fredag 10 juli 2009

Jag läste Haruki Murakami – Fågeln som vrider upp världen

Med en så vacker titel kan man inte misslyckas.

Kafka på stranden var min första kontakt med Murakami. Den hade sina kvalitéer, men på det hela taget kände jag att den inte levde upp till hypen. Trots det gav jag honom en andra chans, och det är jag glad att jag gjorde.

Det finns flera likheter mellan Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden. De är skrivna med samma raka, okomplicerade prosa. De är en riktiga page-turners. I båda böckerna är gränsen mellan dröm och verklighet flytande och tränger in i varandra. I båda lämnas luckor utan givna svar.

Trots de uppenbara likheterna tycker jag mycket bättre som Fågeln som vrider upp världen. Framför allt så är den är mörkare, och har en bättre handling. Ett ungt japanskt par lever ett fridfullt liv, ända tills frun lämnar jag-berättaren Toru utan förvarning. Därefter går det knappt att sammanfatta mer. Katten försvinner. En okänd kvinna ringer och vill ha telefonsex. Ett medium uppkallad efter ön Kreta, och hennes syster Malta, uppenbarar sig. En ödetomt. En knepig flicka. En brunn. En miltärveteran från ett – i japan – kontroversiellt krig. En ond svåger. Allt detta är komponenter i en denna helt oförutsägbara historia. Det är otroligt vilken fantasi Murakami måste ha. Den, tillsammans med hans raka språk, är hans största tillgångar.

Det som fascinerar mig är Murakamis fascination för sambanden mellan dröm och verklighet. Vad är det som får honom att återvända till detta ämne i bok efter bok? För även om Murakami rör vid andra ämnen i Fågeln som vrider upp världen, så är boken huvudsakligen en utforskning av det ockulta. Som tur är är han en så pass skicklig författare att det inte reduceras till new age-flum. Det funkar tvärt om riktigt bra, och det är kanske denna förmåga att med ett rakt språk och en spännande handling utforska det ockulta som gett honom den kultstatus han åtnjuter idag.

4 kommentarer:

Jessica (ord och inga visor) sa...

Kul att du också gillade den, detta är en av mina absoluta favoritböcker! Har inte läst något annat av M ännu men de väntar såklart i bokhyllan.

storyteller sa...

Det ockulta? Det var en ny tanke. Vad syftar du på då? Har läst nio, tio böcker av Murakami och har inte en gång tänkt på att det skulle handla om en utforskning av ockulta ting eller väsen. Verklighet kontra dröm/surrealism/impressionism är Murakamis centrala dikotomi, men det ockulta... nja, jag ställer mig tvivlande och skulle gärna höra mer om dina tankar.

Mårten sa...

ST> sökte ett ord jag inte riktigt hittade, och surrealism kändes inte så kul.

"Ockultism (av latin: occu'ltus, av o'cculo dölja, förborga) är sådana trosriktningar som söker kontakt med andliga krafter bortom den förnimbara verkligheten. Moderna ockulta rörelser räknas ofta till de nyreligiösa rörelserna eller New Age."

Tycker det funkar ganska bra.

storyteller sa...

Jo, du kan ju faktiskt ha en poäng i det där. Men i Murakamis fall fungerar det i så fall snarare som en slags inverterad och slumpartad ockultism. Hans karaktärer är oftast completely lost i samtiden, och visar lite eller inget alls intresse för det ockulta. Snarare tycker jag att Murakamis romaner odlar en slags ödets teoribildning (luddigt, jag vet, men... i brist på bättre uttryck).