”Vilken smörja”, säger jag till mig själv när jag läst ut sista raden och förstrött kastat pocketboken framför mig. Vilken smörja…De skamlösa handlar om Tito, Natalie och Eric. Tito och Natalie jobbar på en modetidning och – försöker de intala sig själva – är bästa vänner. Eric, Titos pojkvän, är en arbetslös jurist som lever på sina rika föräldrar. Rollen som berättare växlar mellan dessa tre. Om Lindbom haft intentionen att porträttera och imitera dryga människor så har hon lyckats, kanske till och med FÖR bra. Drygheten går igenom allt från språk till karaktärer vilket gör att man ständigt blir irriterad när man läser. Irritationen leder till ytterligare en konsekvens: att man får en distans till boken och karaktärerna som gör att man inte tar dem till sig och sätter sig in i deras situation. Därmed kan man tycka att hela syftet med en skönlitterär bok är förbrukat. Värst, men bara nätt och jämt, är avsnitten där Tito är berättare. Tito är, förutom sjukt ytlig och riktigt korkad, en stereotyp karaktär. Om det är avsiktligt eller inte vågar jag inte svara på, men det känns rätt fantasilöst. Eric, en pompös och vilsen själ, kommer på god andra plats. Natalie är jag helt likgiltig inför (Ska vi tycka synd om henne? Ska hennes beroende av porrsurfande vara provocerande eller dekadent? Vilken roll fyller hon? Jag har många frågor, men finner inga svar.) Gemensamt för trion är att vi har att göra med tre individer som är så självcentrerade att de faktiskt är oförmögna till normal tvåvägskommunikation. De missförstår ständigt varandras avsikter och intentioner, vilket är irriterande men också, det får jag medge, rätt roande.
Hade det inte varit för ”väskdebatten” – debatten om lyxkonsumtion som initierades (om jag inte minns helt fel) av en intervju med Lindblom i någon radiokanal och sedan fortsatte i DN – hade jag aldrig läst den här boken. Det verkar Lotta Kuhlhorn, personen som designat omslaget, vara medveten om. Hon har nämligen kompletterat (det ganska fula) omslaget med en väska i vilken vi kan läsa ”Det här är det mest samhällskritiska jag läst på länge” - Kulturnyheterna. Efter all hype De skamlösa fått i media förväntade jag mig något av ett anti-lyxkonsumtionsmanifest, men icke! Om jag aldrig hört talas om väskdebatten och - mot förmodan - läst boken, så är jag inte säker på att jag alls hade uppfattat boken som samhällskritisk: varken i dess förhållande till lyxkonsumtion eller till huvudpersonernas skruvade värderingar. Låt mig omformulera mig: jag tycker inte att framgår tillräckligt tydligt att (om!) boken är tänkt som en kritik! Ett problem är att det djup som måste finnas för att man ska kunna komma bakom karaktärerna och förstå deras handlingar i förhållande till samhälleliga strukturer saknas eller känns konstruerat. Både Natalie och Eric har en massa egenheter för sig, men egenheterna i sig känns som tomma handlingar, och berättandet är inte tillräckligt starkt att få mig att resonera vidare kring vad Lindblom vill ha sagt. Istället framstår hela härligheten som ett kryptiskt avsnitt av ”Sex and the City”, och känns ungefär lika kritiskt. Nu kanske någon känner för att påpeka att kritik kan vara subtil och inte alls behöver vara ”in-your-face”. Visst, kritik kan vara subtil, och den bästa kritiken är ofta det, men jag upplever det som att Lindblom, någonstans på vägen, korsade den hårfina gräsen mellan subtil och obefintlig.
Var jag elak nu? Kanske, men jag har i alla fall varit ärlig. Det är fullt möjligt (kanske tom troligt med tanke på hyllningarna den här boken fått) att jag missförstått alltsammans. I så fall får ni gärna förklara för mig!
Uppdatering: Här är resultatet av läsarundersökningen "Är du sugen på att läsa De skamlösa?"
Ja! 1 röst (20%)
Jag har redan läst den! 0
Nej! 2 röster (40%)
Nej, inte efter din recension! 2 röster (40%)
6 kommentarer:
Det är inte elakt, det är konsumentupplysning. Jag tröttnar på att läsa bloggar där det alldrig framgår några riktiga åsikter. Så bara fortsätt vara elak du. ;-)
Jag har fingrat på De skamlösa ett tag, eftersom även jag vart träffad av väskdebatten och tänkte att den kunde vara intressant. Men när jag väl stod med den i handen och läste första sidan, tyckte jag att den verkade lite rörig, så jag köpte den aldrig. Verkar som det var tur! Tack för att du övertygade mig om att jag inte missade något...!
Jag läste 2/3 i somras och tyckte det var en riktigt skitbok ärligt talat. Gillade inte någon av huvudpersonerna.
Calliope, ja, det var nog tur!
Erika, skönt att någon tycker som jag! Boken har ju annars fått bra kritik både här och där!
En fullkomligt genial bok! Har sällan blivit så glad av en bok jag läst på senare tid, en bok som inte är så otroligt anspråksfull och seriös, utan helt enkelt bara rolig!
Hej! Har precis läst boken och håller med om det du säger. Man förstår överhuvudtaget inte syftet med boken, ingen historia är stark nog och drivs aldrig till sin spets.
Skicka en kommentar