onsdag 21 april 2010

Jag läste: Safran Foer – Extremt högt och otroligt nära

De första intrycken av Foers 9/11-roman är väldigt bra, så bra att jag omedelbart beställer hans debutroman ”Everything is illuminated.” Sedan händer något och desto mer jag läser desto mer förvirrad blir jag. Är det här en bra roman, eller inte?

Oscar Schell är en ung pojke som förlorar sin pappa i attacken mot World Trade Center 2001. Fastän det aldrig uttalas i boken är det uppenbart att Oscar har någon form av störning, typ Aspergers syndrom, som gör honom extremt intelligent men samtidigt rätt märklig. När Oscar en tid efter faderns död hittar en nyckel i ett kuvert märkt ”Black” i dennes arbetsrum bestämmer han sig för att i hemlighet ta reda på vart den går. På grund av den knapphändiga informationen beslutar han sig för att besöka samtliga personer med efternamnet Black i hela New York, ett till synes hopplöst och rätt farligt uppdrag för en ensam 10-åring som inte vågar åka kollektivtrafik. Parallellt med denna berättelse löper en historia om Oscars farföräldrars deprimerande liv tillsammans.

”Ibland tänker jag att det vore häftigt om det fanns skyskrapor som rörde sig uppåt och neråt medan hissen stod stilla. Så om man ville åka till nittiofemte våningen tryckte man bara på knapp 95, så kom nittiofemte våningen till en. Det kunde vara extremt bra för en annan sak också, för om man var på nittiofemte våningen och ett flygplan kraschade in i en våning under en, så kunde bygganden föra en till marken utan att någon blev skadad, även om man lämnat sin fågelfröskjorta hemma den dagen.”

Foer skildrar Oscar och hans Asperger på ett förnämligt sätt. Stundtals påminner det om Mark Haddons ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”, som handlar om en ung man med autism. Fast en sådan jämförelse är inte helt rättvis mot Foer, som är en betydligt bättre författare. På det hela taget tycker jag att det är rätt intressant att Foer valt att skildra detta nationella amerikanska trauma ur unge Oscars ögon.

Det som definitivt särskiljer ”Extremt högt och otroligt nära” från andra böcker är användandet av fotografier, och annan grafik i boken. ”Lekfullt” har det beskrivits som, och till en början upplevde jag också det så. Jag studerade de enkla fotografierna och funderade på hur de hängde ihop med texten. Det blev snabbt gammalt. Frågan är om de tillför något alls, eller om boken rent av vore bättre utan dem? Jag är inte säker, men frågan bör ställas.

Något annat som gör mig fundersam är den parallella berättelsen med Oscars farföräldrar. Jag är inte på det klara med vad Foer vill säga med den, och även om den är vacker på ett vemodigt vis så tycker jag att den känns överdramatiserad och konstlad.

Sedan har jag funderat en del över kapitlet med bombningarna av Dresden. Vad är tanken här? Tar man med en sådan sak i en bok som kretsar kring 9/11 blir det omöjligt att inte göra jämförelser mellan de två händelserna, men går det ens att göra? I Dresden förvandlades en hel stad till grus, och mellan 25000 och 125 000 människor miste livet. Det är viss skillnad. Förmodligen är det inte så Foer tänkt. Hans tanke är antagligen att dra paralleller mellan den personliga tragedin, farfaderns i Dresden, och Oscars i New York. För inte kan han vara så fräck att han vill sätta 9/11 i någon slags perspektiv?

Mina tankar kring den här boken är splittrade, som ni märker. Den har dock gett mig en del att fungera på, vilket alltid är en god egenskap hos en bok. Jag kommer att läsa ”Everything is illuminated” med spänning, och hoppas på så vis kunna skaffa mig en klarare uppfattning om Foers författarskap.

4 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Jag tänkte faktiskt att han ville relatera 9/11 till andra saker. Och kanske visa att även om en katastrof är fullständigt katastrofal, så att säga, så måste man gå vidare och göra något annat av sitt liv. Oscar måste släppa. Eller ska han bli som sin farfar?

Det där med fotona blev jag inte heller klok på om jag gillade eller inte. Mest gillade jag dem nog. Ett ganska genialt sätt att liksom illustrera Oscars Asperger, och hans sätt att dokumentera för att förstå. Jag tänker att hans farfar kanske hade samma åkomma?

Mårten sa...

Så tänkte jag också, att Oscars liv kunde bli som farfaderns. Och farfar hade nog samma åkomma, det har du rätt i.

Sen håller jag väl med om att det är ett sätt att "illustrera Oscars Asperger, men jag ser det främst som att Foer vill vara lite annorlunda, och sådan måste man peta lite på.

Vixxtoria sa...

Ja, kanske var det åtminstone till hälften bara ett sätt att utmärka sig.

Men jag tyckte det var rätt kul att bläddra igenom de sista femtio sidorna och se hur mannen föll från tvillingtornet. Eller kul och kul. Kul är nog inte rätt ord, men det var lagom förströelse när man tog en läspaus.

Det var i så fall svårare med texten som var typsatt med mindre och mindre radavstånd. Man visste liksom inte var det var meningen att man inte skulle kunna läsa längre och vad man missade om man inte fortsatte försöka...

Mårten sa...

Han föll uppåt. Just den bildserien fick bra effekt tyckte jag.

ja, det var irriterande. Funderade ett tag på om jag skulle försöka söka upp texten på nätet, någon måste ha läst och lagt upp det, men det blev inte så.