Att recensera en bok är en svår konst. Det första dilemmat man - läs jag - ställs inför är hur mycket av bokens handling man bör avslöja. Samtidigt som det är nödvändigt att sätta in läsaren i boken vill man inte avslöja för mycket. Ett annat problem avser tonen man bör hålla. Jag vill undvika att vara för pretentiös, vilket jag upplever att många recensenter är - en onödig egocentrisk uppvisning som säkert skrämmer bort många potentiella läsare - men jag vill heller inte vara för ytlig. Sedan kan recensionens längd faktiskt vara knepig. Är den för kort hinner man inte säga något, men är den för lång är det ingen som orkar läsa den (vilket, att dömma av icke-kommentarerna på mina recensioner, är fallet här.)
En som uppenbarligen behärskar detta svåra hantverk är Lotta Olsson på DN. Hennes recension av Camilla Läckbergs "Sjöjungfrun" är ren njutning. Den är så vass, så elak, men samtidigt saklig. Den som ändå kunde skriva sådana recensioner! Tyvärr är det nog en förutsättning att man läser en riktigt dålig bok först - det är alltid roligare läsa något elakt än snällt - och vem har tid att göra det? Jag hinner inte ens med att läsa de bra böckerna.
(Detta är inlägg nr 200!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är inte svårt att skriva bra sågningar. Det finns det många som kan göra. Det som verkligen imponerar på mig är sakliga hyllningar som säger vettiga saker och inte utmynnar i ren pangegyrik. Vertigomannen sade det rätt bra, tycker jag.
//JJ
Skicka en kommentar