torsdag 22 april 2010

Kan någon rekommendera Jostein Gaarders Maya? Den verkar urflummig

Jag har haft Jostein Gaarders "Maya" stående i bokhyllan länge nu. Den verkar rent ut sagt skitflummig. Är det någon som har läst den, och som kan rekommendera den? eller avråda mig...

Förlagstexten lyder så här:

Det tar några miljarder år att skapa en människa. Och det tar några sekunder att dö.
Som ingen annan ger sig Jostein Gaarder i kast med de stora, existentiella frågorna. I Maya diskuterar han vad som är meningen med livet, om det finns en underliggande plan för utvecklingen och ett liv efter detta. Han gör det med en sprudlande berättarglädje.
I sällskap med talande geckoödlor och dvärgar som rör sig obehindrat i tiden får vi följa med på en svindlande färd genom fyra miljarder års evolutionshistoria. Maya själv kliver ut ur Goyas målningar och ger oss en inträngande lektion i flamencodansens mysterier. Maya slutar i ett mäktigt manifest av poetiska och naturfilosofiska livsbetraktelser som stakar ut en ny väg mellan traditionell religion och vetenskap.


ehh, okej?

onsdag 21 april 2010

Jag läste: Safran Foer – Extremt högt och otroligt nära

De första intrycken av Foers 9/11-roman är väldigt bra, så bra att jag omedelbart beställer hans debutroman ”Everything is illuminated.” Sedan händer något och desto mer jag läser desto mer förvirrad blir jag. Är det här en bra roman, eller inte?

Oscar Schell är en ung pojke som förlorar sin pappa i attacken mot World Trade Center 2001. Fastän det aldrig uttalas i boken är det uppenbart att Oscar har någon form av störning, typ Aspergers syndrom, som gör honom extremt intelligent men samtidigt rätt märklig. När Oscar en tid efter faderns död hittar en nyckel i ett kuvert märkt ”Black” i dennes arbetsrum bestämmer han sig för att i hemlighet ta reda på vart den går. På grund av den knapphändiga informationen beslutar han sig för att besöka samtliga personer med efternamnet Black i hela New York, ett till synes hopplöst och rätt farligt uppdrag för en ensam 10-åring som inte vågar åka kollektivtrafik. Parallellt med denna berättelse löper en historia om Oscars farföräldrars deprimerande liv tillsammans.

”Ibland tänker jag att det vore häftigt om det fanns skyskrapor som rörde sig uppåt och neråt medan hissen stod stilla. Så om man ville åka till nittiofemte våningen tryckte man bara på knapp 95, så kom nittiofemte våningen till en. Det kunde vara extremt bra för en annan sak också, för om man var på nittiofemte våningen och ett flygplan kraschade in i en våning under en, så kunde bygganden föra en till marken utan att någon blev skadad, även om man lämnat sin fågelfröskjorta hemma den dagen.”

Foer skildrar Oscar och hans Asperger på ett förnämligt sätt. Stundtals påminner det om Mark Haddons ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”, som handlar om en ung man med autism. Fast en sådan jämförelse är inte helt rättvis mot Foer, som är en betydligt bättre författare. På det hela taget tycker jag att det är rätt intressant att Foer valt att skildra detta nationella amerikanska trauma ur unge Oscars ögon.

Det som definitivt särskiljer ”Extremt högt och otroligt nära” från andra böcker är användandet av fotografier, och annan grafik i boken. ”Lekfullt” har det beskrivits som, och till en början upplevde jag också det så. Jag studerade de enkla fotografierna och funderade på hur de hängde ihop med texten. Det blev snabbt gammalt. Frågan är om de tillför något alls, eller om boken rent av vore bättre utan dem? Jag är inte säker, men frågan bör ställas.

Något annat som gör mig fundersam är den parallella berättelsen med Oscars farföräldrar. Jag är inte på det klara med vad Foer vill säga med den, och även om den är vacker på ett vemodigt vis så tycker jag att den känns överdramatiserad och konstlad.

Sedan har jag funderat en del över kapitlet med bombningarna av Dresden. Vad är tanken här? Tar man med en sådan sak i en bok som kretsar kring 9/11 blir det omöjligt att inte göra jämförelser mellan de två händelserna, men går det ens att göra? I Dresden förvandlades en hel stad till grus, och mellan 25000 och 125 000 människor miste livet. Det är viss skillnad. Förmodligen är det inte så Foer tänkt. Hans tanke är antagligen att dra paralleller mellan den personliga tragedin, farfaderns i Dresden, och Oscars i New York. För inte kan han vara så fräck att han vill sätta 9/11 i någon slags perspektiv?

Mina tankar kring den här boken är splittrade, som ni märker. Den har dock gett mig en del att fungera på, vilket alltid är en god egenskap hos en bok. Jag kommer att läsa ”Everything is illuminated” med spänning, och hoppas på så vis kunna skaffa mig en klarare uppfattning om Foers författarskap.

måndag 19 april 2010

Vill jag läsa "Sista resan"?


Ser att Carsten Jensens "Sista resan" kommer ut i pocket nästa månad. Jag är osäker på om jag vill läsa den eller inte. Det som talar för är att jag tyckte oerhört mycket om Vi, de drunknade. Det var nog 2009 års bästa läsning. Men det är även det som talar emot. Jag är rädd att "mer av samma" kommer att förändra bilden av Vi, de drunknade på ett negativt sätt och det vill jag verkligen inte. Någon som läst och kan ge råd i frågan?

Jag läste: Steve Sem-Sandberg - De fattiga i Lodz

Jag trodde mig veta något om getton under andra världskriget redan innan jag läste De fattiga i Lodz. Det var avgränsade stadsdelar med tuffa förhållanden där judar for illa. Men jag inser snart hur oerhört förenklad en sån bild är. Sem-Sandberg tydliggör detta och sätter färger och konturer på lidandet och eländet. Han visar att även gettona hade någon slags vardag, hur absurd den än såg ut, och att gettot var ett ställe med en utbyggd inre organisation som hade sina egna inneboende orättvisor.

Boken innehåller ett stort persongalleri men får ändå sägas kretsa kring gettots judeäldste Mordechai Chaim Rumkowski. Ett centralt tema är den roll han spelade för judarna i gettot. Rumkowski, som var direkt underställd tyskarna, formade tidigt gettot enligt en arbetslinje. Judarna i Lodz sattes i hårt arbete och de var länge en viktig försörjningskälla för de tyska armeerna. Taktiken var alltså att göra gettot oumbärligt för det tyska krigsmaskineriet. Det fungerade kanske till viss del, under en tid, men fick också fasansfulla konsekvenser. Alla icke-arbetsföra, inkluderat barn för små för att arbeta, måste lämna gettot. Vart alla "utflyttade" judar åker är inledningsvis oklart, även om gettoinvånarna har sina uttalade farhågor. Desto tydligare är det för den som har historieboken i sin hand.

Skrivsättet ("de litterära kvalitéerna") kräver en viss uppmärksamhet med skiftande perspektiv, fragment på tyska (och jiddisch?) och närmast drömska sekvenser som inflikas i det dokumentära och romanen. För mig ger den grundligt efterforskade och starka återgivningen av den underliggande faktiska historien tillsammans med Rumkowski som person som den stora behållningen och det bestående intrycket.

fredag 16 april 2010

Books Amazes Us Despite Our Miserable Future


Är ju knappast först med de här titlarna, men vad gör det. Undrar varför jag köpte Sorgesång, är den bra?

Skitvecka för övrigt. Trevlig helg.

måndag 12 april 2010

Argh, Triffids!


Hade förmodligen gått rakt förbi den här om det inte varit för Butters Triffids-tema. Ska bli roligt att läsa, tack Butter.

söndag 11 april 2010

Inget mer Twitter

Det var EN person som bemödade sig att skriva att de läste mina tweets. Det var inte tillräckligt. Inget mer Twitter på den här bloggen.

Fortsatt trevlig söndag.

tisdag 6 april 2010

Twittrar sist som slutar twittra först?

Jag bestämde mig för några månader sedan för att skapa ett twitterkonto för att dela med mig av sådant som jag tycker är intresserant, men som inte är tillräckligt för ett vanligt inlägg. Som anteckningar i marginalen på en bok. En briljant idé, i teorin. I praktiken har det inte blivit mycket antecknat. Av mina fem senaste anteckningar, som visas i spalten till höger här på bloggen, är den äldsta 69 dagar gammal. Det är mer än två månader sedan. Själva anteckningarna är dessutom rätt värdelösa, om jag får säga mitt.

Är det någon som läser mina små twitter-anteckningar?

Låt mig i så fall få veta det i kommentar nedan. Annars kommer jag att lägga ner mitt twitterkonto. Alternativt göra om det till en form av läsdagbok, där jag antecknar hur mycket jag läst under dagen. Nackdelen är att det skulle avslöja hur lite jag egentligen läser. För lite för att kunna driva en litteraturblogg på ett vettigt sätt, det är en sak som är säker.

måndag 5 april 2010

Jag läste: Jhumpa Lahiri – Främmande jord

Jag har under en längre tid varit fascinerad av Indien, varför vet jag inte riktigt, men jag skulle kunna tro att det beror på att jag läst en hel del böcker av Indiska författare. Eller ja, Indiska och Indiska. Den enda författare jag läst som fortfarande bor i Indien är Kiran Desai. Jhumpa Lahiri bor i USA, och Hari Kunzru (en annan Indisk författare) i London. De är båda ”andra generationens invandrare”, det vill säga deras föräldrar är Indier, men själva är de inte födda där. Gemensamt för de tre författarna är att alla har skrivit om Indier i förskingringen. I Kunzru:s leela.exe och Desai:s Bittert arv är det Indier som reser till USA i hopp om ett bättre liv, men blir blåsta. Lahiri skriver ur ett annat perspektiv. Hon utgår andra generationens invandrare (vilket jävla begrepp det är, men jag kommer inte på något bättre, ni får ursäkta) som sig själv. Typiskt är det folk i övre medelklassen vars föräldrar ”lyckats” i USA och därmed kunnat ge sina barn en Universitetsutbildning och hopp om en god framtid.

Främmande jord är en novellsamling, och som brukligt i sådana samlingar är innehållet av något varierande kvalitet. Vissa noveller har bitit sig fast i mitt huvud, medan jag knappt minns andra. Störst intryck gör bokens första novell om förhållandet mellan far och dotter, och hur det förändras när modern dör. Fadern njuter i tysthet av sin nyvunna frihet och oroar sig för dottern, som gift sig med en ”riktig” amerikan och blivit hemmamamma i en förort. Dottern oroar sig i sin tur för fadern och brottas med skuldkänslor för att hon inte erbjudit fadern att flytta hem till dem, vilket är brukligt i Indien. Just den här novellen är kanske den intressantaste för att den på ett bra sätt skildrar den problematik andra generationens Indier i USA ställs inför. Förhållandet mellan det nya och det gamla återkommer i samtliga noveller, och jag föreställer mig att många folkgrupper brottas med just detta när man kommer till en främmande kultur. I bästa fall kan boken hjälpa till att förstå dessa dilemman bättre, och det behövs.

Även om flertalet av bokens noveller berör kulturspecifika företeelser, så är problematiken i sig ofta universell. Det är välbekanta teman som kärlek, död, sorg, och familj. Alla kan relatera till det här, och förmodligen är det en förklaring till att boken fått så mycket uppmärksamhet. Samtidigt gör det mig lite besviken, för även om det är bra så var det inte vad jag förväntade mig av den här boken.