söndag 16 december 2007

Jag läste: Douglas Coupland – jPod

Min första kontakt med Douglas Coupland var Microserfs. Jag hittade boken på ett antikvariat för många år sedan och kapitulerade fullständigt medan jag läste den. När jag läst ut boken – det gick snabbt – var jag övertygad om att detta var den bästa bok som skrivits och sedan det ögonblicket är jag trogen Coupland-läsare. När jag återbesökte boken nu i höstas var den fortfarande riktigt bra, men jag förmådde inte skriva en vettig recension utan nöjde mig med ett talande citat. Here’s why: det är någonting med Couplands böcker som jag inte kan sätta fingret på – och inte kan förklara. Han har förmågan att ta pulsen på vår värld genom att skildra en kontorspod fylld med lätt autistiska spelprogrammerare vars efternamn alla börjar på J. Han gör det dessutom utan stora ord och målande beskrivningar, utan med humor, satir och ironi. Det är ytligt och djupt – på samma gång.

jPod är en uppföljare, eller en hyllning - välj själva - till just Microserfs. Och mycket känns igen. Boken berättas – precis som Microserfs – i blogg-liknande dagboksinlägg. 1996 valde Coupland att beskriva karaktärerna genom att låta dem lista sina sju önskeämnen i Jeopardy – idag, drygt 10 år senare, beskriver han dem genom att låta dem skriva hur de skulle sälja sig själva på ebay. Detta exempel är rätt talande för hur Coupland uppdaterat 90-talets Microserfs till 2000-talets jPod – Microserfs 2.0. Förutom Microserfs så tycker jag att man kan märka inslag som närmast påminner om Alla familjer är psykotiska. Huvudpersonen, Ethan, har nämligen en rätt kaosartad familj. Efter ett familjesammanbrott, i samband med att Ethan ska få en youtube-film där han sjunger karaoke uppspelad på asiatisk tv, kokar Ethans flickvän Kaitlin ner det till följande: ”Jag glömmer hela tiden att din familj kör på mjukvara från Microsoft.” För Mac- och Linusanvändare är det en klockren liknelse - hysteriskt roligt tycker jag!

Bokens andemening liknar Couplands tidigare romaner: vem är jag och hur hittar jag dit? I jPod får vi lära oss att med Google kan man hitta allt – utom svaret på denna fråga. Något annat som känns igen är att Coupland fyllt vissa – rätt många faktiskt – av boken sidor med kinesiska tecken, obskyra citat, enstaka meningar m.m. Ibland går det hem, t.ex. mot slutet av boken där det står skrivet ”Jag är så jävla trött på Google” med mycket liten text på en annars helblank sida. Ibland är det inte lika lyckat: 16-sidor pi tillförde inte mycket, tyckte jag. Coupland själv ser det hela som konst a la Andy Warhol, vilket jag – såhär i efterhand – tycker är rätt charmigt. Men det rättfärdigar fortfarande inte 16 sidor siffror.

Ett annat mycket omtalat och kontroversiellt grepp är att Coupland skrivit in sig själv i romanen. Många har skrivit om detta utan att verka bry sig om närmare varför? Någon föreslog egoism och självupptagenhet, men förklaringen är mer intressant än så. Den ganska ondskefulla Douglas Coupland som förekommer i boken fungerar som en metafor för våra Internet-personligheter – de bilder av oss som skapas på internet och som kommer att leva kvar längre än vi våra fysiska kroppar. Med Couplands egna ord:

”I just realised that many of us now exist in a secondary fashion, a meta-fashion, thanks to the internet, and the second you is related to but isn't quite you, so I thought it would be an idea to exploit this. If I put my own name into Google or Yahoo, I will discover that a kind of meta-Doug exists. I exist in there, my name, but it's not me: it's a mix of truths, half-truths, nonsense, misunderstanding, rumour, misinterpretation.

Yta är djup.

Efter att ha läst ut jPod är jag inte lika överväldigad som jag var den där dagen för länge sedan då jag precis avslutat Microserfs, men det är knappast möjligt. Jag kan dock konstatera att Coupland fortfarande är aktuell och att han inte tappat den där känslan – förmågan att porträttera det moderna livets tomhet mitt bland (eller kanske tack vare) alla populärkulturella referenser och moderna företeelser.

jPod utkommer på Månpocket i januari.

2 kommentarer:

Alex Nyström sa...

Intressant, men grymt fult omslag.

Mårten sa...

Ja vet, fruktansvärt. Pocketböcker får ofta fula omslag numera! Varför inte hålla sig till originalomslaget som den inbundna boken hade?