måndag 31 augusti 2009

Jag läste: Per Wästberg – Anders Sparrmans resa

För er som aldrig hört talas om Anders Sparrman så kan en liten introduktion vara på sin plats. Anders Sparrman (1748-1820) var en av Linnès lärjungar. Han reste till Kina i unga år, deltog i James Cooks andra resa (!) och utforskade Hottentott-landen i södra Afrika innan han återvände till Sverige med stora samlingar. Hemma i Sverige arbetade han för vetenskapsakademin och därefter som fattigläkare i Klara församling (Stockholm). Han begrovs utfattig i en anonym massgrav.

”Anders Sparrmans resa” är en så kallad ”biografisk roman”, dvs. personerna i boken har levat, och händelserna har i grova drag ägt rum, men stora delar har Wästberg fabulerat. Eller som han själv uttrycker det: ”Jag har plockat skärvor och brottstycken och fogat ihop med olika sorts klister. Ur töcknet har ansikten trätt fram, inget av dem fullständigt, inget helt synligt.” Detta är en grundpremiss för boken som jag ibland fann det svårt att acceptera. Jag vill gärna veta vad som är fakta och vad som är fiktion.

Per Wästbergs Anders Sparrman (det är kanske säkrast att säga så) framstår i boken som en något komplicerad man med stark rättvisekompass. Sparrman var engagerad i kampen mot slaveriet. Han framstår dock som motsägelsefull då han stundtals agerar för svensk kolonialism i Afrika eller ger uttryck för ”den vite mannens börda.” Men om man betänker att kampen mot slaveriet inte på allvar kom igång förrän sent 1780-tal, så framstår Sparrman, trots dessa snedsprång, som en riktigt progressiv herre för sin tid. Flera av hans åsikter som vi tar för givna idag bör under hans levnadstid framstått som kontroversiella, för att inte säga radikala.

Från Sparrmans egna skrifter: ”Jag önskar mig ett land där ingen gör olagligt bruk av marken, där rättvisa råder, fattigdomen minskar år från år och jorden bär flera skördar. Dock kan sann vänskap inte uppstå förrän landet blir styrt av sina egna invånare.”

Språket i boken är skiftande på ett rätt intressant vis. Det innehåller många vackra, närmast poetiska och målande stycken, men de får snällt samsas med torra och sakliga partier som påminner om en dagbok/loggbok från sent 1700-tal. "På gränsen mellan upplysning och förromantik" står det på baksidan, och så känns det verkligen. Bokens språk kräver dock uppmärksamhet. Det måste få tid att sjunka in, och försöker man snabbläsa blir det lätt "goja" av alltsammans. Men ibland blir det bara för mycket. Ta till exempel följande stycke:

"Jaga inte bort din smärta! Då hoppar den på dig som en vildkatt när du minst anar det. Men jag lyfter dig ur den mörka floden. Jag har tvivlat på din förmåga, guldknappen på min akademiväst är borta, men jag ska upprätta dig i glädje. Nu råder vi oss själva. Jag böjer mig för ingen och tar inte glosor för sanning ifall det inte bevisats för mig att till och med en regering kan ha insikter. Du har märkt att jag behållit min kallblodighet även då det sjuder inom mig. Jag är snart ingens narr och söker inga underverk där sådana inte finns."

Det är vackert och oerhört välskrivet, men jag menar, vem talar så? Har någon någonsin talat så? Det fungerar kanske på teatern, men i bokform är det krävande i längden. Jag ska ärligen säga att mot slutet av boken tröt mitt tålamod och mest av allt ville jag bara bli färdig.

Anders Sparrmans resa är ett imponerande hantverk om ett fascinerande levnadsöde. Trots det är slutomdömet något splittrat. Första halvan njöt jag storligen av, men därefter tröttnade jag lite. Inte sällan ligger tyngdpunkten i Wästbergs berättande på att måla upp Sparrmans omgivningar och dagdrömmeri, snarare än själva historien. Ett konkret exempel är visiten på den mytomspunna påskön - utmärkt stoff för en äventyrsberättare - som Wästberg ger tre snabba meningar. Kanske ville jag att äventyret skulle fortsätta lite längre, precis som Sparrman.

lördag 29 augusti 2009

Guardian recenserar Atwoods 'Year of the flood'!

Guardian publicerar idag en recension - den första (?) - av Margaret Atwoods nya dystopi "Year of the flood." Du hittar den här. Recensionen, som är en smula kryptisk, avslutas med orden "You must read this extraordinary novel" så det bådar ju gott! Jag noterar också att boken nu finns att köpa på internetbokhandlarna, för er som känner att ni har råd. Själv väntar jag, självklart, på en pocketutgåva. Fortsatt trevlig helg!

torsdag 27 augusti 2009

Ett oanständigt förslag

I veckan fick jag ett e-mail från en reklambyrå. De smickrade mig med att de ”startat speciell en kampanj för att lokalisera webbsidor med hög kvalité” och erbjöd mig fasta månadsutbetalningar mot annonsutrymme. Det framgick dock inte vem klienten var, vilket borde gjort mig misstänksam. Jag skrev tillbaka att jag ville veta mera, och under tiden började kugghjulen mala i hjärna på mig. Är jag beredd att acceptera reklam mot betalning? Vilken typ av reklam då? Jag spekulerade i att det skulle kunna vara en online-bokhandel som var intresserade i en ”köp boken här”-länk. Det skulle jag kunna leva med utan att rasera bloggens integritet. Jag beslöt att reklam för böcker och förlag som jag inte själv tycker om var uteslutna. Inga deckare här inte, aldrig någonsin! Jag lekte också med tanken att vid minsta gränsfall köra med helt öppna kort och låta er läsare bestämma åt mig. För det är väl så, att en blogg är ingenting utan sina läsare.

Så kom svaret. Klienten sysslar med onlinespel och önskade en artikel + länk på bloggen. Aldrig i helvete! Sådant skräp borde förbjudas anser jag. Jag kan dock tycka att det hela är rätt intressant i sig. Varför mig? Jag driver en litteraturblogg, jag skriver om böcker! Försöker de hitta nya målgrupper, eller vad är grejen? Nu är jag nyfiken: är det fler bokbloggare därute som kontaktats?

onsdag 26 augusti 2009

På rätt köl igen

Puh. Då har man recencerat hela sommarläsningen i ett svep! Två hyllningar och två "njae" blev det visst. Känns skönt att kunna börja på en ny bok imorgon utan att ha en massa efter sig. Recensionerna kommer att komma upp inom den närmsta tiden.

måndag 24 augusti 2009

Jag läste: Margaret Atwood – Upp till ytan

”Upp till ytan” är ett loppisfynd jag haft stående i bokhyllan ett par år. Jag sträckläste den under en händelselös sommardag i början av juni, och eftersom jag inte har den i färskt minne tänker jag bara ge mig ett kortare utlåtande.

En ung kvinna beger sig tillbaka till sitt barndomshem - en isolerad stuga vid en liten insjö i Kanadas skogar - för att söka efter sin far som försvunnit spårlöst. Med sig har hon sin pojkvän och ett annat par. Väl på plats börjar det hända saker, och det hela utvecklar sig till någon form av relationernas ”Flugornas herre.” Civilisationens normer faller av sällskapet som trasiga klädesplagg, och mänsklighetens dåliga sidor – avundsjuka, egoism, girighet – träder fram. Alternativt så ser vår hjältinna bara saker och ting med nya ögon, för i boken genomgår hon en förvandlingsprocess. Från att ha varit en storstadsmänniska kommer hon närmare naturen. Till slut försöker hon till och med bli en del av den genom att kasta kläderna och leva av vad naturen ger.

”Många bottnar” står det på baksidan, och det köper jag rakt av. Själv läser jag boken som en civilisationskritik uppblandat med spirituell naturdyrkan. ”Indianerna ägde ingen frälsning, men en gång hade de vetat var den dvaldes och deras tecken markerade de heliga platserna, de platser där man kunde lära sig sanningen. … Han hade upptäckt nya platser, nya orakel, det var ting han såg på samma sätt som jag hade sett, en sann vision; mot slutet, sedan logiken slagit slint.” Sättet boken hyllar naturen och samtidigt ifrågasätter människans rationalitet får mig att tänka på romantiken, och jag misstänker att dessa tankegångar kan komma att återkomma i ”The year of the flood” när vi får stifta bekantskap med den senare i höst.

”Upp till ytan” var inte alls vad jag förväntat mig. Den bitvis rätt otäck, och ganska oförutsägbar, men influenserna från romantiken blir bara för mycket. På det hela taget är den en bok jag inte kommer att återvända till, samtidigt som jag tror att en andra läsning hade kunnat bringa större klarhet.

lördag 22 augusti 2009

Jag ser verkligen fram emot det här!

Fick ett rec.ex i veckan som jag sett fram emot ett tag nu, nämligen Joseph O'Connors Guvernörens hustru. Guvernörens hustru är den fristående uppföljaren till Havets stjärna (Irlands svar på Utvandrarna) en bok jag tyckte oerhört mycket om när jag läste den för några år sedan. Inte minst minns jag att jag gillade berättarstrukturen, och det lovar gott att Guvernörens hustru verkar följa i samma spår: "Liksom Havets stjärna är detta både en sinnrikt konstruerad historisk roman och ett kollage av musik, skillingtryck, poesi och muntliga berättelser." Sweet.

fredag 21 augusti 2009

Don't call it a comeback

Efter en månads sommaruppehåll har det blivit dags för mig att plocka upp den här bloggen där jag lämnade den. Ironiskt nog räknar jag med att få mer tid till att blogga nu när skolan börjar. Jag tänker börja med att skriva om böckerna jag läst, vilket är lättare sagt en gjort då de inte direkt ligger färskt i minne!

Välkomna tillbaka! Here we go again.

söndag 9 augusti 2009

HARRY PATCH (IN MEMORY OF)

Jag jobbar hårt en period, och har varken tid att läsa eller blogga, men lyssna på musik på tåget hinner jag med. Ni har kanske läst om det i gammelmedia, men Radiohead har nyligen släppt en hyllninglåt till Harry Patch - den sista krigsveteranen från WW1, som nyligen dog 111 år gammal. Låten ska vara inspirerad av intervjuer med Patch, och är lika fin som politisk.



"i am the only one that got through
the others died where ever they fell
it was an ambush
they came up from all sides
give your leaders each a gun and then let them fight it out themselves
i've seen devils coming up from the ground
i've seen hell upon this earth
the next will be chemical but they will never learn"