Ola läste: Fredrik Sjöberg - Den utbrände kronofogden som fann lyckan

I essäsamlingen Den utbrände kronofogden som fann lyckan av Fredrik Sjöberg (biolog, skribent, recensent och författare) avhandlas så vitt skilda ämnen som koffeinets natur- och kulturhistoria, homosexualitet i djurvärlden och Carl von Linnés samtida jämlike Peter Artedi, som aldrig vann någon odödlighet likt Linné utan istället drunknade i en illaluktande kanal i Amsterdam. Essäerna är skrivna under de senaste tio åren och har tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Många av texterna är recensioner av främst facklitterära men även skönlitterära verk. I Biologisk nationalism på vid gavel lyckas Sjöberg med konststycket att göra en dubbelrecension av faunaverket Nationalnyckeln: Dagfjärilar och Akbar Zolgharnians novellsamling Vi återvänder till Iran!.

Gemensamt för de flesta texterna är ändå att de gör populärvetenskapliga nedslag i biologiska ämnen i en lite vidare mening. Ofta vävs även Sjöbergs egna tankar och upplevelser in i texterna och på så sätt uppnås trots de spretande ämnesvalen ändå någon slags helhetsbild. Genom essäerna lär vi känna författaren. Som mest intressant blir det i Våldtäktsmannens tvivelaktiga genetik och i Natursveriges mest hatade man.

I den förra ifrågasätter Sjöberg både författarna till A Natural History of Rape – Biological Bases of Sexual Coersion, som försöker förklara våldtäkt ur ett strikt evolutionärt perspektiv, men även det diametralt motsatta lägret som han kallar för ”antidarwinistiska radikalfeminister”. Denna någon slags mellanställning är intressant och det är därför frustrerande att Sjöberg inte (har modet? och) utvecklar sina egna tankar i frågan. Allt vi får veta är att han är ”sociobiologiskt intresserad”.

I Natursveriges mest hatade man intar Sjöberg en liknande position fast i ett helt annat ämne. Han berättar hur han kom att hamna i ordentligt blåsväder då han vid några tillfällen pekat på att rapporteringen av miljöhot ibland varit överdriven inte bara i media men också i vetenskapliga rapporter. Hans utgångspunkt är att ”även allvarliga miljöproblem kan överdrivas”, vilket förvisso principiellt är riktigt att verka emot. Min invändning är då snarare om en duktig biolog som Sjöberg som erkänner och med egna ögon iakttagit hoten mot den biologiska mångfalden, verkligen skulle satsat sitt krut på detta (och dessutom i media). I mitt tycke finns det redan ett stort och kapitalstarkt läger som verkar i denna riktning och som historian också visar är det ytterst lätt att bli feltolkad, felciterad samt nyttjad i fel syfte i mediedebatten.

Sammanfattningsvis är Sjöbergs samling allmänbildande men samtidigt lättsam i sin ton. Den utstuderade hembygdsromantiken kan jag respektera men den kan också bli lite uttröttande. Sen går det inte att komma ifrån att man kan bli lite åksjuk av de tvära kasten mellan ämnesval och att allt kanske inte faller i smak, men i så fall kan man ju alltid hoppa till nästa text. Humor saknas inte heller. Om du är intresserad av hur LSD och tyngdlöshet påverkar spindlars förmåga att väva nät eller hur det gick till när det första fallet av homosexuell nekrofili bland gräsänder upptäcktes rekommenderas Till den akademiska dårskapens lov.

//Ola