lördag 5 april 2008

Jag läste: Michael Chabon - The Yiddish Policemen's Union

Michael Chabon, Pulitzervinnare och personlig favorit, beslöt sig för att pröva något nytt. Han skrev en deckare. Resultatet blev den bästa deckaren den svenska deckarmaffian aldrig kommer att läsa.

Vilka kriterier måste en bok uppfylla för att kallas en deckare? The Yiddish Policemen's Union (YPMS) har en livstrött, alkoholiserad detektiv, Meyer Landsman, och en mördad narkoman. Räcker det? Ja, antagligen, men varför läser då jag - en uttalad deckarskeptiker - den? Chabon är ingen deckarförfattare. Däremot är han en utmärkt författare (jag hävdar att det finns en stor skillnad mellan dessa två författartyper), och när en författare av hans kaliber ger sig på deckargenren så är det min förhoppning att denne gör det utan att binda sig till den formel, de outtalade regler, som deckargenren håller sig till, och som gör den så tråkig och förutsägbar.

Premissen i YPMU bygger på att The Slattery Report - en rapport som togs fram av USA:s regering 1939-1940 där det föreslogs att europeiska judar skulle få immigrera till Alaska - röstas igenom i kongressen, vilket förändrar historiens förlopp. Judarna, som delvis undgår förintelsen, skeppas till Sitka, en liten ö på Alaskas östkust som växer till en judisk mångmiljonstad. Bosättningen är dock inte permanent. Efter 60 år ska Sitka återgå till Alaska och judarna kastas återigen ut i diasporan (i Chabons historieversion besegras staten Israel av sina arabiska grannländer 1948.) När boken tar vid är det bara några få månader kvar till återgången. Det är "strange times to be a jew." Vi får, som sagt, stifta bekantskap med detektiv Meyer Landsman från The Sitka Police Department. Meyer undersöker ett mord som händelsevis skett på råtthålet till hotell där han bor. Den mördade visar sig vara sonen till rabbinen för ett kriminellt judiskt brottsyndikat, och en viktig pusselbit i en konspiration av internationella mått.

Jag har två problem med den här boken: ett personligt och ett generellt. Chabon skriver en avancerad prosa; långa meningar, tämligen avancerad engelska och använder sig i den här boken av judisk slang och judiska begrepp jag inte är familjär med. Detta ledde till att jag, stundtals, kände att jag tappade fokus och fick börja om på vissa stycken. Detta är lite förvånande eftersom jag är van vid att läsa på engelska och bedömer min engelska läsförståelse som mycket god. Kanske hänger det samman med det andra problemet, som jag redan rört vid: en deckare är och förblir en deckare. Problemet Y ska lösas av personen X. Kontexten kan variera, men X och Y måste alltid finnas där, och X måste under resans gång söka efter lösningen till Y. Om inte dessa förhållanden råder är det per definition inte en deckare. Jag läser böcker för att de berättar saker för oss; de förmedlar en erfarenhet, berättar vad det innebär att vara människa, eller ger en kommentar till vilket samhälle vi lever i. I en skönlitterär bok kan berättelsen vara ett medel för att förmedla detta: men i en deckare är själva berättelsen målet. X:s resa mot Y är huvudsaken. Allt annat är bisaker, och om det inte är det så blir de det. Premissen tycks vara sådan. Och det behöver egentligen inte vara något fel i det: det kan vara oerhört spännande, men det räcker liksom inte för mig och jag tappar snabbt intresset.

Vad blir då mitt slutgiltiga omdöme? YPMU är en bra bok - för att vara en deckare. Chabon har varit genren trogen och han revolutionerar den inte på något sätt. Det märks dock att Chabon inte är någon dussinförfattare som prånglar ur sig skräpdeckare på heltid. Han skriver skickligt och undviker alla tramsigheter som deckare vanligen innehåller. Landsman är visserligen ett hopkok av alla stereotypa karaktärsdrag en detektiv förväntas ha, men det är medvetet från Chabons sida. Då och då glimtar Chabons humor - killen är en liknelsernas virtuos - till, men det går långa passager utan att jag får tillfälle att dra på smilbanden. Nej, YPMU är ingen Kavalier och Clay - men det var heller inte avsikten.

1 kommentar:

magnusax sa...

Hej Mårten! Och tack för en intressant blog.

Jag skulle bara vilja polemisera lite med dig och säga att jag inte alls tycker att The Yiddish Policemen's Union är en deckare i första rummet. Det är bara den yttre formen. Kärnan är något helt annat: ett expertiment i kontrafaktisk historieskrivning och lite av en sorgesång över ett judisk hemland som enligt Chabon aldrig kom till skott.

Och vad gäller språket. Jag håller med om att det är lite svårt. Chabon säger i en intevju att han hittade på en del nya ord på jiddisch och då är det inte lätt att häng med. Kolla in den här sajten annars: http://www.yiddishdictionaryonline.com/

/Magnus
http://afractionoftheweb.blogspot.com/2010/03/bokrecension-yiddish-policemens-union.html