Jag slår upp kulturbilagan vid frukostbordet och läser en recension av Redwood. På den ideella föreningen Autors hemsida lägger författaren och litteraturvetaren Lotta Lotass successivt upp detta verk som bygger på mötet mellan texter och sekelgamla vykortsbilder från avverkning i dåtidens amerikanska redwood-skogar.Recensionens slutreplik:
”Ibland stagnerar det högstämda bildbeskrivandet i en ganska grund apostrofering av bildens symboler. Annat griper tag. I synnerhet när Lotass bejakar friktionen mellan text och bild, när hon vågar tro på de potentiella läsningar som själva sidoställningen öppnar för.”
Slår ihop tidningen och konstateras att här behövs det kaffe. Två koppar, ett besök på verkets hemsida samt ett ordboksbesök senare öppnar jag tidningen igen och gör ett nytt försök att ta mig igenom passagen. Ok, nu förstår jag, men jag håller inte med.
Jag är fascinerad av träd och speciellt av gamla och mäktiga sådana. Det finns en stark symbolism i de vackra ofta handkolorerade vykorten på avverkning i dåtidens stora kaliforniska jätteträdsskogar och subtil apostrofering, som det ändå är frågan om här, kan förstärka intrycket.
Människan vs. naturen. Industrialisering och dess konsekvenser. Vördnad inför naturen. Avsaknad av vördnad inför naturen. Trädens långsiktighet och mänsklig kortsiktighet.
Följaktligen stannar jag kvar vid de dessa delar av Lotass verk medan jag med ett enkelt klick lämnar sidoställningens potentiella läsningar olästa i de fall där friktionen mot bilden blir alltför hög.
1 kommentar:
Det ær mæktigt, men visst blir man lite ledsen?
Først skriver karln "att de i höjd mäter sig med domkyrkotornet i Strassburg och med Egyptens pyramider. Skriver att de räknat tvåtusenfemhundratjugo årsringar på ett av dessa träd" Sen hugger de ner trædet, och till vilken nytta? "Skriver att virket skall brukas till att bygga ett hotell och flera kägelbanor." Underbart åskådliggørande av ett helt knippe av mænniskans sæmsta egenskaper.
Gud vad jag saknar en morgontidning.
Skicka en kommentar