tisdag 28 augusti 2007

Jag läste (åtminstone 2/3): Too fast for love – Jonas Inde och Martin Kellerman

”Jag är en svag människa, men en stark dåre” – Jonas Inde.

På sidan 48 slutar jag läsa och inser att jag behöver mer kött på benen innan jag fortsätter. Vid det här laget vet alla vem Martin Kellerman är, men vem är denne Inde? (Hade jag haft bättre koll på svenska skådisar hade jag säkert vetat). En sökning på google rätar ut mina frågetecken. Jonas Inde har, bland annat, spelat karaktären Tommy Bohlin i flera av Killinggängets produktioner. För fyra år sedan gick han in i en rejäl depression som kulminerade i att han försökte ta sitt genom att hoppa från ett fönster. Det är mot bakgrund av detta Inde skriver.

På sidan 90-någonting ger jag upp. Jag orkar inte jävla-annama-läsa två böcker på raken, jag gör det bara inte! När jag började läsa förväntade jag mig en roadtrip med deprimerande vardagsobservationer, tror jag. Hade jag läst på innan hade jag inte blivit så besviken – eller kanske snarare förvånad. Too fast for love är ingen roadtrip, det är ett dokument över hur jävlig en depression kan vara. Visst, de reser genom USA och visst, Martin Kellerman är med, men den egentliga huvudpersonen är Apan – Inde kallar sin depression så. Inde är oerhört självutlämnande. Det är som om tankarna flödat rakt från hans hjärna ner på pappret i ocensurerad form. Att jag inte orkar fortsätta beror inte på att den är för tung – Inde kan vara rätt rolig trots allt elände – det beror snarare på att jag tycker den är ointressant och nästan för personlig. Indes eviga ältande om flickan – hans ex – och olika rockband står mig faktiskt upp till halsen, även om jag lider med honom. Vad angår Martin Kellerman så består hans bidrag av ett gäng teckningar som varken gör till eller från. Fick han betalt för det här?

Utdrag: ”Skammen kan komma närsomhelst. Den kommer alltid när jag vilar. Därför vilar jag aldrig. Nej, har ingen lallig text, men depression är ett lalligt ord. Skamcancer är bättre eftersom sjukdomen är dödlig. Men Apan klänger inte som förr. Zoloft har zonkat apan. Det ska visst inte vara knark, de där SSRI-grejerna, inte vara beroendeframkallande bla bla bla. Det är whatever för mig. Det borde vara knark eftersom det har zonkat Apan, men fluddret är inte så skojigt att jag vill höja dosen. Det är inget GrönaLundfludder. Glad för det.”

Jag har sökt runt lite och förstått från vad jag läst att detta är en bok man antingen älskar eller hatar. Kritikerna älskar. De som verkar ha fått mest ut av den är annars folk som själva gått igenom något liknande. Det har inte jag, lyckligtvis. Men av just denna anledning kan jag inte såga den. Jag kan inte påstå att Too fast for love är en dålig bok, bara för att inte jag får något ut av den, när den uppenbarligen hjälpt andra.

Jag är dock otroligt nyfiken på vad NI tycker. Har jag missat något?

2 kommentarer:

Mårten sa...

Man kan ju inte låta bli att tänka på Owen Wilsons självmordsförsök. Varför är det alltid de roliga som mår sämst? Hoppas han repar sig snart.

fridaswork sa...

tråkiga kan också må dåligt. Och det är kanske ännu värre.