Pocketpocketpocket - bokslut 2007

Antal inlägg: Det här är inlägg 103

Mina fem mest lästa inlägg: (19:e december)
1: Titelsidan
2: Jag läste: Sisela Lindbom – De skamlösa
3: Jag läste: Naomi Klein – Chockdoktrinen
4: Jag läser: The Road av Cormac Mccarthy
5: Hotel Chevalier

Kommentar: Det är glädjande att tre av mina fem mest lästa sidor är recensioner. Vore det ingen som läste dem skulle jag nog lägga ner bloggen. Recensioner är en essentiellt bok-relaterade sidor, och de tar faktiskt hel del tid i anspråk även om det oftast är ett nöje att skriva dem. Att Hotel Chevalier ligger på 5 plats är enbart googles förtjänst; googlar man på Hotel Chevalier kommer mitt inlägg upp som 5:e träff av ”ungefär 568 000.”

Favoritinlägg: Mitt favoritinlägg är utan tvekan Det paradoxala i att Timbro erbjuder mig recensionsexemplar. Det var roligt att skriva - även om jag fortfarande irriterar mig på att jag använde ordet hatar; ett mycket starkt ord som jag visste att någon skulle hänga upp sig på - och det var dessutom extra roligt att Timbros förlagschef bemödade sig med en ganska utförlig kommentar, vilket leder oss till nästa punkt:

Bästa kommentar: Billy McCormacs, Timros förlagschef, svar på ovanstående inlägg. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att han tar sig tid med sådant.

Årets bloggkommenterarmyra: Spectatia

Årets bästa läsning: Delad förstaplats mellan Naomi Kleins Chockdoktrinen och Hari Kunzru, vars böcker leela.exe och Imitatören var härlig läsning.

Årets sämsta läsning: Tveklöst De skamlösa av Sisela Lindblom. Även vinnare av titeln ”årets mest överskattade.”

Det positiva med att driva en blogg: Det måste ju vara all glitter och glamour som det innebär att vara bloggare! Nej, men ärligt talat: det roliga med att blogga är att man får chansen att påverka (kanske) folks läsvanor och lyfta fram författare och böcker förtjänar uppmärksamhet. Därför försöker jag välja författare som kanske inte nödvändigtvis är kända av den stora massan och som inte ”säljer sig själva.” Hade jag velat skriva om sådana böcker hade jag fått börja läsa deckare!

Det negativa med att driva en blogg: Ibland känns bloggandet mer som ett jobb och mindre som en rolig sysselsättning man självmant tagit på sig. Detta inträffar oftast när man inte postat ett inlägg på några dagar, och börjar oroa sig för att tappa läsare och rss-prenumeranter. Det är rätt drygt.

Årets pocketförlag: Utan tvekan Månpocket. Månpocket har en grym bredd och lyckas månad efter månad släppa nya titlar som intresserar mig. Det ska bli mycket spännande se hur Månpocket utvecklas under 2008 nu när Bonnier förlag bestämt sig för att satsa på Bonnier Pocket.

Pocketförlag som får stå i skamvrån: Pan/Norstedts får snällt ställa sig i hörnet och sätta på sig dumstruten. Årets utgivning har varit en orgie i chicklit, spänningslitteratur och fega val.

Årets förlag: Ordfront förlag kanske? Förlaget har en bred utgivning som präglas av kvalitet oavsett vilken genre det gäller. Men det går inte att sticka under stol med att Ordfronts starka sida är utgivningen av samhällsdebatt, en genre där förlaget regerat även under 2007.

Jag ångrar: Att jag döpte bloggen till pocketpocketpocket! Gud vilket fånigt namn! Jag har funderat på att byta, men det känns lite sent. Vi får helt enkelt härda ut.

Jag önskar: Jag är tillfreds med antalet personer som besöker den här sidan (ännu mer tillfreds är jag med att antalet besökare ökar), men jag önskar verkligen att ni kunde kommentera mer. Tyck nått för guds skull!

Nyårslöfte: 15 inlägg i månaden, dvs. ett inlägg varannan dag, är ett tempo jag misstänker att jag kommer att få svårt att hålla när nästa termin kickar igång. Jag tänker inte försöka kompensera detta med ”treradersinlägg”, det är ett löfte. Istället ska jag försöka höja kvalitén på de inlägg jag postar och försöka bli mer analyserande och mindre beskrivande.

Gott nytt 2008!

Årets tio bästa plattor

2007 var ett bra musikår, utan tvekan. Jag minns att det började med en rad besvikelser, men sedan började den ena bra plattan efter den andra trilla in. Mot slutet har de varit så många att jag fortfarande inte hunnit lyssna in mig på alla. 2007 var också året då OiNK - ”The greatest historical archive of rock” – avrättades. Men, likt fågel fenix reste sig inte bara en utan två utmärkta arvtagare. Det bådar gott inför 2008.

Vad gäller listan så är det en högst subjektiv historia som bygger på min ”mest spelade”-lista i iTunes, samt faktorer som plattornas betydelse, hur nyskapande de är osv. Here we go:

10: Radiohead – In Rainbows
9: The National - Boxer
8: Rouge Wave – Asleep at Heavens Gate
7: Band of Horses – Cease to Begin
6: Modest Mouse – We Were Dead Before The Ship Even Sank
5: Menomena – Friend and Foe
4: Handsome Furs – Plague Park
3: LCD Soundsystem – Sound of Silver
2: Black Lips – Good Bad Not Evil
1: Arcade Fire – Neon Bible

Strax utanför listan: Jens Lekman – Night Falls over Kortedala, Jay-Z – American Gangster, Iron & Wine – The Shepherds Dog (ohörd), Miracel Fortress – Five Roses.

Årets svenska: Jens Lekman – Night Falls over Kortedala
Årets låt: LCD Soundsystem – Someone Great
Årets bästa cover: Calexico – Ocean of Noise (Arcade Fire cover)
Årets besvikelse: Beirut – The Flying Club Cup och Interpool – Our Love to Admire
Årets skivomslag: Menomena – Friend and Foe (Omslaget går knappt att förklara och en bild gör det inte rättvisa. På ett mycket finurligt vis har CD-skivan gjorts till en del av själva omslaget. Måste ses.)

God jul!

Idag drar jag hem till mina föräldrar där jag ska fira jul. Sedan bär det iväg till Blekanche och tillbaks igen. Detta innebär att jag tar julledigt några dagar, men jag har varit förutseende och förberett en del inlägg för mellandagarna så glöm inte att titta förbi då! Jag önskar er en God jul och hoppas att tomten kommer med många hårda bokpaket. Tack för i år och på återseende 2008!

Vad läser DU i mellandagarna?

Är du mitt uppe i julstressen? Bara lugn. Om ett par dagar (när klapparna är öppnade, maten är uppkäkad och släkten har åkt hem) brukar julfriden - lugnet efter stormen - infinna sig. Mellandagarna är, tycker jag, ett utmärkt tillfälle att krypa upp i favoritfåtöljen och läsa en god bok i lugn och ro. Själv tänker jag koppla av med 2004 års pulitzerpris-vinnare Den kända världen av Edward P. Jones, som relativt nyligen utkom på Ordfront förlag i svensk översättning. Vad tänker DU läsa? Dela gärna med dig av dina läsplaner.

Detta är inlägg nummer 100 ser jag nu! En liten milstolpe, definitivt! Grattis säger jag till mig själv :D

Jag läste: Douglas Coupland – jPod

Min första kontakt med Douglas Coupland var Microserfs. Jag hittade boken på ett antikvariat för många år sedan och kapitulerade fullständigt medan jag läste den. När jag läst ut boken – det gick snabbt – var jag övertygad om att detta var den bästa bok som skrivits och sedan det ögonblicket är jag trogen Coupland-läsare. När jag återbesökte boken nu i höstas var den fortfarande riktigt bra, men jag förmådde inte skriva en vettig recension utan nöjde mig med ett talande citat. Here’s why: det är någonting med Couplands böcker som jag inte kan sätta fingret på – och inte kan förklara. Han har förmågan att ta pulsen på vår värld genom att skildra en kontorspod fylld med lätt autistiska spelprogrammerare vars efternamn alla börjar på J. Han gör det dessutom utan stora ord och målande beskrivningar, utan med humor, satir och ironi. Det är ytligt och djupt – på samma gång.

jPod är en uppföljare, eller en hyllning - välj själva - till just Microserfs. Och mycket känns igen. Boken berättas – precis som Microserfs – i blogg-liknande dagboksinlägg. 1996 valde Coupland att beskriva karaktärerna genom att låta dem lista sina sju önskeämnen i Jeopardy – idag, drygt 10 år senare, beskriver han dem genom att låta dem skriva hur de skulle sälja sig själva på ebay. Detta exempel är rätt talande för hur Coupland uppdaterat 90-talets Microserfs till 2000-talets jPod – Microserfs 2.0. Förutom Microserfs så tycker jag att man kan märka inslag som närmast påminner om Alla familjer är psykotiska. Huvudpersonen, Ethan, har nämligen en rätt kaosartad familj. Efter ett familjesammanbrott, i samband med att Ethan ska få en youtube-film där han sjunger karaoke uppspelad på asiatisk tv, kokar Ethans flickvän Kaitlin ner det till följande: ”Jag glömmer hela tiden att din familj kör på mjukvara från Microsoft.” För Mac- och Linusanvändare är det en klockren liknelse - hysteriskt roligt tycker jag!

Bokens andemening liknar Couplands tidigare romaner: vem är jag och hur hittar jag dit? I jPod får vi lära oss att med Google kan man hitta allt – utom svaret på denna fråga. Något annat som känns igen är att Coupland fyllt vissa – rätt många faktiskt – av boken sidor med kinesiska tecken, obskyra citat, enstaka meningar m.m. Ibland går det hem, t.ex. mot slutet av boken där det står skrivet ”Jag är så jävla trött på Google” med mycket liten text på en annars helblank sida. Ibland är det inte lika lyckat: 16-sidor pi tillförde inte mycket, tyckte jag. Coupland själv ser det hela som konst a la Andy Warhol, vilket jag – såhär i efterhand – tycker är rätt charmigt. Men det rättfärdigar fortfarande inte 16 sidor siffror.

Ett annat mycket omtalat och kontroversiellt grepp är att Coupland skrivit in sig själv i romanen. Många har skrivit om detta utan att verka bry sig om närmare varför? Någon föreslog egoism och självupptagenhet, men förklaringen är mer intressant än så. Den ganska ondskefulla Douglas Coupland som förekommer i boken fungerar som en metafor för våra Internet-personligheter – de bilder av oss som skapas på internet och som kommer att leva kvar längre än vi våra fysiska kroppar. Med Couplands egna ord:

”I just realised that many of us now exist in a secondary fashion, a meta-fashion, thanks to the internet, and the second you is related to but isn't quite you, so I thought it would be an idea to exploit this. If I put my own name into Google or Yahoo, I will discover that a kind of meta-Doug exists. I exist in there, my name, but it's not me: it's a mix of truths, half-truths, nonsense, misunderstanding, rumour, misinterpretation.

Yta är djup.

Efter att ha läst ut jPod är jag inte lika överväldigad som jag var den där dagen för länge sedan då jag precis avslutat Microserfs, men det är knappast möjligt. Jag kan dock konstatera att Coupland fortfarande är aktuell och att han inte tappat den där känslan – förmågan att porträttera det moderna livets tomhet mitt bland (eller kanske tack vare) alla populärkulturella referenser och moderna företeelser.

jPod utkommer på Månpocket i januari.

Uppenbarligen lördag!

Inga fredagslänkar igår heller. Det beror inte på att jag är lat eller har brist på länkar utan på att jag prioriterar annat, som att skriva recension till exempel! Just det, ny recension i början på nästa vecka! Tills dess, här är helgens läsning:

Hela den här "köttfärskrisen" gör mig irriterad. I ena minuten går folk och oroar sig för klimatförändringar och i nästa gluffsar man i sig kopiösa mängder kött och kräver att allt kött som inte kommer direkt från slaktkvarnen ska slängas! Kan folk inte lägga ihop 1+1? Fel att slänga tjänligt kött

Elvis finns nu att läsa på nätet! Elvis the comic

Jag är inget större fan av maffia och gangsterfilmer, men jag såg American Gangster och tyckte mycket om den. Filmen bygger på den här artikeln: The return of superfly

Webdesigners över hela världen jublar: Opera stämmer Microsoft

Det är inte bara högern som jublar efter Hugo Chaves valförlust: Chávez förlust det bästa som hänt latinamerikansk vänster av Magnus Linton.

Istället för en video lägger jag upp en länk till Pitchfork som har en lista över Top 50 Music Videos of 2007

Fortsatt trevlig helg.

Ett litet citat ur jPod, varken mer eller mindre

"Jag har lagt märke till att medan vi förbättrar våra spelkonstruktionsförmågor och allmänna kunskap om Ronald så googlar vi var tioende minut. Problemet är att efter att ha tillbringat en hel vecka med att googla så börjar vi bli utbrända av att veta svaret på allt. Gud måste känna sig så hela tiden. Jag tror att människorna år 2020 kommer att känna sig nostalgiska när de tänker tillbaka på hur det kändes för länge sedan när man inte hade en susning om vissa saker."

Vad har Dave Eggers, Chuck Palahniuk och Harrison Ford gemensamt?

Svar: alla är de bioaktuella under 2008. Den senaste veckan har det poppat upp en del stillbilder från kommande filmer som jag gärna vill dela med mig av. Först ut är Spike Jonze och Dave Eggers filmatisering av Where wild things are. Bilden är riktigt stämningsfull tycker jag. Värt att notera är att Where wild things are är en barnbok, men förhandsrapporter skvallrar om att filmen är “Not for children.” Stackars barn, lyckliga oss!


På tal om filmatiseringar, Chuck Palahniuks (han som skrev Fight Club ni minns) Choke kommer att dyka upp på vita duken under 2008. Regisserar gör en för mig helt okänd herre: Clark Gregg. Palahniuk har många fans, inte minst här i Sverige, och jag antar att succén i det närmaste är given. Här är första bilden från Choke.


Slutligen, den här mannen kräver knappast någon längre introduktion: Dr. Jones. Nya filmen heter Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull och vill ni veta mer om handlingen kan ni läsa här.

Adlibris blir lite grönare

Jag fick ett pressmeddelande från Adlibris i mailboxen idag. Först tänkte jag inte skriva nått eftersom jag tyckte att det var lite tacky att göra reklam för en butik, men sedan insåg jag att jag faktiskt gör reklam för olika förlag hela tiden så varför inte...dessutom är det ett initiativ. Vad är då nyheten? Jo, för ynkliga 10 kr kan vi numera välja att få våra böcker hemskickade med lastbilar som drivs med biogas, vilket minskar "de fossila koldioxidutsläppen med otroliga 100%", enligt Adlibris. "Det här är bara ett steg för att minska klimathotet men vi och alla andra måste kontinuerligt bli klimatsmartare på vägen för minimal miljöpåverkan, säger Pär Svärdson, grundare AdLibris. Som "troende" - dvs. jag tror att människan påverkar klimatet negativt och att det är hög tid att göra något åt det - välkomnar jag detta initiativ och hoppas att andra följer efter. Jag kommer definitivt att betala den extra tian, kommer ni?

Koppling mellan två böcker tillsynes utan koppling

Har läst ut Kafka och katten och börjat på Jpod. Det är två mycket olika böcker som inte har särskilt mycket gemensamt. Så läser jag detta på Wikipedia:

"The appearance and role of Ronald McDonald in the novel is an interesting parallel to the appearance of Johnnie Walker and Colonel Sanders in Haruki Murakami's Kafka on the Shore."

En koppling där det inte borde finnas en man minst anar det! Spännande.

Läsarundersökning: Är mina recensioner för långa?

Jag vet att jag lovade att bli mer återhållsam med läsarundersökningarna, men den här frågan känns faktiskt angelägen: Är mina recensioner för långa? Många bloggar ägnar sig åt rätt korta recensioner, vilket jag tycker är lite tråkigt, men är det ingen som orkar läsa längre recensioner så får jag kanske anpassa mig! Är mina recensioner för långa? Ja eller Nej. (Du röstar i menyn till höger)

Uppdatering: Här är resultatet av läsarundersökningen Är mina recensioner för långa?

Ja: 1 röst (12%)
Nej 7 röster (87%)

Kommentar: Det var svaret jag hoppades på! Recensionerna fortsätter i samma stil som förut.

Jag läste: Haruki Murakami – Kafka på stranden

Jag har kort kommenterat min läsning av Kafka på stranden i två inlägg: här och här. I det första inlägget är jag lyrisk, i det andra mer förbehållsam. Återstår att se vilken version av sanningen som stod sig.

Haruki Murakami har hypats rätt hårt i den (svenska) litterära bloggosfären på sistone – vilket inte är så märkligt med tanke på att han är aktuell både med en pocket och med Fågeln som vrider upp världen. Murakami, född 1949 i Kyoto, är visserligen japan, men sägs vara influerad av västerländsk litteratur och därmed skilja sig från andra japanska författare. Jag har inte läst någon annan japan, men det kan mycket väl stämma. Därmed är det inte sagt att Murakami övergett det japanska litterära arvet. Kafka på stranden innehåller både västerländska populärkulturella referenser (bokens ”bad guy” heter Johnnie Walker och är whiskymärket med samma namns logotyp personifierad) och japansk mystik/religion. Jag antar att det är denna blandning av ”österländsk mystik” och västerländska grepp som gjort Murakami så populär utanför japan.

I Kafka på stranden berättas två historier som efter hand vävs ihop på ett dunkelt och rätt otydligt vis. Bokens ena huvudperson är Kafka Tamura; en 15-årig pojke som rymmer hemifrån i jakt på sin försvunna mor och syster. Efter ett par missöden får träffar han en ung man som låter honom bo på biblioteket där han jobbar. Där träffar Kafka – den betydligt äldre – fröken Saeki som han kärar ner sig i. Bokens andra huvudperson, Nakata, är en gammal man med rätt udda förmågor: han kan tala med katter och framtvinga skyfall bestående av markillar och iglar. Priset han fått betala för dessa ”gåvor” är ett gravt socialt handikapp – dessutom har han bara en halv skugga.

Nakatas otroliga förmågor har en förklaring. I bokens universum existerar det en slags drömvärld som är sammanknuten med vår. När världarna möts sker det märkliga ting. Vissa människor kan gå in och ut ur denna värld, men man riskerar också fastna mitt emellan världarna. Enligt vad jag förstår är detta inget Murakami kokat ihop själv – det är en del av japansk religion från medeltiden, eller något.

När jag kom in i Kafka på stranden kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Boken är en riktig ”page-turner” – det är ett gott betyg. Det skall dock sägas att de två parallella historierna inte var lika fängslande. Kapitlena med Nakata, denna älskvärda figur, är ren njutning medan kapitlena med Kakta, faktiskt, är rätt träiga. De surrealistiska elementen svalde jag hela, men däremot hade jag svårt att köpa såväl Kafkas romans med fröken Saeki som hans intellektuella förmåga (vilken vida överstiger en 15-årings). Om tanken var att ”utforska” det incestuösa förhållandet mellan mor och son, vilket jag läste någonstans, känns det som ett misslyckande.

När Kafka på stranden publicerades i japan satte man upp en hemsida där läsarna fick ställa frågor till Murakami angående boken. Han fick över 8000 frågor (!), och besvarade personligen 1200 av dem. Riktigt så komplicerad tycker jag inte att boken är, men om man vill ha raka svar kan Kafka på stranden säkert bli en frustrerande upplevelse. Jag är inte ens säker på att Murakami har några raka svar att ge. Det är, exempelvis, mycket snack om ”metaforer” och ”symboler” i Kafka på stranden, men vad som tjänar som en metafor för vad är ofta, nej alltid, oklart. Jag läste i en recension att Beethoven – vars musik och liv behandlas i boken – var en metafor för något, men vad? Samtidigt är det skönt med en författare som litar på att läsarens fantasi och slutledningsförmåga ska kunna fylla igen luckorna – för det måste väl vara hans avsikt?

Enligt Murakami själv så är nyckeln till bokens gåtor upprepad läsning. Jag kommer definitivt inte att läsa om den inom en snar framtid – det får tjäna som slutbetyg.

Lessings nobelföreläsning

Nobelföreläsningarna brukar vara bra, och årets är inget undantag. Jag håller tyst och låter Lessing tala:

"Nästa dag är jag på en skola i norra London, en mycket bra skola, vars namn vi alla känner till. Det är en skola för pojkar. Ordentliga skolhus, och parker.

DE HÄR ELEVERNA får varje vecka besök av någon känd person, och det ligger i sakens natur att det kan vara fäder, släktingar, rentav mödrar till eleverna. Ett besök av en kändis är inget märkvärdigt i deras ögon.

Jag har skolan i nordvästra Zimbabwes yrande damm i tankarna, och jag ser på de ljumt förväntansfulla ansiktena och försöker berätta för dem vad det är jag har sett den senaste veckan. Klassrum utan böcker, utan läroböcker eller kartbok eller ens en karta uppsatt på en vägg. En skola där lärarna tigger om att man ska skicka dem böcker där det står hur de ska undervisa, eftersom de själva bara är arton eller nitton, de tigger om böcker. Jag talar om för pojkarna att varenda människa, alla tigger om böcker: "Snälla ni, skicka oss böcker." Säkert har alla här i salen erfarit det ögonblick då man som talare ser ansiktena framför sig bli tomma. Åhörarna uppfattar inte vad man säger: i deras fantasi finns inga bilder som svarar mot det man berättar. I det här fallet bilder av en skola omvärvd av dammoln, där vattnet tryter och där nyslaktat getkött kokt i en stor dunk är festmat på skolavslutningen.

Är det då så omöjligt för dem att föreställa sig sådan naken fattigdom?

Jag gör så gott jag kan. De är artiga.

Jag är rätt säker på att flera av dem kommer att vinna priser.

Så är det slut och jag träffar lärarna och frågar som alltid hur det står till med biblioteket, och om eleverna läser. Och här i denna privilegierade skola får jag höra detsamma som jag alltid får höra när jag besöker skolor och till och med universitet.

"Ni vet hur det är. Många av pojkarna har aldrig läst en bok, och biblioteket används nästan inte alls."

"Ni vet hur det är." Ja, det gör vi verkligen. Allesammans."

Hela föreläsningen hittar du här. På måndag blir det bokrecension! Trevlig helg!

Tidig julklapp

Efter en 13-timmars arbetsdag kändes det extra roligt att komma hem och finna ett brunt paket i brevlådan. En tidig julklapp! Paketet visade sig innehålla ett recensionsexemplar av JPod som utkommer på Månpocket nästa månad. Jag ser oerhört mycket fram emot att läsa den och tänker genast läsa undan det har jag framme på nattduksbordet. Efter det att jag sovit förstås, och lagat mat.. och duschat... och...

Dagens antikvariatrapport

Var nere en sväng i City idag och passade på att kila inom antikvariaten. Ett fynd blev det: Norman Mailers De nakna och de döda. Pris: 20 kr på Erikshjälpen. Jag har inte läst Mailer tidigare, men i samband med uppmärksamheten han fick i och med hans bortgång blev jag nyfiken. När jag tänker efter så har jag nog Hjortparken, ett annat antikvariatfynd, ståendes i bokhyllan. Två Mailer alltså, återstår att se när jag får tid att läsa dem.

Jag sprang också på Aldous Huxleys Apa och människa som är den andra av Huxleys dystopier. Dessvärre var exemplaret i så pass dåligt skick att jag lämnade boken i hyllan, men jag skulle gärna läst den!

Hittade också Jonathan Safran Foers Allt är upplyst i pocketutgåvan som inte har Elija Wood på framsidan. Jag avskyr nämligen filmomslag, och det är jag knappast ensam om, eller hur? Men, är inte Allt är upplyst en bok som måste läsas på originalspråk? "Berättelsen om denna resa skildras av Alex på en oefterhärmligt bruten engelska som han lärt sig med hjälp av en föråldrad synonymordbok." Sådant burkar göra sig dåligt i svensk översättning, och därför blev det ingen investering.

Redan måndag?

Trogna och uppmärksamma läsare la säkert märke till att "Äntligen fredag" föll bort i fredags. Jag har varit hemma hos föräldrarna några dagar, thats why. Istället bjuder jag på "redan måndag?" - håll till godo!

Magnus Linton skriver om utvecklingen i Venezuela som bara Magnus Linton kan: Chávez spelar högt

Och så en dagsfärsk nyhet angående valet i Ryssland (är någon förvånad?): Expert talar om riggat val

NY Times listar årets 10 bästa böcker (Norge får lite kärlek!): 10 best books of 2007

Wired har en fyrasidig artikel om Futurama: Futurama is back! Grab a can of slurm and settle in

Sveriges bästa tv-kritiker, Kjell Häglund, skriver klokt om fildelning: Kärlek och krig i fildelningsdebatten.

Slutligen musikunderhållning: The National - Start a war (live från en källare i södra Frankrike, ybergrymt)

#40.3 - The National - Start a war
Uploaded by lablogotheque

Trevligt...ehh... vecka?

Pocketnytt December

På grund av supertrista Decembernyheter utgår Pocketnytt December. Detta är första gången sedan jag började blogga som jag tvingas göra så, men i den här omgången finns verkligen inte en ända bok jag känner för att uppmärksamma. Inte ens Månpocket, som annars brukar kunna glädja mig, har särskilt mycket intressant. Istället serverar jag Decembernyheterna i listform, kanske har jag förbisett något?

Dessutom: jag har bläddrat en del i katalogerna över vårens nyheter och jag kan säga en sak: detta är sista gången på ett par månader som ni hör mig tala om Panpocket. Förlaget för nobelprisvinnare, spänningslitteratur och chicklit förtjänar inte min vår uppmärksamhet.

Månpocket:
En bit av mitt hjärta - Robinson, Peter
Två hus vid slutet av en väg - Palmkvist, Conny
Pappadagar i Råttans år - Möllberg, Daniel
En sista bön - Montanari, Richard
Abortläkarens dotter - Hyde, Elisabeth
Vid hägerns skarpa skri - Hearn, Lian
Någon annanstans i Sverige - Gunnarsson, Hans
Ut ur skuggan - Kolterjahn, Jessica

W&W:
Falkenland - Trasdockan
Södergran - Samlade dikter
Taylor Bradford - Emma Hartes rättvisa
Josefsson, Willy - Övervintraren
Karlsson, Jonas - Det andra målet
Lärn, Viveca - Böckerna om Saltöborna

Panpocket:
Cornwell, Patricia - Mörkrets makt
Ramsland, Morten - Hundhuvud
Connelly, Michael - Fallet avslutat
Rice, Eva - Den bortglömda konsten att bevara
Vargas Llosa, Mario - Den stygga flickans rackartyg
Strindberg A - Röda rummet
Strindberg A - Tjänstekvinnans son

Bonnierpocket:
John Grisham - Den oskyldige mannen
Sigge Eklund - Varulvsvalsen
Margareta Strömstedt - Julstädningen och döden / Församlingen under jorden
Ann Cleeves - Svart som natten
Fannie Flagg - En röd liten fågel i juletid
Joanna Rubin Dranger - Lyckostpulvret och andra sedelärande berättelser

Uppdatering: jag funderade på att göra lite statistik över fördelningen i olika genres, men jag har faktiskt bättre saker för mig. Det krävs dock ingen kommissarie för lägga märke till att deckare/spänningslit, som vanligt, är kraftigt överrepresenterad.

Alternativ julgran för oss boktokiga

Det här var ju rätt coolt. Tyvärr lämpar sig min nuvarande bokhylla dåligt för sådana här installationer, men det kanske finns någon därute som kan testa? Skicka gärna en bild på resultatet!

Bloggkommenterarmyran

Måndag igen. Känns ju halvkul. Solen skiner men mitt humör blir inte bättre för det. Ligger i sängen och läser Kafka på Standen. Jag har läst nästan 3/4 nu och det visar sig att mitt första intryck inte står sig boken ut, tyvärr.

Efter den ännu klenare uppslutningen på den här gångens läsarundersökning har jag slagit fast att ni inte tycker läsarundersökningar är lika roliga som jag. Framöver kommer jag att använda dem mer sparsamt, jag lovar.

Dagens Rocky är rätt rolig. (Klicka på bilden så får du en större format). Fler bloggkommenterarmyror efterlyses. Uppdatering: Eller ja, rolig och rolig. Den är inte så rolig att man asgarvar, men den är lustig...

Jag läste: Naomi Klein – Chockdoktrinen

Naomi Klein, 37-årig journalist från Kanada, slog igenom med No Logo som gavs ut en dryg månad efter de omfattande WTO-protesterna i Seattle 1999. Boken hör till kategorin ”måste-läsning” om du är intresserad av förhållandet mellan globalisering, multinationella företag, frizoner och konsumtionskultur. Nu är hon alltså aktuell igen med Chockdoktrinen, en bok som redan fått mycket uppmärksamhet men som förtjänar mycket mer.

Klein kom chockdoktrinen på spåren i Irak då hon blev varse om att det Irakiska folket var alltför upptagna med att försöka överleva från dag till dag för att orka bry sig om de omfattande privatiseringar och ekonomiska reformer Bush-regeringen satt igång. När Klein började gräva i fenomenet upptäckte hon detta inte var en ny metod: marknadsfundamentalistisk kapitalism ”har alltid behövt katastrofer för att kunna flytta fram sina positioner”, skriver hon. Idén att kriser, eller chocker, kan bör användas som ett tillfälle att driva igenom extremkapitalistiska reformer– reformer som inte under några omständigheter skulle kunnat drivas igenom om folket fått bestämma – tillhör nyliberalismens förgrundsgestalt Milton Friedman. Klein kallar detta ”chockdoktrinen” – ”det främsta taktiska receptet bakom dagens kapitalism.” I boken med samma namn spårar Klein chockdoktrinens idé och genomförande. Idéen – att människor kan och bör påverkas under chock – har sina rötter i doktor Ewen Camerons CIA-finansierade tortyrliknande experiment. ”Camerons teorier baserade sig på Idén att om han elchockade sina patienter så intensivt att de försattes i ett tillstånd av kaos och regression, så skulle han kunna stöpa om dem och göra dem friska mönstermedborgare”. Experimenten misslyckades, men Camerons forskning lade istället grunden till en ökänd tortyr-manual och en tanke hos Friedman: ”Om Cameron drömde om att göra människosinnet till ett oskrivet blad, drömde Friedman om att avprogrammera hela samhällen … och att rensa den rena kapitalismen från alla störande element – statliga regleringar, handelshinder och politiska intressen.” Vad gäller själva genomförandet så var det i statskuppens Chile, 1973, som Friedman och hans anhängare tog chansen. De övertygade den nyblivna diktatorn Augusto Pinochet, som inte var särskilt bevandrad i ekonomisk teori, att genomföra en chockbehandling - med förödande ekonomiska resultat. Friedman själv besökte flera gånger Pinochet och de båda blev tydligen goda vänner. Att allt tog sin början en diktatur är ingen tillfällighet – det är själva grundförutsättningen. Att demokratiska principer och folkets vilja ignoreras i land efter land som utsatts för chockbehandling är ett mycket tydligt och ständigt återkommande mönster, och något vi alla – oavsett politisk preferens – borde kunna enas om är förkastligt. Historien kunde ha slutat där den började, i Chile, men strax efter de första tecknena på att det blivit dags för nyliberalismen att ställas till svars för misslyckandena i Chile fick Friedman nobelpriset i ekonomi, vilket ledde till att fokus flyttades från kritik till hyllningar. (Detta är Sveriges inslag i denna förskräckliga historia. Way to go, säger jag.) Chile blev det första landet att utsättas för nyliberalismens härjingar, men långt ifrån det sista. Klein följer det marknadsfundamentalistiska spåret från Chile vidare till övriga Sydamerika, Sydafrika, Kina, Ryssland ända fram till dagens Irak, Sri Lanka och New Orleans.

Chockdoktrinen är redogörelsen för hur en marginaliserad ideologi – en ideologi som berikar ett litet fåtal på den stora massans bekostnad – erövrade världen, mot folkens vilja, och kom att bli den styrande ideologin bland världens makthavare och i institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Det är en skrämmande (men lärorik) historia, och jag kan tänka mig att det finns många som helst av allt skulle vilja vifta iväg alltsammans som konspiratoriskt dravel, men det går inte. Bokens enda egentliga problem, som jag ser det, är att Klein inte ägnar mer utrymme åt att förklara vad det är som driver männen bakom denna ideologi. Detta är bokens akilleshäl. Som normalt funtad har man svårt att förstå varför någon vilja utsätta hela samhällen för det här? Förklaringar som ”ideologisk övertygelse” eller ”blind tro på den fria marknaden” känns ibland futtiga och otillräckliga, även om jag inser att det förmodligen är så. I bokens första stycke citeras en kvinna som lyssnar till en man ifrågasätta Friedmans åsikt att katastrofen i New Orleans bör ses som en möjlighet för nyliberala reformer. Mannen frågar: ”Det här är ingen möjlighet. Det är en förbannad tragedi. Är de blinda, eller vad?” Kvinnan svarar: ”Nej, de är inte blinda, de är onda. Nog ser de alltid.” Nu tror inte jag på begrepp som ”ont” och ”gott”, men ibland undrar man… Den girighet, egoism och fullständiga likgiltighet inför människoliv och demokratiska principer som kantar nyliberalismens segertåg är oerhört svår att föreställa sig. Därför bör Chockdoktrinen läsas, det räcker inte att få den förklarad för sig så här.

Jag har redan skrivit mycket, men det finns massor kvar att säga. Jag har t.ex. inte hunnit nämna framväxten av det ”katastrofkapitalistiska komplexet”, eller Kleins utomordentligt intressanta perspektiv på händelserna på Himmelska fridens torg och Sydafrikas ”befrielse.” Vad man får ut av Chockdoktrinen beror nog mycket på intresse och kunskapsnivå. Har man liten erfarenhet av sådana här diskussioner så tror jag att Chockdoktrinen rent av kan revolutionera ens världsbild. Man ska dock inte vara rädd för att den ska vara ”för svår” eller ”för komplicerad” – Klein kan konsten att skriva lättfattligt även om svåra ämnen. För min egen del känner jag att Klein lyckats knyta ihop en del lösa trådar, men hon har också bidragit med många nya perspektiv. Som jag sa redan i inledningen; läs den här boken. För din, min och allas skull. En annan värld är möjlig.

Uppdatering: Här är resultatet av läsarundersökningen: Tänker DU läsa Chockdoktrinen?

Ja, självklart! 3 röster (42%)
Ja, efter din recension! 1 röst (14%)
Kanske! 2 röster (28%)
Nej! 1 röst (14%)

Äntligen fredag!

Så var det fredag igen. Fan vad veckan gick snabbt! Det är lite tunt på länk-fronten i veckan, men det får gå:

New York Times har valt ut årets 100 mest intressanta böcker, intressant.

Mer NY Times, den här gången en artikel om Hunter S Thompson som jag inte haft tid att läsa.

Spectatia har haft lite dystopi-pippi på senaste, vilket jag gillar. Som ett brev på posten kom den här artikeln från The Guardian där Margaret Atwood ger sin syn på en annan dystop Aldous Huxley och hans klassiker Brave New World .

Årets mest spännande band (?) har fått en egen video:


Vampire Weekend - Mansard roof

Som sagt, lite snålt med länkar. MEN som kompensation får ni en helt färsk recension! Läs den, jag ber er.

Trevlig helg!

Band of Horses har integriteten i behåll, trots allt

Butikskedjan Wal-Mart, världens största detaljhandlare, symboliserar i princip allt som har gått galet med kapitalismen i den senmoderna eran. Genom att köpa in vansinnigt stora volymer (och sälja produkterna i lika vansinnigt stora varuhus) har Wal-Mart lagt sig som en blöt filt över USA och praktiskt taget kvävt all mindre konkurrens. Genom att utnyttja arbetare både i USA och i diverse frizoner runt om i världen (en normal butiksanställd tjänar i snitt 7,5 dollar i timmen (typ 50 kr), vilket ändå är en drömlön jämfört med de svältlöner arbetarna i frizonerna får) har de gjort en liten grupp människor enorm förmögna på den stora massans bekostnad. Precis som nyliberalismen faktiskt.

Wal-Mart väcker känslor, arga sådana, inte minst i USA. Detta fick Band of Horses (BoH) - ett personligt favoritband - känna på när de för en tid sedan sålde rättigheterna till en av deras låtar från nya plattan Cease to begin till något som Pitchfork beskrev som ”a really tacky Wal-Mart website.” Vad som gjorde det hela mycket värre var att Ben Bridwell, bandets frontfigur, inte verkade bry sig ett skit om det etiskt tveksamma i att sälja sig till ett monster som Wal-Mart: ”My personal stance is that once that music is recorded and released to the world then I don't really care where it goes”, skrev han i ett brev till de upprörda fansen. En riktigt dålig attityd tycker jag, och hade historien slutat där hade jag aldrig kunnat njuta av BoH på samma sätt igen. Men, tydligen har BoH tänkt om. Nyligen erbjöds BoH att använda samma låt i en Tv-reklam för Wal-Mart, men den här gången blev det nej: ”I was reluctant to do it in the back of my mind, and some fans reminded me there is a reason to feel that way about it. … So once I saw our fans were let down by it, I nixed the TV commercial, and said, 'You know what, this isn't for me. Keep your money'", säger Ben till Pitchfork.

Musiker har en tendes att sälja sig, och det är i många fall helt ok med mig. (Författare har inte riktigt samma möjligheter. Det ända aktuella exemplet jag kan komma på är Paulo Coelho som numera kränger Dell-datorer när han inte skriver sina överskattade fabler). Författare och musiker är ju också människor och måste tjäna pengar för att överleva. Och kan man inte göra det genom att sälja plattor får man söka andra alternativ. Men herregud, det får väl finnas gränser? Jag är glad att BoH fick sig en tankeställare. Kan de, ett relativt okänt indieband, nobba Wal-Mart borde andra också kunna göra det. Överhuvudtaget önskar jag mig en större ansvarskänsla hos många artister. Ta ställning för h****te! Är det okej att sälja sig till bilindustrin? Till H&M och andra företag som tillverkar sina kläder för skitsummor under skitförhållanden? Jag tycker inte det, men om en artist tycker att det är ok och kan stå för det, fine! Annars finns det all anledning att låta bli!

Lyssna på Band of Horses kan du göra här.

Japanskdriven läslusta

Efter en njaae-upplevelse (Skyline) följt av en uuurk-upplevelse (De skamlösa) har jag äntligen hittat tillbaka till den sköna känslan när man läser en riktigt bra bok (ni vet den där ”bara ett kapitel till”-känslan.) Romanen som hjälpt mig tillbaka är Haruki Murakamis Kafka på Stranden. Faktum är att jag började läsa Kafka på stranden för ett par veckor sedan men la boken ifrån mig, strax innan den blev intressant på allvar, i samband med att jag fick Chockdoktrinen. (På tal om Chockdoktrinen så hoppas jag kunna lägga ut en recension på detta utomordentligt viktiga verk i veckan, stay tuned!) Nu har jag alltså återupptagit den och kan knappt lägga den ifrån mig! Jag är drygt ¼ in i den relativt tjocka boken, och har redan fattat skarpt tycke för Nakata, mannen som talar med katter. Bokens jag-person, Kafka, har jag inte riktigt greppat, och just nu vill jag mest vidare till Nakata-avsnitten, men jag antar att Kafkas tid kommer när allt börjar vävas ihop (om det nu gör det vill säga.) I processen har jag blivit väldigt nyfiken på Murakamis Fågeln som vrider upp världen, som precis utkommit på svenska. Fågeln som vrider upp världen… vilken underbar titel, tycker ni inte?

Äntligen fredag!

Hektisk dag. Jag och flickan ska bjuda ett annat par på middag (hur många vuxenpoäng blir det?) och jag står för kockandet medan hon är i plugget. Glöggen är inhandlad, efterrätten står i kylen, brödet jäser, och jag ska strax gå och handla det sista. Wish me luck! Här är fredagslänkarna:

Hari Kunzru har intressant artikel i The Guardian: ”Given the kind of titles I have on my bookshelves, the police raid could be coming any minute … we're now in the grip of our own terrorist panic, and rationality seems to be ebbing away. We seem to have accepted the principle that it should be illegal to think, read and write certain things.”

Som ni kanske vet pågår det en strejk bland manusförfattarna i Hollywood. I den här youtube-videon redogör författarna från The Office för deras sida av saken.

Dagens ledare från Dagens Arena: Dags att ta demokratin på allvar.

Carl Johan-Bonnier ger sig in i fildelningsdebatten, kallar Sverige efterblivet och överdriver kraftigt.

Och så slutligen, till fredagskoncerten. I natt, strax innan jag gick och la mig, zappade jag förbi MTV och fick se den här underbara klassiken. Fan vad gött det kändes! Återstå att se om jag kan förmedla lite av det goa: här är The Avalanches och deras underbara video till Since I left you:



Nu ska brödet ha jäst klart! Trevlig helg!

Uppdatering: Kalla mig kung Foccacia!

Dagens Arena, ett initiativ värt att uppmärksamma

Att den svenska journalistkåren skulle vara vänstervriden är en modern myt. Detta är påfallande tydligt om man granskar dagspressen: DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan – alla är de borgerliga, inte minst på ledarsidorna. I ett försök att balansera den tydliga högerdominansen har Arenagruppen startat en egen ledarsida; Dagens Arena. ”I dagens pressmeddelande motiverade vi ledarsidan med en vilja att bryta den borgerliga dominansen över opinionsbildningen på landets ledarsidor. Den är ett demokratiskt problem, och det vill vi ändra på”, skriver Per Wirten på sin blog.

Dagens ledare, Frihandelsdoktrinen behöver korrigeras, är skriven av Håkan A Bengtsson och handlar om hur Världsbanken verkar ha tänkt om i fråga om jordbrukets roll i fattigdomsbekämpning. ”Under många år bedrev banken en politik som var helt missriktad. Den uppmanade särskilt Afrikas regeringar att dra ner på statens satsningar inom jordbrukssektorn. Förhoppningen var att privata lösningar skulle uppstå i stället. Vilket ofta inte hände. Bönderna och jordbruket i dessa länder fick betala priset.” Varken nytt eller särskilt radikalt, men matnyttigare än det mesta i ledarväg.

För mig, som tröttnat på Norberg-hyllarna i Sydsvenskan, känns Dagens Arena som en frisk fläkt. Jag tycker det är modligt att starta en ledarsida online, och jag hoppas att satsningen håller: dvs att den får tillräckligt med uppmärksamhet för att kunna utgöra den motvikt den vill vara. Jag kommer i alla fall att läsa.

Läs Gentlemen of the Road (aka Jews with swords) helt gratis!

Michael Chabon fick Pulitzerpriset 2001 för romanen The Adventures of Kavalier and Clay, som även översattes till svenska och gavs ut i pocket. Kavalier and Clay är skitbra. Så bra att Chabon faktiskt tillhör en av mina favoritförfattare trots att jag bara läst just denna bok. Just nu är Chabon aktuell med Gentlemen of the Road, en bok han själv beskrivit som ”a swashbucking adventure story set around the year 1000.” Är du sugen på att läsa Gentlemen of the Road men har lite tight i kassan (inte helt olikt mig själv) så finns den att läsa gratis (och helt lagligt) på New York Magazines hemsida där den tidigare publicerats i 15 delar! Kapitel 1-3 kan du läsa direkt, men vill du läsa resten så måste du registrera dig på New York Magazines hemsida vilket tar ungefär 30 sekunder och kostar 0 kr. Det kan det kanske vara värt? På tal om Chabon så är det en skam att inte fler av hans böcker översatts till svenskan. Fy på er, lata förlag!

Första meningen: "KINGDON OF ARRAN, in the Caucasus Mountains, between the Black Sea and the Caspian Sea, A.D. 950 — For numberless years a myna had astounded travelers to the caravansary with its ability to spew indecencies in 10 languages, and before the fight broke out everyone assumed the old blue-tongued devil on its perch by the fireplace was the one who maligned the giant African with such foulness and verve." Rätt lovande, eller hur?


Jag vet vad ni tänker: "en så här cool kille måste ju vara helgrym, och var köpte han slipsen?" Det är okej att vara avundsjuk.

Tre slutsatser

I fredags, dvs dagen efter jag upplyst er om att jag inte kunde uppdatera förrän tidigast måndag, sjönk antalet besökare till det lägsta på länge. Man kan dra tre slutsatser av detta. Den första är att det är puckat att säga sådant, om man jagar besöksstatistik vill säga. Den andra är att folk verkligen läser det jag skriver, vilket jag ibland tvivlar på. Den tredje slutsatsen är att det uppenbarligen finns rätt många som inte upptäckt fördelarna med RSS och som surfar ”old school”, dvs genom dagligen besöka sina favoritsidor för att läsa eventuella nyheter och uppdateringar. För er som är intresserade av RSS men inte vet hur kan gör, så finns det en enkel instruktionsvideo som förklarar fördelarna med RSS och ger exempel på hur du kan bära dig åt för att prenumerera på olika ”feeds”.

Till er som redan prenumererar på den här bloggen via RSS vill jag passa på att säga tack, eller nått. Det är oerhört roligt att ni tycker att min blogg är prenumerationsvärdig!

Uppdatering: Om syftet med inlägget var att få folk att upptäcka RSS så har jag misslyckats. Tanken var ju att jag skulle få fler RSS-läsare, inte färre! Haha, så kan det gå! Folk kanske inte läser, trots allt!

Bonnier Pocket storsatsar och dissar Månpocket

Enligt den här artikeln i svensk bokhandel så har Albert Bonniers förlag bestämt sig för att satsa hårdare på Bonnier Pocket. Bonniers VD, Jacob Dalborg, ”menar att det finns plats för två stora pocketförlag på marknaden, och Bonnier Pocket ska bli det ena. Med 60 nya titlar blir utgivningen ungefär hälften så stor som Månpockets.” Detta går ut över Månpocket eftersom Bonnier kommer att släppa allt färre titlar till förlaget. Om Bonniers satsning kommer att betala sig återstår att se, men de stora vinnarna är vi, pocketkonsumenterna! Månpocket kommer att tvingas se sig om efter titlar från andra förlag vilket ger ett större utbud! Trevligt, eller hur?

Idag är Månpocket ensam härskare på pockettronen och frågan är om Bonnier Pocket kan utmana Månpocket? Tveksamt säger jag. Månpocket ingår i Bonnierförlagen och jag tror inte att ägarna är intresserade i ett ”pocketkrig”, snarare av att stjäla marknadsandelar från de andra förlagens pocketutgivning. Kanske är det dags för upprustning, W&W och Panpocket?

Gås och deklaration

Jag åker hemåt idag och blir borta över helgen. Imorgon ska jag och min far göra min preliminära självdeklaration, och på lördag är det traditionell gåsmiddag. Inga inlägg innan måndag alltså. Ha en trevlig helg!

Jag läste: Sisela Lindblom – De skamlösa

”Vilken smörja”, säger jag till mig själv när jag läst ut sista raden och förstrött kastat pocketboken framför mig. Vilken smörja…

De skamlösa handlar om Tito, Natalie och Eric. Tito och Natalie jobbar på en modetidning och – försöker de intala sig själva – är bästa vänner. Eric, Titos pojkvän, är en arbetslös jurist som lever på sina rika föräldrar. Rollen som berättare växlar mellan dessa tre. Om Lindbom haft intentionen att porträttera och imitera dryga människor så har hon lyckats, kanske till och med FÖR bra. Drygheten går igenom allt från språk till karaktärer vilket gör att man ständigt blir irriterad när man läser. Irritationen leder till ytterligare en konsekvens: att man får en distans till boken och karaktärerna som gör att man inte tar dem till sig och sätter sig in i deras situation. Därmed kan man tycka att hela syftet med en skönlitterär bok är förbrukat. Värst, men bara nätt och jämt, är avsnitten där Tito är berättare. Tito är, förutom sjukt ytlig och riktigt korkad, en stereotyp karaktär. Om det är avsiktligt eller inte vågar jag inte svara på, men det känns rätt fantasilöst. Eric, en pompös och vilsen själ, kommer på god andra plats. Natalie är jag helt likgiltig inför (Ska vi tycka synd om henne? Ska hennes beroende av porrsurfande vara provocerande eller dekadent? Vilken roll fyller hon? Jag har många frågor, men finner inga svar.) Gemensamt för trion är att vi har att göra med tre individer som är så självcentrerade att de faktiskt är oförmögna till normal tvåvägskommunikation. De missförstår ständigt varandras avsikter och intentioner, vilket är irriterande men också, det får jag medge, rätt roande.

Hade det inte varit för ”väskdebatten” – debatten om lyxkonsumtion som initierades (om jag inte minns helt fel) av en intervju med Lindblom i någon radiokanal och sedan fortsatte i DN – hade jag aldrig läst den här boken. Det verkar Lotta Kuhlhorn, personen som designat omslaget, vara medveten om. Hon har nämligen kompletterat (det ganska fula) omslaget med en väska i vilken vi kan läsa ”Det här är det mest samhällskritiska jag läst på länge” - Kulturnyheterna. Efter all hype De skamlösa fått i media förväntade jag mig något av ett anti-lyxkonsumtionsmanifest, men icke! Om jag aldrig hört talas om väskdebatten och - mot förmodan - läst boken, så är jag inte säker på att jag alls hade uppfattat boken som samhällskritisk: varken i dess förhållande till lyxkonsumtion eller till huvudpersonernas skruvade värderingar. Låt mig omformulera mig: jag tycker inte att framgår tillräckligt tydligt att (om!) boken är tänkt som en kritik! Ett problem är att det djup som måste finnas för att man ska kunna komma bakom karaktärerna och förstå deras handlingar i förhållande till samhälleliga strukturer saknas eller känns konstruerat. Både Natalie och Eric har en massa egenheter för sig, men egenheterna i sig känns som tomma handlingar, och berättandet är inte tillräckligt starkt att få mig att resonera vidare kring vad Lindblom vill ha sagt. Istället framstår hela härligheten som ett kryptiskt avsnitt av ”Sex and the City”, och känns ungefär lika kritiskt. Nu kanske någon känner för att påpeka att kritik kan vara subtil och inte alls behöver vara ”in-your-face”. Visst, kritik kan vara subtil, och den bästa kritiken är ofta det, men jag upplever det som att Lindblom, någonstans på vägen, korsade den hårfina gräsen mellan subtil och obefintlig.

Var jag elak nu? Kanske, men jag har i alla fall varit ärlig. Det är fullt möjligt (kanske tom troligt med tanke på hyllningarna den här boken fått) att jag missförstått alltsammans. I så fall får ni gärna förklara för mig!

Uppdatering: Här är resultatet av läsarundersökningen "Är du sugen på att läsa De skamlösa?"

Ja! 1 röst (20%)
Jag har redan läst den! 0
Nej! 2 röster (40%)
Nej, inte efter din recension! 2 röster (40%)

Läsarundersökningen avgjord! Ny undersökning imorgon.

Med två dagar kvar så förklarar jag läsarundersökningen avgjord. Flest röster (5) fick förslaget ”både och”, medan ”fredagslänkar” fick 4 och ”fredagskoncert” 2. Totalt 11 röster alltså, något mindre än jag hoppats på men tillräckligt för att fatta ett beslut: i framtiden blir det både länkar och koncert! Allt under det klämkäcka namnet ”Äntligen fredag”.

Läsarundersökningar är enkelt knep för att få veta vad ni, läsarna, tycker i olika frågor. Det kan vara allt från kommentarer på bokrecensioner till aktuella händelser och beslut gällande bloggen. Jag kommer därför att börja använda mig av läsarundersökningar lite oftare med start redan imorgon då jag lägger ut en ny recension. Ni får hemskt gärna komma med förslag på undersökningar ni skulle vilja se!

Kan Kusmi tea förhöja läsupplevelsen?

Jag är te-narkoman. Det har jag efter min mor och det är ett arv jag är stolt över. För mig är te till frukost en livsnödvändighet, och jag tar gärna en kopp när jag ska öppna en bok. Jag dricker mitt te enligt den engelska traditionen, dvs. svart te med mjölk och socker. Givetvis föredrar jag te i lösvikt.


Anyway, jag var inne på tehuset Java igår och såg att de numera har Kusmi te i lösvikt. Kusmi är ett franskt temärke – etablerat 1867 – som slagit igenom på den svenska temarkanden efter att deras otroligt läckra burkar exponerats i var och vartannat inredningsmagasin (de var så jag upptäckte Kusmi)! En stor burk kostar ca 160 kr, en liten 110 och lösviktsteet går loss på 79 kr/hg. Dyrt kan tyckas! Frågan är om det är värt det? Är Kusmi ett svindyrt märkeste eller får man valuta för pengarna? Att döma smaken av lukten är omöjligt, men de har onekligen spännande smakkombinationer och förpackningen är, som sagt, jävligt najs. Är det någon som har prövat? Jag vill veta!

Äntligen fredag!

Omröstningen om fredagsinläggets framtid pågår för fullt. I väntan på ett avgörande bjuder jag er på alternativet som har mest röster just nu: nämligen både och! Jag tycker för övrigt att det här med läsarundersökning är ett rätt trevligt grepp som jag ska försöka utnyttja mer i framtiden. Här är länkarna:

Sveriges bästa Tv-kritiker ALLA kategorier, Kjell Häglund, har utökat antalet skribenter på Wierd science med åtta personer! Jag är tyvärr lätt skeptisk. En av Wierd sciences starka sidor var att kvalitet alltid kom före kvantitet. Om 10 skribenter kan upprätthålla samma kvalitet återstår att se.

The Bittorrent Hydra

Douglas Coupland har en egen sida på youtube! Där hittar vi 10 stycken Gum Theif Videos, dvs klipp där Coupland läser utdrag ur sin nya bok, The Gum Theif, tillsammans med rätt sköna bilder.

Och så var det dags för fredagskoncerten. Den här veckan bjuder jag er på Black Lips, som i mitt tycke gjort en av årets absolut bästa plattor: Good Bad not Evil. Här är Cold hands:



Trevlig helg!

Läsarundersökning: fredaglänkar eller fredagskoncert?

För första gången i mitt liv har jag drabbats av nerskärningar på en arbetsplats. Personligen innebär det oro samt mindre pengar i kassan, men för bloggens del innebär det att jag, antagligen, får mer tid att läsa och blogga, vilket känns bra. Nog om det.

Imorgon är det fredag. Förra veckan blev det varken fredagslänkar eller fredagskoncert och jag har funderat en del på hur jag ska göra med det. Jag tycker det är juste att ha en återkommande grej varje fredag, men jag kan inte bestämma mig för vad!Därför tänkte jag låta er bestämma! Röstar gör ni i menyraden till vänster; allt ni behöver göra är att trycka på en knapp! Ni behöver inte logga in eller så, så jag hoppas ni kan ta 5 sekunder av ert liv och göra det!

Jag läste: Patricia Schonstein Pinnock – Skyline

Skyline är namnet på ett nedgånget hyreshus i Kapstaden. I huset bor en tonårsflicka tillsammans med sin autistiska (?) syster och deras alkoholiserade mor. Där bor också illegala flyktingar från kontinentens många inbördeskrig, transvestiter, droghandlare och ett blint par. Det är en brokig skara som förenats av den gemensamma upplevelsen av krig och våld. Många av hyresgästerna är för alltid präglade av traumatiska, för att inte säga fruktansvärda, händelser i deras förflutna. När jag läste fick jag ibland en känsla av att hela boken är en metafor för mänskligheten: hur vi förenas genom vår egen dårskap.

”Kriget är människors galenskap och ingenting annat. Har det en gång omringat ditt hem, din by, din familj och krossat allt som utgör ditt liv, kommer kriget att hänga kvar i utkanten av din själ och vänta på att du ska gå ut ensam om natten. Och då går det till angrepp mot dig med långa fruktansvärda fingrar och påminner dig och att du inte borde ha levat. Också du borde ha sprängts i bitar, bränts tillsammans med alla de andra. Kriget är inte lyckligt för någon att överleva. Kriget är en massgrav. De som undkommer kulorna går sin väg med ett sönderslitet hjärta och evig fasa. Detta är vad Bernard berättar för mig. På taket till Skyline.”

Schonstein Pinnock lyckas väl i sitt försök att förmedla krigets erfarenhet utan att själv ha deltagit i något. Hon måste ha träffat och samtalat med många trasiga människor i sina dagar... Som läsare får man också en uppfattning av klimatet i Sydafrika under Nelson Mandelas år som president (1994-1994): ett mörker som då och då lyses upp av små glimtar av hopp – precis som boken.

Schonstein Pinnocks främsta egenskap måste ändå vara hennes språk som ligger närmare poesi än prosa. Hon behärskar verkligen konsten göra orden levande. Boken är en explosion av färger och sinnesintryck och man får nästan känslan att man själv befinner sig på Longstreet mitt i människomyllret. Nu läste jag den här boken på svenska, och det var säkert ett misstag. Bruten engelska gör sig dåligt i översättning och därför rekommenderar jag att ni, om ni får för er att läsa den, väljer att läsa den på originalspråk.

Trots bokens positiva sidor så är det något som inte stämmer. Det kan vara att jag, som freds- och konfliktvetare, läst sådana här skildringar förut, att boken saknar egentlig handling, eller att den är rätt kort. Jag kan i vilket fall som helst inte ge den mitt högsta omdöme. Visst, den är bra, men det är inget mästerverk.

Blåa DN gillar röda böcker

DN har idag en recension av Naomi Kleins Chockdoktrinen. Recenserar gör Ulrika Kärnborg, och så här skriver hon:

"Ett tag verkade det omöjligt att tänka sig en upprepning av succén med aktivistbibeln "No Logo", men "Chockdoktrinen" är mer än så, det är ett moget verk som gör något så ovanligt som att försöka förklara den tid vi lever i. Personligen tror jag att den kan bli en av decenniets viktigaste böcker."

Jag håller som bäst på att läsa den själv och kommer (givetvis) att lägga upp en egen recension så snart jag är färdig!

Fortsatt trevlig söndag.

Where wild things are – en film av Spike Jonze och Dave Eggers

Where wild things are är en barnbok författad av Maurice Sendak. Jag tror inte att jag har kommit i kontakt med den under min barndom, men jag känner igen framsidan. Boken, som tydligen är ohyggligt populär i USA, är den senaste i en rad barnböcker att bli film och det finns all anledning att vara upphetsad! Regisserar gör nämligen Spike Jonze (Being John Malkvich, Adaptation) och manuset har Jonze skrivit tillsammans med Dave Eggers! New York Magazine har läst detta manus och skriver att ”this screenplay — if it hasn't been changed too dramatically since October 2005, when it was turned in — goes a long way toward reassuring us that this movie, which is coming out in 2008, will be something special”, så det bådar ju gott. Filmen, eller boken, handlar om Max, en pojke som i sin fantasi skapar en skog som bebos av mystiska varelser. Ett ofrånkomligt orosmoment i filmer med ett barn i huvudrollen är just det att det är ett barn i huvudrollen. (Jag minns med förskräckelse den jobbiga ungen i A.I). Vad tror ni, kan filmen bli något extra, eller bör man låta klassikerna vara ifred?

Den första bilden från Where wild things are.

Länge leve OiNK!

Tisdagen den 23 Oktober 2007 kommer att bli ihågkommen som en svart dag för alla musikälskare: det var dagen då OiNK - världens främsta musikarkiv - stängdes ner i en internationell polisaktion. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… mer än att det känns jävligt bittert. För mig, och tiotusentals andra, var OiNK det enda stället där musiken vi älskar fanns tillgänglig. Försök att gå in på Åhlens och beställ Vampire Weekend:s ep, eller be dem hitta en b-sida från Annuals Be Me He. I say no more. Följande text är ett utdrag från kommentatorn Nylund (via Sterogum):

”Yes, it provided a way to get free versions of widely available popular albums, but it also archived and cataloged the last 50 years of music better than any other place on Earth. Many of which are not readily available for purchase anywhere. It was an excellent record of one field of human achievement and now its gone.

How about the Clash's "Vanilla Tapes" that were lost on a subway train 30 years ago? On Oink, but not in stores.

It was the digital music version of the burning of the Library at Alexandria.

They destroyed the greatest historical archive of rock so they could make a couple more bucks off Rhianna's "Umbrella””

Vinnarna i en sådan här aktion är de stora, redan etablerade, artisterna - de som redan är multimiljonärer. Nu när OiNK inte längre finns kanske Brittney Spears, 50 Cent och Red Hot Chilipeppers (samt alla de andra storfräsarna) har råd med ytterligare en lyxvilla eller ett nytt privatplan? Förlorarna är alla andra, från de små banden till musikälskarna.

Igår var jag och och flickan och såg Handsome Furs på Debaser i Malmö. Det var skitgrymt. Lokalen var knappt halvfull, men antalet besökare var garanterat högre än den totala mängden skivor Handsome Furs sålt i Sverige. Tror ni de var bittra över det? Knappast. Utan sidor som OiNK hade vi aldrig fått höra talas om Handsome Furs, än mindre se dem live!

Följande är ett utdrag från ett brev Greg i Deerhoof skrev till en OiNK-användare angående hans syn på det här med piratkopiering:

”I can tell you that in our case it's been overwhelmingly positive, even just speaking financially. I've noticed it particularly when we've travelled to new places. I feel like I've had so many people, in places such as Honolulu, or European cities, tell me that they discovered us via the internet. …

So clearly, we are not losing money by sharing mp3s. We are a much more successfull band in terms of money or fame than we would be if we did not share our music in this way. So often people tell me that they've had a burned copy of our album for a while, they came to see our show, and they want to buy the real album now.”

Utan sidor som OiNK kommer mångfalden att dö. Vi kommer få nöja oss med musikutbudet Rix FM och MTV tvingar på oss. En sådan värld vill jag inte leva i. Vill du?

Uppdatering: läs artikeln When Pigs Fly: The Death of Oink, the Birth of Dissent, and a Brief History of Record Industry Suicide:

"I wonder how long it will be before everyone can legally experience the type of music nirvana Oink users became accustomed to? I'm not too worried - something even better will rise out of Oink's ashes, and the RIAA will respond with more lawsuits, and the cycle will repeat itself over and over until the industry has finally bled itself to death. And then everything will be able to change, and it will be in the hands of musicians and fans and a new generation of entrepreneurs to decide how the new record business is going to work." Amen.

Stiltje, det ber jag om ursäkt för

Det har varit ovanligt lugnt här i veckan. Den enkla förklaringen är att jag inte hinner med! Jag sjukt mycket att göra just nu och därför blir bloggen lite eftersatt. Till helgen har jag planer på att råda bot på detta. Jag har flera inlägg som behöver präntas ner! Ha tålamod!

Pocketnytt november

Om Spectatia upplever att hennes blogg ”ibland känns som en ren ”Phil Rohth Fan blog”” så känner jag mig som ordförande i Månpockets inofficiella fanklubb. Alla pocketförlagen, inklusive Månpocket, släpper mycket skit tycker jag – Panpocket skyfflar ut chik-lit, Bonnier är ofta rätt pretto och Månpocket har massor av deckare och spänningslitteratur. Det som skiljer Månpocket från de övriga är bredden. Även om de, med mina ögon sett, ger ut mycket dynga, så finns det nästan alltid något guldkorn. Så även i november.

Månadens mest spännande pocket måste vara De skamlösa av Sisela Lindbom – boken som startade ”väskdebatten” i våras. ”I centrum för berättelsen står två unga kvinnor vars existentiella djup inskränker sig till hur man bäst matchar plånbok och väska, vilka uteserveringar som gäller och vilka drinkar man bör välja”, skriver DN. Boken beskrivs som en satir och att döma av de intervjuer jag läst med Lindbom så är hon uppfriskande kritisk till en (läs vår) kultur där människor reduceras till vad de köper. Recension är att vänta!

Man ger också ut två böcker som varit nominerade till bookerpriset: Sarah Waters Nattvakten och Hisham Matars Ingen i världen. Av de två tror jag att Ingen i världen är att föredra. Boken, som fått mycket bra kritik (b.la i Guardian och New York times), handlar om en pojkes uppväxt i Kaddafis Libyen: ”Ingen i världen är berättelsen om en skrämmande tillvaro sedd genom en liten pojkes ögon. En pojke som växer upp i ett samhälle där hans bäste väns far försvinner och sedan avrättas offentligt i den statliga televisionen. Där en mystisk man sitter utanför huset och ställer underliga frågor. Där hans mamma bränner upp en massa böcker när fadern tycks vara försvunnen för alltid.”

What else? Bonnierpocket och Wahlström och Widstand får sitta kvar på läktaren ännu en månad. Utgivningen av en nobelvinnare (lite tråkigt och förutsägbart, men ändå), Orhan Pamuks Den vita borgen, ger Pan-pocket en plats på bänken med små möjligheter att få göra ett inhopp. Seriöst, är det någon som läst Den vita bogen? Den låter i alla fall rätt spännande:

”En ung italiensk ädling tas under en sjöresa till fånga av turkiska sjörövare och förs till Istanbul. Tiden är 1600-tal. Han blir slav hos vetenskapsmannen och astrologen Hodja. De båda männen visar sig vara lika varandra till förväxling. Tillsammans arbetar de två med en rad uppfinningar och astrologiska förutsägelser för sultanen. För dennes räkning konstruerar de också en gigantisk krigsmaskin som används för att i ett stort fälttåg mot Polen belägra den vita borg som titeln omtalar.”

Då återstår bara frågan vilken bok ni tänker läsa? Och möjligen om jag missat någon nyhet värd att uppmärksamma?

Fredagskoncerten

Det blir inga länkar den här helgen heller, men det gör kanske inte så mycket? Istället bjuder jag på ännu en koncert: Arcade Fire spelar Neon Bible i en trång hiss i Paris. Helt fantastiskt! Missa inte killen som river sidor ur en tidning, i takt.

Trevlig helg!

Jag föredrar, tydligen, tjocka böcker

I väntan på mitt första recensionsexemplar (mer om det senare) bestämde jag mig för att välja en lite tunnare bok den här gången. När jag stod framför bokhyllan och synade utbudet slog det mig att jag har väldigt många tunnare pocketböcker (1 cm tjocka, dvs mellan 100-200 sidor) som jag inte läst. Okej, jag har en hel del tjocka också, men där jag kan nästan alltid peka på en anledning till varför jag inte läst dem. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att jag tydligen föredrar tjockare böcker! (Jag kommer att tänka på grundskolan, där alla försökte läsa så tunna böcker som möjligt. Om någon berättat detta då hade jag säkert inte trott honom/henne!). Den självklara fördelen med en tjock bok är att det goda varar längre, nackdelen är att det ofta tar sin tid att komma in i dem. Tunnare böcker är lätta att komma in i, men de tar slut alldeles för fort.

Här är några av mina tunnare pocketböcker som kallar på uppmärksamhet:

Ray Bradbury – Den illustrerade mannen
William Golding – Det nya folket
Margaret Atwood – Upp till ytan
Paul Auster – I de sista tingens land
Kurt Vonnegut – Slakthus 5
M. Agejev - Roman och kokain

Inga dåliga titlar, eller hur? Någon med liknande, eller motsatt, tendens?

60 inlägg senare: en uppdaterad programförklaring

När jag startade en här bloggen för 60 inlägg sedan var min tanke att jag skulle blogga om pocketböcker och relaterat. Därav det usla namnet (i min mening bloggens sämsta egenskap just nu). Men, samtidigt som mitt läsande av skönlitterära böcker ökat så har annan läsning blivit lidande. Jag brukade läsa politik och historia, men de har offrats på det skönlitterära altaret. Jag har förvisso ett stort intresse för just skönlitteratur, helst i pocketformat, men jag har andra intressen också: t.ex. film, musik och samhällsdebatt. På senare tid har dessa intressen dykt upp allt oftare här. Häromdagen kändes det som att jag stod vid ett litet vägskäl, antingen stramar jag upp bloggen och bloggar enbart om pocketböcker (med konsekvensen att antalet inlägg sjunker), eller så omfamnar jag mina andra intressen. Jag har valt det senare. Inte mycket kommer dock att förändras. Tyngdpunkten ligger fortfarande på pocketböcker, men jag kommer inte dra mig för att recensera facklitteratur, eller för att posta diverse musik- och filmrelaterade inlägg lite då och då. Rätt eller fel?

Du har väl inte missat…

… att jag har blivit ”avslöjad” av Timbros förlagschef, Billy McCormac, som tagit sig tid att kommentera detta inlägg? Det är naturligtvis jätteroligt, men samtidigt lite lustigt (varför bry sig om vad en obetydligt bloggare tycker?). Anyway, i en vänlig men kritisk ton ställer McCormac frågan om jag bara recenserar ”böcker vars idéer du "älskar"? Det låter inte speciellt roligt eller intellektuellt stimulerande.” Han har naturligtvis en poäng i denna kritik, men som självförsörjande student är den tid jag hinner lägga på böcker tyvärr långt mindre än jag önskat. Det finns massor av böcker jag vill läsa! Både skönlitterära och andra, men jag känner att jag måste välja noga! Jag har inte tid att läsa böcker och sedan avfärda dem med kommentarer som: ”Hennes idéer har dock inte fördärvat mig”, då skulle jag aldrig få tid till att läsa de böcker som verkligen intresserar mig, må det vara Coupland eller Klein. Ni kan därför utgå ifrån att de böcker som recenseras på denna blogg är högst subjektivt utvalda. För att använda en äppelmetafor: Böckerna är handplockade äpplen ur en gigantisk korg. Ett litet skruttigt äpple kan säkert smaka himmelskt (eller bekräfta att de andra äpplena verkligen var godare), men jag kan omöjligt äta hela korgen, och därför väljer jag med omsorg redan från första äpplet. Äppelpaj någon?

Jag läste: Jan Kjaerstad – Kungen av Europa

Jag har ingen god relation till norska författare, vi kommer helt enkelt dåligt överens. Jag har läst både Loe och Gaarder, två omskrivna norska författare med kultstatus, utan att imponeras. Därför var det med lätt skepsis jag gav mig på Kjaerstad. Ack vad fel jag hade!

Kungen av Europa handlar om Alf Veber: norrman, idéhistoriker, och it-miljonär. I samband med millenniumskiftet bestämmer sig Alf för att styra upp sitt liv. Trots att han, i alla fall i samhällets ögon, är en lyckad individ är Alf missnöjd med riktningen det tagit.

”Han var oduglig som homo sapies, till och med som norrman. Om han kröp ut och försvann, om han aldrig återfanns, skulle man i alla fall, med hjälp av denna grotta, kunna rekonstruera fenomenet Alf Veber, ett tomrum med mänskig form, omgiven av köld.”

Alf tror sig dock ha funnit vägskälet i vilket han valde fel: Anna, tjejen det aldrig blev något med. Han bestämmer sig för att söka upp henne vilket blir början till ett liv som frivillig uteliggare och gatumusikant. Söka är verkligen ett nyckelord i den här boken. Kungen av Europa kan nästan bäst beskrivas som en reinkarnation av The Who:s ”The seeker” (en lämplig jämförelse med tanke på att rockmusik från 60- och 70-talet spelar en viktig roll i boken):

”They call me The Seeker
I've been searching low and high
I won't get to get what I'm after
Till the day I die”

Mer än så säger jag inte.

Kjaerstad är en mycket kompetent berättare. Olika händelser och perioder ur Alfs liv berättas parallellt och om vart annat. Ändå lyckas han, oerhört skickligt, väva samman de olika perioderna på ett sätt som både skapar förståelse och driver boken framåt. Man får aldrig känslan, vilket jag ibland upplever, att en av historierna inte riktigt passar in och att man föredrar en historia, eller en tidsperiod, framför de andra. Sällan har jag läst en bok där så många detaljer sätts in ett sammanhang där de ger mening.

Kjaerstad har tidigare skrivit en rad böcker som utgivits på svenska (och i pocket). Däribland Förövaren, Erövraren och Upptäckaren, som tillsammans utgör en trilogi vilken belönats med Nordiska rådets litteraturpris. Jag är hemskt sugen på att införskaffa denna trio. Återstår att se om Kungen av Europa får någon uppföljare. Slutet på boken öppnar i alla fall för en sådan.

Fredagskoncerten

Eftergårdagens urladdning blir det inga fredagslänkar (vill ni veta mer om Doris Lessing kan ni alltid googla). Istället bjuder jag på How low med Jose Gonzalez, live från Marfa, Texas.

Första raden: "How low are you willing to go?". Inte så lågt som Timbro i alla fall.

Trevlig helg.

Det paradoxala i att Timbro erbjuder mig recensionsexemplar

Ända sedan jag startade den här bloggen har jag sett fram emot mitt första recensionsexemplar. Inte för att jag är snål eller beräknande, men det vore roligt att få något tillbaka för den tid och energi jag lägger ner. I förmiddags damp följande mail ner i min låda:

”Vi kommer snart ut med den första översättningen av PJ O´Rourkes ”Adam Smiths Om folkens välstånd”
Är du intresserad av att läsa den?
Jag skickar gärna ett exemplar.
Mer info om boken finns på www.timbro.se”

Det är onekligen en paradox att när jag äntligen får mitt första erbjudande så kommer det från Timbro. Timbro… jag hatar Timbro - åtminstone idéerna och ideologin de företräder. Första tanken som slog mig var att Timbro förlag jävlades med mig (att de fått nog av mina Naomi Klein hyllningar), men det känns ju jävligt långsökt att Timbro skulle lägga ner tid och krut på att reta upp en obetydlig bloggare, så den tanken har jag släppt.

Vad är det då jag retar upp mig på? Vi tar frågorna i tur och ordning. I all korthet:

Vad är Timbro?
Timbro är en svensk tankesmedja på högerkanten som sjunger nyliberalismens, USA:s och den fria marknadens lov. Nyliberalisterna tror kompromisslöst på den fria marknaden och på att den, om man bara låter den låter sig sköta sig själv utan regleringar och annat trams, automatiskt löser alla världens problem. Därav öknamnet marknadsfundamentalism. Ni känner kanske till namn som Johan Norberg (Timbros överstepräst), Dick Erixson (figurerar i Svt i tid och otid) och Cecilia Stegö (fd. kulturministern ni vet)? Alla har de starka kopplingar till Timbro.

Vem är Adam Smith, och varför intresserar sig Timbro för honom?
Adam Smith (1723-1790) var en skotsk moralfilosof vars idéer kom att utgöra den fria marknadens och liberalismens verkliga grundpelare. Jag gör det lätt för mig och citerar Kenneth Hermele som på ett enkelt sätt formulerar Smiths grundtanke:

”Smith kom till den paradoxala slutsatsen att en samling egoistiska människor som verkar på en marknad och försöker förbättra sin egen ställning, samtidigt och oavsiktligt lyckas skapa samband som leder till en god utveckling för hela samhället. Markanden fungerar som en osynlig hand som företräder allmänintresset. Och bakom den osynliga handen finns konkurrensen som tvingar aktörerna att uppföra sig så att de vinner social acceptans – annars väljs de bort på marknaden” (Ur Det globala kasinot, s:10). Känns det igen?

Vad många nyliberaler väljer att bortse från är vikten Smith la av det personliga förhållandet: ”han ansåg att aktiebolag skulle vara för anonyma för att få en stor mängd aktieägare att ta samhälligt ansvar.” Och det hade han ju rätt i. Dagens multinationella företag vill inte ta något ansvar, varken socialt eller miljömässigt. Det måste tvingas på dem med regleringar av den typ nyliberalerna hävdar är skadliga. Jag, och många med mig, skulle vilja hävda det motsatta, att utan regleringar är kapitalismen skadlig.

Vem är PJ O´Rourke?
PJ O´Rourke är en amerikansk satiriker och journalist med ”conservative, and decidedly anti-leftist viewpoints”, för att citera wikipedia. Tydligen försöker han uttrycka sina åsikter och vara rolig samtidigt. Hur rolig han i själva verket är, och vilka åsikter han står för, framstår med önskvärd tydlighet i en artikel på Fria moderata studentförbundets hemsida: "Giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys." (Ur Parliament of Whores). Jättekul. Läs artikeln på FMSF om du orkar med fler dumheter.

Till sist
Att Timbro ger ut en bok av en konservativ amerikansk satiriker som tar chansen att hylla den fria marknaden och samtidigt kasta skit på staten som institution är alltså inget märkvärdigt. Jag hade naturligtvis kunnat läsa den, göra min hemläxa, och använda boken emot Timbro, men det har jag varken tid eller lust att göra. Jag är dock nyfiken på hur många bloggar som fått erbjudandet, och framför allt, hur många som accepterat det? Man kan spekulera i om det här Timbro:s senaste strategi för att sprida sitt budskap? I så fall får fan Ordfront och Arena se till att kontra. Hör ni det? Recensionsexemplar hitåt! :D