Jag har ett jobb där jag får mycket tid att umgås med min iPod. Vanligen brukar den underhålla mig med de senaste musikfynden, men ibland är man helt enkelt inte på det humöret. Därför har jag sedan en tid övervägt att ge ljudboken en sista chans. Igår var dagen L (L som i Ljudbok.) Med iPoden fulladdad, både med batteri och Jan Kjærstads Tecken till Kärlek, gav jag med iväg till jobbet. Förhoppningarna var höga, vad kunde möjligen gå snett?
Allt visade det sig.
För det första så fann jag uppläsaren, en kvinna vid namn Maria, outhärdlig. Hon saknade inte brist på inlevelse och berättarteknik, men hennes röst och uttal irriterade mig omåttligt. Kanske var detta t.o.m huvudskälet till att allt gick fel, och i så fall vore det inte rätt att dömma ut ljudboksformatet på grund av en enskild uppläsare, men jag vill minnas att jag haft, betänkligheter kring uppläsaren också vid de tidigare tillfällen då jag prövat ljudböcker. Den egna tankens röst är oslagbar, tycker jag.
Jag kom också att tänka på att Kjærstad är en man och att det, av detta enkla skäl, hade känts mer naturligt om uppläsaren också var en man - trots att berättaren i boken är kvinna. Eller? Sådana funderingar slipper man brottas med när man själv läser.
När man läser en bok kan man stanna, tänka efter, gå tillbaka eller hoppa över. Att göra allt det här är naturligtivs möjligt med en ljudbok, men det är rätt osmidigt. Istället maler rösten på och man är på helspänn för att inte missa något. Den fulla uppmärksamheten omöljiggör i sin tur alla former av arbete. Och, samtidigt som man känner sig stressad över risken att missa något upplever jag, paradoxalt nog, ljudböcker som sövande.
Allt det här påverkar naturligvis hur man - läs jag - uppfattar bokens innehåll. Jag hade höga förväntnignar på Tecken till Kärlek, men jag tvivlar nu på att jag någonsin kommer att ge den en ny chans. Ljudboksformatet förvandlade Kjærstads formuleringar till platta, onaturliga och krystade ting - i i vanliga fall hade jag förmodligen tyckt att de var både vackra och tänkvärda.
Det är bara att konstatera: ljudböcker är ingenting för mig. Om man, av ett eller annat skäl, har svårt att läsa är ljudböcker kanon, men så länge man kan läsa (precis som Fröken Nina påpekar i kommentarerna så är det inte alla som kan kan det, och för dem är det naturligtvis fantastiskt att ljudböcker finns ) bör man läsa, inte höra, böcker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag håller med dig om att uppläsaren spelar en stor roll när det gäller ljudböcker, men att gå så långt till att säga att det bara är synskadade som ska lyssna vill jag inte.
Jag lyssnar själv på böcker,och vet att det inte passar alla. Kan man läsa ska man vara glad. Jag tänker ännu mer på mina elever med läs- och skrivsvårigheter. Att kunna lyssna på en bok gör att de också får glädjen och stimulansen som en bok ger, utan att de är lata för fem öre.
Det du skriver är precis det som vi försöker motverka i skolan, att det skulle vara "fel" att lyssna. De här eleverna känner sig ofta utpekade ändå så att kalla dem lata ger ju inte direkt en skjuts för självförtroendet.
Jag föredrar också helt klart att läsa böcker själv, även om jag emellanåt gärna låter mig underhållas av en ljudbok. Liksom du är jag dock ganska känslig för val av uppläsare, läsrytm och uttal - för det kan bli så fel. Men i vanlig ordning går det ju inte behaga alla.
Även om ljudböcker inte är det ultimata mediet för mig personligen, tycker jag det är fantastiskt att de finns, framför allt med tanke på alla läsovana personer (både vuxna och barn) som på så sätt lättare kan ta till sig sig litteratur. I mitt jobb ser jag dagligen människor som lånar högar med ljudböcker och som förmodligen inte skulle läsa något överhuvudtaget om de inte fanns.
Tanken med inlägget var att provocera lite, det verkar jag ha lyckats med.
Nina: För alla som inte kan läsa, eller har läs och läs- och skrivsvårigheter (tänkte inte på dem) så är det naturligtvis fantastiskt att ljudböcker finns. Samtidigt är det tråkigt att de kanske aldrig får chansen att uppleva en bok "som den bör upplevas", men det är klart, en ljudbok väger grymt mycket tyngre än ingenting!
Erika: spännande. Synd att de inte vet vad de går miste om!
Jag har lite svårt att koppla ihop ljudböcker med böcker. Alltså, jag förstår att det är samma innehåll fast förmedlat på olika sätt. Men jag förstår inte folk som säger "jag har läst den här ljudboken". Man läser väl inte? Man lyssnar.
Att läsa och lyssna är inte samma sak, alltså upplever man inte samma sak. Men jag tror inte att man kan ersätta läsandet med lyssnandet och bli lika tillfredsställd. Det fyller olika funktioner. (sen att det finns människor som har svårt att läsa och därför lyssnar på boken istället, är en annan femma, då är det ett hjälpmedel).
Jag är alltså inte negativ till ljudböcker, men jag har svårt för att likställa dem. Det är olika saker. Att läsa är inte att lyssna.
"Att läsa är inte att lyssna", precis min åsikt :D
Egentligen är det väl inte konstigare än att en del föredrar kaffe, en del te, och många dricker båda delarna.
Jag lyssnar ibland, men av någon anledning bara på lättare litteratur. Lite halvbra deckare och liknande. Sådant som inte kräver så mycket av mig. Det passar bra att lyssna på när man lägger pussel, som jag gärna gör. Men det är väldigt viktigt vem som läser.
Skicka en kommentar