lördag 16 augusti 2008

Jag läste: Kiran Desai - Kalabalik bland guavaträden

Min första bekantskap med Kiran Desai var hennes andra roman, den prisvinannde och mycket omskrivna The inheritance of loss. The inheritance of loss har flera av de komponenter man förväntar sig av en bra roman; den är nämligen både välskriven och tankeväckande. En "globaliseringsanalys" beskrev jag den i min smått lyriska recension (som går att läsa här). Med anledning av detta gav jag mig på hennes debutroman: Kalabalik bland Guavaträden.

Kalabalik bland Guavaträden utspelar sig i en Indisk by där en pojke, eller ung man, tröttnar på sin tillvaro och flyr upp i ett guavaträd. Där blir han sittande och vägrar komma ner. Hans exentriska beteende skaffar honom snart en växande skara anhänga som firar honom som vis guru. Allt är frid och fröjd tills en flock apor bosätter sig i trädet och får smak för alkohol. Kalabalik uppstår.

Jag antar att Kalabalik bland guavaträden är tänkt som en satir över den indiska kulturen. Vill man vara snäll kan man beskriva den som småtrevlig, men ska man vara ärlig så finns det inget annat ord än meningslös, fullständigt meningslös. Den är inte rolig, inte smart, och den har absolut ingenting att säga. Ett annat stort problem - jag vet inte om det är för att boken är kort eller för att Desia misslyckats - är att karaktärerna helt saknar djup. Man får aldrig någon känsla av vem de är eller varför de agerar som de gör, vilket gör det omöjligt att känna någonting för dem.

Det mest slående, och utan tvekan mest imponerande med Kalabalik bland guavaträden är hur mycket Desai utvecklats mellan Kalabalik bland guavaträden och The inheritance of loss. Hon har evolverats från mus till tyrannosaurus inom loppet av två böcker.

3 kommentarer:

Olivia sa...

Jag håller förstås inte med dig! Jag älskade Kalabalik bland guavaträden, och tyckte att den var fruktansvärt rolig. Att karaktärerna saknar djup håller jag i och för sig med om, men det gjorde inget när den var så underhållande i övrigt.

Fast så är ju jag religionsvetare och du samhällsvetare, det är kanske däri skillnaden ligger?

Mårten sa...

Jag visste att det var någon på någon blog som tyckte om den, men jag kunde inte komma ihåg vilken. Att det skulle spela någon roll för din läsning av boken att du är religionsveteare vete tusan om jag köper. Visst drabbade satiren även religion, men inte så pass?

Olivia sa...

Nej, vi har nog olika sinne för humor helt enkelt. Och så hade du säkert alldeles för höga förväntningar på den.