torsdag 8 januari 2009

Från arkiven: "Analys av detaljrikedomen i Henning Mankells ”Mördare utan ansiske.”

Jag sitter och rensar bland mina mappar och hittar mycket roligt. Roligast av allt: en "analys" av Henning Mankells "Mördaren utan ansikte", skriven av mig själv för tio år sedan! Och jag som kunde ha svurit på att jag aldrig läst en Mankell. Tji fick jag, och mitt korta minne. Här är den i dess ocensurerade form, komplett med stavfel i rubriken och allt:

Analys av detaljrikedomen i Henning Mankells ”Mördare utan ansiske.”

”Mördare utan ansikte” är skriven av Henning Mankell, 1991, och är en i en serie av flera böcker om kommissarien Kurt Wallander. ”Mördare utan ansikte” handlar om två gamla människor, Maria och Johannes, som blir brutalt mördade. Poliskommissarie Kurt Wallander kopplas in och får en ovanligt komplicerad mordutredning på halsen. Och trots stora personliga problem med både fru och barn lyckas han bemästra situationen och inleda jakten efter mördarna. Men han kommer snart underfund med att desto djupare han gräver, desto större blir problemen, och ganska snart har det hela utvecklat sig från ett mord på landsbygden till en rikstäckande mediadebatt med klara inslag av rasism. Utredningen blir långlivad, men slutligen klarnar allt och Kurt Wallander kan skriva ännu ett löst fall till sin meritlista.

När man sitter och läser i ”Mördare utan ansikte” är det inte utan att man blir lite imponerad. Inte för att handlingen i sig är särskilt unik eller att handlingen är sådär jättespännande, utan av sättet Henning Mankell beskriver de små sakerna. ”Han letade sig fram till en av de danska kanalerna där nyhetssändningen just skulle börja” , ”När han vaknade efter några timmar stod tekoppen orörd” , En halväten kyckling låg på golvet. Det luktade kattpiss överallt.”

Dessa meningar har ingenting med själva handlingen att göra, men de bidrar i högsta grad till en bra bok på så sätt att man lätt skapar sig en bild om hur det ser ut runtomring Kurt. Det tycker jag är viktigt för om man läser en bok där författaren bara går rakt på sak utan några som helst försök att beskriva eller förklara gör detta att boken känns ytlig och man får svårare att ta den till sig.

”Han bestämde sig för att vänta tills han skrivigt pressmeddelandet. Han satte på sig lurarna till den lilla kassettbandspelaren och tryckte in en kasset med Jussi Björling. Det skrapande ljudet från trettitalsinspelningen förmådde inte undanskymma välljudet från musiken ur >Rigoletto<. Pressmeddelandet blev åtta rader långt.”

Detta är ett typiskt stycke ur boken, och speglar nog ganska bra Henning Mankells sätt att skriva. För att om en annan författare skulle skriva samma sak kan jag tänka mig att han hade hoppat över allt om kassettradion och bara skrivit: ”Pressmeddelandet blev åtta rader långt.”

Till sist vill jag bara säga att jag tycker Henning Mankell är en bra författare med en ovanligt bra förmåga att återskapa sina tankar i texten och på så sätt underlätta för läsaren.


Första stycket är obetalbart, men näst sista stycket går inte av för hackor det heller! Det är också komiskt att jag, helt omedvetande, lyckats exemplifiera med ett stycke där det framgår att herr Wallander gillar klassisk musik, den kanske största klyschan i hela deckarsvängen. Jag vet inte vad jag fick för betyg på detta mästerverk, men fröken hade nog varit stolt om hon vetat att jag fortfarande skriver bokrecensioner, tror ni inte det?

Uppdatering: Hittade fler! Mitt tonårsjag sågar både Hemingway och Tranströmer! Säg ifrån om ni är nyfikna så postar jag.

3 kommentarer:

Arina sa...

Sådant jag skrev i ungdomen kan ofta få mig att rodna. Vad naiv jag var. Men samtidigt är det något visst att läsa hur man tänkte då.

Jag vill gärna läsa mer.

Alicia sa...

posta!

hassen sa...

Kör på!