Världen närmar sig Atwoods dystopiska framtidsvision

En av de skämmande tjusningarna med att läsa dystopier är att jämföra vårt nutida samhälle med det dystopiska och fundera på hur mycket som pekar i den riktingen. Tänker man så ligger Margaret Atwoods Oryx och Crake nära tillhands som den dystopi som känns mest sannolik inom en nära framtid. 1984 var på sin tid den ulitmata skräckvisionen, men tiderna förändras. Idag känns dystopier som The Road och I de sista tingens land mycket närmare än Orwells totalitära storebrorssamhälle, men jag tror inte att vi når dithän innan några centrala teman ur Oryx och Crake drabbat mänskligheten. Mänskliga elitreservat finns redan idag, genmodifierade djur experimenterar man med och jag tvivlar inte på att någon skulle kunna koka ihop ett riktigt supervirus. Och nu detta:

Ur Margaret Atwoods Oryx och Crake

"En kvinna med skratt som hacke hackspett ledde dem genom korridorerna.
"Det här är det senaste", sa Crake.
Det de såg var ett stort lökformat föremål som verkade vara täkt med marmorerade gulvit hud. Ur det stack tjugo tjocka köttiga rör och i änden av varje rör växte ännu en lök.
"Vad i helvete är det?" sa Jimmy.
"Det är kycklingar", sa Crake. "Kycklingdelar. Bara brösten på den här. De har en som gör lår också, tolv på en växtenhet."
"Men den har inga huvuden", sa Jimmy ...
"Det där i mitten är huvudet", sa kvinnan. "Det finns en öppning för munnen högst upp, man tillför näringsämnen där. Inga ögon eller näbbar eller så, det behövs inte."
"Det är gräsligt", sa Jimmy. Det hela var en mardröm. Det var som en svulst av anemaliskt protein.
....
"Inget behov av tillskott av tillväxthormoner", sa kvinnan, "den snabba tillväxten är inbyggd. Man får kycklingbröst på två veckor - det är hittills tre veckor snabbare än de på de mest effektiva kycklingfarmerna där man kör med svagt ljus och hög täthet. Och djuraktivisterna kan inte säga ett ord, för den här tingesten känner ingen smärta."

Ur artikeln: Laboratirekött ett av ämnena på mässa för veganer

"Nyhetsbyrån Reuters rapporterade i fjol att holländska forskare gjort vissa framsteg i sina försök att odla griskött i laboratorium. Genom att isolera stamceller, som kan utvecklas till muskelceller, har man lyckats skapa tunna cellager.
Laboratorieköttet befinner sig ännu många år från köttdisken – eller den vegetariska disken, för hur ska man se på ”kött” där inget djur har kommit till skada?"
... 
– Det är ju ett sätt att underlätta för människor som har vant sig vid upplevelsen av kött. Det är inte smaken vi är emot. Det är djurplågeriet.

Oroväckande många likheter mellan fiktion och verklighet, eller hur? Visst, jag har för mig att jag läst någonstans att Atwood försökte göra Oryx och Crake realistisk, men det är nästan lite Nostradamus-känsla över den. Hur var det, försökte Nostradamus förutspå världens undergång? Kanske lyckas Atwood bättre...