torsdag 28 juni 2007

Jag läser: ”The Road” – av Cormac McCarthy – Vinnare av Pulitzerpriset 2007

Jag har varit på visit hos mina föräldrar några dagar, och den första riktiga posten har därför dröjt. Men nu är det dags! Under måndagen, medan jag väntade på tåget, passade jag på att springa inom Akademibokhandeln. Jag tog med mig ett fynd därifrån, årets Pulitzerpris-vinnare i engelsk pocket. Pulitzerprisvinnarna i fiction-kategorin är ofta väldigt bra, och mycket läsvärda. Flera finns (eller har åtminstone funnits) utgivna i svensk pocket, bland annat två av mina personliga favoritböcker: Michael Chabons ”Kavalier och Clays fantastiska äventyr” samt J.K Tools ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Årets vinnare är ”The Road” av Cormac McCarthy.

”The Road” utspelar sig i en post-apokalyptisk värld. Det har gått ett antal år sedan katastrofen och spåren efter vår civilisation är så gott som utplånade. Vad som har hänt framgår inte, men det ges vissa antydningar. Vi följer far och son på flykt söderut, undan kylan. De vandrar längs de stora vägarna – därav namnet –, ständigt vaksamma, hungriga och utmattade. Deras namn vet vi inte. Det finns inga tidsangivelser, inga namn på varken personer eller platser i boken. Sådan information är inte relevant i en döende och närmast avbefolkad värld. Längs vägen möter de en värld i spillror, där allt färgas grå-svart av askan, som skymmer solen och kväver allt liv, efter enorma bränder.

"In the morning they came up out of the ravine and took to the road again. He'd carved the boy a flute from a peice of roadside cane and he took it from his coat and gave it to him. The boy took it wordlessly. After a while he fell back and after a while the man could hear hm playing. A formless music for the age to come. Or perhaps the last music on the earth called up from out of the ashes of its ruin."

"The Road" är skriven i relativt korta stycken och är mycket vacker, nästan poetisk, men samtidigt skrämmande. Trots att den skildrar en monoton vardag av typen äta-vandra-sova, blir den aldrig tråkig, tvärtom. Det hänger en olycksbådande stämning över boken som gör den nästan omöjlig att lägga ifrån sig. ”The Road” skiljer sig markant från tidigare vinnare som brukar vara stora berättelser av rätt traditionell typ. Den ligger dock helt rätt i tiden, vilket helt säkert varit en av de avgörande faktorerna bakom vinsten. Trots det tycker jag att det är en värdig vinnare som förtjänar att läsas. Köp nu, eller vänta på den svenska utgåvan (om du vågar).

4 kommentarer:

Spectatia sa...

Oh, ja visst var den bra!

Mina poster om The Road

Anonym sa...

"Dessa vackra hästar" går nog fortfarande att få tag på.

Peter Å sa...

Hela gränstrilogin finns på svenska, på Bonniers: "Dessa vackra hästar", "Övergången" och "Städerna på slätten".

Anonym sa...

Vet inte om det var den svenska översättningen men i det stora hela tycker jag att det var en patetiskt dålig bok med en dialog under all kritik. Hur många gånger tvingas pojken foga sig för det pappan säger med det mjäkiga "okej" som svar. Det känns som en KTH- student har skrivit boken och varför lägger de en madrass över sitt tillhåll i den konservfyllda källaren?