onsdag 12 november 2008

Jag läste: Chuck Palahniuk - Survivor

Tender Branson växer upp i en religiös sekt i Nebraska, USA. Precis som majoriteten av sektens pojkar och flickor skolas han till ett liv i den lågavlönade servicesektorn, och skickas på sin 17:e födelsedag ut i världen för att tjäna pengar till sekten. När myndigheterna får upp ögonen för vad som pågår begår sekten massjälvmord och Tender finner sig snart vara bland de sista överlevande, vilket en cynisk agent från en marknadsföringsfirma inte är sen att utnyttja. Tender lanseras som en religiös ledare och blir snart en firad stjärna - och miljardindustri.

Survivor är den andra av Palahniuks böcker, men den första jag har läst. Hans debutroman Fight Club har jag däremot sett i David Finchers utmärkta filmatisering. Skillnaden mellan att läsa en bok och att se filmen är ofta avgrundsdjup. Något som dock slog mig tidigt i Survivor var att tonen, dialogen och själva känslan påminde mig oerhört mycket om just Fight Club. Det tog mig faktiskt rätt många sidor innan jag lyckades mota bort bilen av Tyler Durden (Brad Pitts karaktär från filmen) från varje ord och mening jag läste. Först tolkade jag detta som att Fincher lyckats fånga Palahniuk väldigt bra, men sedan slogs jag av en mer oroande tanke. Kanske är Palahniuk en författare som, i vissa avseenden, skriver samma bok om och om igen? En lite coolare John Irving liksom. Att dra en sådan slutsats efter en bok och film är naturligtvis förhastat, men där finns i alla fall ett mycket tydligt släktskap.

Vad gäller själva boken så kan den bäst beskrivas som en cynisk och träffade satir av kändisskapet och marknadsföringsbranschen. Just ordet ”satir” har aldrig känts mer befogat än här. Den innehåller också en hel del sociologiska infallsvinklar, vilket jag som tidigare sociologistudent, tycker är mycket intressant. Tender brottas till exempel med att lära sig leva utan sina stränga religiösa rättesnören, samtidigt som han ibland kan sakna det enkla livet med de tydliga reglerna och, får man känslan av, var lyckligare med dem.

"Ten years ago, he was the hardworking salt of the earth. All he wanted was to go to Heaven. Sitting here today, everything that he worked for in the world is lost. All his external rules and controls are gone.
There is no Hell. There is no Heaven.
Still, just dawning on him is the idea that now everything is possible.
Now he wants everything."


Det finns dock en del problem, och då tänker jag framför allt på tempot i berättelsen. Jag tycker om Palahniuks språk och berättarstil, men ibland går han lite väl fort fram. Tenders förvandlig från “nobody” till “stjärna” går på dryga två sidor, vilket irriterade mig. Att den innehåller övernaturliga inslag gör mig ingenting, men när det sker tvära kast (som i föregående exempel) utan vidare förklaring tycker jag att boken mister lite av sin trovärdighet.

Slutsatsen blir väl att Palahniuk tyvärr inte levde upp till mina högt ställda förväntningar. Survivor var dock så pass bra att jag kommer att ge honom en chans till. Inte minst för att bilda mig en bättre uppfattning om han lider av ”John Irving-syndromet.” Hoppas inte.

5 kommentarer:

Unknown sa...

Har du läst Rant?

Mårten sa...

Nej, borde jag det??

Unknown sa...

Jag tycker det, men jag älskar Palahniuk...

Det är helt sjukt kul, och skruvad.

Mårten sa...

Har hört fler som har den som favorit. Någon sa dock att "man inte skulle börja med den"!?! Tror jag tar den nästa gång.

Anonym sa...

Jag tycker egentligen inte att du behöver läsa mer Palahniuk. Har du läst en har du läst alla. Litegrann så va.