måndag 26 januari 2009

Jag läste: Scarlett Thomas – The End of Mr Y

Utan det snygga omslaget hade jag aldrig läst The End of Mr Y, det kan jag medge med en gång. Men den låg där i bokaffären och såg så vacker ut att jag bara var tvungen att köpa den - utan att ha någon klarare uppfattning om dess innehåll. Men en bok ska som bekant inte dömas efter omslaget, så vad finns det att säga om innehållet mellan de vackra pärmarna?

The End of Mr Y är ganska svårkategoriserad. Det är en slags filosofisk fantasy/sci-fi/äventyrsroman (dock utan troll och rymdskepp). Bokens huvudperson Ariel Manto doktorerar på tankeexperiment vid ett universitet i England. Via sin handledare kommer hon i kontakt med en viktoriansk författare som skrivit en bok - The End of Mr Y. Det sägs att alla som läser boken dör, men den är så ovanlig att knappt någon ens vet vad den handlar om. Ariel får självfallet fast i boken och upptäcker att de innehåller nyckeln till en annan "dimension." I denna dimension kan man "läsa" andra tankar, resa i tiden och, visar det sig, ändra historien. Ariel upptäcker snart att hon är jagad av män som vill åt boken för att kunna exploatera dess krafter.

Låter det flummigt? Det är det också, men boken har ett bra driv. Det är en ”pageturner” som får dig att läsa sida upp och sida ner. Men tyvärr finns det en hel del annat som inte är så bra. Sämst är hur Thomas hanterar "the Troposphere" - den andra dimensionen. Dimensionen styrs med hjälp av en "konsol" som påminner mycket om ett dataspel, eller kanske en mobiltelefon. Faktiskt påminner hela boken lite om ett dataspel: hon letar ledtrådar och avancerar från nivå till nivå och blir klokare och starkare under resans gång. Låter som ett medelmåttigt tv-spel, inte sant? Inte blir det bättre av att Ariel springer på en gud skulle kunna vara Splinter från Teenage Mutant Ninja Turtles.

Boken har dock ett idéinnehåll som stundtals är mycket intressant. En del diskussioner om språkets egenskaper och hur vår verklighet är konstruerad är tankeväckande. Det går dock överstyr ibland. Ariel diskuterar ofta och gärna Derrida och Heidegger – två tunga filosofer. Har man ingen djupare kunskap om dessa två herrars idéer (jag säger djupare för att känna till att Derrida förknippas med dekonstruktionism, viket jag visste, hjälper inte) har man lite utbyte av dessa diskussioner. Man känner sig mest lite dum, och när en författare får läsaren att känna sig dum vill jag påstå att hon/han misslyckats med något. Boken avslutas också med en ganska obehaglig epilog som får mig att undra om Thomas skrivit för att predika kristendomen? Men det kan säkert tolkas på andra sätt också.

Vad jag främst tar mig med från den här boken är något jag redan visste: köp inte en bok baserat på dess omslag, korkade människa.

10 kommentarer:

Pia K sa...

Jag köpte också boken för dess fantastiska omslag:) Jag blev dock inte ett dugg besviken och jag tyckte slutet var rätt perfekt, för, som Thomas säger, människor som inte kan få nog av språk och metaforer. Underbar bok och jag är så glad att jag valde den som min första nya läsupplevelse för året!

Mårten sa...

Härligt att du gillade den, det verkar de flesta göra!

Hela snacket inför slutet pekade mot att det måste finnas en gud som skapat "datorn" (för att använda liknelsen de använder.) En kvinna och en man vid namn Adam går så långt bak i "historien" de kan och slutar i en underbar trädgård med ett stort träd = Eden. Så tolkade jag slutet.

Malin.N sa...

Hmmm, det finns ett efterord till boken där Thomas förklarar slutet lite närmare. Jag tror inte att det ska tolkas religiöst utan semantiskt.

Mårten sa...

Har ett slutord/tacklista i min utgåva där det typ står att någon rekommenderade henne att inte ta med epilogen. Jag tror att långt fler än jag gjort den tolkningen jag gjorde eftersom den, tycker jag, ligger nära tillhands. Och den är iaf obehaglig: rationell kvinnlig forskare kommer på att gud skapade världen, typ. Får kanske googla lite på det här!

Hur tolkade du, och vad står det i efterordet?

Malin.N sa...

Jag tror att det är samma tacknot som du skriver om som jag tänker på. Om jag minns rätt så hänvisar Thomas till Derrida/Saussure igen och menar att Ariel och Adam aldrig lyckas bryta sig ut ur det "betecknande" - de är, även i slutänden, ingenting annat än tecken. Verkligheten är skriven och bortom det skrivna finns ingenting (dvs. det finns ingen referens, ingen essens, ingen substans). Man tror att A och A ska lyckas ta sig till bortom bortom, men de hamnar istället i vad som skulle kunna kallas för begynnelsen av litteraturen (även om det fungerar mer på en symbolisk nivå än på en historisk) och begynnelsen av det betecknande - det är så att säga där världen börjar. Till syvende och sist är de ingenting mer än litterära gestalter - precis som läsaren har vetat hela tiden.

Kajsa sa...

Jag håller med dig om att det är ett problem det här med datorn och maskinkoden, jag tycker att boken saknar ett maktperspektiv, varför kan vissa människor ändra koden liksom? Det är lätt att från det snubbla in på religion, men jag tror inte heller att det ska tolkas så. Jag tror bara Thomas varit lite slarvig alternativt otydlig på vissa punkter.

Catrin sa...

Mårten - jag gillar den inte heller. Blev grymt besviken! Älskar omslaget dock. Tycker att Ariel är en kul tjej, även om hon inte tror det själv. och gillade början (minus de delar där man måste läsa själva boken i boken), i den meningen Ariels liv och leverne. men efter mitten blev det för svårt, för ogripbart, för overkligt och fr låååångrandigt för min smak.

Veronika sa...

Tycker idén var sjukt bra, författaren, inte lika bra. Hon borde ha utvecklat sin idé lite mer och finslipat den. Känns som att den föll lite platt nu... Tyvärr. Hade stora förhoppningar på den!

Emma sa...

Ariel hade ju tanken om att medvetandet utveckalts ur naturen (vems teori det var minns jag inte) som hon skriver "I think that this makes sense, for consciousness to have sprung from a garden, because consciousness evolved from plants, after all", så slutet ser jag som ett resultat av hennes förväntningar snarare än som en absolut sanning.
Däremot saknade jag i slutet resultatet av deras tidsresor i den fysiska verkligheten.

Anonym sa...

Saknade också hur konsekvensen av tidsresor faktiskt blev i en värld utan orsak-verkan på det sättet.. annars saknade jag inget! Och gillade epilogen som eftersom den ev kunde utelämnats men fick komma med blir 'frivillig' :) Och funkar bra i ett work of fiction ;)