Jag läste: En roman utan titel, omslag eller känd författare

Jag har skrivit om den här boken här, här, och här. För er som inte orkar läsa dessa inlägg så kan jag kort berätta att boken är ett litet projekt från Pocketförlaget som är intresserade av vilken roll våra förväntningar har för läsningen.

Först, vad kan man säga nu när jag läst ut boken? Som jag redan har antytt i mina tidigare inlägg tycker jag inte att den är vidare bra. Boken handlar om en 30-årig man vars liv präglats av en tuff barndom. Enligt vad han själv förstått så var hans far en våldtäktsman, och hans mor beslöt sig för att behålla honom, det oönskade barnet, av ren stolthet. När modern dör hinner det förflutna i fatt honom, men det verkar inte som att han känner till hela sanningen. Sådan är storyn. Den är föga originell, och ja, ganska tråkig. Författaren lyckas inte få mig att känna någon empati, vare sig med sonen eller modern, eller uppbringa några känslor att tala om, vilket är ganska anmärkningsvärt då våldtäkt är ett starkt ämne. Språket är inte heller något att glädjas över. Vad sägs t.ex. om följande liknelse: ”Den såg hotfullare ut än ett gäng Black Army medlemmar utanför Crazy Horse vid stängningsdags en förlorad derbykväll.” Riktigt illa tycker jag.

Nog om det. Vad har jag då lärt mig om mina förväntningar under den här resan? Framför allt har jag kommit fram till de inte är så dumma i alla fall. Med hjälp av omslag och baksidestexter försöker förlagen att skapa intresse för en titel, och i processen skapar man förväntningar hos läsaren. En intressant iakttagelse i sammanhanget är att många Svenska förlag ofta verkar försöka rikta sig till medelålders kvinnor i första hand (så upplever jag det i alla fall). En roman som i internationell press hyllats som en bok om globaliseringens effekter förses i Sverige med ett rosa omslag och löften om stora romanser på baksidan. Nu kan man invända att det inte är något fel med det, att en bok läses subjektivt, och att det inte finns något ”facit” som säger att boken tvunget måste läsas på det viset, men problemet är, som jag ser det, att man skrämmer bort många potentiella läsare. Jag tror också att det är möjligt att styra ett intryck genom en baksidestext. Om folk förväntar sig en bok om kärlek, så kommer många att läsa den på det viset. Man läser vad man vill läsa helt enkelt. Sett ur detta perspektiv tror jag att omslaglösa och baksideslösa böcker är bra. Man skrämmer inte bort någon vid blotta anblicken, och läsarna får ingen ”guide” utan läser boken för vad den är – på gott och ont. Det dryga är såklart att man köper grisen i säcken. Att jag så omsorgsfullt väljer vad jag läser beror på att jag upplever att jag har lite tid över till att läsa. Jag impulsköper sällan böcker, utan kollar runt innan jag slår till. Naturligtvis är det ingen garant för att jag kommer att gilla boken jag köpt, men för det mesta funkar det. Därför skulle jag aldrig någonsin köpa en bok utan omslag, titel och författare, så det här att man inte skrämmer bort någon stämmer inte.

Okej, nu är det dags. Nu tänker jag ta reda på vad det är jag har läst!

Södermanlands Nyheter kallar den "En ovanligt välskriven debut."
 ha!

Bokcirklar.se har röstat fram den som “årets debutant.”

Det här är ju stor humor! Så här mycket kan jag säga: jag har inte sett det (slätstrukna) omslaget i butik, och om jag mot förmodan hade gjort det, och läst baksidestexten, så hade jag helt säkert fnyst åt den. ”Vem är han egentligen? Varför dog hans mor? Vem var hans far? Och hur viktigt är det genetiska arvet? Kanske är hans arv mörkare än han kunnat ana.” Det låter som att baksidestexten är riktad till folk som kanske läser deckare i vanliga fall? En roman för deckarläsare – det är en passande beskrivning.

Är du nyfiken på vad jag har läst finns svaret här.

P.S. Det här var inlägg 300!