Jag läste: Guy Delisle – Pyongyang – a journey in North Korea

Serieromanen är en trend jag helt har missat. Att jag fick googla ordet ”serieroman” för att förvissa mig om att det betecknar det jag trodde (”en längre tecknad serie i bokform”) är väl ett tydligt tecken på det. Och jag hade nog varit fast i mina tjocka tegelstenar med små bokstäver om inte min sporadiske medbloggare Ola lånat mig ett exemplar av Pyongyang – a journey in North Korea.

Pyongyang är tecknad och berättad av Guy Delisle. Vid millenniumskiftet arbetade Delisle som ”animation supervisor” på uppdrag i Asien när han kläckte idén att teckna ner sina upplevelser. Ur detta föddes serieromanen Shenzhen. Tre år senare skickades han till Nordkorea – världens mest isolerade land – dit allt fler animationsuppdrag tydligen outsourcas i globaliseringens tidsålder. Lite ironiskt, eller hur? Nordkorea är ett land som fascinerar många, mig själv inräknad. I en värld där det finns en guidebok över alla platser och all information går att hitta med ett musklick är det kanske inte så konstigt att vi är så nyfikna på detta eländiga land där så lite information kommer ut.

Den grafiska stilen är relativt enkel, samtidigt som den är detaljerad utan att vara plottrig. Ja, ni ser ju själva.

Pyongyang kan mycket väl vara den bästa ”rapport” från Nordkorea som finns att tillgå idag. Den är skriven med humor, värme och drivs av Delisles nyfikenhet inför det okända som vi alla kan känna igen oss i. Delisle utger sig inte för att vara någon Nordkorea-expert. Visst, en del statistik och fakta slinker in, men huvudsakligen är han en lekman som häpnar inför de ständiga absurdister han ställs inför (jag skulle vilja ta något exempel, men det är omöjligt att välja ett och återberätta det lika bra – läs boken istället!) Ofta håller Delisle sina tankar om vad han ser och hör för sig själv, men ibland kan han inte hålla sig och bemöter propagandan som sköljer över honom. Detta resulterar i att hans Nordkoreanska följeslagare surnar till på ett närmast barnsligt sätt. När inte orden räcker till och rationella argument inte biter förvandlas små och tillsynes obetydliga handlingar till motståndssymboler; som när Delisle dricker en Coca Cola – trots att han aldrig tyckt om drycken.


En fråga båda jag och författaren ställer sig är om Nordkoreanerna ”really believe the bullshit that is being forced down their throats?” Den frågan lyckas Delisle aldrig svara på. ”If they’re not fooled, they never let it on”, och det är inte så konstigt. Kritiska röster, och deras familjer, skickas till arbets- och omskolningsläger. ”Officialy they don’t exist, but everybody know they’re there".

Väldigt läsvärd! Tack för lånet Ola.