fredag 9 oktober 2009

Nobelpriskoden

Nobelpriset i litteratur tycks dela bokbloggarna. En del deltar med liv och lust i spektaklet genom att komma med förhandstips, bevaka ceremonin och springa till närmsta bibliotek eller inventera bokhyllan för att kasta sig över pristagaren. Själv har jag slutat bry mig om Nobelpriset i litteratur. Det är nämligen min uppfattning att priset inte längre sätter litteraturen i första hand. Person och politik tycks gå före.

Vad många vinnare har gemensamt är att de ofta kan betecknas som ”svåra.” Någon skrev att svenska akademin bidrar till att upprätthålla föreställningen om kultur som något elitistiskt, och nog ligger det något i det. Utöver detta så har många vinnare det gemensamt att de på ett eller annat sätt lidigt på grund av sitt författarskap. Så här skriver Sydsvenskan om Müller: ”Efter att ha trakasserats och förföljts av Ceausescuregimen och dess politiska polis … gick Herta Müller och hennes dåvarande man … under I landsflykt i Västtyskland. Hennes böcker hade då förbjudits i Rumänien. ” Känns det igen? Av 2000-talets vinnare så vill jag minnas att Gao Xingjian och Orhan Pamuk drabbats av liknande förföljelse. Det är tre av nio. Kanske missar jag någon? Imre Kertész (som suttit i koncentrationsläger – dock ej för sin litteratur) kanske? Det kanske mest politiska valet är annars Harold Pinter. Den uttalade Bush-kritikern Pinter fick priset just då omvärldens förakt för Bush peakade, och Pinter gjorde ingen besviken då han i sitt tal hudflängde George. Knappast en tillfällighet. Det är fyra av nio, minst. Sedan kan man om man vill lyfta fram de kvinnliga författarnas feministiska ådra, och då blir de ”politiska pristagarna” ännu fler. Nu kommer min poäng. Det är absolut inget fel i att belöna dessa personer som jagats, fängslats, och förtryckts i litteraturens namn, men ändå kämpat vidare, tvärt om. Gör gärna det, men var tydliga med premisserna.

P.S. Eventuellt kan man vända på resonemanget och hävda att svåra omständigheter skapar god litteratur, men det köper jag inte riktigt.

Trevlig helg!

7 kommentarer:

Boktokig sa...

Fast Doris Lessing är en Nobelprisvinnare som inte är svår och som är otroligt bra! Fast hon kanske är ett undantag. ;)

Arina sa...

Jag bryr mig inte om priset av den enkla anledningen att det betyder ingenting för mitt val av litteratur. Några nobelpristagare har jag läst och tyckt om, andra intresserar mig inte alls.

Varför skulle jag rusa efter en författare bara för att någon gett dem ett pris? Däremot är det lite roligt att höra varje år vem de valt och om det är någon man hört talas om. Lite roligt.

Illusionernas blogg sa...

Jag håller med, även om jag var en av dem som rusade efter hennes böcker på adlibris, bibblan och till slut fann dem på cdon.com. Det var dock främst för att jag läst om henne i DN på onsdagen, när de "gissade" att Müller skulle vinna, och blivit väldigt entusiastisk. Tidigare vinnare har jag inte sprungit efter, men Müller känns intressant. Ibland fungerar faktiskt Nobelpriset bra bara som PR för författare.

Jag lutar annars åt ditt håll och håller Pulitzerpriset högre än Nobels.

Ola sa...

Det kan nog ligga något i din analys av vem som får Nobelpriset.

Generellt har jag nog ändå någon slags ljummet positiv inställning till Nobelpriset. Jag springer inte efter några böcker men unnar oftast författarskapen den uppmärksamhet som ges på en given plats i almanackan.

a-lo sa...

För mig är Nobelpriset och andra litterära pris primärt ett sätt att upptäcka nya författare och böcker som jag kanske (högst troligt) aldrig lagt märke till annars. Jag har läst flera nobelprisförfattare med stor behållning (undantag finns), så på det sättet tycker jag det är kul. Och så gillar jag jippot kring avslöjandet.

Anonym sa...

Jag köper inte heller resonemanget att svåra omständigheter skapar bra litteratur. Däremot kan ju en BRA FÖRFATTARE med svåra omständigheter i bagaget gestalta det svåra på ett för oss läsare intressant och gripande sätt.

Mårten sa...

Anonym> bra poäng där, det håller jag med om.