Jag läste: Margaret Atwood - Tjänarinnans berättelse

Margaret Atwood, som snart ger ut sin tredje dystopi, verkar tycka det är lika intressant att skriva dystopier, som jag tycker det är att läsa dem.

Tjänarinnans berättelse tar sin utgångspunkt i ett samhälle som liknar 80-talets USA. Kvinnor och män är inte helt jämställda, men har samma medborgerliga rättigheter. Men i ett slag mördas hela regeringen, och i kölvattnet tar kristna fundamentalismer makten. Ett stort problem i samhället i boken är en krympande befolkning, något som i sin tur beror på minskat barnafödande. Den rationella förklaringen är att detta är en konsekvens av sexuella sjukdomar, samt efterdyningarna av kärnkraftsolyckor (något som gjort många män och kvinnor sterila), men den nya teokratiska diktaturen menar att det är den fria inställningen till sex som gjort männen ointresserade, och mindre sex betyder färre barn. För att råda bot på den slappa moralen bannlyser man all pornografi och fråntar kvinnorna så gott som alla deras rättigheter. Men det är tydligen otillräckligt för att komma tillrätta med barnafödandet. Man samlar därför ihop unga friska kvinnor och indoktrinerar dem till ”tvåbenta livmödrar … kringvandrande kalvar.” De unga kvinnorna tilldelas män med hög rang (vars fruar inte kan bli gravida) som förväntas göra dem gravida. Tjänarinnorna flyttar in tillsammans med man och hustru, och efter tre misslyckade försök skeppas de iväg till en säker död i ”kolonierna”. Bokens jag-person är Offred, en av dessa tjänarinnor. Offred bor inhyst i ett litet rum (där allt som kan användas till att begå självmord är bortplockat) i ett hus tillsammans med maken, ”Anföraren”, som är en höjdare inom regimen, och hans hustru som följaktligen hyser ett djupt förakt för tjänarinnan Offred som ligger med hennes man, om än i strikt ”reproduktivt” syfte. Att vara tjänarinna anses ärofullt, men i praktiken är hon bespottad, undertryckt, och kontrollerad.

Dystopier är i mångt och mycket barn av sin tid. De tar aktuella företeelser som känns hotfulla och leker med tanken om vad som skulle hända om de drevs till sin spets. Atwoods förra dystopi, Oryx & Crake, bygger t.ex. på dagsaktuella ämnen som biologiska vapen, ”gated communites”, och genmanipulering. När Tjänarinnan skrevs, 1985, var hotbilden en annan. De sexuella sjukdomarna i boken anspelar på AIDS som upptäcktes på 80-talet. Tjernobylkatastrofen inträffade 86, samma år som boken gavs ut i Sverige. Bokens huvudtema med grova kränkningar av kvinnors rättigheter är, och detta fick jag läsa mig till på Wikipedia, en kommentar till den backlash feminismen drabbades av på 80-talet under Reagan-administrationen. I Atwoods teokrati är det en kristen fundamentalism som styr samhället. Det är intressant att notera hur nära denna vision av ett kristet fundamentalistiskt samhälle ligger ett islamistiskt fundamentalistiskt samhälle, typ Talibanernas Afghanistan.

Sammantaget så blev jag nog mindre berörd av Tjänarinnans berättelse än jag blivit av andra dystopier. Jag tror det finns två skäl till det. För det första begrep jag inte inledningsvis var Atwood hämtat stoff till dystopin från. Som svensk (världens jämställdare land påstås det) kändes Atwoods vision avlägsen samtidigt som den i allra högsta grad är aktuell i andra delar av världen. Kanske är det här en bok kvinnor och män reagerar väldigt olika på? Det andra skälet är att mycket känns igen sedan tidigare dystopier, vilket iofs är typiskt för genren. Tjänarinnan innehåller element vi sett i många dystopier, både förr och senare, däribland ständiga krig, hemlig polis, samt frånvaron av fundamentala mänskliga rättigheter. Detta är tankar som härledas tillbaka till Orwells klassiska 1984 som skrevs redan 1949. (P.D James kan i sin tur tänkas ha lånat av Atwood när HON skrev Children of Men – en dystopi där kvinnorna mister förmågan att föda barn. Ytterligare en likhet mellan Atwood och Orwell är att i båda böckerna utmålas staten som den stora boven. Staten reglerar, kontrollerar, dikterar. Detta är intressant eftersom senare dystopier snarare fokuserar på frånvaron av staten. Kanske utgör Austers I de sista tingens land, som är samtidig med Tjänarinnan, en brytpunkt. I Austers dystopi har staten reduceras till att samla in döda kroppar. McCarthy för denna tanke till sin spets i The Road från 2006 – där finns ingen stat överhuvudtaget). I augusti släpps Atwoods tredje dystopi "The Year of the flood". Det ska bli oerhört intressant att läsa den och jämföra de tre.