppfattning om albumet med det töntiga namnet ”Album.” För mig var Girls årets ”Glasvegas”, dvs ett band som blev hypade i svensk media (typ av Andres Lokko) innan jag gett dem en chans, vilket länge såg ut att betyda att de aldrig skulle få någon. Sedan hörde jag Hellhole Ratrace.



03. The Pains of Being Pure at Heart - The Pains of Being Pure at Heart
Shoegaze-rockarna från NY förtjänar definitivt en plats på den här listan. Men frågan är om de förtjänar en tredjeplats? Förmodligen inte, men nu orkar jag inte möblera om.



02. Yeah Yeah Yeahs – its Blitz!
YYY hoppade något oväntat på synthelektro-tåget. Bortsett från de två inledande discodängorna är its Blitz! en riktigt bra platta, och YYY kommer att fortsätta sitt segertåg så länge Karen O kan fortsätta att vara stenhård och sårbar på en och samma gång.



01. Mumford & Sons – Sigh no more
Årets hands down bästa platta utbrast jag när jag äntligen fått Mumford & Sons fullängdare i min hand (”i min hand” är naturligtvis metaforiskt talat, för vem förutom Ola köper fysiska skivor numera?). Sedan tog jag tillbaka det, men nu har jag ångrat mig igen. Sigh no more ÄR årets platta.



Precis utanför listan: Phoenix, Japandroids, Fruit Bats, och Edward Sharpe and the Magnetic Zeros.

Note to self: låt oss säga att Local Natives tillhör 2010.

Just nu har jag god lust att slänga det här inlägget i papperskorgen, men det tänker jag inte göra.

torsdagen den 17:e december 2009

00-talet summeras på 240 sidor, kan julläsningen vara räddad? Ett eventuellt presenttips?

Fick ett rätt intressant rec.ex idag: ”Noll Noll – decenniet som förändrade världen.” Ärligt talat brukar jag vara sjukt skeptiskt till sådana här saker, det är ofta typiska presentböcker som sällan är något att hänga i granen (eller att lägga under den), men den här antologin av med texter av bland andra Kjäll Häglund, Martin Gelin, och Björn af Kleen känns lagom seriös och faktiskt riktigt läsvärd. Totalt är det femton texter om bland annat 00-talets mat, ekonomi, tv, och litteratur. Nu har jag inte läst den ännu, tänkte få tid med det i jul, men kanske är det en bra present till personen som har allt?

måndagen den 14:e december 2009

En tidig julklapp till er läsare: "Have another very indie christmas" (ladda ner årets julmixcd)

Här kommer en tidig julklapp från oss på pocketpocketpocket.

Idag är det den 14 december vilket innebär att det är tio dagar kvar till julafton. Från och med idag är det alltså fritt fram att leta fram julmusiken tycker jag. Julmusik är en inte en helt okontroversiell musikgenre. Många hatar julmusik, och upprörs när deras favoritartister klämmer ur sig en jullåt. Själv delade jag denna uppfattning i många år, och är det så konstigt när man bor i ett land som vevar samma kommersiella smörja år ut och år in? Men sen ett par år tillbaka har jag börjat se en viss charm i det hela. (Inte all julmusik, missförstå mig inte nu, majoriteten av den julmusik som säljs handlar inte om musik utan bara om att mjölka konsumenterna på pengar.) Att få till en bra jullåt är inte lätt. Det handlar om att skapa en bra balans mellan att få till den där julstämningen, och att göra det med lagom distans och humor. Ska man säkra och köra en cover på en traditionell jullåt, eller ska man våga sig på att göra något nytt? Att skriva en ny jullåt med ambitionen att fånga den där julkänslan måste vara något av det mest riskabla man kan göra som respekterad artist, och kanske är det därför så många väljer den andra vägen och skriver om julens mörka sidor; fylla, misshandel och ensamhet.

Förra året samlade jag ihop några av mina favoritjullåtar till mixcdn ”Have a very indie Christmas.” A gjorde ett superfint omslag. Jag försökte lägga ut den på bloggen, men misslyckades eftersom jag inte hade någonstans att ladda upp på. Det har jag i år! Därför presenterar jag min andra julmixcd ”Have another very indie christmas:”


01. Candy Cane Children (Merry Christmas From the White Stripes)
02. Christmas In Baghdad - Black Lips
03. Frosty the Snowman – Fiona Apple
04. White Christmas - The Flaming Lips
05. All I Want For Christmas - Yeah Yeah Yeahs
06. I Wish It Was Christmas Today - Julian Casablancas
07. There Are Much Worse Things To Believe In - Stephen Colbert & Elvis Costello
08. Winter Wonderland - Cocteau Twins
09. Christmas Don't Be Late - Rosie Thomas
10. Traveling Salesman’s Young Wife Home Alone On Christmas In Montpelier, VT
- Casiotone For the Painfully Alone
11. Run Away With Me - Jens Lekman
12. The Twelve Days Of Christmas - The Joseph and Mary Chain
13. Joy To The World - Sufjan Stevens
14. Reindeer (Bonus Track) - The Knife

Kort om skivan: Årets mix är mer lekfull och rockig än den förra. ”Inte lika bra”, tycker A. Själv tycker jag att den har en rätt bra balans mellan det rockiga (White Stripes, Black Lips, Yeah Yeah Yeahs), det juliga (Fiona Apple, Rosie Thomas, Sufjan Stevens) och det lekfulla (Stephen Colbert, The Joseph and Mary Chain, The Knife.)

HÄR kan du ladda ner ”Have another very indie christmas”

Skriv gärna en kommentar om du laddar ner den (det gör du väl?!) Filen kommer att ligga uppe under hela december.

Tack till A för det fina omslaget med ”Renkören.”

God jul!

torsdagen den 10:e december 2009

Om listor, Atlantis, och den fortsatta bloggtorkan

Det går segt just nu, och inläggsfrekvensen här på pocketpocketpocket är låg, men det har sina förklaringar. Jag är djupt insyltat i en kandidatuppsats som, ve och fasa, skrivs i grupp. Vi borde dessutom ha varit längre komna i denna energisugare till uppsats, men man är aldrig starkare än sin svagaste länk, och vi har dessvärre flera sådana.

På bokfronten är det inte mycket nytt. Inspirerad av ett besök från medbloggare Ola, som flyttat till Uppsala, gav jag mig på ”Drömmen om Atlantis” av David King. Atlantis är en redogörelse över Uppsala-professorn som på sent 1600-tal framlade, och energiskt drev, tesen att Atlantis i själva verket legat i gamla Uppsala! Det är en fascinerade skildring över en man som uppenbarligen passerat över den hårfina gränsen mellan geni och galenskap, men den är inte vad jag behöver just nu – även om Rudbecks slutledningsförmåga skulle kunna fungera i avskräckande exempel nu i uppsatstider. Imorgon plockar jag en ny bok ur hyllan.

Jag har funderat på att sammanställa någon form av lista över 00-talet. Antingen över litteratur över musik, men hur fan gör man? Enligt vilka kriterier då? Så det lägger jag ner tänker jag. Istället länkar jag till Pitchforks lista över 00-talet bästa plattor.

Jag väntar dock på en bok om 00-talet som någon ska skicka till mig. Vi får se om den dyker upp.

I år satsar jag på att leverera julklappen till er som jag inte kunde leverera förra året. Det blir fint.

söndagen den 6:e december 2009

Jag läste: Fredrik Sjöberg - Russinkungen


Jag gillar titeln!

Den syftar (givetvis!) på Gustav Eisen (1847-1940) - en daggmaskforskande, russinodlande, konsthistoriskt intresserad nationalparksstiftare som skrivit ett imponerande praktverk över det som han var övertygad om var den heliga graalen. Sjöberg har med egna efterforskningar byggt upp en biografi om denna mångsysslande människa. Här håller det inte med Wikipedia (jag har prövat – Eisen är inte med) utan istället har det handlat om att sitta och gå igenom gamla lådor djupt ner i dammiga bibliotekskällare. Allt för att få ett grepp om denna man - idag bortglömd av de flesta, möjligen med undantag för den begränsade daggmasksforskar-sfären.

Fast det är sällan som Sjöberg hinner speciellt långt i sitt berättande innan det dyker upp något sidospår, grundat på någon av författarens egna upplevelser eller uppfattningar. Dessutom går samlandet som en röd tråd genom både denna bok och de två tidigare verk (Flugfällan och Flyktkonsten) som tillsammans utgör en löst hållen trilogi. Sjöberg är själv förstås en samlare (ursprungligen av blomflugor) och har alltså intresserat sig för varför man samlar. Resultatet har blivit det för detta personlighetsdrag kanske enda naturliga – ett samlande av samlare.

Det här alltså en humoristisk och lättsam biografi med självbiografiska inslag som till viss del handlar om samlare och varför man samlar på saker. Det här är Fredrik Sjöberg.