måndag 18 maj 2009

Jag läste: Margaret Atwood - Tjänarinnans berättelse

Margaret Atwood, som snart ger ut sin tredje dystopi, verkar tycka det är lika intressant att skriva dystopier, som jag tycker det är att läsa dem.

Tjänarinnans berättelse tar sin utgångspunkt i ett samhälle som liknar 80-talets USA. Kvinnor och män är inte helt jämställda, men har samma medborgerliga rättigheter. Men i ett slag mördas hela regeringen, och i kölvattnet tar kristna fundamentalismer makten. Ett stort problem i samhället i boken är en krympande befolkning, något som i sin tur beror på minskat barnafödande. Den rationella förklaringen är att detta är en konsekvens av sexuella sjukdomar, samt efterdyningarna av kärnkraftsolyckor (något som gjort många män och kvinnor sterila), men den nya teokratiska diktaturen menar att det är den fria inställningen till sex som gjort männen ointresserade, och mindre sex betyder färre barn. För att råda bot på den slappa moralen bannlyser man all pornografi och fråntar kvinnorna så gott som alla deras rättigheter. Men det är tydligen otillräckligt för att komma tillrätta med barnafödandet. Man samlar därför ihop unga friska kvinnor och indoktrinerar dem till ”tvåbenta livmödrar … kringvandrande kalvar.” De unga kvinnorna tilldelas män med hög rang (vars fruar inte kan bli gravida) som förväntas göra dem gravida. Tjänarinnorna flyttar in tillsammans med man och hustru, och efter tre misslyckade försök skeppas de iväg till en säker död i ”kolonierna”. Bokens jag-person är Offred, en av dessa tjänarinnor. Offred bor inhyst i ett litet rum (där allt som kan användas till att begå självmord är bortplockat) i ett hus tillsammans med maken, ”Anföraren”, som är en höjdare inom regimen, och hans hustru som följaktligen hyser ett djupt förakt för tjänarinnan Offred som ligger med hennes man, om än i strikt ”reproduktivt” syfte. Att vara tjänarinna anses ärofullt, men i praktiken är hon bespottad, undertryckt, och kontrollerad.

Dystopier är i mångt och mycket barn av sin tid. De tar aktuella företeelser som känns hotfulla och leker med tanken om vad som skulle hända om de drevs till sin spets. Atwoods förra dystopi, Oryx & Crake, bygger t.ex. på dagsaktuella ämnen som biologiska vapen, ”gated communites”, och genmanipulering. När Tjänarinnan skrevs, 1985, var hotbilden en annan. De sexuella sjukdomarna i boken anspelar på AIDS som upptäcktes på 80-talet. Tjernobylkatastrofen inträffade 86, samma år som boken gavs ut i Sverige. Bokens huvudtema med grova kränkningar av kvinnors rättigheter är, och detta fick jag läsa mig till på Wikipedia, en kommentar till den backlash feminismen drabbades av på 80-talet under Reagan-administrationen. I Atwoods teokrati är det en kristen fundamentalism som styr samhället. Det är intressant att notera hur nära denna vision av ett kristet fundamentalistiskt samhälle ligger ett islamistiskt fundamentalistiskt samhälle, typ Talibanernas Afghanistan.

Sammantaget så blev jag nog mindre berörd av Tjänarinnans berättelse än jag blivit av andra dystopier. Jag tror det finns två skäl till det. För det första begrep jag inte inledningsvis var Atwood hämtat stoff till dystopin från. Som svensk (världens jämställdare land påstås det) kändes Atwoods vision avlägsen samtidigt som den i allra högsta grad är aktuell i andra delar av världen. Kanske är det här en bok kvinnor och män reagerar väldigt olika på? Det andra skälet är att mycket känns igen sedan tidigare dystopier, vilket iofs är typiskt för genren. Tjänarinnan innehåller element vi sett i många dystopier, både förr och senare, däribland ständiga krig, hemlig polis, samt frånvaron av fundamentala mänskliga rättigheter. Detta är tankar som härledas tillbaka till Orwells klassiska 1984 som skrevs redan 1949. (P.D James kan i sin tur tänkas ha lånat av Atwood när HON skrev Children of Men – en dystopi där kvinnorna mister förmågan att föda barn. Ytterligare en likhet mellan Atwood och Orwell är att i båda böckerna utmålas staten som den stora boven. Staten reglerar, kontrollerar, dikterar. Detta är intressant eftersom senare dystopier snarare fokuserar på frånvaron av staten. Kanske utgör Austers I de sista tingens land, som är samtidig med Tjänarinnan, en brytpunkt. I Austers dystopi har staten reduceras till att samla in döda kroppar. McCarthy för denna tanke till sin spets i The Road från 2006 – där finns ingen stat överhuvudtaget). I augusti släpps Atwoods tredje dystopi "The Year of the flood". Det ska bli oerhört intressant att läsa den och jämföra de tre.

11 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Jag har missat att Atwood kommer med ytterligare en dystopi, ska bli spännande att läsa den. Jag tyckte mycket, mycket om (i fall man kan använda sådana ord) Tjänarinnas berättelse. Kanske är det skillnad på hur kvinnor och män läser den, så som du observerar. Men jag tänkte, precis som du, en hel del på P.D. James Människors barn, även om den är en ljusare bok. Och på Boyes Kallocain, förstås.

Mårten sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mårten sa...

Det är ju rätt viktigt att komma ihåg att männen inte heller sitter i någon drömsits i boken, det var något jag tänkte på. Det fåtal som får en tjänarinna tilldelad sig verkar inte direkt "njuta" av situationen. Men naturligtvis utsätts kvinnorna för den största kränkningen (för att använda ett milt ord) och därav tror jag att man som kvinna får en starkare läsupplevelse.

Var det länge sedan du läste den? Tänkte skriva en rad om hennes nya inom kort.

vixxtoria sa...

Det var några år sen jag läste den, så det finns mycket som jag har glömt. Men det är en bok som jag tänker mycket på, ganska ofta. (Det är inte precis alla böcker som är så lyckligt lottade ;-) ). Den dubbelmoral som skildras, framför allt, där de kvinnorna ska leva i ett sådant kontrollerat samhälle (med tydliga bibliska referenser till Martor och Marior osv). Och har de inte också olika färger på kläderna? Och så finns det denna parallellvärld, dit bara priviligierade män har tillträde, som är ungefär som nånslags 30-tals-danspalats (ja, mina associationer hoppar lite). Där finns i och för sig också kvinnor, och även om de verkar friare, så får de också bara vara där av sexuella motiv. Det finns alltså olika världar, och männen kan gå emellan dessa, men inte kvinnorna.

Jag tänkte inte alls på talibaner osv, som du tar upp så bra i din analys, men det finns ju många paralleller där.


Det finns förresten en annan bok av Ninni Holmqvist som heter Enhet. Det är en svensk dystopi, ett par år gammal. Här hamnar alla personer som inte är viktiga för andra (dvs inte har make/a barn eller något viktigt jobb) på den s k "Enheten" i 50-årsåldern. Här lever de en relativt trevlig tillvaro några år, medan de utsätts för t ex att testa mediciner, och donera organ av olika slag, som reservdelar till de som lever i den riktiga världen, utanför. Den var väldigt bra, tycker jag.

Mårten sa...

Det är sant, men det är bara en ytterst liten, och ytterst privilegierad grupp män som kan göra detta. "Vanliga män", typ soldaterna i vaktkuren, kommer ju inte ens i närheten av en kvinna.

Talibaner i all ära, men det är viktigt att komma ihåg, vilket jag försökte lyfta fram, att den kristna fundamentalismen, som är utbredd i USA, har en liknande kvinnosyn. Kvinnans plats är i hemmet, mannen bestämmer osv osv.

Tack för tipset! Den ska jag läsa!

Mårten sa...

Då får väl jag tipsa dig om "I de sista tingens land" som jag tycker är en mycket underskattad dystopi!

Vixxtoria sa...

Ja, du har nog rätt. Det är bara de priviligierade männen som får tillgång till det där. Det är som sagt länge sen jag läste boken. Jag ska definitivt läsa om den någon gång, men det är inte riktigt dags än (pockandet från andra böcker är fortfarande större).

Kopplingarna till de kristna fundamentalisterna är säkert det som Atwood avsåg när hon skrev. Jag är mer inläst på dessa, så de parallellerna tyckte jag var ganska "självklara" när jag läste boken för en 5-6 år sen. Men visst är det intressant att Tjänarinnan kan användas som allegori över också andra (religiösa) samhällen?? :-)

Jag har läst Auster-boken (men det är ju inte lätt för dig att veta), och tycker mycket om den. jag tycker mycket om allt Auster skriver (även om jag tycker han hör till de författare som skriver samma bok om och om igen, men vad gör det, om det nu är en bra bok?!)

Jag klickade runt på din blogg och fastnade emellertid för din rapport om "The world without us". Den har jag däremot inte läst, men minns att jag läste om den för ett par år sen. Nu har jag i alla fall beställt den på bokus, så ser fram emot lite bra läsning.

Kajsa sa...

Bra recension. Jag gillade både "Tjänarinnans berättelse" och "Oryx och Crake" och kommer med stor säkerhet läsa den nya också. Atwood är ett rätt säkert kort (med undantag för "Den blinde mördaren", den var skittråkig).

En grej bara - Är inte PD James en kvinna?

Mårten sa...

Det stämme, enligt wikipedia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Pd_James

L. sa...

Jag hittade din lista med dystopier (lite av en favoritgenre även här), men jag saknade den underbara "Därv" av den ryska författaren Tatiana Tolstaja. Den vill jag varmt rekommendera, om du inte har läst den!

L. sa...

Glömde skriva att jag verkligen gillade båda Atwoods dystopier och ser fram emot en tredje!