Mer från arkiven - Mitt tonårsjag sågar Hemingway och Tranströmer

Jag hittade två bokrecensioner till: Hemingways ”Farväl till vapnen" och Tomas Tranströmers "Sanningsbarriären." Båda är från 1999, och åtminstone en av dem skrev jag på Svenska C-nivå, en kurs jag fick MVG i. Man kan ju fråga sig om läraren var korkad, eller om nivån helt enkelt inte är högre i den åldern? Den här gången har jag bara tagit med det mest läsvärda:

”Farväl till vapnen” är helt olik alla andra böcker jag läst. De första 100 sidorna är förskräckligt tråkiga. De är en liten introduktion till Henrys sätt att se på kriget, hans kamrater och hans vardag. När han träffar miss Barkely börjar det hända saker, äntligen blir det lite handling. Handling är rätt ord, för ”Farväl till vapnen” är absolut ingen spännande bok, med undantag från en liten sekvens där Henry tvingas tillbaka till amen efter sjukhusvistelsen.

Älskling, är ett ord som förekommer ofta, minst 5 gånger per sida, ibland 10. Tillslut mår man så illa när man läser det att man lägger boken ifrån sig.

...

På två sidor lyckas Hemingway klämma in inte mindre än elva älskling/älskar. Vad kan det betyda? Jag tror att det kan betyda två saker, antingen att de båda älskar varandra väldigt mycket (vilket jag personligen tror), eller att de försöker intala sig själv att de älskar varandra.

...

Hemingway tjänstgjorde precis som Henry vid den italienska fronten, även han som ambulansförare. Det är tydligt att Hemingway hämtat mycket av boken från egna erfarenheter, men han har nog skrivit till mycket för att göra den mer spännande.

Jag gillar framför allt analysen i näst sista stycket! Och att jag mådde illa av alla "älskling." Jag har faktiskt läst om ”Farväl till vapnen" för några år sedan, och jag måste erkänna att Hemingway fortfarande inte är någon favorit, men så tråkig är han inte!

Det finns många som inte förstår sig på poesi, jag är en av dom. Jag uppskattar inte de språklekar och den mystik som är tänkt att få fantasin att flöda. Istället retar jag mig på författaren, som i detta fallet fyllt boken med 46 sidor för mig obegriplig och meningslös text. Här är ett utdrag ur första sidan.

"Natten efter olyckan drömde jag om en koppärrig man
som gick i gränderna
Danton!
Inte den andre - Robespierre tar inte såna promenader
Robespierre gör omsorgsfull toalett en timme på morgonen
resten av dygnet ägnar har åt Folket
I pamfletterna paradis, bland dygdens maskiner."

Redan efter sju rader har jag inte mindre än fyra frågor som grämer mig. Vad är en koppärrig man?, vad/vem är Danton?, vem är Robespierre? och vad menas med pamfletterna paradis?. Även om hela boken inte är så här blir det hela tiden för många frågor och det dröjer inte länge förrän man tröttnar och läger boken ifrån sig.

Tycker det är härligt att jag var så rättfram i första meningen. Hur jag sen kan skriva att jag inte gillar språklekar förstår jag inte. Bara något halvår efter denna recension skrevs började jag och mina vänner skriva hip hop-texter där just klyftiga språklekar var målet. Sen är det ju klart att poesi blir jobbigt om man ska ha "svar på alla frågor" :)