You shall know our velocity är historien om en kompistrio som blir en duo när en av dem, Jack, omkommer i en bizzar bilolycka. Kvar blir Will och Hand och det är dessa två vi följer genom boken. Ungefär samtidigt med Jacks död får Will 80 000 dollar genom att sälja en silhuett av sig själv till ett företag som tillverkar glödlampor. Det är pengar och han aldrig drömt om, eller känner sig förtjänt av. Efter Jacks död bestämmer sig Will och Hand för att resa till fattiga länder och ge bort pengarna. Sagt och gjort, de trillar in på flygplatsen och hamnar Senegal av det enkla skälet att ”It was windy in Greenland.” Därifrån reser de vidare till Marocko, Estland, och Lettland – allt inom loppet av sju dagar. Boken har jämförts med Jack Kerouac:s klassiker On the road, men jag vet inte om jag tycker att det är någon vidare jämförelse. I On the road är resan, den ständiga rörelsen, ett självändamål. Så är inte fallet här. Will har många demoner inom sig som han ständigt brottas med. Jacks död är en, hans fader en annan, en kronisk sjukdom en tredje… Bara fart kan kväva dem. "The only times they are not with me are those times when speed overwhelms, when the action of moments superseds and crowds out. When my movements stop the come.” Därför är det fullt fart hela tiden.
Det finns ett stycke i boken där Will och Hand springer genom en nattsvart skog. Det är en bra metafor för deras impulsiva handlande, men det är inte så Will upplever det. För Will har varje handling en innebörd, eller rättare sagt, han önskar att den hade det. Överallt söker han mening där det tillsynes inte finns någon. Inte meningen med livet, utan anledningen (på ett högre plan) till Jacks död. Man kan faktiskt säga att han letar efter Jack. På så sätt är det en bok om saknad, och om den ångest den överlevande kan känna.
Och så var det det här med pengarna. Att ge pengar till de som behöver dem är ett sätt för Will att försöka återställa ”balansen” i tillvaron. Obalans kostade dem Jack, resonerar han. Genom att ge bort pengarna försöker han rättfärdiga sin egen existens samtidigt som han, på något plan, hoppas att det ska få Jack att återvända från de döda. De kommer dock ganska snart underfund att det kan vara svårt att ge pengar till en främling. Precis som med själva resan så måste varje gåva vara meningsfull och mottagaren måste vara värdig. Men i pengarnas natur så finns det ett maktförhållande mellan givaren och mottagaren som smutsar ner handlingen, den goda intentionen. De tvingas därför ta till allt mer fantasifulla och ”opersonliga” metoder för att överhuvudtaget bli av med pengarna, som att tejpa fast pengar på åsnor eller gräva ner skrattkistor. Problemet med pengarna ger boken en etisk dimension, och det är en diskussion som är intressant att följa. Inte minst för oss som – i alla fall då och då – har dåligt samvete över hur bra vi har det och önskar att vi kunde göra något. You shall know our velocity är mångbottnad, som ni märker. Man kan välja att läsa den som en historia om två killar som är vilse i världen, eller förlora sig i djupet, som jag har gjort. Valet är fritt, såklart. En sak står dock klar: efter Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet stod jag frågandes till vad hypen om Dave Eggers handlade om. Nu vet jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar