Konsten att tyda ett blogginlägg

Tanken med mitt föregående inlägg var att provocera fram lite kommentarer, och det verkar jag ha lyckats med.

I en kommentar skriver dock Fröken Nina "Det du skriver är precis det som vi försöker motverka i skolan, att det skulle vara "fel" att lyssna." Nina, som är lärare, berättar att hon jobbar med barn med läs och skrivsvårigheter och att de minsann inte är "lata för fem öre." "De här eleverna känner sig ofta utpekade ändå så att kalla dem lata ger ju inte direkt en skjuts för självförtroendet", skriver Nina.

När jag skrev inlägget hade jag inte en tanke på barn med läs och skrivsvårigheter. Självklart anser jag att är det fantastiskt att personer med olika handikapp kan ta del av litteratur via ljudböcker, men måste jag skriva ut det? Och om jag inte skriver det, innebär det då att jag inte tycker det?

Nej, det gör det inte. Blogginlägg skiljer från många andra former av texter. Signifikativt för blogginlägg är att de, ofta, är spontana och går fort att skriva. På så sätt skiljer de sig markant från t.ex. en bok som tar lång tid och kräver oerhört mycke eftertanke. Därför är det ingalunda ovanligt att blogginlägg ofta utelämnar sådant som det hade varit oförlåtligt att inte ta med i en bok.

Sedan tycker jag att det är viktigt att se till kontexten. Den här bloggen riktar sig till mer eller mindre vuxna människor som har ett gemensamt intresse i att läsa böcker. Faktum är att vi älskar att läsa. Eller hur? Och av detta enkla faktum så tycker jag att det borde framgå (om än underförstått) av vi känner det största medlidande med personer som inte kan dela vår passion. Men sedan finns det dem som kan, men inte orkar, och hävdar att "jag har läst den här ljudboken" (tigerns citat i kommentarerna). Men, precis som tigern påpekade, "Att läsa är inte att lyssna", det är två fundamentalt olika ting. Det är dessa personer jag vill få att tänka om. Slutsats: det är viktigt att se till kontexten när man läser blogginlägg.

Att jag själv hade stora svårigheter att lära mig att läsa och skriva en gång i tiden är en annan histora, men varför skulle jag avsiktigt förolämpa någon med samma problem som jag själv hade? Det skulle jag naturligtvis inte.

Ljudböcker är för lata och synskadade

Jag har ett jobb där jag får mycket tid att umgås med min iPod. Vanligen brukar den underhålla mig med de senaste musikfynden, men ibland är man helt enkelt inte på det humöret. Därför har jag sedan en tid övervägt att ge ljudboken en sista chans. Igår var dagen L (L som i Ljudbok.) Med iPoden fulladdad, både med batteri och Jan Kjærstads Tecken till Kärlek, gav jag med iväg till jobbet. Förhoppningarna var höga, vad kunde möjligen gå snett?

Allt visade det sig.

För det första så fann jag uppläsaren, en kvinna vid namn Maria, outhärdlig. Hon saknade inte brist på inlevelse och berättarteknik, men hennes röst och uttal irriterade mig omåttligt. Kanske var detta t.o.m huvudskälet till att allt gick fel, och i så fall vore det inte rätt att dömma ut ljudboksformatet på grund av en enskild uppläsare, men jag vill minnas att jag haft, betänkligheter kring uppläsaren också vid de tidigare tillfällen då jag prövat ljudböcker. Den egna tankens röst är oslagbar, tycker jag.

Jag kom också att tänka på att Kjærstad är en man och att det, av detta enkla skäl, hade känts mer naturligt om uppläsaren också var en man - trots att berättaren i boken är kvinna. Eller? Sådana funderingar slipper man brottas med när man själv läser.

När man läser en bok kan man stanna, tänka efter, gå tillbaka eller hoppa över. Att göra allt det här är naturligtivs möjligt med en ljudbok, men det är rätt osmidigt. Istället maler rösten på och man är på helspänn för att inte missa något. Den fulla uppmärksamheten omöljiggör i sin tur alla former av arbete. Och, samtidigt som man känner sig stressad över risken att missa något upplever jag, paradoxalt nog, ljudböcker som sövande.

Allt det här påverkar naturligvis hur man - läs jag - uppfattar bokens innehåll. Jag hade höga förväntnignar på Tecken till Kärlek, men jag tvivlar nu på att jag någonsin kommer att ge den en ny chans. Ljudboksformatet förvandlade Kjærstads formuleringar till platta, onaturliga och krystade ting - i i vanliga fall hade jag förmodligen tyckt att de var både vackra och tänkvärda.

Det är bara att konstatera: ljudböcker är ingenting för mig. Om man, av ett eller annat skäl, har svårt att läsa är ljudböcker kanon, men så länge man kan läsa (precis som Fröken Nina påpekar i kommentarerna så är det inte alla som kan kan det, och för dem är det naturligtvis fantastiskt att ljudböcker finns ) bör man läsa, inte höra, böcker.

Min radiodebut får vänta

I fredags, strax före jag gav mig av till tentan, fick jag ett mail från P4 Extra som ville att jag skulle vara med i radio och diskutera bokrean. Tydligen hade man bestämmt att rean var ett aktuellt ämne, varpå någon på redaktionen gav sig ut på nätet för att leta lämpliga intervjuoffer. Via google hittade vederbörande fram till mitt inlägg Lägg ner bokrean och fann det "mycket intressant" och "kul". Efter en del velande (jag har inga ambitioner att bli radiostjärna :-) hörde jag av mig och sa att jag var beredd att ställa upp, men vid det här laget hade iden redan skrotats. Kanske var det lika bra. Vad fan skulle jag ha sagt? "Bokrean är typ...ehh... dålig. Sortimentet är.. öhh.. för smalt, eller öhh, för brett menar jag, eller... ". Nåja, en rolig erfarenhet hade det varit i alla fall. I övrigt: det faktum att jag kontaktades visar på något jag fått mer än ett tecken på den senaste månaden. Bloggar läses faktiskt av mediafolk av olika slag, och om man vill (och har lite tur), kan man nog få ut en del av det (förutom det rena nöjet)

Jag läste: Paul Auster – I de sista tingens land

I I de sista tingens land ger Paul Auster - en USA:s kanske främsta författare - sig på min en av mina absoluta favoritgenres: dystopin. Resultatet är omskakande och mycket lyckat.

I I de sista tingens land skildras ett samhälles gradvisa undergång. Samhället är USA och platsen är en stad, förmodligen New York eller någon annan stor stad på östkusten. Vad som har hänt är oklart, men övriga världen har klarat sig och där går livet vidare som förr. I boken får vi följa Anna Blum i hennes jakt på sin bror William som försvunnit då han åkt till staden (förmodligen från England) för att skriva ett tidningsreportage. Hon reser med ett biståndsskepp, ett av de sista, och anländer till en värld fullständigt i ruiner där människor hankar sig fram under fruktansvärda omständigheter. Hon finner även att kvarteret där Williams kontor låg är jämnat med marken. Vad som hände får hon aldrig riktigt svar på. I staden har nämligen sanning och myt en förmåga att flyta ihop tills de inte längre går att skilja åt. Istället försöker Anna resa hem, men hennes ända chans att återvända går om intet när en paranoid regering beslutar sig för att avvisa bryta alla kommunikationer med omvärlden och bygga en ”havsmur” att förhindra ett påstått invasionshot. Hon tvingas därför stanna och försöka överleva efter bästa förmåga.

”De av oss som vuxit upp någon annanstans, eller som är tillräckligt gamla för att minnas en annan värld än den här, får kämpa fruktansvärt bara för att orka hålla sig på fötter från den ena dagen till den andra. … Runt omkring en följs den ena förändringen av den andra, varje dag medför en ny omvälvning, de gamla förutsättningarna blir bara luft och tomhet. Här ligger dilemmat. Å ena sidan vill man överleva, anpassa sig, göra det bästa av saker och ting som de är. Men å andra sidan tycks man inte kunna klara detta utan att samtidigt göra rent hus med allt det som en gång gjorde att man betraktade sig själv som en levande människa. Inser du vad det är jag försöker säga? För att leva måste man se till att man dör.”

I den namnlösa staden har alla samhällets institutioner vittrat bort, och i dess ställe finns… ingenting. Folk är alltför trötta, allt för hungriga, för att organisera sig politiskt. Staten kan inte längre beskydda sina medborgare (den försöker inte ens) och dess funktioner har reducerats till att samla upp döda kroppar och mänsklig avföring som används som för att framställa energi.

De normer och värderingar som krävs för att upprätthålla ett fungerande samhälle är så gott som bortblåsta, men i dess ställe har andra normer uppkommit. Det finns t.ex. tydliga normer kring hur man för samtal om det förflutna, och samhällsgemenskapen har ersatts av en myriad av sekter. Vissa sekter, såsom Löparna och Lönnmördarkluben är utstuderade självmordssekter, medan andra sekter bildats t.ex. för att försöka påverka vädret – ett tecken på vetenskapens förfall och en tillbakagång till tiden före upplysningen. Denna detaljrikedom är oerhört fascinerande och det märks att Auster verkligen har lagt ner tankemöda på att föreställa sig hur vårt samhälles undergång skulle kunna te sig. Samtidigt bör det noteras att han gör det med ett visst mått av svart humor.

Ytterligare en intressant aspekt med I de sista tingens land är att den skildrar ett skede som är ovanligt i den dystopiska genren: det i mitten, dvs. efter katastrofen, men före den totala undergången. För om man ska se realistiskt på saker och ting, så tror inte jag att mänsklighetens undergång kommer att ske som den gör i t.ex. Margaret Atwoods Oryx & Crake där hela vårt släkte så gott som utplånas inom loppet av några dagar. Nej, det kommer att gå långsamt, plågsamt långsamt.

När jag läser boken slår det mig flera gånger att Cormac McCarthy förmodligen läst den både en och två gånger i samband med The Road.

I de sista tingens land kan läsas som en undergångsskildring i ultrarapid, men den för också tankarna till de levnadsöden som utspelar sig i Gaza, Irak, och i andra städer där folk dagligen kämpar för sin existens. Sett ur bokens perspektiv lever de redan i "framtiden." Kanske är det Auster som försöker påminna oss om att se till nuet, samtidigt som vi rustar för framtiden.

John Berger tecknar ett vackert porträtt av Subcomandante Marcos i Aftonbladet

”Nej till att försöka lösa problem uppifrån, men ja till att bygga nerifrån för de där nere. Vi tror inte att målen rättfärdigar medlen. Vi tror att medlen till slut är målet. Vi konstruerar vårt mål på samma gång som vi konstruerar de medel med vilka vi fortsätter att kämpa. I den meningen sätter vi stort värde på det talade ordet, på ärlighet och uppriktighet, även om vi ibland kan missta oss på grund av naivitet. Länk. Läs mer om Subcomandante Marcos och EZLN.

Where Wild Things Are, en riktig såpa

Filmatiseringen av Where Wild Things Are (regi: Spike Jonze manus: Dave Eggers), som jag skrivit om bland annat här, håller på att utvecklas till en första klassens såpa.

I veckan dök följande klipp upp på internet och vilda spekulationer utbröt huruvida det var fejk, ett screen-test eller något annat.



Slutligen tvingades Jonze uttala sig. Enligt honom rör det sig om"a very early test with the sole purpose of just getting some footage to Ben our vfx (visual effects) supervisor to see if our vfx plan for the faces would work. The clip doesn’t look or feel anything like the movie, the Wild Thing suit is a very early cringy prototype, and the boy is a friend of ours Griffin who we had used in a Yeah Yeah Yeahs video we shot a few weeks before. We love him, but he is not in the actually film…Oh and that is not a wolf suit, its a lamb suit we bought on the internet." Via Slashfilm

Men det är inte nog med det. Idag kommer det uppgifter, om än obekräftade sådana, att Warner Bros är extremt missnöjda med slutprodukten och att alltsammans kan komma att skjutas om!

"I’m hearing that just such a massive reshoot is what is on the table right now. And it’s not because of technical issues, unless you want to consider the lead kid actor and the script technical issues. Sources tell me that the suits at Legendary and Warner Bros are not happy with Max Records, the actor playing Max, the mischievous boy who is crowned King of the Wild Things. Worse than that, they don’t like the film’s tone and want to go back to the script drawing board, possibly losing the Spike Jonze/Dave Eggers script when they do it. Apparently the film is too weird and ‘too scary,’ and the character of Max is being seen as not likable.” Via Slashfilm

Tidigare har det rapporterats om gråtande barn vid testvisningar, och de som sett den säger att det är en film för vuxna. Man kan inte låta bli att undra vad Warner Bros väntat sig? Trodde de att Jonze tänkte koka ihop en glättig barnfilm? Och snacka om slöseri på manusförfattare! I värsta fall får vi hoppas på att WB har tillräckligt med vett i skallen för att släppa Jonzes version på DVD. Det ska bli oerhört intressant att följa händelseutvecklingen i den här närmast såpalikanade historien.

En annan bokrea är (inte o)möjlig

Det är uppenbarligen inte bara jag som är trött på bokrean i dess nuvarande form. Bland annat så har blogg-kamraterna på Böcker med mera, Spectatia, och Subjektiva Olivia uttryckt sitt missnöje här i kommentarerna eller i egna inlägg. Vi vet att förläggare och annat branchfolk läser de här bloggarna. Låt oss hoppas att de får sig en tankeställare.

Bokreans nuvarande form, just det. För vid närmare eftertanke så behöver inte bokrean läggas ner så mycket som den behöver förnyas. Precis som Erika skriver så fyllde bokrean en uppgift "innan bokmomsen sänktes och internetbokhandeln uppstod och expanderande." Dagens bokrea är lite av en anakronism, men vem säger att den inte kan bli aktuell igen? Men då krävs nytänkande. Om du fick bestämma, hur skulle du vilja förnya bokrean? Jag hade gärna sett att man reade färre men mer utvalda titlar. Och med utvalda menar jag inte storsäljare, utan smalare kvalitetsböcker som förtjänar uppmärksamhet. En procentuell skänking på hela sortimentet under en begränsad period hade nog också gjort susen för försäljningen, men det är väl önsketänkade.

Lägg ner bokrean

Varje år ser jag fram emot bokrean, och varje år blir jag besviken - både på rean och på mig själv som släpar hem en massa skit som bara står och samlar damm. Nu får det vara nog. Bokrean marknadsförs som ett utmärkt tillfälle för oss kunsumenter att fynda. Vem tror handlarna att de försöker lura? Bokrean är, INTE ett tillfälle att fynda, det är ett sätt för förlagen att dumpa sina misslyckanden: dvs. böckerna ingen köpte, eller köpte för få av. (Inom världshandlen är dumpning av varor mycket omstritt , och det var en av faktorerna som fick senaste WTO-rundan att haverera. En vettig diskussion om bokrean kan förhoppningsvis få den att göra det samma, haverera alltså.) Att det huvudsakligen är samma skit som återkommer år efter år måste ju betyda att det finns enorma lager med "Grottbörjens folk" och "Liftarens Guide till galaxen" därute, eller? För inte kan väl förlagen vara så trista att de trycker upp nya upplagor av böcker som redan finns i var svensks hem? Eller jo, varför inte, så länge folk köper skiten (och de verkar vi ju göra) så är det fritt fram. Men varför... varför envisas vi med att köpa inbudna upplagor av böcker som för länge sedan kommit, gått, och återkommit i andra format? En sökning på adlibris avslöjar att böckerna på bokrean sällan är billigast vilket är en fullt naturlig paradox i sammanhanget. Undantaget är faktiskt kokböcker, vilket är den ända sortens böcker jag tänker investera i på framtida bokreor. Visa ert missnöje, köp ingen skit! Tänk efter både en och två gånger, och fråga er själva "kommer jag att läsa den här boken"? Är svaret inte ett rugnade JA, låt bli. Köp en bra bok istället.

Äntligen fredag!

Efter gårdagens härdsmälta tänkte jag gräva fram en gammal favorit: fredagslänkarna. Anledningen till att detta inslag har fallit bort är att jag sällan hittar tillräckligt många intressanta länkar, och packa på er dåliga länkar tänker jag inte göra, där går min gräns. Till länkarna.

Guardian har intervjuat Junot Díaz vars debutroman The Brief Wondrous Life of Oscar Wao landade på NY Times lista över de tio bästa böckerna 2007. Jag inväntar ivrigt en pocketutgåva: The return of the young master

Vad får DN att brista ut i följande konstaterande: "Framtiden hörde inte socialismen till, men den hör knappast till nyliberalismen heller." Hoppsan, Världsbanken! (Är du vidare intresserad av det här skrev Mikael Nyberg en artikeln som publicerades på Aftonbladet Kultur för en tid sedan, kolla den.)

Mer DN. Andreas Malm har skrivit en mycket intressant artikel om den så kallade "Eurabienlitteraturen." Artikeln fick Johan Norberg att känna sig kränkt, vilket ledde till ett svar och ett gensvar som också finns att läsa. De räddas revelj

New York Times har recenserat Hari Kunzrus senaste bok My Revolutions, det var på tiden. Underground Man

Vill man följa valet i USA på närmre håll rekommenderar jag bloggen Det progressiva USA. Den är knappast objektiv, men det är inte jag heller: Heja Obama! Det progressiva USA

Och så fredagskonserten! Efter två dagar med iPoden så jag har saker klart för mig; Born Ruffians har gjort årets hittills bästa skiva. Här är videon till Hummingbird.



För övrigt anser jag att bokrean spelat ut sin roll och borde läggas ner.

Uppdatering: Bonnierpocket förtjänar upprättelse från min sida. I januarinyheterna finns åtminstone två titlar jag absolut kan tänka mig att läsa:
Chimamanda Ngozi Adichie - En halv gul sol
Lawrence Hill & Joshua Key - En desertörs bekännelse
En desertörs bekännelse går rakt in på min lista över böcker jag vill läsa.

Google Analytics är djävulens verktyg

Inlägget jag precis postade kunde jag lika gärna skippat, eller hur? SÅ roligt var det ju inte. Om jag ska vara helt ärlig så var dem främsta anledningen till posten att jag (indirekt) kände mig tvingad att posta något. Varför undrar ni? Jo, sedan jag installerade Google Analytics har jag blivit allt mer intresserad av statistik i form av besöksantal, mest lästa inlägg osv. (Intresserad är för övrigt att uttrycka det milt - halvt besatt är närmare sanningen). En sak som framkommit av all statistik är att det finns ett tydligt samband mellan inläggsfrekvens och besöksantal. Destom oftare man postar detso fler besökare tycks man få. (Jag misstänker att detta är en av de främsta anledningarna till att bokhora blivit Sveriges största litteraturblogg. Sex personer = många poster.) Min ursprungliga ambition med den här bloggen var att enbart posta sådant jag till 100% kunde känna mig nöjd med, sådant som jag lagt tankemöda bakom (t.ex. recensioner), och helt utelämna utfyllnadsposterna. Men, tack vare (eller kanske PÅ GRUND AV) Google Anatlytics har jag förstått att det inte är en bra taktik i bloggosfären. Färre inlägg innebär färre besökare, och vad är det för poäng att posta inlägg ingen läser? (Visst, är man tillräckligt skarp så skaffar man sig en trogen skara i alla fall, men jag tänker inte försöka lura mig själv: jag är en stolt dussinskribent.) För oavsett om vi vill erkänna det eller inte så vill vi bli lästa, eller hur? Är det inte därför vi bloggar? Hade vi varit ute efter ren reflektion, terapi eller ett sätt att organisera tankarna hade vi lika gärna kunnat skriva gammal hederlig dagbok och dumpa bloggen. Sluta blogga börja tänka, kanske var Lessing någonting på spåren trots allt.

Äsh, vad vet jag. Kanske är det tröttheten som talar, kanske är jag helt ärlig och uppriktig? Kanske tar jag bort inlägget när jag vaknar. Kanske inte.

Rolig truism

DN:s litteraturbloggare Jonas Thente är ofta läsvärd. Han har en skön mix av satir och vardagsbetraktelser, men blir ibland "pretto" i överkant. Följande citat tycke jag var värt att dela med mig av - även om det är en truism för många av oss.

"I bokbranschen är det välkänt att man tacklar olika kundsegment uppifrån och ner.
Först kommer den inbundna boken, som är svindyr och köps av dem som vill vara först.
Några månader senare kommer en billigare utgåva, men ändå inbunden i wellpapp, för dem som skulle ha velat vara först men inte riktigt har hängt med.
Och så kommer pocketutgåvan för de fattiga och/eller typen av läsare som läser för att alla andra har läst.
Två år senare kommer ju en rea-utgåva med en bild från filmen på omslaget, och denna utgåva är riktad mot den kundgrupp som bara har sett filmen men vill kunna sätta sig på alla andra som bara har sett filmen, genom att deklarera att boken ju är mycket bättre."

Bröderna Coen gör The Yiddish Policemen’s Union

Enligt flera källor är det nu klart att bröderna Coen tänker filmatisera Michael Chabons roman The Yiddish Policemen’s Union."The novel is an alternate history detective story based on the premise that after World War II, a temporary Yiddish-speaking settlement for Jewish refugees was established in Alaska in 1941." En film med kombinationen Coen/Chabon har alla förutsättningar att lyckas, och Chabon själv verkar lika entusiatisk som som jag är:

"They are among my favorite living moviemakers. Three or four of their films are on my all-time favorite list. They are geniuses. What's more, I think they are perfectly suited to this material in every way, from its genre(s) to its tone to its content. I can't wait to see what they eventually do with it."

Jag har länge velat läsa TYPMU och jag väntar faktiskt på att den engelska pocketutgåvan ska släppas, vilket den gör nu i Mars. Filmen har planerad premiär 2010, så jag lär nog hinna före.

Jag läste: Nick Mcdonell – Den tredje brodern

Mike jobbar som praktikant på en tidning i Hong Kong. Han får i uppdrag av redaktören att resa till Bangkok och assistera en mer erfaren reporter med ett reportage om västerlänningar som åker till Thailand och röker på. Väl i Thailand kommer han i kontakt med desillusionerade journalister, de pundande västerlänningarna samt lokalbefolkningen som förser dessa båda grupper med allt från droger till sex. Thailandsvistelsen blir början på en lavin av elände för Mike, som mitt i reportaget tvingas åka hem till New York för att reda upp en familjetragedi. Självfallet dimper han ner lagom till 9/11 och till händelser som medför ytterligare tragik.

Det mest intressanta kring Den tredje brodern är dess författare. Nick Mcdonell är bara 23 år och har redan hunnit ge ut en bok som fått positiva omdömen från både Hunter S. Thompson och Joan Didion. På omslaget till Månpockets utgåva står det tryckt: ”Nick Mcdonell är äkta vara. Jag är rädd för att han kommer att vara lika viktig för sin generation som jag var för min” – Hunter S. Thompson. Det lovande förstaintrycket består ända tills tills man börjar läsa, och då börjar man istället undra om 1) Hunter S. Thompson och Joan Didion har dålig smak, eller 2), det ligger en hund begraven. Svaret är 2), det ligger en stor, fet, död hund begraven här.

I boken får Mike sin praktikantplats genom sin fars kontakter. I verkligheten har Mcdonell praktiserat på Time Asia, en plats han fick tack vare sin fars kontakter. Nicks pappa är nämligen en viss Terry McDonell, som tydligen är managing editior på Sports Illustrated Magazine och som lär ha varit god vän med just Hunter S. Thompson. Joan Didion är tydligen en vän till familjen. (källa) Utifrån detta kan vi konstatera åtminstone två saker. Den första är att man kan komma långt med de rätta kontakterna, vilket egentligen är en bekräftelse på något vi redan visste. Utan dessa kontakter tror jag inte att Den tredje brodern sålt så bra som den tydligen gjort. Jag tror faktiskt inte att den blivit publicerad ens. Den andra lärdomen är att Hunter S. Thompson och Joan Didion är till salu… det trodde jag inte om någon av dem.

Vi återgår till boken. Bokens första halva är inge vidare. Den är klichèfylld, humorlös och berättad i en märlig och oengagerade form av 3:e person. När Mike återvänder till New York blir det bättre. Episoden som utspelar sig den 11 september 2001 är bra (även om man ska vara en riktigt dålig författare för att lyckas göra en så dramatisk händelse odramatisk) och det blir ännu bättre när berättarformen skiftar till förstaperson i den sista femtedelen. Tyvärr är det "too little too late."

Den tredje brodern utkommer på Månpocket i mars.

Ingen bokrea i Danmark - hur ser framtiden ut för den svenska bokrean?

Enligt den danska dagstidningen Berlingske blir det ingen traditionell bokrea i Danmark i år. Istället kommer de olika kedjorna att hålla egna reor, vilket kritikerna fruktar kommer medföra ett smalare (läs bredare), mer kommersiellt, utbud. Kedjorna själva säger att "at der vil blive solgt lige så mange forskellige bøger, som der hele tiden har gjort, men det bliver ikke det samme udbud, der er i alle butikker", och det låter ju bra. Den svenska bokrean där alla butiker har samma sortiment är hemskt tråkig, och jag hade gärna sett att butikerna reade olika böcker. Som det är nu kan man lika gärna köpa hela rubbet på Adlibris, och det förlorar de fysiska butikerna på. Men om det är så att olika reor, paradoxalt nog, medför ett smalare utbud så föredrar jag den nuvarande modellen. Bokrean domineras redan idag av storsäljare och vi vill ha fler, inte färre, alternativ! Vad tror ni därute?

Artikel: Det store bogudsalg forsvinder

Trevlig helg!

Komplett triologi

Äntligen har jag lyckats samla på mig alla delarna i Jan Kjærstads "Wergeland"-triologi Förföraren, Erövraren, och Upptäckaren, som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2001. Nu återstår bara två frågor: när ska jag få tid att läsa dem, och hur bör jag gå till väga? Bör jag sträckläsa dem "back-to-back" eller kan man läsa dem en i sänder? Om du läst alla tre kan du väl skriva en rad i kommentarerna och berätta hur du gjorde!

Ställ frågor till Månpockets förlagschef Louise Bäckelin!

Från början hade jag tänkte ge här inlägget rubriken "Bokomslagens devolution." "Devolution" kan definieras som "the notion a species may evolve into more "primitive" forms." Applicerat på böcker innebär det här att bokomslagen blir sämre - rent av fulare - för varje upplaga, eller rättare sagt; i vandringen från den inbundna engelska utgåvan till den svenska pocketutgåvan. Så upplever nämligen jag det: originalomslaget är ofta bäst medan (de svenska) pocketomslaget är sämst. Ibland är omslagen så hemska (t.ex. pocketutgåvan av jPod) att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att helt avstå från att köpa boken. Nedan ser vi ett typexempel på en sådan devolution.

Det engelska omslaget är självfallet originalomslaget. Det svenska omslaget med helvit text är omslaget till den inbundna utgåvan. Månpockets omslag känns igen på - just det - den vita månen, och "filmomslaget" är Norstedts egen pocketutgåva. Kommentar: det är faktiskt ganska ovanligt att det svenska omslaget låter sig "inspireras" av originalomslaget sådär. Att omslagen är översatta (dvs samma illustration som originalutgåvan, fast med svensk text) är inte ovanligt för inbundna utgåvor, och det är den typen av omslag jag föredrar, men i det här fallet är den taffliga "försvenskningen" är inte mycket att hurra för. Norstedts "filmomslag" till vänster representerar den slutgiltiga devolutionen: bokomslag där boken får en framsida hämtad ur en filmatisering.

För att få klarhet i hur det här med omslag fungerar så har jag avtalat en e-postintervju med Månpockets förlagschef Louise Bäckelin där jag tänker ställa en del frågor kring hur processen med bokomslag fungerar. Har DU några frågor du vill att jag ska ställa (gärna om bokomslag, men andra frågor går säkert också bra) så skriv dem i kommentarerna eller skicka ett mail, så passar jag på och ställa dem samtidigt. Kom igen, passa på nu!

(Jag ber om ursäkt för de femtioelva uppdateringarna.)

Uppdatering: Frågorna är skickande.

"This party's getting out of hand"...jaså, verkligen?

Les Savy Fav uppträdde på Conan igår, och som dom gjorde det! Även om ni inte gillar låten så uppmanar jag er att hålla ut, det är värt det :)



Trevlig helg därute!

Jag läste: Dave Eggers – You shall know our velocity

You shall know our velocity är historien om en kompistrio som blir en duo när en av dem, Jack, omkommer i en bizzar bilolycka. Kvar blir Will och Hand och det är dessa två vi följer genom boken. Ungefär samtidigt med Jacks död får Will 80 000 dollar genom att sälja en silhuett av sig själv till ett företag som tillverkar glödlampor. Det är pengar och han aldrig drömt om, eller känner sig förtjänt av. Efter Jacks död bestämmer sig Will och Hand för att resa till fattiga länder och ge bort pengarna. Sagt och gjort, de trillar in på flygplatsen och hamnar Senegal av det enkla skälet att ”It was windy in Greenland.” Därifrån reser de vidare till Marocko, Estland, och Lettland – allt inom loppet av sju dagar.

Boken har jämförts med Jack Kerouac:s klassiker On the road, men jag vet inte om jag tycker att det är någon vidare jämförelse. I On the road är resan, den ständiga rörelsen, ett självändamål. Så är inte fallet här. Will har många demoner inom sig som han ständigt brottas med. Jacks död är en, hans fader en annan, en kronisk sjukdom en tredje… Bara fart kan kväva dem. "The only times they are not with me are those times when speed overwhelms, when the action of moments superseds and crowds out. When my movements stop the come.” Därför är det fullt fart hela tiden.

Det finns ett stycke i boken där Will och Hand springer genom en nattsvart skog. Det är en bra metafor för deras impulsiva handlande, men det är inte så Will upplever det. För Will har varje handling en innebörd, eller rättare sagt, han önskar att den hade det. Överallt söker han mening där det tillsynes inte finns någon. Inte meningen med livet, utan anledningen (på ett högre plan) till Jacks död. Man kan faktiskt säga att han letar efter Jack. På så sätt är det en bok om saknad, och om den ångest den överlevande kan känna.

Och så var det det här med pengarna. Att ge pengar till de som behöver dem är ett sätt för Will att försöka återställa ”balansen” i tillvaron. Obalans kostade dem Jack, resonerar han. Genom att ge bort pengarna försöker han rättfärdiga sin egen existens samtidigt som han, på något plan, hoppas att det ska få Jack att återvända från de döda. De kommer dock ganska snart underfund att det kan vara svårt att ge pengar till en främling. Precis som med själva resan så måste varje gåva vara meningsfull och mottagaren måste vara värdig. Men i pengarnas natur så finns det ett maktförhållande mellan givaren och mottagaren som smutsar ner handlingen, den goda intentionen. De tvingas därför ta till allt mer fantasifulla och ”opersonliga” metoder för att överhuvudtaget bli av med pengarna, som att tejpa fast pengar på åsnor eller gräva ner skrattkistor. Problemet med pengarna ger boken en etisk dimension, och det är en diskussion som är intressant att följa. Inte minst för oss som – i alla fall då och då – har dåligt samvete över hur bra vi har det och önskar att vi kunde göra något.

You shall know our velocity är mångbottnad, som ni märker. Man kan välja att läsa den som en historia om två killar som är vilse i världen, eller förlora sig i djupet, som jag har gjort. Valet är fritt, såklart. En sak står dock klar: efter Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet stod jag frågandes till vad hypen om Dave Eggers handlade om. Nu vet jag det.