Om Bolaño, likriktningen på svenska bokbloggar, och sneda bokhyllor

Nähä, man kanske skulle ta och skriva nått om böcker istället?

Man skulle t.ex. kunna skriva något om att jag är halvvägs igenom Bolaños dundertegelsten De vilda detektiverna. Intryck så här långt? Jag tycker att berättarstrukturen är oerhört intressant. Bolano skriver inte OM huvudpersonerna, utan snarare kring dem, om man kan uttrycka sig så. Sen börjar jag dock bli fundersam på vart karln vill komma? Finns det någon poäng här någonstans? Jag börjar tro att det kanske inte gör det, vilket iofs är spännande det med.

Man skulle också kunna skriva något om bokbloggar.nu. Jag tycker generellt att många svenska bokbloggar är rätt trista. Det finns en tydlig likriktning där majoriten skriver om samma författare och böcker som toppar försäljningslistorna på ICA, typ Stieg Larsson, Läckberg och allt vad de nu heter. Inget fel i det nödvändigtvis, men någon mångfald blir det ju inte. Jag hade i veckan tänkt företa ett ganska ambititöst projekt för att se om denna fördom stämmer, men jag tror jag väntar lite eftersom alla bloggar järnet ur bokrean just nu.

Man skulle också kunna nämna att sneda bokhyllor är oerhört frustrerande, särskillt eftersom det bara finns fula bokstöd. Kanske återkommer till dem.

För övrigt anser jag att 255 riksdagsledmöter förbrukat sitt förtroende.

Carina Rydbergs hyckleri – debatt bland svenska författare om fildelningens vara

Jag hade inte tänkt skriva mer om TPB och fildelning, men nu har även författarna börjat släppa på munkaveln. Oh the joy!

Till skillnad från musik- och filmindustin har författarsverige – bortsett från de ständiga åsiktsmaskinerna Guillou och Marklund - lyst med sin frånvaro i debatten om fildelning och rättegången mot TPB. Tills nu.

I helgen gick Carina Rydberg ut på Facebook-gruppen ”Författare’ på Facebook” med en vädjan från åklagarsidan:

”Min väninna Monique Wadstedt, som föresträder film- och spelbolagen i den pågående rättegången mot Pirate Bay, har saknat kommentarer från landets upphovsmän/författare vad gäller den här frågan. Nu förbereder hon sin slutplädering, och vill gärna avsluta den med en hälsning från landets författare. Den får inte ta lång tid - bara 30 sekunder - vi snackar onliner…
Eftersom jag vet att även vi författare drabbas av fildelning, så tycker jag det här är ett utmärkt tillfälle att formulera sig kring den här frågan.” (via ProjO)

Av detta kan man lätt sluta sig till uppfattningen av Rydberg inte är någon vän av fildelning och att hon gärna ser en fällande dom, eller? Det intressanta är att Rydberg gång på gång verkat ha uttalat sig positvt om TPB!

”Pirate Bay är ovärderlig vad gäller tillgången till material som bokförlag, skivbolag och filmbolag av någon anledning inte vill/kan tillhandahålla.”

Och i ett annat inlägg:

” Den som känner mig vet att jag inte är en vän av det faktum att upphovsmän på detta sätt förlorar en del av sin inkomst. Trots detta har jag ändå ett konto på Pirate Bay. Varför?
Därför att jag vill se filmer som inte längre går att hyra, inte heller att köpa via nätet. Jag vill läsa böcker som inte längre är i tryck, och som på eBay betingar ett pris på 750… engelska pund…!
Av den anledningen vill jag att Pirate Bay ska finnas kvar.
Just nu försöker jag för tredje gången ladda ned John Schlesingers The Day of the Locust; det tar tid och det är inte ens säkert att jag får en version som går att titta på - men jag vet heller inte hur jag ska få tag på den förbannade rullen på annat sätt…” (via ProjO)

Vänta lite nu. Hur kommer det sig att Rydberg hjälper åklagarsidan att stänga ner en ”ovärderlig” resurs där hon har ett aktivt konto? Anar vi lite hyckleri här?

Rydbergs inlägg verkar i alla fall ha skapat lite debatt. I en kommentar till inlägget skriver grundaren till ”’Författare på Facebook” att Rydberg inte för gruppens talan:

” Jag tycker också att Carinas utskick var något stötande, eftersom det förutsätter att alla författare skulle vara överens om en sådan uppenbar partsinlaga.

För egen del är jag agnostisk i fildelningsfrågan i stort, men är helt säker på att jag inte vill associeras med filmbolagens syn på saken eller att någon uttalar sig för “landets författare” utan att först ta reda på vad de verkligen tycker. Jag vet helt säkert att det finns många författare som antingen är positiva till fildelning eller åtminstone oroar sig mer över integritetsinskränkande lagstiftning än över Pirate Bay.” (via: ProjO)

Intressant.

Tror ni att Wadstedt får några bra oneliners hon kan avvända i slutpläderingen? Faktum är att hon redan fått flera stycken, men dem vill hon nog inte använda. Anna Troberg - reaaktuell med romanen Chefer från helvetet - skriver på sin blogg:

”Faktum är at jag tänker vara snäll och ge Monique Wadstedt lite oneliners bara sådär, som hon gärna får använda i sin slutplädering. Kort sagt, små hälsningar från en tvättäkta svensk författare ute i den helyllesvenska författarverkligheten.
“En fildelad författare är en glad författare!”
“Fildelning är gratis pr.”
“An author needs to earn money 70 years after his/her death like a fish needs a bicycle.”
“Sharing is caring.” “
Troberg länkar sedan till både Adlibris och till bokens torrent på TPB. Ganska fräckt tycker jag! Sådant bör stödjas, köp boken på en gång!

Tänkte avsluta med några kloka ord från Christopher Kullenberg:

”Tryckpressen snabbade på ett radikalt sätt upp kopieringen av böcker i mitten av fjortonhundratalet. Det gillades inte alls av vissa med mycket makt. Den Europeiska upplysningen hade kanske aldrig inträffat utan dessa förutsättningar för mångfaldigande utanför censur och kontroll. Internet kastar på samma sätt om maktrelationerna vad det gäller litteratur, kultur, filosofi, vetenskap etc.
Skillanden är att censurivrarna idag inte primärt är kungen och kyrkan, utan snarare kapitalismens katedralstrukturer and the Holy Church of Copyright!”

Till sist: jag är förvånad över att fler av er inte tyckt till i tidigare inlägg. Är ni redan trötta på debatten? Eller bryr ni helt enkelt om att internet är hotat?

Den gamla och den nya logiken inom musikindustrin

Jag hade tänkt skicka in detta om en kommentar till inlägget Rör inte vårt internet!, men det blev så långt att jag postar det som ett inlägg istället.

De etablerade artisterna är vana vid den gamla logiken. Ett fåtal stora drakar (Sony, Universal etc) styr, de skapar karriärer åt ett fåtal som blir hutlöst rika. I stort väljer drakarna vem vi ska lyssna på - genom att begränsa utbudet och ha täta band till media. Att slå sig fram på andra sätt i denna värld är nästan dömt att misslyckas. Blir en artist inte "upptäckt" av ett skivbolag kan man inte nå ut. In träder internet! Den nya logiken: artister kan själva bygga sina karriärer underifrån genom rykte, hype, bloggar, myspace etc. Att turnera ofta blir tvunget. Artisten är inte längre en ouppnåbar gud, utan en hårt arbetande yrkesman, precis som vanliga dödliga. Musiken blir som ett reklamblad för artisten, som tjänar sina pengar - inte genom skivförsäljning - utan genom koncerter, mercandise, medverkan i film/tv/reklam/dataspel etc. Inte undra på att skivbolagen känner sig hotade. De kan inte längre styra vad vi lyssnar på, och skivorna säljer inte (vem vill köpa ett reklamblad?) De etablerade artisterna känner sig också hotade. De är vana vid att kunna släppa en platta vart annat år, tjäna bra pengar på det och kanske åka på en liten turne - om de är så pass bra live att de kan göra det...

IPRED och rättegången mot TPB är industrins desperata försök att återupprätta den gamla logiken. Det är dömt att misslyckas på sikt.

Vad innebär det här? 1) tiden då skivbolagen styrde våra lyssnarvanor är över, 2) varken artister eller skivbolag kommer att bli superrika på skivförsäljning som i fornstora dagar, 3) vi får en större mångfald av artister, som visserligen kommer att få arbeta hårdare och tjäna mindre pengar, men kommer att vara skickligare.

Rör inte vårt internet!

Det här berör oss alla.

Sedan 9/11 2001 går allt fler stater mot ökad kontroll av sina medborgare. I en värld där allt måste övervakas och regleras har internet blivit något av den sista utposten. Internet är ett kaosartat myller av information där människor och idéer möts och tillsammans skapar fantastiska ting. Tyvärr tror jag att snaran håller på att dras åt. Staten och kapitalet (i det här fallet underhållningsindustrin) har nämligen bestämt sig för att internet är skadligt. För det första: våra politiker verkar övertygade om att nätet utgör ett hot mot rikets säkerhet. ”Lösningen” på det ”problemet” stavas FRA - en lag som granskar och misstänkliggör oss alla. För det andra: politikerna har dessutom låtit sig övertygas om att internet är dåligt för underhållningsindustrins affärer - trots att ett flertal studier, från bl.a. Harvard, KTH och Holland, pekar på att det inte existerar några negativa samband mellan fildelning och minskande försäljning (om något verkar folk som fildelar köpa MER – inte mindre!)

Just nu pågår två processer, en i riksdagen och en i rätten, som är avgörande för nätets framtid – i alla fall på kortare sikt. På onsdag nästa vecka röstas IPRED igenom. IPRED ger underhållningsindustrin fria tyglar att jaga fildelare på internet. Danmark och Finland har stiftat liknade lagar och där skickar underhållningsindustrins representanter ut kravbrev till höger och vänster. Ett barn som laddar ner en film kan, utan att förstå att hon/han gjort något brottsligt, försätta hela familjen i konkurs. Oskyldiga, som inte vågar gå vidare till rätten, har drabbats. Underhållningsindustrins representanter fungerar alltså som en form av korrumperad internetpolis som arbetar efter logiken ”betala nu så slipper du domstol.” Och vem går pengarna till? Inte till artister, skådespelare och författare - utan till advokater, skivbolag och lobbyorganisationer.


Och sen har vi den här rättegången. Det är en fars, en häxjakt. Om TPB fälls kan man fråga sig vilket nästa steg är? Ska man ge sig på sökmotorerna, typ Google? (man kan enkelt hitta fler och bättre torrents på Google än på TPB.) Ska man reglera vilka typer av filer man kan söka efter och ladda ner? Det gör man i Kina också, men då kallas det censur…

Den stora frågan - förutsatt att du, precis som jag, är oroad över denna utveckling – är vad vi kan göra? Vad gör man när politikerna vägrar lyssna till folket, vetenskapliga rapporter, rationella argument, andras erfarenheter (Danmark & Finland), utan lyssnar på den amerikanska underhållningsindustrin i första hand? Fan vet. Jag kommer i första hand att missnöjesrösta på Piratpartiet i det kommande EU-parlamentvalet. Sen uppmanar jag alla att tänka sig noga för nästa gång vi går till riksdagsval. Allt för få blickar bakåt i valtider – vi lyssnar hellre på valfjäsk inför framtiden.

Följ rättegången på http://live.piratpartiet.se/. Det är ett rent nöje, och rapporteringen slår papperstidningarnas med hästlängder.

Ola läste: Fredrik Sjöberg - Den utbrände kronofogden som fann lyckan

I essäsamlingen Den utbrände kronofogden som fann lyckan av Fredrik Sjöberg (biolog, skribent, recensent och författare) avhandlas så vitt skilda ämnen som koffeinets natur- och kulturhistoria, homosexualitet i djurvärlden och Carl von Linnés samtida jämlike Peter Artedi, som aldrig vann någon odödlighet likt Linné utan istället drunknade i en illaluktande kanal i Amsterdam. Essäerna är skrivna under de senaste tio åren och har tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Många av texterna är recensioner av främst facklitterära men även skönlitterära verk. I Biologisk nationalism på vid gavel lyckas Sjöberg med konststycket att göra en dubbelrecension av faunaverket Nationalnyckeln: Dagfjärilar och Akbar Zolgharnians novellsamling Vi återvänder till Iran!.

Gemensamt för de flesta texterna är ändå att de gör populärvetenskapliga nedslag i biologiska ämnen i en lite vidare mening. Ofta vävs även Sjöbergs egna tankar och upplevelser in i texterna och på så sätt uppnås trots de spretande ämnesvalen ändå någon slags helhetsbild. Genom essäerna lär vi känna författaren. Som mest intressant blir det i Våldtäktsmannens tvivelaktiga genetik och i Natursveriges mest hatade man.

I den förra ifrågasätter Sjöberg både författarna till A Natural History of Rape – Biological Bases of Sexual Coersion, som försöker förklara våldtäkt ur ett strikt evolutionärt perspektiv, men även det diametralt motsatta lägret som han kallar för ”antidarwinistiska radikalfeminister”. Denna någon slags mellanställning är intressant och det är därför frustrerande att Sjöberg inte (har modet? och) utvecklar sina egna tankar i frågan. Allt vi får veta är att han är ”sociobiologiskt intresserad”.

I Natursveriges mest hatade man intar Sjöberg en liknande position fast i ett helt annat ämne. Han berättar hur han kom att hamna i ordentligt blåsväder då han vid några tillfällen pekat på att rapporteringen av miljöhot ibland varit överdriven inte bara i media men också i vetenskapliga rapporter. Hans utgångspunkt är att ”även allvarliga miljöproblem kan överdrivas”, vilket förvisso principiellt är riktigt att verka emot. Min invändning är då snarare om en duktig biolog som Sjöberg som erkänner och med egna ögon iakttagit hoten mot den biologiska mångfalden, verkligen skulle satsat sitt krut på detta (och dessutom i media). I mitt tycke finns det redan ett stort och kapitalstarkt läger som verkar i denna riktning och som historian också visar är det ytterst lätt att bli feltolkad, felciterad samt nyttjad i fel syfte i mediedebatten.

Sammanfattningsvis är Sjöbergs samling allmänbildande men samtidigt lättsam i sin ton. Den utstuderade hembygdsromantiken kan jag respektera men den kan också bli lite uttröttande. Sen går det inte att komma ifrån att man kan bli lite åksjuk av de tvära kasten mellan ämnesval och att allt kanske inte faller i smak, men i så fall kan man ju alltid hoppa till nästa text. Humor saknas inte heller. Om du är intresserad av hur LSD och tyngdlöshet påverkar spindlars förmåga att väva nät eller hur det gick till när det första fallet av homosexuell nekrofili bland gräsänder upptäcktes rekommenderas Till den akademiska dårskapens lov.

//Ola

Låt mig presentera Ola - medskribent!

Under mina år som bokbloggare har jag lyckats dra ett par slutsatser. En av dem är att nyckeln till att få riktigt många läsare är att posta inlägg ofta, typ Bokhora. I mitt fall är det inte möjligt att skriva fler inlägg än vad jag gör, vilket är en hämsko enligt denna tes. Jag därför lekt med tanken att försöka slå mig samman med andra bloggare jag tycker om, och på så vis försöka åstadkomma en bokbloggarnas Weird Science. Jag har dock ej tagit några steg i denna riktning, förrän idag.

Idag har jag den äran att presentera den förste gästrecensenten här på Pocketpocketpocket: Ola. Ola har tidigare figurerat som "O" i vissa inlägg här på bloggen (här) men nu har han alltså tagit sig samman och skrivit en bokrecension!

Kort om Ola: en trevlig skånepåg som i dagarna blivit doktorand i miljövetenskap, stort grattis till det! Läser gärna historiska noveller och populärhistoria, vilket är ett utmärkt komplement här eftersom jag inte gör det så ofta. Förhoppningsvis blir han en återkommande gästbloggare.

Uppdatering: Ola är numera skribent på bloggen!

Redan trött på bokrean? Jag med.

I år orkar jag inte komma med konstruktiv kritik, jag kan bara konstatera att jag har tröttnat på bokrean. Förra årets inlägg Lägg ner bokrean! gäller fortfarande i stort, så läs det istället. Varför folk köper inbundna utgåvor av böcker som kom i pocket för länge länge LÄNGE sedan förstår jag fortfarande inte...

Sedan finns det faktiskt undantag, typ kokböcker. Själv är jag lite intresserad av Matbröd : ljust, mörkt, hårt, fint, grovt av Tulla Grünberger. Valet står mellan den och rea-bojkott. Finns det fler bojkottare därute?

Alla hjärtans bok

Den perfekta alla hjärtans dag-boken; Tove Janssons Sommarboken, komplett med härliga Tove Jansson-typiska illustrationer. Tove Janssons samlade serier från Alfabeta bokförlag hade jag gärna gett bort den med!

Exklusiv mini-intervju med Gary Shteyngart!

Gary Shteyngart - författaren bakom Den ryske debutantens handbok och Absurdistan - har snabbt blivit en av mina absoluta favoriter. Läs mina hyllingar här och här. Efter det att jag läst ut hans senaste (Absurdistan - som faktiskt har ett par år på nacken) försökte jag luska ut vad som komma skall, men jag hittade inte mer än ett par rader i någon intervju där Shteyngart säger att han är trött på ryssar och funderar på att skriva något om Koreaner i LA. Så jag tog saken i egna händer. Att kontakta Shteyngart var inte svårt, men det tog tid innan jag fick svar. Å andra sidan är det faktiskt rätt imponerande att han överhuvudtaget tar sig tid att låta sig "intervjuas" av obetydliga bloggar från fjärran länder! Svaren är roliga, precis som man kan förvänta sig. Om det här är något som uppskattas ska jag försöka göra det fler gånger, så låt mig veta.


First, can you tell my readers (those who may not know who you are) a little bit about yourself?

well, i'm pretty short which is why i don't travel to sweden. i spent 4 months in berlin and began to develop all sorts of napoleonic height complexes. in sweden i imagine it would be even worse. i was born in leningrad to a set of short parents. to compensate, my books are pretty long, the first one clocked in at almost 500 pages in the US. it's as thick as a brick and makes about as much sense.

Im dying to know if you have started on your next book? If so, can you tell us anything about it?

my new book is about the collapse of the united states. i started it in 2006 and it was about this terrible financial crisis that destroyed the american economy. as you can imagine, i've been feverishly rewriting it since most of the things i wrote about have come to pass. now the country gets taken over by the IMF and a norwegian sovereign wealth fund. oh, it's also a love story between a young korean girl and an older russian jew. how do i come up with this stuff?

I love the fact that you wrote "yourself" into Abstudistan as Jerry Shteynfarb, why did you do that?

writers live such self-absorbed lives these days. it's like you're not just a "writer" anymore you're your own multimedia performance art project. maybe i'll wear a panda suit to my next reading and play the accordion. wait, how does that answer your question?

I have noticed that there seems to be an abundance of funny Jewish writers (yourself, Heller, Chabon, etc) out there, why do you that is?

troubling times call for big laughs. and it's never much fun to be a jew. although the earnings are nice.

At last, what are you reading right now?
i don't think i'm reading anything right now. come to think of it, i'm drunk!

Kan en översatt bok vara bättre än originalet?

Att läsa på originalspråk är lite av en självklarhet för boknördar. Det tog mig en del års läsande innan jag själv tog till mig detta - huvudsakligen av lathet - men numera strävar jag efter det i möjligaste mån. En översättning är i någon form en förvrängning, och huruvida en översatt bok fångar originalets känsla och språk beror helt på översättning. Det finns rätt många skräckexempel: t.ex. den gamla översättningen av Sagan om ringen-triologin där Tolkiens originalspråk är stramt, men där den svenska översättaren broderat vidare efter eget tycke. Att en översättning kan förvränga kan vi nog enas om, men kan en översättning förbättra?

Av en ren slump trillade jag över Eva Johanssons (Sydsvenskan) recension av Junot Diaz "Oscar Waos korta förunderliga liv", som den heter i svensk översättning. Hon skriver:

"Nu föreligger romanen på svenska, i en översättning vars intelligens och uppfinningsrikedom inte står originalet efter – Niclas Hval är värd all beundran för sin kreativa tolkning av Díaz pyrotekniskt bländande och latinosvängiga prosa. Läs boken i original, brukar det heta när det gäller den här sortens slangtäta och gatusmarta amerikanska romaner. Men i det här fallet råder jag er tveklöst att välja den svenska versionen."

Que?!?! säger jag. Kan en översatt bok "tveklöst" vara att föredra framför originalet? Nog kan en översättning vara bra, men bättre? Jag anser inte att det är möjligt, vad tycker ni?

Jag piratkopierade en bok idag

Idag laddade jag olagligt ner en ebok, det är första gången jag piratkopierar en bok. Eller nej, vänta nu. Under min studietid i Växjö kopierade jag faktiskt en del kursböcker. I vilket fall, det här var också en kursbok som bokstavligt talat sålt i miljoner ex. så jag tror inte att författaren lider av mitt tilltag. Jag tror inte heller att bokförlagen behöver vara speciellt oroliga för att det här ska bli en ihållande trend. Det finns ingenting som slår en riktig papperskopia, och så tror jag att majoriteten av bokköparna känner? Vem orkar läsa en roman på datorskärmen? Visst, man kan skriva ut en ebok på lösblad, men det blir inte samma känsla (det blir dessutom ganska dyrt). Jag har haft en short story på lösblad länge nu, men jag vill liksom inte läsa den. Att krypa upp en fåtölj med en massa lösbland och fult typsnitt känns inte så lockande, så jag slängde den.

Sen har vi såklart ljudböcker, men det är en annan femma. Ljudböcker tror jag riskerar kopiering i högre utsträckning än tryckta böcker. Frågan är dock om personerna som laddar ner ljudböcker köpt dem lagligt om de inte funnits att ladda ner? Det tror jag INTE. Hur ska då förlagen se på det här? Antingen kan man betrakta kopierandet som en ren förlustaffär, vilket jag tror är felaktigt, eller så kan man se det som en möjlighet. Ljudböcker kan alldeles säkert väcka ett slumrande litteraturintresse, vilket gynnar förlagen på sikt.

Jag är Rippo

Jag känner knappt till någon som inte tycker om, eller i alla fall har läst, Martin Kellermans Rocky. Tricket är väl att Kellerman är bra på att fånga humoristiska vardagssituationer som många kan känna igen sig i. Att identifiera sig med en Rocky-stripp är således inget ovanligt, men just den här strippen säger väldigt mycket om mig och min sinnesstämning de senaste åren. Byt bara ut KTH mot Lund och civilingenjör mot ekonom. Jag är Rippo, tydligen.

Hör upp kära RSS-läsare

Ber om ursäkt om det är krabb med feeden idag. Jag har tvingats flytta mitt feedburnerkonto eftersom Google köpt upp skiten. Nu äger Google snart hela nätet. På tal om Google, vore det inte kanon om man kunde logga in på ett ställe och därifrån komma åt allt? Just nu har jag 3-4 Googlesidor där jag skriver in samma uppgifter för att komma åt olika funktioner.

I vilket fall, skriv en rad om ni har problem så ska jag se vad jag kan göra.

In från kylan (i dubbel bemärkelse)

Okej Månpocket, allt är förlåtet. Idag kom nämligen brevbäraren med ett ex. av Carsten Jensens Vi, de drunknade som jag är fortsatt nyfiken på. Det blir nästa bok efter Bolaño.

Av en ren händelse pratade jag med en tvättäkta dansk om just Carsten Jensen och Vi, de drunknade idag. Jag sa att den fått mycket uppmärksamhet i sverige vilket verkade förvåna min danske vän något. Enligt honom var Jensen "inte något utöver det vanliga", men det kröp snart fram att han ogillade Jensen som person (tydligen är Carsten Jensen något av en mediafigur i hemlandet), vilket han erkände färgade hans omdöme.

Idag har jag blivit med PC igen. Mitt nya deltidsjobb kräver att jag arbetar på en IBM Thinkpad med allt vad det innebär. Pappas första laptop var en IBM Thinkpad och det verkar inte ha hänt mycket på 10-15 år. Samma utseende och storlek, och mjukvaran (t.ex. epostprogramet Lotus) är som hämtad från 90-talet. Om jag någonsin tvivlat på Apples förträfflighet tar jag tillbaka det nu.

Vild trana

Fick ett trevligt paket på posten idag: Roberto Bolaños De vilda detektiverna! Den finns utgiven på Bokförlaget Tranan som varit så vänliga att skicka mig ett ex. Och bäst av allt: jag behövde inte ens fråga! Jag uppskattar när förlagen håller koll och erbjuder en böcker de vet att man är intresserade av. Jag ser sjukt mycket fram emot det här.

Jag har också fått indikationer på att man planerar att ge ut Bolaños 2666 framöver. Det ni!