Var går gränsen mellan att lyfta fram sådant man (läs jag) tycker bör uppmärksammas, och att göra gratisreklam för vinstdrivande företag? På sistone har jag funderat en del på det här.
Min tanke med den här bloggen var att lyfta fram böcker och författare jag tycker förtjänar det, och varna för sådadant jag inte tycker om. En sidoeffekt av det här är att jag gör gratisreklam. Ur förlagens perspektiv är mitt bloggande gratisreklam. Bra sådan. Visst, ibland får jag gratisgrejer av dem också*, men i slutänden gynnar mitt bloggande antagligen förlagen mer än någon annan. Förlagen, inte författarna. Författarna är, tyvärr, beroende av förlagen. Förlagen i sin tur skiter i författarna, de vill bara sälja. Det finns ingen författare ett förlag skulle dra sig för att droppa om de inte sålde. INGEN. Frågan jag har ställt mig är hur jag ska förhålla mig till det här? Jag vill inte vara en reklampelare. (Definitivt inte för ett mediekonglomerat som Bonniers.) Ibland, när det är en fråga som står mig nära, typ Chockdoktrinen, så kan jag känna att det är okej, rent av bra. Men oftast är det inte så.
Jag har funderat kring olika lösningar på problemet, men jag inte funnit någon. Att t.ex. ta bort alla referenser till förlag och dylikt är ju löjligt. Kanske är det något jag tvingas acceptera om jag vill fortsätta göra det här. Det känns som att det är två sidor av samma mynt faktiskt. Inspirerande konsumentupplysning - kanske är det det vi bokbloggare sysslar med?
* Kanske bör jag passa på att påpeka att jag inte behandlar eventuella recensionex. annorlunda. Exempelvis så var både De skamlösa och Den tredje brodern rec.ex. och nog sågade jag dem alltid.
måndag 31 mars 2008
lördag 29 mars 2008
Frank Darabont filmatiserar Ray Bradburys Fahrenheit 451
Ray Bradburys klassiska dystopi Fahrenheit 451 kommer att filmatiseras. För regin står Frank Darabont som är mest känd för den något överskattade The Shawshank Redemption (sv: Nyckeln till frihet), som ligger på 2:a plats (!) på IMDB:s lista över de 250 bästa filmerna genom tiderna! Tom Hanks var tydligen påtänkt för rollen som brandmannen Guy Montag, men enligt Slashfilm har han hoppat av, tack och lov! Mycket mer information än så finns tyvärr inte att tillgå i dagsläget. Tilltänkt premiär 2009.
Ett favoritstycke ur Fahrenheit 451:
"Långt tillbaka före Kristus fanns det förbaskat dum fågel som hette Fenix och som vart hundrade år byggde ett bål och brände upp sig själv. Han måste ha varit kusin till människan. Och varje gång han bbrände upp sig så uppstod han på nytt ur askan och därpå brände han upp sig igen. Och det ser ut som om vi gjorde samma sak, om och om igen, men vi har en fördömd egenskap som Fenix inte hade. Vi vet vilka förbannat dumma saker vi gjort i tusen år, och så länge vi vet det och alltid har det levande för oss så att vi inte glömmer bort det, så kommer det nån gång en dag då vi slutar med alla förbannade begravningsbål och med att hoppa mitt i dem. För varje generation blir det några fler människor som minns."
Ett favoritstycke ur Fahrenheit 451:
"Långt tillbaka före Kristus fanns det förbaskat dum fågel som hette Fenix och som vart hundrade år byggde ett bål och brände upp sig själv. Han måste ha varit kusin till människan. Och varje gång han bbrände upp sig så uppstod han på nytt ur askan och därpå brände han upp sig igen. Och det ser ut som om vi gjorde samma sak, om och om igen, men vi har en fördömd egenskap som Fenix inte hade. Vi vet vilka förbannat dumma saker vi gjort i tusen år, och så länge vi vet det och alltid har det levande för oss så att vi inte glömmer bort det, så kommer det nån gång en dag då vi slutar med alla förbannade begravningsbål och med att hoppa mitt i dem. För varje generation blir det några fler människor som minns."
torsdag 27 mars 2008
Oops I did it again...
...köpte på rean alltså. Jag är världens största hycklare, jag vet, men jag sa faktiskt att jag var intresserad av en bra kokbok och Anna Bergenströms Kärlek, oliver och timjan för halva reapriset (64,50) är faktiskt ett kap. Så det så.
onsdag 26 mars 2008
Pocketnytt Mars-April: Alan Spence, Ian McEwan, Maja Lundgren mf.
Titel: Världens mått
Författare: Daniel Kehlmann
Förlag: Bonnier Pocket
Kommentar: "Boken kan beskrivas som en satir över den moderna vetenskapens födelse. Enligt Kehlmann själv har boken en "the tone of a non-fiction book. But it keeps slipping into fiction and mock-historical monography."
Kehlmann har ett rappt språk som är sprängfullt med lustigheter, och under hela boken satt jag med ett roat flin för att då och då brist ut i skratt", skrev jag i min recension som går att läsa här.
Titel: Det rena landet
Författare: Alan Spence
Förlag: Wahlström & Widstrand
Kommentar: "I Det rena landet berättar Alan Spence i romanens form den sanna historien om handelsmannen och skotten Thomas Glovers (1838-1911) uppgång och fall. Det är en berättelse om det japanska feodalsamhället och atomåldern, öst och väst, världshistoria och en enskild människas passion." Jag har hört att den ska vara bra.
Titel: Tim Davys
Författare: Amberville
Förlag: Bonnier Pocket
Kommentar: Vem som går under pseudonymen Tim Davys har, mig veterligt, fortfarande ingen listat ut. Boken handlar om mjukdjur och den undre världen, eller nått. Undrar om det ingår illustrationer i den här utgåvan?
Titel: På Chesil Beach
Författare: Ian McEwan
Förlag: Ordfront
Kommentar: "Ian McEwan skildrar i denna mästerliga korta roman det psykologiska spelet mellan två unga människor – hur varje ord, varje gest plötsligt får en dramatisk betydelse som kan avgöra deras fortsatta liv.
Romanen är också ett utsnitt ur en tid, 1960-talets början, som ligger på gränsen till dramatiska förändringar när det gäller livsstil, äktenskap, sexualsyn." Någon som läst?
Titel: Bittert arv
Författare: Desai, Kiran
Förlag: Månpocket
Kommentar:"Jag kan bara rekommendera den till er, kära läsare, och applådera Desai, som lyckats skriva en bok som är en lika bra roman som globaliseringsanalys", skrev jag i min recension som du kan läsa här.
Titel: Myggor och tigrar
Författare: Lundgren, Maja
Förlag: Månpocket
Kommentar: "Läs 2007 års mest omtalade bok, en autentisk skildring av camorran i Neapel och maffiafasoner i svenskt kulturliv." Jag tänker inte läsa den, för mycket skvaller för min smak. Tänker du?
(Det här inlägget ser skit ut i RSS-läsarna, det ber jag om ursäkt för)
Författare: Daniel Kehlmann
Förlag: Bonnier Pocket
Kommentar: "Boken kan beskrivas som en satir över den moderna vetenskapens födelse. Enligt Kehlmann själv har boken en "the tone of a non-fiction book. But it keeps slipping into fiction and mock-historical monography."
Kehlmann har ett rappt språk som är sprängfullt med lustigheter, och under hela boken satt jag med ett roat flin för att då och då brist ut i skratt", skrev jag i min recension som går att läsa här.
Titel: Det rena landet
Författare: Alan Spence
Förlag: Wahlström & Widstrand
Kommentar: "I Det rena landet berättar Alan Spence i romanens form den sanna historien om handelsmannen och skotten Thomas Glovers (1838-1911) uppgång och fall. Det är en berättelse om det japanska feodalsamhället och atomåldern, öst och väst, världshistoria och en enskild människas passion." Jag har hört att den ska vara bra.
Titel: Tim Davys
Författare: Amberville
Förlag: Bonnier Pocket
Kommentar: Vem som går under pseudonymen Tim Davys har, mig veterligt, fortfarande ingen listat ut. Boken handlar om mjukdjur och den undre världen, eller nått. Undrar om det ingår illustrationer i den här utgåvan?
Titel: På Chesil Beach
Författare: Ian McEwan
Förlag: Ordfront
Kommentar: "Ian McEwan skildrar i denna mästerliga korta roman det psykologiska spelet mellan två unga människor – hur varje ord, varje gest plötsligt får en dramatisk betydelse som kan avgöra deras fortsatta liv.
Romanen är också ett utsnitt ur en tid, 1960-talets början, som ligger på gränsen till dramatiska förändringar när det gäller livsstil, äktenskap, sexualsyn." Någon som läst?
Titel: Bittert arv
Författare: Desai, Kiran
Förlag: Månpocket
Kommentar:"Jag kan bara rekommendera den till er, kära läsare, och applådera Desai, som lyckats skriva en bok som är en lika bra roman som globaliseringsanalys", skrev jag i min recension som du kan läsa här.
Titel: Myggor och tigrar
Författare: Lundgren, Maja
Förlag: Månpocket
Kommentar: "Läs 2007 års mest omtalade bok, en autentisk skildring av camorran i Neapel och maffiafasoner i svenskt kulturliv." Jag tänker inte läsa den, för mycket skvaller för min smak. Tänker du?
(Det här inlägget ser skit ut i RSS-läsarna, det ber jag om ursäkt för)
tisdag 25 mars 2008
söndag 23 mars 2008
Sköna vågor under dagens boksurf
Det har varit ännu en slö dag på jobbet – folk flyger helt enkelt inte under påsken. Dötiden har dock gett mig möjlighet att "boksurfa", dvs att mer eller mindre planlöst surfa runt efter intressanta böcker och författare.
På sedvanligt vis inledde jag surfandet på adlibris. Efter en del klickande blev jag varse om att Per Pettersons Ut och stjäla hästar finns i svensk pocket sedan två år tillbaka. Who knew?Ut och stjäla hästar har fått mycket uppmärksamhet och utnämndes bland annat av NY Times till en av 2007 års bästa böcker. Den ligger nu officiellt på min "vill läsa"-lista. Eftersom jag visste att boken låg på NY Times årbästalista blev jag nyfiken på vilka andra skönlitterära titlar den innehöll, så jag googlade på "books best of 2007 Ny Times" och hittade rätt direkt. I veckan fick jag låna ett exemplar av Dennis Johnsons Jesus Son som nyligen utkommit i svensk översättning på Modernista. Den verkar intressant och jag ser fram emot att läsa den. Till min förvåning hittade jag ännu en titel av Johnson på NY Times lista: Tree of smoke, som handlar om en CIA-agent som arbetar med psykologisk krigföring mot Viet Cong.
It is also the story of two brothers heading towards self-destruction, and a story about double agents, missionaries, killers for hire and lost souls desperate for sex, death or God and thus an end to their loneliness.
Behöver jag säga att den verkar lovande? Tyvärr finns den inte i pocket, varken engelsk eller svensk. Dennis Johnson är en helt ny bekantskap för mig och jag ser mycket fram emot att utveckla den.
Ytterligare ett klick, den här gången på NY Times "best of"-lista 2006 (eller var det 2005?). Där hittar jag Gary Shteyngarts Absturdistan, som verkar rätt grym. Absurdistan utkommer i pocket i augusti, och jag har ingen brådska. Shteyngarts (vilket namn!) har även skrivit Den ryske debutantens handbok som jag stått och fingrat på i bokaffären mer en gång. Den verkar så härligt knasig att jag beslutat mig föra att läsa den.
Så många böcker, så lite tid… (wow, det är ju en potentiellt bra titel till den här bloggen! nu har jag två potentiella.)
Var det här a) okej läsning, b) helt värdelöst? Jag kan inte bestämma mig.
På sedvanligt vis inledde jag surfandet på adlibris. Efter en del klickande blev jag varse om att Per Pettersons Ut och stjäla hästar finns i svensk pocket sedan två år tillbaka. Who knew?Ut och stjäla hästar har fått mycket uppmärksamhet och utnämndes bland annat av NY Times till en av 2007 års bästa böcker. Den ligger nu officiellt på min "vill läsa"-lista. Eftersom jag visste att boken låg på NY Times årbästalista blev jag nyfiken på vilka andra skönlitterära titlar den innehöll, så jag googlade på "books best of 2007 Ny Times" och hittade rätt direkt. I veckan fick jag låna ett exemplar av Dennis Johnsons Jesus Son som nyligen utkommit i svensk översättning på Modernista. Den verkar intressant och jag ser fram emot att läsa den. Till min förvåning hittade jag ännu en titel av Johnson på NY Times lista: Tree of smoke, som handlar om en CIA-agent som arbetar med psykologisk krigföring mot Viet Cong.
It is also the story of two brothers heading towards self-destruction, and a story about double agents, missionaries, killers for hire and lost souls desperate for sex, death or God and thus an end to their loneliness.
Behöver jag säga att den verkar lovande? Tyvärr finns den inte i pocket, varken engelsk eller svensk. Dennis Johnson är en helt ny bekantskap för mig och jag ser mycket fram emot att utveckla den.
Ytterligare ett klick, den här gången på NY Times "best of"-lista 2006 (eller var det 2005?). Där hittar jag Gary Shteyngarts Absturdistan, som verkar rätt grym. Absurdistan utkommer i pocket i augusti, och jag har ingen brådska. Shteyngarts (vilket namn!) har även skrivit Den ryske debutantens handbok som jag stått och fingrat på i bokaffären mer en gång. Den verkar så härligt knasig att jag beslutat mig föra att läsa den.
Så många böcker, så lite tid… (wow, det är ju en potentiellt bra titel till den här bloggen! nu har jag två potentiella.)
Var det här a) okej läsning, b) helt värdelöst? Jag kan inte bestämma mig.
fredag 21 mars 2008
Glad påsk!
Så var det påsk, helgen vi firar våra tam- och burfåglar genom att äta dem och deras ägg i massor. (Var det inte så?) Jag antar att många av er har kurat ihop er med tjocka släkten och njuter av god mat i lugn och ro. Själv jobbar jag (jag är på jobbet just nu) hela påsken, och det är därför det är lite stiltje på bloggen just nu.
Vad läser ni i påsk? Själv har jag tagit mig an The Yiddish Policemen’s Union som jag försöker läsa när jag hinner och orkar. Den är lite tung att komma in i, men det är det säkert värt. För övrigt så tror jag att The Yiddish Policemen’s Union är det närmaste en deckare jag kommer att komma på många år…
Glad påsk!
Vad läser ni i påsk? Själv har jag tagit mig an The Yiddish Policemen’s Union som jag försöker läsa när jag hinner och orkar. Den är lite tung att komma in i, men det är det säkert värt. För övrigt så tror jag att The Yiddish Policemen’s Union är det närmaste en deckare jag kommer att komma på många år…
Glad påsk!
tisdag 18 mars 2008
HarperCollins visar var skåpet ska stå
Även om vi älskar dem så är pocketutgåvor inte sällan trista, fula saker. Det går inte att förneka. Därför tycker jag det är så j***a roligt när man kommer över en pocket som förlaget verkligen lagt energi på. HarperCollins utgåva av Michael Chabons The Yiddish Policemens Union ett gott exempel. Det grymt snygga omslaget (går iofs att diskutera) är tryckt på ett tjock, strävt papper, istället för det hemska glansiga. Lockcitaten är från tidningar som Guardian och Independet - inte Feminina och Amelia. Extramaterialet längst bak i boken går heller inte av för hackor. En längre text om själva boken, och en essay av författaren själv - bland annat. Frågan är när/om vi någonsin får se en lika bra pocketutgåva här i sverige. Det kanske vore något att satsa på Louise Bäckelin, nybliven VD på Pocketförlaget.
Snyggt omslag, eller hur?
söndag 16 mars 2008
Jag läste: Daniel Kehlmann - Världens mått
Daniel Kehlmanns Världens mått har hyllats som "the return of lightness and humour to German literature" (källa), och beskrivits som en oväntad succé - inte minst av författaren själv.
Världens mått är en historisk roman som kretsar kring de tyska vetenskapsmännen Carl Friedrich Gauss (1777 - 1855) och Baron Alexander von Humboldt (1767-1835). Humbolt drivs av kunskapstörst lika mycket som han drivs av sin fåfänga och önskan att bli berömd. Outtröttlig och full av iver drar han ut sin stackars medarbetare Bonpland på straptser i Nya Spanien som får den senare att drömma "drömmar i vilka han ströp, hackade sönder, sköt ihjäl, tände på förgiftade eller begravde baron Humboldt." Humbolt kan enkelt lista ut Mayaindianernas hemligheter, men varför en skeppsbesättning tror att han är "fan själv" (efter att han frivilligt surrat fast sig vid bogen en hel dag för att mäta höjden på vågorna - under full storm), är han oförmögen att förstå.
Gauss är ett dystert geni som fullständigt lever i sin egen värld, och ändast med stor möda tar sig fram i den verkliga världen. Grauss har, om möjligt, ett ännu större socialt handikapp än Humbolt. Han lider av sin intelligens och står knappt ut med att vara omgiven av alla trögtänkta "åsnor". Det är ett recept som borgar för stor komik.
Samtidigt som det är två män som har mycket gemensamt - båda är socialt handikappade vetenskapsmän sysselsatta med att mäta upp och systematisera världen - så är de också varandras motsatser. Gauss hatar att resa - Humboldt är ständigt på resande fot. Humboldt törstar efter ära och berömmelse - Gauss är fullständigt likgiltig. Och när de båda möts i bokens sista tredjedel blir det en intressant krock mellan två män och två världar.
Både Humboldt och Gauss (bilden) är historiska personer, men det råder ingen tvekan om att om Kehlmann tagit sig stora friheter, vilket han inte försöker dölja. "As I began to write my novel ... it quickly became clear to me that I needed to invent. Storytelling requires creating an arc of tension that doesn't exist in reality, one that gives structure and causality to events.... Precisely when one wishes to write about the chaotic nature of reality, which resists measurement, one has to take form seriously" (källa). Fakta och fiktion flyter samman till den punkt då de inte längre får att skilja från varandra. Det hade Humboldt inte gillat.
Boken kan beskrivas som en satir över den moderna vetenskapens födelse. Enligt Kehlmann själv har boken en "the tone of a non-fiction book. But it keeps slipping into fiction and mock-historical monography." (källa)
Kehlmann har ett rappt språk som är sprängfullt med lustigheter, och under hela boken satt jag med ett roat flin för att då och då brist ut i skratt (jag kan riktigt se hur rolig jag måste ha sett ut under mina tågresor). Satiren och ironin sker dock på bekostnad av djupet. Alltsammans går en i rasande fart och Kehlmann stannar aldrig upp för att låta oss lära känna karaktärerna annat är på ytan. Men det är inget fel i det, så länge man vet vad man har att vänta.
Världens mått är en historisk roman som kretsar kring de tyska vetenskapsmännen Carl Friedrich Gauss (1777 - 1855) och Baron Alexander von Humboldt (1767-1835). Humbolt drivs av kunskapstörst lika mycket som han drivs av sin fåfänga och önskan att bli berömd. Outtröttlig och full av iver drar han ut sin stackars medarbetare Bonpland på straptser i Nya Spanien som får den senare att drömma "drömmar i vilka han ströp, hackade sönder, sköt ihjäl, tände på förgiftade eller begravde baron Humboldt." Humbolt kan enkelt lista ut Mayaindianernas hemligheter, men varför en skeppsbesättning tror att han är "fan själv" (efter att han frivilligt surrat fast sig vid bogen en hel dag för att mäta höjden på vågorna - under full storm), är han oförmögen att förstå.
Gauss är ett dystert geni som fullständigt lever i sin egen värld, och ändast med stor möda tar sig fram i den verkliga världen. Grauss har, om möjligt, ett ännu större socialt handikapp än Humbolt. Han lider av sin intelligens och står knappt ut med att vara omgiven av alla trögtänkta "åsnor". Det är ett recept som borgar för stor komik.
Samtidigt som det är två män som har mycket gemensamt - båda är socialt handikappade vetenskapsmän sysselsatta med att mäta upp och systematisera världen - så är de också varandras motsatser. Gauss hatar att resa - Humboldt är ständigt på resande fot. Humboldt törstar efter ära och berömmelse - Gauss är fullständigt likgiltig. Och när de båda möts i bokens sista tredjedel blir det en intressant krock mellan två män och två världar.
Både Humboldt och Gauss (bilden) är historiska personer, men det råder ingen tvekan om att om Kehlmann tagit sig stora friheter, vilket han inte försöker dölja. "As I began to write my novel ... it quickly became clear to me that I needed to invent. Storytelling requires creating an arc of tension that doesn't exist in reality, one that gives structure and causality to events.... Precisely when one wishes to write about the chaotic nature of reality, which resists measurement, one has to take form seriously" (källa). Fakta och fiktion flyter samman till den punkt då de inte längre får att skilja från varandra. Det hade Humboldt inte gillat.
Boken kan beskrivas som en satir över den moderna vetenskapens födelse. Enligt Kehlmann själv har boken en "the tone of a non-fiction book. But it keeps slipping into fiction and mock-historical monography." (källa)
Kehlmann har ett rappt språk som är sprängfullt med lustigheter, och under hela boken satt jag med ett roat flin för att då och då brist ut i skratt (jag kan riktigt se hur rolig jag måste ha sett ut under mina tågresor). Satiren och ironin sker dock på bekostnad av djupet. Alltsammans går en i rasande fart och Kehlmann stannar aldrig upp för att låta oss lära känna karaktärerna annat är på ytan. Men det är inget fel i det, så länge man vet vad man har att vänta.
torsdag 13 mars 2008
tisdag 11 mars 2008
När globaliseringsanalysen blir en harlekinroman
En tanke slog mig när jag svarade på en kommentar i mitt föregående inlägg. Första gången jag såg Månpockets omslag till Bittert Arv så tänkte jag "den kommer att få 100% kvinnliga läsare." För det första så känns färgsättningen ganska kvinnlig (om man nu kan säga så), men framför allt så har man smällt upp ett citat från Feminina (!) på framsidan. Men nu när jag har fått tänka efter lite så känns alltsammans mycket logiskt, och omslaget säger faktiskt ganska mycket om hur svenska förlag resonerar.
Det är allmänt känt att det är medelålders kvinnor som köper böcker i Sverige. Därför gör förlagen klokt i att rikta sig till detta segment. Och hur gör man det? Jo, man använder sig att rekommendationer från de medier man tror att detta segment nyttjar, dvs. Feminina. Sedan, och detta är fan skrämmande, anpassar man texten på baksidan! Jag har jämfört texten på den svenska pocketen och den engelska, och där finns intressanta skillnader. På den engelska pocketen kan vi läsa en text som överensstämmer med min uppfattning av boken: "Her [Desais] characters face numerous choises that majestically illuminate the consequenses of colonialism as it collides with the modern world", står det. I den svenska texten så gör man däremot sitt bästa för att blåsa upp romansen mellan Sai och Gyan (som jag anser är en bisak i sammanhanget). Man använder ord som "förtrollande kärlek" och "passion", det gör man inte på den engelska vill jag lova. Snacka om att trivialisera handlingen! Ordvalet för faktiskt tankarna till harlekinromaner. Upprörd blir jag!
Hade man varit det minsta intresserad av manliga läsare så hade man antagligen tänkt annorlunda. Omslaget hade varit ett annat, och meningen med den "förtrollande kärleken" hade säkert fått bita i gräset. Folk som undrar varför svenska män inte läser kan ju börja nysta här...
Nu menar jag inte att det vore bättre att vinkla den mot män, men varför måste man vinkla den överhuvudtaget? Bittert Arv är en strålande bok som kan stå på egna ben. Låt den göra det.
Det är allmänt känt att det är medelålders kvinnor som köper böcker i Sverige. Därför gör förlagen klokt i att rikta sig till detta segment. Och hur gör man det? Jo, man använder sig att rekommendationer från de medier man tror att detta segment nyttjar, dvs. Feminina. Sedan, och detta är fan skrämmande, anpassar man texten på baksidan! Jag har jämfört texten på den svenska pocketen och den engelska, och där finns intressanta skillnader. På den engelska pocketen kan vi läsa en text som överensstämmer med min uppfattning av boken: "Her [Desais] characters face numerous choises that majestically illuminate the consequenses of colonialism as it collides with the modern world", står det. I den svenska texten så gör man däremot sitt bästa för att blåsa upp romansen mellan Sai och Gyan (som jag anser är en bisak i sammanhanget). Man använder ord som "förtrollande kärlek" och "passion", det gör man inte på den engelska vill jag lova. Snacka om att trivialisera handlingen! Ordvalet för faktiskt tankarna till harlekinromaner. Upprörd blir jag!
Hade man varit det minsta intresserad av manliga läsare så hade man antagligen tänkt annorlunda. Omslaget hade varit ett annat, och meningen med den "förtrollande kärleken" hade säkert fått bita i gräset. Folk som undrar varför svenska män inte läser kan ju börja nysta här...
Nu menar jag inte att det vore bättre att vinkla den mot män, men varför måste man vinkla den överhuvudtaget? Bittert Arv är en strålande bok som kan stå på egna ben. Låt den göra det.
Kiran Desais Bittert Arv i Månpocket med högintressant extramaterial
I april utkommer Kiran Desais Bittert Arv (Inheritance of loss) i Månpocket. Det är en mycket bra bok, och jag är glad att massan nu får möjligheten att ta del av den. Allra längst bak i boken står det följande:
"Bloggaren Mårten A******* läste Bittert Arv på engelska och tyckte så här: "
Sedan följer den här texten som jag skrev i höstas.
Jepp, Månpocket har valt (med mitt godkännande) att ta med min text som extramaterial, vilket självfallet är kul. Förhoppningsvis kan jag få några nya läsare på kuppen. Jag stör mig dock på två saker, nej, egentligen tre. Först så tycker jag inte om att bli kallad "bloggare." Visst, jag bloggar, men det är ingenting jag går omkring och skyltar med. Att blogga är roligt, men också lite pinsamt... Men nu är "hemligheten" ute eftersom Månpocket även tryckt mitt efternamn, vilket jag inte räknat med. Jag borde nog sagt till om det. För det tredje misstänker jag att omslaget kommer att locka huvudsakligen kvinnliga läsare. Framsidan ståtar med ett citat från Feminina (!) vilket kommer att skrämma bort många manliga läsare, är jag rädd. Förresten: är det inte jävligt märkligt att skylta med ett citat från Feminina överhuvudtaget?
"Bloggaren Mårten A******* läste Bittert Arv på engelska och tyckte så här: "
Sedan följer den här texten som jag skrev i höstas.
Jepp, Månpocket har valt (med mitt godkännande) att ta med min text som extramaterial, vilket självfallet är kul. Förhoppningsvis kan jag få några nya läsare på kuppen. Jag stör mig dock på två saker, nej, egentligen tre. Först så tycker jag inte om att bli kallad "bloggare." Visst, jag bloggar, men det är ingenting jag går omkring och skyltar med. Att blogga är roligt, men också lite pinsamt... Men nu är "hemligheten" ute eftersom Månpocket även tryckt mitt efternamn, vilket jag inte räknat med. Jag borde nog sagt till om det. För det tredje misstänker jag att omslaget kommer att locka huvudsakligen kvinnliga läsare. Framsidan ståtar med ett citat från Feminina (!) vilket kommer att skrämma bort många manliga läsare, är jag rädd. Förresten: är det inte jävligt märkligt att skylta med ett citat från Feminina överhuvudtaget?
måndag 10 mars 2008
Hycklare är vi allihopa...
... allihopa, allihopa. Hycklare är vi allihopa, allihopa, allihopa. Jag med, och du med? (melodi: Morsgrisar är vi allihopa)
Okej, jag måste erkänna något. Trots mina hätska utfall mot bokrean har jag naturligtvis fångats i fällan i år igen. Till mitt försvar kan jag bara säga att jag med stor säkerhet kommer att läsa böckerna den här gången! Under reans gång (ja, jag har köpt böcker vid mer än ett tillfälle) har jag köpt följande:
Marathon - Tom Holland. En populärhistorisk bok om Aten, Sparta och det Persiska imperiet. Har läst Tom Hollands Rubicon och hoppas att den här är lika underhållande. En perfekt sommarbok.
Biljetten som exploderade - William S Burroughs. Köpte del 1 på rean för två år sedan, köpte del 3 förra rean. Hade inte mycket val än att köpa del 2 den här gången. Fråga mig inte varför jag köpte del 1...
Gamla möbler får nytt liv : reparationer och ytbehandlingar - Anne Cathrine Hagen Att gå på loppis är lite av en hobby, och jag tycker om att måla och fixa med mina fynd. Förhoppningvis kan den här boken hjälpa mig att göra mina loppisfynd ännu finare.
Är det fler som har något att erkänna?
Okej, jag måste erkänna något. Trots mina hätska utfall mot bokrean har jag naturligtvis fångats i fällan i år igen. Till mitt försvar kan jag bara säga att jag med stor säkerhet kommer att läsa böckerna den här gången! Under reans gång (ja, jag har köpt böcker vid mer än ett tillfälle) har jag köpt följande:
Marathon - Tom Holland. En populärhistorisk bok om Aten, Sparta och det Persiska imperiet. Har läst Tom Hollands Rubicon och hoppas att den här är lika underhållande. En perfekt sommarbok.
Biljetten som exploderade - William S Burroughs. Köpte del 1 på rean för två år sedan, köpte del 3 förra rean. Hade inte mycket val än att köpa del 2 den här gången. Fråga mig inte varför jag köpte del 1...
Gamla möbler får nytt liv : reparationer och ytbehandlingar - Anne Cathrine Hagen Att gå på loppis är lite av en hobby, och jag tycker om att måla och fixa med mina fynd. Förhoppningvis kan den här boken hjälpa mig att göra mina loppisfynd ännu finare.
Är det fler som har något att erkänna?
Jag läste: William Golding - Det nya folket / The Inheritors
I sverige är William Golding (1911-1993, nobelprisvinnare 1983) mest känd för Flugornas herre, som väl kan sägas ingå i grundskolans inofficiella litteraturkanon. Det nya folket är Goldings andra roman och var hans personliga favoritverk.
Det nya folket skildrar mötet mellan två människosläkten, ett på utrotningens rand och ett på väg att ta över planeten, dvs. vårt eget. Boken följer ett liten grupp, kanske den sista, Neandertalare som råkar korsa en grupp Cro-Magnon-människors väg. Jämfört med sina avlägsna släktingar står Neandertalarna närmare naturen. De har tjämt elden, men saknar den intellektuella kapaciteten att tillverka verktyg. Cro-Magnon-människorna har däremot ett väl utvecklat språk och en god uppfinningsrikedom. Det blir ett förvirrande, intensivt och slutligen olyckssaligt möte.
Man kan inte annat än att bli grymt imponerad över Goldings förmåga att skildra Neandertalarnas rudimentära språk och tankemönster. Det är svårt att i ord förklara hur väl han har lyckats, så jag låter Goldings ord föra sin egen talan. Så här föreställer sig Golding att Lok , en medelintelligent Neandertalare, upplever situationen när en människa kastar ett spjut, i syfte att döda, mot honom:
"Det döda trädet invid örat på Lok fick röst.
"Tjong!"
Det ryckte till i öronen på honom och han vände sig mot trädet. Intill hans ansikte hade en ny kvist vuxit ut, en kvist som luktade som den andre, luktade gås och de där beska bären som Loks mage sade hon att han inte skulle äta. Kvisten hade en vit benbit i ena änden. "
Goldings inlevelserika porträtt gör boken till ett rent nöje att läsa. Eftersom Goldings Neandertalare i stort saknar linjärt logiskt tänkande blir deras s spontana och infallsrika handlingar ovanligt spännande att följa. Saker som ter sig självklara för oss, såsom kommunikation, är inte alls självklara för dem. För Goldings Neandertalare är det en ständig kamp att göra sig förstådd; Lok glömmer, kommer ihåg, gör riktigt intelligenta observationer, bara för att strax glömma dem igen. (Om någon undrar varför jag envisas med att kalla dem "Goldings Neandertalare" så beror det på att vi har ytterst begränsad kunskap om hur våra släktingar levde. Det ska dock sägas att Golding tecknar ett både trovärdigt och hedrande porträtt.)
Eftersom boken dessutom utvecklar sig till en kamp för överlevnad är den otroligt spännande, vilket jag erfor när jag MYCKET motvilligt tvingats lägga den i från mig. Min ända egentliga kritik är Goldings förtjusning vid naturbeskrivningar. Jag finner det oerhört långrandigt när författare envisas med att, i detalj, försöka beskriva natur och omgivningar, det funkar inte för mig. Men det är helt och hållet en smaksak.
Det nya folket skildrar mötet mellan två människosläkten, ett på utrotningens rand och ett på väg att ta över planeten, dvs. vårt eget. Boken följer ett liten grupp, kanske den sista, Neandertalare som råkar korsa en grupp Cro-Magnon-människors väg. Jämfört med sina avlägsna släktingar står Neandertalarna närmare naturen. De har tjämt elden, men saknar den intellektuella kapaciteten att tillverka verktyg. Cro-Magnon-människorna har däremot ett väl utvecklat språk och en god uppfinningsrikedom. Det blir ett förvirrande, intensivt och slutligen olyckssaligt möte.
Man kan inte annat än att bli grymt imponerad över Goldings förmåga att skildra Neandertalarnas rudimentära språk och tankemönster. Det är svårt att i ord förklara hur väl han har lyckats, så jag låter Goldings ord föra sin egen talan. Så här föreställer sig Golding att Lok , en medelintelligent Neandertalare, upplever situationen när en människa kastar ett spjut, i syfte att döda, mot honom:
"Det döda trädet invid örat på Lok fick röst.
"Tjong!"
Det ryckte till i öronen på honom och han vände sig mot trädet. Intill hans ansikte hade en ny kvist vuxit ut, en kvist som luktade som den andre, luktade gås och de där beska bären som Loks mage sade hon att han inte skulle äta. Kvisten hade en vit benbit i ena änden. "
Goldings inlevelserika porträtt gör boken till ett rent nöje att läsa. Eftersom Goldings Neandertalare i stort saknar linjärt logiskt tänkande blir deras s spontana och infallsrika handlingar ovanligt spännande att följa. Saker som ter sig självklara för oss, såsom kommunikation, är inte alls självklara för dem. För Goldings Neandertalare är det en ständig kamp att göra sig förstådd; Lok glömmer, kommer ihåg, gör riktigt intelligenta observationer, bara för att strax glömma dem igen. (Om någon undrar varför jag envisas med att kalla dem "Goldings Neandertalare" så beror det på att vi har ytterst begränsad kunskap om hur våra släktingar levde. Det ska dock sägas att Golding tecknar ett både trovärdigt och hedrande porträtt.)
Eftersom boken dessutom utvecklar sig till en kamp för överlevnad är den otroligt spännande, vilket jag erfor när jag MYCKET motvilligt tvingats lägga den i från mig. Min ända egentliga kritik är Goldings förtjusning vid naturbeskrivningar. Jag finner det oerhört långrandigt när författare envisas med att, i detalj, försöka beskriva natur och omgivningar, det funkar inte för mig. Men det är helt och hållet en smaksak.
lördag 8 mars 2008
Gud hatar Singstar - jag också
I natt fick jag en vision av helvetet. Helvetet är ett rum. Tre av rummets väggar är täckta av tjocka, fantastiska böcker. På den fjärde väggen ryms en öppen spis och mitt emot den står en läsfåtölj med perfekt belysning. Du väljer en bok och sätter dig tillrätta i fåtöljen. Du granskar omslaget, öppnar boken och ska precis läsa första raden...
...när en stor, skrålande folkmasssa stämmer upp i singstar slagerklassiker, i rummet intill. "Jaaag e fåååångadddd av en stoooormviiind" Den tondöva massan tystnar inte förrän du stänger prämen och stämmer upp varje gång du öppnar en bok - i all evighet.
Och nej, jag är inte religiös.
...när en stor, skrålande folkmasssa stämmer upp i singstar slagerklassiker, i rummet intill. "Jaaag e fåååångadddd av en stoooormviiind" Den tondöva massan tystnar inte förrän du stänger prämen och stämmer upp varje gång du öppnar en bok - i all evighet.
Och nej, jag är inte religiös.
torsdag 6 mars 2008
Intervju med Månpockets förlagschef Louise Bäckelin angående bokomslag
Bokomslag är grymt viktigt tycker jag. Därför ställde jag några frågor till Månpockets förlagschef Louise Bäckelin angående just bokomslag. Min ursprungliga tanke var att göra flera inlägg med temat bokomslag, men den iden gav jag upp eftersom det inte verkade finnas något vidare intresse. Här är intervjun i alla fall, med alla sina fel och brister. Så här i efterhand var det ju rätt dumt att bara fokusera på bokomslag (det finns många intressanta frågor utöver det), men det kanske kan bli en annan gång.
1) Varför väljer ni ofta att ge pocketutgåvan nytt omslag, istället för att återanvända omslaget till den inbundna utgåvan?
Vår ambition är att göra pocketen till en ”nyhet” något som förstås är svårt då texten redan blivit publicerad tidigare. När det gäller böcker som sålt väldigt mycket inbundet och det finns en igenkänningseffekt kan det vara klokt att behålla originalomslaget, men med mindre kända är det oftast bra att skapa något nytt som förhoppningsvis passar pocketläsarna bättre.
Ska jag vara ärlig är det också så att vi för ett antal år sedan gjorde om en större andel omslag för att vi tyckte att vi var mycket bättre på omslag än originalförlagen. (Förmätet, va?) Men idag gör många originalförlag mycket bra omslag som det inte finns anledning att ändra på.
2) Jag skulle gärna se att man "standardiserade" bokomslagen, typ som musik (Beatles Revolver har samma omslag idag som när albumet kom ut 1966), synpunkter på det?
Jag tror att du är ganska ensam om denna önskan, men jämförelsen med musik är intressant.
3) Hur tänker ni när ni formger omslagen på era böcker? Vad är viktigt? Vad vill ni uppnå?
Pocketinköpen är i större utsträckning spontanköp än köp av inbundna böcker. Du har alltså kort tid på dig att fånga köparen. Därför ska omslagen inte vara för mörka och murriga utan hellre starka klara färger. Du har bara ett par sekunder på dig att med ett omslag väcka intresse och nyfikenhet, sedan ska köparen vända på boken och läsa baksidan. Därefter måste köparen vara ”fast”. Samtidigt är det viktigt att omslaget talar samma språk som boken. En lättsam underhållningsroman får inte ha ett alltför seriöst omslag, då blir läsaren besviken. Och det finns förstås många undantag till det här med mörkt och murrigt, men som en riktlinje tror jag att det duger bra.
4) Hur väljer ni vem uppdraget ska gå till?
Vi har en ”formgivarbank” med formgivare som vi har arbetat med och där vi ganska väl känner till deras stil och uttryck. Utav dem är det inte så svårt att veta vem som passar att göra omslag till en viss bok. Men för att våra omslag alltid ska kännas nya och fräscha är det viktigt vi hela tiden får in nya formgivare i banken. Vi får ständigt förfrågningar från formgivare som vill komma och presentera sin portfölj och ibland är detta väldigt tidsödande, men samtidigt viktigt att lägga tid på.
5) Hur går det till när ni ber en illustratör göra ett omslag?
Då har vi ofta en idé om vad vi vill ha och så får vi ett antal skisser att diskutera vidare.
6) Får illustratören fria händer, eller finns det riklinjer? Vilka?
Det finns inga generella riktlinjer, men vi kan ge riktlinjer för en viss titel. T ex att vi vill ha med ett ansikte eller hav eller vad vi nu tycker borde vara med.
7) Finns det olika grafiska profiler (färgval, typsnitt, bilder osv.) för olika genres?
Nej, inga fasta.
8) Måste illustratören sätta sig in i boken, eller är det upp till honom/henne?
Det är inget krav vi ställer, men de flesta formgivarna läser en del eller hela boken för att skapa en känsla och stämning som de sedan utgår ifrån.
9) Har författaren (om det är möjligt) någonting att säga till om?
Svenska författare har alltid möjlighet att påverka och de får alltid se hela omslaget med citat och texter innan det går till tryck.
10) En bokagent på Transword har sagt följande: "I can't think of a jacket that has transformed the fortunes of a book, but I have seen books absolutely die on the back of a jacket." Jag hade själv kunnat tänka mig att avstå att köpa er utgåva av t.ex. jPod pga av det fula omslaget. Kan man märka i försäljningsstatistiken om ett omslag varit lyckat eller misslyckat? Svårt att säga – ja, det finns nog tillfällen där omslaget dragit ner den möjliga försäljningen, men jag inte på rak arm ge något exempel på detta.
11) Den naturliga följdfrågan blir naturligtvis: köper folk fortfarande böcker efter omslag? Har de någonsin gjort det? Det tror jag absolut att en del gör. Speciellt kanske när man köper flera pocket inför en semester eller så. Då går man runt och plockar det som ser lockande ut. Omslaget är viktigt för att fånga intresset, det är ju det första du ser. Men i vissa fall är ju omslaget inget annat än budbäraren av författarnamnet. Och då är det ju viktigt att namnet syns stort och tydligt – större än titeln.
12) Slutligen: Böcker som får "filmomslag" (nu senast "Eragon") är illa omtyckta både av mig själv och många andra, hur resonerar ni där? När en bok väl blivit film har den ofta några år på nacken och är då mindre intressant för oss att ge ut. Men ibland gör filmen att titeln aktiveras på nytt och då kan ett nytt omslag som påminner om filmen vara bra. Exempel på detta är Sandor slash Ida som hade sålt rätt mycket med originalomslaget, men som verkligen levde upp och sålde jättemycket till när vi gjorde pocket med filmomslag.
1) Varför väljer ni ofta att ge pocketutgåvan nytt omslag, istället för att återanvända omslaget till den inbundna utgåvan?
Vår ambition är att göra pocketen till en ”nyhet” något som förstås är svårt då texten redan blivit publicerad tidigare. När det gäller böcker som sålt väldigt mycket inbundet och det finns en igenkänningseffekt kan det vara klokt att behålla originalomslaget, men med mindre kända är det oftast bra att skapa något nytt som förhoppningsvis passar pocketläsarna bättre.
Ska jag vara ärlig är det också så att vi för ett antal år sedan gjorde om en större andel omslag för att vi tyckte att vi var mycket bättre på omslag än originalförlagen. (Förmätet, va?) Men idag gör många originalförlag mycket bra omslag som det inte finns anledning att ändra på.
2) Jag skulle gärna se att man "standardiserade" bokomslagen, typ som musik (Beatles Revolver har samma omslag idag som när albumet kom ut 1966), synpunkter på det?
Jag tror att du är ganska ensam om denna önskan, men jämförelsen med musik är intressant.
3) Hur tänker ni när ni formger omslagen på era böcker? Vad är viktigt? Vad vill ni uppnå?
Pocketinköpen är i större utsträckning spontanköp än köp av inbundna böcker. Du har alltså kort tid på dig att fånga köparen. Därför ska omslagen inte vara för mörka och murriga utan hellre starka klara färger. Du har bara ett par sekunder på dig att med ett omslag väcka intresse och nyfikenhet, sedan ska köparen vända på boken och läsa baksidan. Därefter måste köparen vara ”fast”. Samtidigt är det viktigt att omslaget talar samma språk som boken. En lättsam underhållningsroman får inte ha ett alltför seriöst omslag, då blir läsaren besviken. Och det finns förstås många undantag till det här med mörkt och murrigt, men som en riktlinje tror jag att det duger bra.
4) Hur väljer ni vem uppdraget ska gå till?
Vi har en ”formgivarbank” med formgivare som vi har arbetat med och där vi ganska väl känner till deras stil och uttryck. Utav dem är det inte så svårt att veta vem som passar att göra omslag till en viss bok. Men för att våra omslag alltid ska kännas nya och fräscha är det viktigt vi hela tiden får in nya formgivare i banken. Vi får ständigt förfrågningar från formgivare som vill komma och presentera sin portfölj och ibland är detta väldigt tidsödande, men samtidigt viktigt att lägga tid på.
5) Hur går det till när ni ber en illustratör göra ett omslag?
Då har vi ofta en idé om vad vi vill ha och så får vi ett antal skisser att diskutera vidare.
6) Får illustratören fria händer, eller finns det riklinjer? Vilka?
Det finns inga generella riktlinjer, men vi kan ge riktlinjer för en viss titel. T ex att vi vill ha med ett ansikte eller hav eller vad vi nu tycker borde vara med.
7) Finns det olika grafiska profiler (färgval, typsnitt, bilder osv.) för olika genres?
Nej, inga fasta.
8) Måste illustratören sätta sig in i boken, eller är det upp till honom/henne?
Det är inget krav vi ställer, men de flesta formgivarna läser en del eller hela boken för att skapa en känsla och stämning som de sedan utgår ifrån.
9) Har författaren (om det är möjligt) någonting att säga till om?
Svenska författare har alltid möjlighet att påverka och de får alltid se hela omslaget med citat och texter innan det går till tryck.
10) En bokagent på Transword har sagt följande: "I can't think of a jacket that has transformed the fortunes of a book, but I have seen books absolutely die on the back of a jacket." Jag hade själv kunnat tänka mig att avstå att köpa er utgåva av t.ex. jPod pga av det fula omslaget. Kan man märka i försäljningsstatistiken om ett omslag varit lyckat eller misslyckat? Svårt att säga – ja, det finns nog tillfällen där omslaget dragit ner den möjliga försäljningen, men jag inte på rak arm ge något exempel på detta.
11) Den naturliga följdfrågan blir naturligtvis: köper folk fortfarande böcker efter omslag? Har de någonsin gjort det? Det tror jag absolut att en del gör. Speciellt kanske när man köper flera pocket inför en semester eller så. Då går man runt och plockar det som ser lockande ut. Omslaget är viktigt för att fånga intresset, det är ju det första du ser. Men i vissa fall är ju omslaget inget annat än budbäraren av författarnamnet. Och då är det ju viktigt att namnet syns stort och tydligt – större än titeln.
12) Slutligen: Böcker som får "filmomslag" (nu senast "Eragon") är illa omtyckta både av mig själv och många andra, hur resonerar ni där? När en bok väl blivit film har den ofta några år på nacken och är då mindre intressant för oss att ge ut. Men ibland gör filmen att titeln aktiveras på nytt och då kan ett nytt omslag som påminner om filmen vara bra. Exempel på detta är Sandor slash Ida som hade sålt rätt mycket med originalomslaget, men som verkligen levde upp och sålde jättemycket till när vi gjorde pocket med filmomslag.
tisdag 4 mars 2008
Innovativ bokförvaring - får det vara en åsna?
Har du har fyllt din bokhylla till bristningsgränsen? Eller har du helt enkelt tröttnat på att ha böckerna i en traditionell hylla? Misströsta icke. Runt i om världen slår designers knut på sig själva för att komma med den mest innovativa bokförvaringen. Här är tre halvtaskiga lösningar.
På Bureau debank har man tagit fram en Reading Lamp som ska fungerar både som bokställ och sänglampa.
På Twentytwentyone säljer man den här skapelsen som beskivs som en Penguin Donkey. "First designed in 1939 to hold penguin books, the penguin donkey has become a classic piece of design. The central section is great for holding books and magazines, and it also holds up to 80 paperback books." Formgivare är Egon Riss. För £540 är åsnan din.
Från Fishbol Design kommer stolen Bookseat - stol och förvaring i ett.
Rätt fula grejer tycker jag. Vad tycker ni? Via Hemfeber
På Bureau debank har man tagit fram en Reading Lamp som ska fungerar både som bokställ och sänglampa.
På Twentytwentyone säljer man den här skapelsen som beskivs som en Penguin Donkey. "First designed in 1939 to hold penguin books, the penguin donkey has become a classic piece of design. The central section is great for holding books and magazines, and it also holds up to 80 paperback books." Formgivare är Egon Riss. För £540 är åsnan din.
Från Fishbol Design kommer stolen Bookseat - stol och förvaring i ett.
Rätt fula grejer tycker jag. Vad tycker ni? Via Hemfeber
måndag 3 mars 2008
Dave Eggers - Sacrament
Sacrament och You Shall Know Our Velocity (läs min recension här) är till 19/20 samma bok. Skillnaden, förutom titeln, är att Sacrament innehåller ett nytt kapitel som Egges la till i en ny helt upplaga som utkom cirka ett år efter You Shall Know Your Velocity. Kapitlet finns att hämta här, helt gratis. Om du är intresserad av att läsa en av böckerna rekommenderar jag att du väljer You Shall Know Your Velocity och slutar läsa nu.
I Sacrament tar Wills resekamrat, Hand, över berättandet i ett kapitel. Kapitlet handlar minst lika mycket om Hand själv som om hans synpunkter på Wills version av deras gemensamma resa. Hands huvudkritik, förutom att kan känner sig "cartooned to the point where I'm half-insane and half-insufferable" är att Will diktat upp Jack som en sorts metafor för hans döda mamma. "As long as I have known Will, there was no Jack", säger han.
"I knew generally why he wanted to do this, and knew that he’d eventually write about it, even though, again, all the fictions were a surprise to me. Yes, I do object to much of this original text, because frankly I just don’t know why the little bastard—and he was shorter than the 6’1” he claims—didn’t just tell the damned story the way it was."
Den stora frågan är naturligvis hur mycket kapitlet tillför? Självfallet är det intressant läsning eftersom det ger ett helt nytt prespektiv på historien, men samtidigt tar detta perspektiv onödigt mycket uppmärksamhet från originalberättelsen, vilket jag tycker är synd. Istället för att njuta av berättelsen finns risken att man ständigt ifrågasätter det man läser och därmed missar man en bra bok! Källkritik lämpar sig helt enkelt inte för skönlitterära böcker.
Jag har googlat mig galen efter en intervju där Eggers får förklara sig, men jag har inte hittat någon. Den ända ledtråden det nytillkomna kapitlet bjuder på är följande rad: "YOU SHALL KNOW OUR VELOCITY: I really loathe that title, and that’s why I’ve changed it." Kanske är det Eggers, inte Hand, som talar, men det förklarar fortfarande inte varför han inte nöjde sig med att bara ändra titeln.
I Sacrament tar Wills resekamrat, Hand, över berättandet i ett kapitel. Kapitlet handlar minst lika mycket om Hand själv som om hans synpunkter på Wills version av deras gemensamma resa. Hands huvudkritik, förutom att kan känner sig "cartooned to the point where I'm half-insane and half-insufferable" är att Will diktat upp Jack som en sorts metafor för hans döda mamma. "As long as I have known Will, there was no Jack", säger han.
"I knew generally why he wanted to do this, and knew that he’d eventually write about it, even though, again, all the fictions were a surprise to me. Yes, I do object to much of this original text, because frankly I just don’t know why the little bastard—and he was shorter than the 6’1” he claims—didn’t just tell the damned story the way it was."
Den stora frågan är naturligvis hur mycket kapitlet tillför? Självfallet är det intressant läsning eftersom det ger ett helt nytt prespektiv på historien, men samtidigt tar detta perspektiv onödigt mycket uppmärksamhet från originalberättelsen, vilket jag tycker är synd. Istället för att njuta av berättelsen finns risken att man ständigt ifrågasätter det man läser och därmed missar man en bra bok! Källkritik lämpar sig helt enkelt inte för skönlitterära böcker.
Jag har googlat mig galen efter en intervju där Eggers får förklara sig, men jag har inte hittat någon. Den ända ledtråden det nytillkomna kapitlet bjuder på är följande rad: "YOU SHALL KNOW OUR VELOCITY: I really loathe that title, and that’s why I’ve changed it." Kanske är det Eggers, inte Hand, som talar, men det förklarar fortfarande inte varför han inte nöjde sig med att bara ändra titeln.
lördag 1 mars 2008
Ut med skiten bara
Kan man inte köpa en större bokhylla så får man rensa ut skiten resonerar jag. Varför spara på böcker man med all sannolikhet inte kommer att läsa om? Följande pocketar förtjänar inte platsen de upptar och har idag skänkts till Erikshjälpen:
Nick Hornby – Fallhöjd (ett gränsfall, men jag kommer aldrig läsa om den så….)
Jostein Gaarder - Cirkusdirektörens dotter
Sisela Lindblom – De skamlösa
John Steinbeck – Buss på vilovägar (Vredens druvor är lysande, men den här sa mig ingenting)
Joseph Heller – God som guld (Ingen Moment 22 direkt)
Samt några till.
Hoppas någon hittar dem, gläds över sitt fynd, läser och uppskattar dem mer än vad jag gjorde.
Nick Hornby – Fallhöjd (ett gränsfall, men jag kommer aldrig läsa om den så….)
Jostein Gaarder - Cirkusdirektörens dotter
Sisela Lindblom – De skamlösa
John Steinbeck – Buss på vilovägar (Vredens druvor är lysande, men den här sa mig ingenting)
Joseph Heller – God som guld (Ingen Moment 22 direkt)
Samt några till.
Hoppas någon hittar dem, gläds över sitt fynd, läser och uppskattar dem mer än vad jag gjorde.
Pressmeddelande
1 Mars är det världspremiär för en ny funktion på Pocketpocketpocket. Efter lång väntan och stoor efterfrågan finns nu möljigheten att läsa inlägg arangerade efter Etiketter. Etiketterna är, för närvarande, 15 till antalet och går att finna strax under bloggarkivet till höger i menyraden.
"Jag är oerhört stolt och glad att vi äntligen kan erbjuda den här tjänsten. Förhoppnignsvis kan den göra det lättare för våra användare att hitta intressanta inlägg från tidigare månader. Där finns många guldkorn", säger Mårten, bloggens grundare.
(Ironi är svårt i skrift)
"Jag är oerhört stolt och glad att vi äntligen kan erbjuda den här tjänsten. Förhoppnignsvis kan den göra det lättare för våra användare att hitta intressanta inlägg från tidigare månader. Där finns många guldkorn", säger Mårten, bloggens grundare.
(Ironi är svårt i skrift)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)