Jag läste: Roberto Bolaño – De vilda detektiverna

Roberto Bolaño dog på ett sjukhus i Barcelona 2003. Om man får tro hans roman De vilda detektiverna, som har närmast självbiografiska inslag, levde han ett innehållsrikt liv.

De vilda detektiverna tar sin början i Mexico City 1975. Vi får lära känna Juan Garcia Mandero, en ung poet som dras in i en trotsig litterär grupp vid namn Inälvsrealisterna. Gruppen leds av två mytomspunna vildhjärnor och poeter: Ulises Lima och Aruto Belano. Bokens första del berättas i dagboksform utifrån Manderos perspektiv. Han diktar, umgås med inälvsrealisterna, förlorar oskulden, driver runt, flyttar in med en kvinna och tvingas slutligen fly Mexico City tillsammans med Belano, Lima och en prostituerad vid namn Lupe. Belano och Lima finns hela tiden i periferin, de dyker in och ut ur historien, sällan i egen person utan oftast som föremål för rykten och spekulationer.

Efter dryga 120 sidor skiftar boken berättarstruktur. Bokens tjocka mittparti spänner över tjugo år och består av en lång rad ”intervjuer” med personer som på ett eller annat vis haft kontakt med Lima och Belano under deras kringflackande liv. Det är poeter, författare, älskare, kollegor, fotografer, bodybuilders, och flyktiga bekantskaper från bland annat Tel Aviv, Barcelona, Paris, London och San Diego. Listan över personer och platser är så lång att man endast med stor möda kan hålla ordning på dem. Till slut blir det ett kaos, precis som Belano och Limas liv. Historierna de berättar är mycket varierande. De är långa, korta, vissa är roliga, andra är knepiga eller mer tragiska. Tillsammans tecknar de ett ofullständigt porträtt - både gåtfullt och motsägelsefullt - över Belano och Limas liv.


De vilda detektiverna är en roman av en poet om poeter. Mycket refererande till för mig okända poeter blir det, men inte så att det blir träigt. Själva prosan är vacker och översättaren har gjort ett gott stycke arbete så vitt jag kan bedöma. Det mest fascinerande med De vilda detektiverna är definitivt berättarstrukturen. Att bygga en hel bok kring två personer som aldrig själva kommer till tals är ett intressant experiment. Man får en fragmenterad bild med stora hål, som i hög grad är öppen för tolkning. Samtidigt finns det ingen egentlig handling, vilket ibland känns lite frustrerande. Man bärs framåt av styrkan i de individuella berättelserna, och det fungerar väl när de är intressanta, vilket de oftast är, men när de känns halvdana eller litet intetsägande blir det stundtals trögt. Vissa av dem är dock rent briljanta, som scenen där Belano utmanar en litteraturkritiker på duell på en öde nudiststrand. Det låter roligt, och det är det ibland, men jag skulle dra mig för att kalla De vilda detektiverna för en ”rolig” bok. Humorn har en närmast vemodig ton – inte minst i mittpartiet som blir mörkare och mörkare för varje år som går.

Ordet ”detektiv” får mig att tänka på någon som söker något. Vad var det Belano och Lima sökte? Det är frågan jag grubblat på sedan jag läst ut De vilda detektiverna. På bokens pärm står det någonting om rotlöshet, men jag upplever det som att de lika mycket försökte fly från en fast punkt, som att försöka hitta den. Rotlöshet implicerar att det finns en plats där dina rötter hör hemma, ett ”hem”, men måste detta hem vara en fysik plats? Bolaño menade själv att hans hem var immateriellt, att det var hans barn, och ”i andra hand, några ögonblick, några gator, några ansikten eller scener eller böcker som finns i mig.” Nu när jag tänker efter känns det som att just den meningen sammanfattar hela boken. Sett ur det perspektivet tror jag inte att det var en punkt, ett ting, eller en fysisk plats Belano och Lima sökte utan något mer ogreppbart. Bokens Belano verkar inte hitta "det", men av citatet ovan får jag känslan av att verklighetens Bolaño gjorde det till slut. Alternativt så var de bara vilse och förvirrade, och i så fall har jag överromantiserat alltihop. Vem vet?