Jag läste: Paul Auster – I de sista tingens land

I I de sista tingens land ger Paul Auster - en USA:s kanske främsta författare - sig på min en av mina absoluta favoritgenres: dystopin. Resultatet är omskakande och mycket lyckat.

I I de sista tingens land skildras ett samhälles gradvisa undergång. Samhället är USA och platsen är en stad, förmodligen New York eller någon annan stor stad på östkusten. Vad som har hänt är oklart, men övriga världen har klarat sig och där går livet vidare som förr. I boken får vi följa Anna Blum i hennes jakt på sin bror William som försvunnit då han åkt till staden (förmodligen från England) för att skriva ett tidningsreportage. Hon reser med ett biståndsskepp, ett av de sista, och anländer till en värld fullständigt i ruiner där människor hankar sig fram under fruktansvärda omständigheter. Hon finner även att kvarteret där Williams kontor låg är jämnat med marken. Vad som hände får hon aldrig riktigt svar på. I staden har nämligen sanning och myt en förmåga att flyta ihop tills de inte längre går att skilja åt. Istället försöker Anna resa hem, men hennes ända chans att återvända går om intet när en paranoid regering beslutar sig för att avvisa bryta alla kommunikationer med omvärlden och bygga en ”havsmur” att förhindra ett påstått invasionshot. Hon tvingas därför stanna och försöka överleva efter bästa förmåga.

”De av oss som vuxit upp någon annanstans, eller som är tillräckligt gamla för att minnas en annan värld än den här, får kämpa fruktansvärt bara för att orka hålla sig på fötter från den ena dagen till den andra. … Runt omkring en följs den ena förändringen av den andra, varje dag medför en ny omvälvning, de gamla förutsättningarna blir bara luft och tomhet. Här ligger dilemmat. Å ena sidan vill man överleva, anpassa sig, göra det bästa av saker och ting som de är. Men å andra sidan tycks man inte kunna klara detta utan att samtidigt göra rent hus med allt det som en gång gjorde att man betraktade sig själv som en levande människa. Inser du vad det är jag försöker säga? För att leva måste man se till att man dör.”

I den namnlösa staden har alla samhällets institutioner vittrat bort, och i dess ställe finns… ingenting. Folk är alltför trötta, allt för hungriga, för att organisera sig politiskt. Staten kan inte längre beskydda sina medborgare (den försöker inte ens) och dess funktioner har reducerats till att samla upp döda kroppar och mänsklig avföring som används som för att framställa energi.

De normer och värderingar som krävs för att upprätthålla ett fungerande samhälle är så gott som bortblåsta, men i dess ställe har andra normer uppkommit. Det finns t.ex. tydliga normer kring hur man för samtal om det förflutna, och samhällsgemenskapen har ersatts av en myriad av sekter. Vissa sekter, såsom Löparna och Lönnmördarkluben är utstuderade självmordssekter, medan andra sekter bildats t.ex. för att försöka påverka vädret – ett tecken på vetenskapens förfall och en tillbakagång till tiden före upplysningen. Denna detaljrikedom är oerhört fascinerande och det märks att Auster verkligen har lagt ner tankemöda på att föreställa sig hur vårt samhälles undergång skulle kunna te sig. Samtidigt bör det noteras att han gör det med ett visst mått av svart humor.

Ytterligare en intressant aspekt med I de sista tingens land är att den skildrar ett skede som är ovanligt i den dystopiska genren: det i mitten, dvs. efter katastrofen, men före den totala undergången. För om man ska se realistiskt på saker och ting, så tror inte jag att mänsklighetens undergång kommer att ske som den gör i t.ex. Margaret Atwoods Oryx & Crake där hela vårt släkte så gott som utplånas inom loppet av några dagar. Nej, det kommer att gå långsamt, plågsamt långsamt.

När jag läser boken slår det mig flera gånger att Cormac McCarthy förmodligen läst den både en och två gånger i samband med The Road.

I de sista tingens land kan läsas som en undergångsskildring i ultrarapid, men den för också tankarna till de levnadsöden som utspelar sig i Gaza, Irak, och i andra städer där folk dagligen kämpar för sin existens. Sett ur bokens perspektiv lever de redan i "framtiden." Kanske är det Auster som försöker påminna oss om att se till nuet, samtidigt som vi rustar för framtiden.