fredag 2 maj 2008

Jag läste: Marisha Pessl - Fördjupade studier i katastroffysik

Fördjupade studier i katastroffysik är en bok som splittrat västvärldens kritikerkår. På ena kanten finns de som hyllar Pessl som en förnyare, en "skönlitterär sensation" (SvD) och som utnämde boken till en av årets bästa böcker 2006 (NY Times). På andra kanten finns de, likt Sydsvenskan recenent, som kallar boken en "glamourroman" och inte begriper vad den stora hypen handlar om. Jag befinner mig någonstans mitt emellan, men lutar åt att sälla mig till kritikerna om jag tvingats välja.

Vem är då denne Pessl? Att dömma av hennes bakgrund är det lätt att tro att det är jantelagen som för kritikernas talan. Pessl är nämligen ung, rik, före detta fortomodell och numera framgångsrik författare! Fördjupade studier i katastroffysik är hennes debutroman.

Fördjupade studier i katastroffysik handlar om en tjej som heter Blue. Blue är uppväxt tillsammans med sin far - en idealistisk collegeproffessor som reser land och rike runt tillsammans med sin dotter. Inför Blues sista skolår beslutar sig fadern helt abrupt att stanna på en ort och låta Blue gå sitt sista skolår på ansedda St. Gallway. På St. Gallway dras Blue in i en grupp som i hemlighet umgås med skolans filmlärare Hannah Schneider. När Hannah plötsligt dör (vilket hon gör på första sidan) uppdagas en omfattande konspiration som skakar om Blues värld.

Det finns rätt mycket att säga om Fördjupade studier i katastroffysik. Först och främst: enligt Pessl själv var hennes "ursprungliga tanke ... att skriva en genuin tonårsroman" och hon blev "väldigt förvånad när jag insåg att det bara var vuxna som läste boken. Jag siktade verkligen på tonåringarna, men de ignorerade den." (Intervju i SvD) Det går inte att sticka under stol med att det här känns som en ungdomsroman. Det är ett mordmyserium i klassisk amerikansk high school-miljö: komplett med baler, skolavslutning, kärleksdrama och avundjuka. NY Times liknar den lite skämtsamt vid "The O.C.", vilket faktiskt känns träffande emellanåt.

Men hur man än vänder och vrider på det så är Fördjupade studier i katastroffysik mer än så. Kanske det är Pessls berättartekniska grepp, och hennes egenheter som författare, som gör boken till något mer än ungdomsbok. Det gäller inte minst referenserna (Se Pessl, 2006) som känns välbekanta för oss "akademiker". Boken är nämligen en orgie i citat och referenser till kända, okända och påhittade författare, böcker och filmer. Tyvärr upplevde jag att dessa egenheter, som till en början kändes uppfriskande och charmiga, snabbt blev tröttsamma. Framför allt gäller det de eviga referenserna, de många paranteserna, och hennes irriterande ovana att ibland utelämna ord. Och Blues pappa, som Blue knappt kan tänkta en tanke eller uttala en mening utan att referera till. Ytterligare en svaghet är att det tar cirka 300 sidor (!) innan boken kommer igång på allvar. Man får dock lön för mödan när man väl kommit så långt. Den sista tredjedelen är både spännande och genomtänkt (om man bortser från det sista kapitlet som är lite smetigt).

Jag har lite svårt att komma med ett samlat omdöme. Jag trodde att det här var en bok man antingen älskade eller hatade, men jag hade fel. Den är bra, men det är långt ifrån en "skönlitterär sensation", så kanske man kan säga.

2 kommentarer:

Ivana Eklund sa...

Jag har boken i bokhyllan men har ännu inte kommit till skott. Är hela tiden i valet och kvalet, så andra böcker går före. Tills vidare.

PS. Har nyss upptäckt din blogg och kommer gärna tillbaka.
Mvh Bokmania

Mårten sa...

Roligt att du gillar den!