Fredagslänkar (Inlägg nummer 50!)

Okej, märklig dag. Här är fredagslänkarna:

The Times har en gudie to Philip Roth för alla oss som inte hunnit sätta oss in i ”America’s greatest living novelist” än. Det kanske är på tiden.

En lååååång artikel om och med Wes Anderson i Nymag.

På tal om Wes, Hotel Chevalier finns även att ladda ner för alla oss icke-amerikaner. Tyvärr är kvaliten rätt dålig.

Salon intervjuar Naomi Klein, säkert läsvärd.

På återbloggande. Njut av helgen.

Hotel Chevalier

Hotel Chevalier är prologen till Wes Andersons nya film The Darjeeling Limited. Sedan igår finns den att ladda ner på Amerikanska itunes, men den kommer vi inte åt här i Sverige! (den kommer säkert att plockats bort inom kort) finns den på Youtube, så passa på medan den finns kvar!

Filmen finns inte längre på youtube men går att se här.

Pulitzervinnare på väg till vita duken

Enligt Reuters och imdb ska årets pulitzerprisvinnare, Cormac McCartys The Road (se min recension här), filmatiseras. Filmen befinner sig fortfarande i ett tidigt stadium och är planerad till 2009, men har redan fått en regissör: John Hillcoat. Ringer det en klocka någon? I så fall är jag imponerad, för Hillcoats meritlista är rätt tunn. Tydligen är Viggo Mortensen påtänkt som rollen som fadern, vilket är ett ok val tycker jag. Frågan när hur man ska lyckas fånga bokens ödesmättade stämning, särskilt med ett så otippat namn som Hillcoat vid rodret. Bra foto efterlyses. The Road blir McCartys tredje filmatisering.

2009 är det även tänkt att The Amazing Adventures of Kavalier and Clay, en annan pulitzerprisvinnare och personlig favorit, ska gå upp på vita duken. Michael Chabon har själv skrivit manus men ännu så länge är endast regissören, en man vid namn Stephen Daldry, klar. Det är värt att notera att Daldry regisserade The Hours – Michael Cunninghams pulitzerprisvinnande verk! Nu ger sig alltså Daldry på ytterligare en vinnare i ett försök att själv bli en (dvs. få en Oscar).

Vad gäller filmatiseringen av J K Tools fantastiska Dumskallarnas sammansvärjning så är den tydligen nerlagd sedan länge! En rättighetstvist mellan Miramax och Paramount dödade projektet. Om Will Ferrell, Drew Barrymore och Mos Def (och ett manus av Steven Soderbergh) hade kunnat göra boken rättvisa får vi aldrig veta.

Nicolas Cage som Charlie Kaufman i Adaptation. Undrar om Joe Penhall tar sitt arbete med The Road på lika stort allvar?

Jens Lekman - Live från Inkonsts parkering

Jag och flickan var och såg Jens Lekman på Inkonst i Lördags. Det var grymt. SVT var också där så precis hur grymt det var kan ni se på musikbyrån i höst. Anyway, flickan skulle upp och jobba så vi stack hem tidigt. En del av er som stannade kvar fick tydligen njuta av en liten privatkoncert efterpå. Någon vänlig skäl filmade det hela och la upp på youtube så att vi alla kan få njuta. Här är 'Pocket full of money' live från Inkonsts parkering (22/9):

Hästar hatar kaniner

Dave Eggers är aktuell med One Hundred and Forty-five Stories in a Small Box, där han Deb Olin Unferth och Sarah Mangus skrivit 145 korta historier som samlats i en, ja, box. Eggers del heter 'How the Water Feels to the Fishes' och McSweeney har varit så vänliga att publicera en av hans short stories på deras hemsida (jag tror inte att någon misstycker om jag lägger ut den här).

The Anger of the Horses.

BY DAVE EGGERS
”Last week we let all the horses go. It seemed the right thing to do. We tore down the fences, burned the bridles and the saddles, and told the horses they were free. At first they hesitated. "Go, go," we said. "Go." And so they went, up over the hill, across the plain and into the mountains. Two days later they returned. "We're bored," they said. So we sat with the horses for a while, trying to think of something for them to do. Before we could think of anything, the horses had an idea of their own. "Let's kill all the rabbits!" they said, their black eyes alight. "Let's kill all those goddamned rabbits!" they added. The horses became more and more inflamed as they talked about the details of the plan. "We'll run and find them, help flush them out," they said, "and then you can shoot them since you have the guns." They were pacing and snorting, shaking their manes and tails, ready to get started. It turns out the horses had hated the rabbits for a long, long time.”

Vad tycker ni? Jag är rätt skeptisk. För det första så är det en extremt svår konst att beröra någon med 200 ord. För det andra så är en bok med short stories inget man har vid nattduksbordet. Inte jag i alla fall - jag vill kunna läsa tills jag tröttnar. Korta berättelser lämpar sig bättre vid kafferasten eller i tunnelbanan, men eftersom jag saknar båda här i Lund så vet jag inte var jag skulle läsa den. Det skulle vara på dass, men där kämpar jag med senaste Arena...

Fredagslänkar

Jag beställde uppryckning förra fredagen och uppryckning tyckte jag ni fick! Här är helgens läsning:

Guardian har en lång och mycket intressant artikel om mordet på Janisezwski som jag tidigare refererat till. I artikeln intervjuas också Bala, mannen som dömts till 25 års fängelse för att ha mördat Janisezwski och sedan skrivit en bok om händelsen! Efter att ha läst artikeln vet jag fortfarande inte vad jag ska tro. Bevisen är starkare än vad jag föreställt mig, men mycket låter som indicier. Och framför allt, vem skulle skriva en bok om ett mord man begått men kommit undan med? Kan man vara så urbota korkad? Jag tror faktiskt inte det.

Mer Guardian, här en recension av Naomi Kleins nya bok The Shock Doctrine som utkommer på svenska redan i oktober (om man får tro Adlibris). Omdömet?

”There are very few books that really help us understand the present. The Shock Doctrine is one of those books.”

Videon till Menomenas Evil Bee är vacker samtidskommentar som ger uttrycket "arbeta som ett bi" en ny innebörd.

Fler länkar kan komma under fredagen.

Jag läste Kiran Desai – The inheritance of loss

Jag blev tipsad om den här boken i sydsvenskan alldeles nyligen och den lät så intressant att jag gick och köpte den i engelsk pocket bara någon vecka innan den svenska översättningens release. Boken är även vinnare av 2006 års Man booker price och mina förväntningar var därför höga.

The inheritance of loss är en bok med många lager. Det är en utmärkt analys av globaliseringens och kolonialismens konsekvenser, en beskrivning av ett indien där "det moderna" sakeliga gör sitt intrång, men den kan också läsas som en kärlekshistoria mellan två ungdomar från olika världar, eller kärleken mellan far och son. Dessutom är den vackert skriven. Handlingen kretsar kring en handfull karaktärer i den indiska staden Kalimpong vid foten av Himalaya, men också kring Biju som söker lyckan i New York. Karaktärernas levnadsöden är intressanta både i sig själva och i relation till helheten, men jag fastnade framför allt för Biju och Gyans historier. Biju och Gyan har rätt mycket gemensamt. Båda är de unga män, födda i fattiga familjer, som fått det tunga ansvaret att lyfta sina respektive familjer ur fattigdomens elände. Biju har skickas till USA av sin far. Fadern menar väl, hans bild av USA är det glorifierande USA som vi bland annat mött i leela.exe, där alla är välkomna och där alla kan lyckas. Väl där väntar en annan verklighet. Biju sover på matbord och i fuktiga källare medan han jobbar livet ur sig för småpengar i väntan på ett greencard. Gyan tar en annan väg mot samma mål. Hela familjen uppoffrar sig och satsar varje hårt förtjänad rupie på att utbilda Gyan vid universitetet. Allt hänger på honom - en oerhörd press. Men som färdigutbildad får han inget jobb hur han än försöker. Han tror sig veta att detta beror på att han är ”nepali”, och han är inte ensam. Många unga män i regionen känner samma frustration och runtomkring honom formas en nationalistisk milis som vänder sig emot globaliseringen. Dit söker sig Gyan.

Utdrag: ”Don’t say I didn’t warn you.”
Then he grew more thoughtful. ”You know”, he said, America is in the process of buying up the world. Go back, you’ll find they own the business. One day, you’ll be working for an American company here or there. Think of your children. If you stay here, your son will earn a hundred thousand dollars for the same company he could be working for in India but making one thousand dollars. How then, can you send your children to the best international college? You are making a big mistake. Still a world, my friend, where one side travels to be a servant, and the other side travels to be treated like a king. You want your son to be on this side or that side?
”Ah”, he said, waggling his pen, ”the minute you arrive, Biju, you will start to think of how to get the bloody hell out.”

De olika personerna representerar på sätt och vis olika sätt att se på globaliserings- och rättvisefrågor. Desai lyckas dock med konststycket att skapa förståelse och få läsaren att känna sympati med alla perspektiven/karaktärerna. Till och med för den bittre domaren som fallit mellan två världar – den engelska och den indiska – där han varken uppskattar eller uppskattas av endera.

Jag skulle kunna skriva om den här boken hela natten (det är en bok som tål att analyseras), men det tänker jag inte göra. Jag kan bara rekommendera den till er, kära läsare, och applådera Desai, som lyckats skriva en bok som är en lika bra roman som globaliseringsanalys.

Uppdatering: Läs fler inlägg angående den här boken:
Kiran Desais Bittert Arv i Månpocket med högintressant extramaterial

När globaliseringsanalysen blir en harlekinroman

Hari Kunzru i Guardian

"Ultimately black comedy is the mode I'm happiest in,
and it seems an appropriate mode for our times."

Intervju med Hari Kunzru, en av mina nya favoritförfattare, i brittiska Guardian. Hans andra bok, leela.exe, finns forfarande tillgänglig i pocketutgåva.

Pocketnytt oktober

Jag rivstartar veckan med att ge er pocketnyheterna för oktober månad.

Jag älskar böcker som tar itu med moderniteten på ett humoristiskt men inträngande sätt. Därför tilltalas jag av Futuristen av James P. Othmer , som jag garanterat kommer att läsa. (Hade jag inte haft en hel boktrave framför mig så hade jag köpt den nu, genast!) Futuristen handlar om Yates, en man som kan ståta med yrkestiteln "futurist". Han åker runt och föreläser om framtiden tills han en dag får nog och säger sanningen; att ingen vet något om framtiden – allt är bara skitsnack. Samtidigt, eller kanske i samband med detta, får han ett uppdrag från en mydighet: att ta reda på varför USA är så hatat av omvärlden, vilket utvecklar sig till en farlig historia. Futuristen är Othmers, som arbetar på den internationella reklambyrån Young & Rubicom, debutroman.

Månpockets andra läsvärda nyhet kan nog vara Saffransköket av Yasmine Crowther . Precis som SVD påpekar i sin (övervägande positiva) recension så börjar det bli en genre, ”alla dessa böcker om kulturella gränsöverskridanden, skrivna av brittiska kvinnor med rötter i andra länder.” Andra sådana författare är som bekant Zadie Smith och Monica Ali. Vad boken handlar om, förutom huvudkaraktären Sara som återvänder till barndomens Iran, är något oklart. Balanserade porträtt av Iran är vi dock inte bortskämda med, så varför inte? Återstår att se om Saffransköket är en sådan – balanserad alltså.

Efter förra månadens homerun med två (!) läsvärda böcker har Pan/Norstedts återgått till gamla (o)vanor. Inte mycket kul där alltså. Samma gäller för Bonniers oktobernyheter kände jag. Månpockets bredd upphör aldrig att imponera på mig. Månad efter månad levererar man minst en pocketbok jag kan tänka mig att läsa. Det är det inget annat förlag som gör. Denna bredd är garanterat huvudorsaken till att månpocket är Sveriges största pocketförlag (för det måste de väl vara!?).

Fredagslänkar

Det har varit en rätt omtumlande vecka för min egen del och jag känner att det gått ut lite över bloggen. Nästa vecka är det skärpning som gäller! Här är helgens länkar:

A bloggers code of ethcis - behöver vi verkligen en sådan?

Intervju med Dave Eggers i Guardian.

För er som känner till Pitchfork – den inflytelserika musikkritersidan – så är den här satiriska artiklen rätt rolig: Pitchfork gives music 6,8

Min nya favoritleksak: Nuteks skattekalkylator

Go weekend, vi snakkes! (som man säger på danska!)

Boktrean

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska delta i Bokfemman eller inte. Fördelen är jag kan tipsa er om mina favoritböcker. Nackdelen är att så gott som alla litteraturbloggare deltar, vilket gör det lite tråkigt. Kan man inte komma på nått eget liksom? Å andra sidan kan man vända på det och fråga sig varför man ska ändra på ett vinnande koncept?

Jag har bestämt mig för att pröva och se hur det känns. Givetvis är det bara pocketböcker som räknas här! Veckans tema är kokböcker.

Pocketkokboken av Jonas Hugoson ska vara riktigt bra. Jag har den inte själv, men jag har bläddrat i den och den verkar rätt spännande.

Studentkokboken av Fredrik Colting kan jag inte rekommendera. Colting är har ett bra koncept som han tyvärr schabblar bort. Den enda ingrediensen ”bakfyllepizza” kräver är exempelvis en telefon. Roligt? Knappast.

Jag tror inte att Veganerna – en bok om dom som stör av Magnus Linton innehåller några recept, men det känns som att den passar väl in på temat. För planetens skull borde alla äta mindre kött. Hör ni det grabbar?

Nu känner jag faktiskt inte till fler kokböcker i pocketformat. Bokfemman blev visst en boktrea den här gången! Tipsa gärna.

The Shock Doctrine - en liten film av Alfonso Cuarón och Naomi Klein

"When I finished The Shock Doctrine, I sent it to Alfonso Cuarón because I adore his films and felt that the future he created for Children of Men was very close to the present I was seeing in disaster zones. I was hoping he would send me a quote for the book jacket and instead he pulled together this amazing team of artists -- including Jonás Cuarón who directed and edited -- to make The Shock Doctrine short film. It was one of those blessed projects where everything felt fated." - Naomi Klein

Läs mer om Naomi Kleins nya bok "The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism"

God afton kära läsare

Jaha, då var man snart arbetslös igen. Bittert. Så här är det. Om en dansk arbetsgivare ska anställa en svensk så måste denne arbeta på dansk mark minst 50% av tiden, annars måste den danska arbetsgivaren registrera sitt företag i Sverige och betala svenska arbetsgivaravgifter! I ett försök att komma runt problemet har jag startat enskild firma (!), men skatt och arbetsgivaravgifter innebär att det inte blir några pengar kvar så den lösningen verkar spricka. Från att ha fått två jobberbjudanden (ja, jag fick tacka nej till ett!) står jag nu utan arbete – fattig som en kyrkråtta. Vad gör man?

Uppdatering: Talade en sista gång med skatteverket innan jag la ner projektet, och det var tur! Hade kalkyleret helt åt helvete tydligen. Kontentan är att jag - förhoppningsvis - kommer att få tillräckligt med pengar över för att det ska löna sig. Ni kan förvänta er en recension av Björn Lundéns "Enskild Firma" inom kort :D

I övrigt. Imorgon (tisdag) är det premiär för expressens omtalade "litteratursatsning". Först ut är Hemsöborna. Enligt expressens kulturchef (!) Per Svensson blir serien "snygg i bokhyllan", vilket naturligtvis är ytterligare ett tungt skäl att investera. Artikeln är rätt rolig så läs den!

På temat "hur dum får man vara?"

I all korthet:

"Janiszewski, ägare av en reklamfirma, hittades mördad vid floden Oder i västra Polen för sju år sedan. Polisen gick dock bet på att finna vare sig motiv eller mördare.

Först fem år senare kom genombrottet när utredaren Jacek Wroblewski fick ett anonymt tips som uppmanade honom att läsa thrillern Amok, utkommen 2003. Wroblewski läste och kunde konstatera att boken på punkt efter punkt stämde överens med fallet.

Författaren Krystian Bala levererade till och med detaljer om mordet som bara polisen eller mördaren ansågs kunna känna till."

Igår dömdes Krystian Bala till 25 års fängelse för mordet på Janiszewski! Vad ska man tro?

Läs artikeln i dess helhet

Vad jag och Jan Henrik Swahn har gemensamt

Jag har pluggat sedan 2002. I våras beslutade jag mig för att sluta ta CSN och försöka hitta ett deltidsjobb för att finansiera mina studier. Det visade sig svårare än jag trott. Trots allt tal om högkonjunktur och rekordlåg arbetslöshet gav mina ansträngningar mindre än ingenting i resultat. Ett sketet lagerjobb jag sökte hade 600 (!) sökande, och då låg arbetsplatsen i en hopplös håla utanför Lund! Så var det med den högkonjunkturen. Istället sökte jag mig till andra sidan sundet, och jävlar vilken skillnad! Danska företag verkar skrika efter arbetskraft och de är inte rädda för att anställa svenskar. Redan på första jobbjakten (via nätet) hittade jag drömjobbet, och jag fick det!! Jag ska översätta texter från danska till svenska - ett jobb jag kan sköta hemifrån! Helt perfekt! Jag är så jävla glad, men framför allt är jag lättad. Att se hur ens besparingar sjunker och sjunker är hemskt. (Den enda fördelen är att jag har blivit oerhört prismedveten på kuppen!). Så det kan jag verkligen rekommendera, att söka jobb i Danmark alltså.

Om ni undrar vem Jan Henrik Swahn är så kan jag berätta att han översatt Pia Tafdrups Ge sig hän (utkommer i pocketformat nu i september via Wahlström och Widstrand) från danskan. Någon som läst?

Jag läste om: Microslavar - Douglas Coupland

Jag är Microslavar av Douglas Coupland. Om den här boken vore en omgång Jeopardy! skulle mina sju drömämnen vara:
- 90-talet
- Jakten på en meningsfull tillvaro
- Nördhumor
- När datorer fortfarande var nytt, hett, och skulle revolutionera världen bortom våra vildaste fantasier
- Arbetet som livsstil
- Att vara människa
- Relationer

Utdrag:
”Var kommer moralen in i våra liv, Dan. Hur rättfärdigar vi det vi gör mot resten av mänskligheten? Microsoft är inte Bosnien.”
Religiös uppfostran.
Just här kom Karla in i rummet. Hon stängde av TV:n och tittade Todd rätt in i ögonen och sa: "Todd, du existerar inte bara som en i en familj eller ett företag eller ett land utan som en i en art – du är människa. Du tillhör mänskligheten. Vår art har för tillfället allvarliga problem, och vi försöker drömma oss ut ur problemen, och till det använder vi datorer. Det är i konstruktionen av hårdvara och mjukvara som arten investerar för sin överlevnad, och denna konstruktion kräver fredade zoner, barn födda ur fred och frånvaron av distraktioner som stör koden. Vi uppnår kanske inte transcendens genom beräkningar, men vi kommer att hålla oss borta från rännstenen genom dem. Vad du uppfattar som tomhet är ett jordiskt paradis – friheten att, helt bokstavligen, rad för rad, hindra mänskligheten från att blir helt icke-linjär.”

The world without us

Dystopier är lite av min favoritgenre. Vad det säger om mig som person, om det nu säger någonting alls, låter jag vara osagt. Två av de bästa dystopier jag läst är Margaret Atwoods Oryx och Crake och Cormac Mccarthys The Road (läs min recension här). Båda har det gemensamt att ”katastrofen” redan skett och världen som vi känner den håller långsamt på att tyna bort. Men hur långsamt? Om någon, likt Crake, konstruerade ett supervirus som på mycket kort tid slog ut hela mänskligheten men lämnade resten av världen intakt, hur lång tid skulle det ta för naturen att återhämta sig från allt elände vi människor ställt till med? Detta är frågan Alan Weisman ställer sig i The world without us. Tydligen har boken fått mycket bra recensioner ”over there”, men det har gått mig helt förbi tills nu.

”A million years from now, a collection of mysterious artifacts would remain to puzzle whatever alien beings might stumble upon them: the flooded tunnel under the English Channel; bank vaults full of mildewed money; obelisks warning of buried atomic waste (as current law requires) in seven long-obsolete human languages, with pictures. The faces on Mount Rushmore might provoke Ozymandian wonder for about 7.2 million more years. (Lincoln would probably fare better on the pre-1982 penny, cast in durable bronze.) But it’s hard to imagine an alien archaeologist finding poetry in the remote Pacific atolls awash in virtually unbiodegradable plastic bottles, bags and Q-tip shafts, or in the quadrillions of nurdles, microscopic plastic bits in the oceans — they currently outweigh all the plankton by a factor of six — that would continue to cycle uncorrupted through the guts of sea creatures until an enterprising microbe evolved to break them down.” (NY Times)


The world without us känns som ett fräscht perspektiv på klimatfrågan tycker jag. Istället för att visa på hur illa det går om vi fortsätter bete oss som vi gör (vilket alla andra gör), visar Weisman på hur låååååång tid det skulle ta för jorden att återhämta sig om vi slutade tvärt imorgon. Egentligen är det väl ett rätt enkelt knep, men säkert inte mindre effektivt. The world without us åker rakt upp på ”böcker-jag-vill-ha-men-inte-har-råd-med-just-nu-listan”. Read it and weep, eller nått!