Jag läste: Patricia Schonstein Pinnock – Skyline

Skyline är namnet på ett nedgånget hyreshus i Kapstaden. I huset bor en tonårsflicka tillsammans med sin autistiska (?) syster och deras alkoholiserade mor. Där bor också illegala flyktingar från kontinentens många inbördeskrig, transvestiter, droghandlare och ett blint par. Det är en brokig skara som förenats av den gemensamma upplevelsen av krig och våld. Många av hyresgästerna är för alltid präglade av traumatiska, för att inte säga fruktansvärda, händelser i deras förflutna. När jag läste fick jag ibland en känsla av att hela boken är en metafor för mänskligheten: hur vi förenas genom vår egen dårskap.

”Kriget är människors galenskap och ingenting annat. Har det en gång omringat ditt hem, din by, din familj och krossat allt som utgör ditt liv, kommer kriget att hänga kvar i utkanten av din själ och vänta på att du ska gå ut ensam om natten. Och då går det till angrepp mot dig med långa fruktansvärda fingrar och påminner dig och att du inte borde ha levat. Också du borde ha sprängts i bitar, bränts tillsammans med alla de andra. Kriget är inte lyckligt för någon att överleva. Kriget är en massgrav. De som undkommer kulorna går sin väg med ett sönderslitet hjärta och evig fasa. Detta är vad Bernard berättar för mig. På taket till Skyline.”

Schonstein Pinnock lyckas väl i sitt försök att förmedla krigets erfarenhet utan att själv ha deltagit i något. Hon måste ha träffat och samtalat med många trasiga människor i sina dagar... Som läsare får man också en uppfattning av klimatet i Sydafrika under Nelson Mandelas år som president (1994-1994): ett mörker som då och då lyses upp av små glimtar av hopp – precis som boken.

Schonstein Pinnocks främsta egenskap måste ändå vara hennes språk som ligger närmare poesi än prosa. Hon behärskar verkligen konsten göra orden levande. Boken är en explosion av färger och sinnesintryck och man får nästan känslan att man själv befinner sig på Longstreet mitt i människomyllret. Nu läste jag den här boken på svenska, och det var säkert ett misstag. Bruten engelska gör sig dåligt i översättning och därför rekommenderar jag att ni, om ni får för er att läsa den, väljer att läsa den på originalspråk.

Trots bokens positiva sidor så är det något som inte stämmer. Det kan vara att jag, som freds- och konfliktvetare, läst sådana här skildringar förut, att boken saknar egentlig handling, eller att den är rätt kort. Jag kan i vilket fall som helst inte ge den mitt högsta omdöme. Visst, den är bra, men det är inget mästerverk.