BSG – När televisionen överträffar litteraturen

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Om det vore sant borde ett enkelt tv-avsnitt kunna säga mycket mer än en bok. Ändå tror jag att de flesta skulle hålla med om att böcker oftare än tv-serier förmedlar innehållsrika och tänkvärda berättelser. Dels tror jag att det beror på att böcker fortfarande anses ”finare” än TV, dels på de förutsättningar som många TV-serier har. TV-serier är ytterst en jakt på tittarsiffror. Seriens skapare har ofta en vision, men gång på gång ser vi hur skaparna tvingas underordna sig sina överordnades kortsiktiga mål. Konsekvensen av det kortsiktiga tänket blir att tv-serier sällan förmår att skapa en historia som håller i längden. Detta är litteraturens styrka framför TV-mediet. En författare kan vara sin vision trogen från första till sista sidan. Därmed är det inte sagt att TV-mediet en gång för alla förlorat kampen mot litteraturen - Battlestar Galactica (BSG) är ett bevis på det.

En likhet mellan TV och litteratur är att science fiction anses ofint i båda fall. I litteraturen finns det dock författare, t.ex. Ray Bradbury, som hyllats av både läsare och kritiker trots dennes fascination för rymdraketer och robotar. Hos Bradbury tycks många läsare kunna acceptera att rymdraketerna i första hand är en kontext, men när det kommer till TV verkar man inte kunna se bortom explosionerna och rymdraketerna. Det är säkert en av anledningarna till att 5:an visar BSG runt klockan två på natten. Jag pratade tv-serier med en kompis för en tid sedan. Han skämdes inte för att berätta att han följde samtliga utgåvor av CSI – TV:s svar på Kitty-böckerna (alla avsnitt följer samma mall) – men när jag nämnde BSG skrattade han till. ”Följer du det?!”

Han kunde inte heller se bortom rymdraketerna, och det är oerhört tråkigt. Precis som i Bradburys noveller är sci-fi-elementen i BSG främst att betrakta som kontext. BSG är en serie om karaktärer – karaktärer som har ett djup, en komplexitet som aldrig skådas på TV vill jag påstå. I BSG hänger hela den mänskliga rasens överlevnad på att personalen ombord på Galactica förmår att skydda dem. Ett omänskligt tungt ansvar som de inte valt själva. Det som gör BSG så speciellt är att dessa män och kvinnor inte framställs som hjältar – de är människor, med allt vad det innebär. Det är en redan på förhand bruten skara. Amiralen är pensionsfärdig, hans andreman en alkoholist. Presidenten har cancer, den bäste piloten brottas med sitt förflutna och vetenskapsmannen försöker dölja det faktum att han hade del i mänsklighetens undergång, och ser dessutom i syne. Tillsammans utgör de en mosaik över mänsklighetens alla svagheter. Det är om dessa män och kvinnor BSG ytterst handlar om. De tvingas till många svåra val, och vad rätt eller fel, ont eller gott, varierar med perspektiven, precis som det gör i verkligheten, men sällan i TV-seriernas värld.

Men visst, sci-fi-elementen är en del av historien. Det finns en hel del action i seriens två första säsonger, men det är spännande. Det är spännande därför att man verkligen bryr sig om karaktärerna, och man vet att seriens skapare inte drar sig för att ha ihjäl dem. Många gånger har jag våndats med piloterna när de satt sig i cockpit. Listan över karaktärer som gick en våldsam död till mötes under BSG:s fyra säsonger kan göras mycket lång, och jag älskade dem nästan allesammans.

Det som gör BSG så bra – förutom de komplexa karaktärerna, som porträtteras av utmärkta skådespelare – är att serien i hög grad är ett barn av sin tid: åren då George Bush var världens mäktigaste man. BSG innehåller ett mått av kritisk samhällskommentar som jag inte tror att jag upplevt ens i skönlitterär form. Ett exempel: i ett par avsnitt ockuperas mänskligheten – som för ett kort ögonblick hittat en skyddad planet att slå sig ner på – av sina plågoandar. Helt utelämnade tar motståndsrörelsen till ”de fattigas vapen”: självmordsbombare. Parallellerna till Irak är tydliga, men rollerna är ombytta. På liknande sätt har man under seriens lopp diskuterat bland annat tortyr, folkmord, och klassfrågor och ganska återkommande frågor om religion samt frågor om makt och demokrati. Jämställdhet har man implicit tagit upp då det i BSG:s universum inte verkar finnas några tydligt definierade könsroller. Samtidigt som parallellerna är tydliga är det gjort med fines och med en subtilitet som är mycket olik andra amerikanska serier, där man ofta skedmatas moraliska budskap.

På många sätt känns det därför passade att BSG slutar nu när Obama tagit vid. Samtidigt kommer jag att sakna det. BSG har krossat mina fördomar om att litteraturen (nästan per definition) kan berätta bättre historier och förmedla vikigare budskap än TV. BSG är väl så bra, ibland bättre, som det bästa jag läst. Våga utmana dina fördomar du också.

So say we all.