2/5-rapport från romanen utan titel, omslag eller känd författare

Efter en seg inledning har boken tagit en mörk vändning. Huvudpersonen har ett förflutet fyllt av trassliga relationer som bubblar upp till ytan efter moderns död. Tydligen är han ett "våldtäcktsbarn", vilket förklarar hans märkliga relation till modern.

Merparten av boken berättas i jag-form i nutid. Emellanåt kastas vi tillbaka till olika perioder i hans förflutna, och ibland till moderns barndom. Som läsare ligger man hela tiden ett par steg före, och man vet man att saker inte kommer att utveckla sig väl för den unga kvinnan eller för den unga pojken. Jag ställer mig dock frågande till vad författaren vill att detta grepp ska leda till.

Kanske vet någon vilken bok jag läser nu? Avslöja inte namn eller titel, men säg gärna vad du tycker om boken.

Det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig. "Worst case scenario" är väl att allt löser sig och att vår huvudperson "hittar sig själv" och kan börja leva ett normalt liv som han inte behöver fylla med desingermöbler för att fylla något slags uppdämt behov. Det vore helt sjukt förutsägbart. Tyvärr tror jag att det är dit det brakar hän just nu.

Det roligaste jag läst 2009! (eller kanske inte, men roligt är det!)

Har du hört talas om Linda Winstead Jones? Inte? I så fall är det bäst att du omedelbart stiftar bekantskap med snuskfantasyns mästare. Läs beskrivningen av "The Star Witch", sista delen i snuskfantasynsviten "Sisters of the Sun", nedan:

Kapten Lucan Hern är en krigare som uppfostrats för ett enda syfte - att finna bacwyrcirkelns häxor och lägga beslag på deras beryktade stjärna, utan att veta exakt vad detta föremål är. Han möter Isadora och anar inte att hon är häxa, men misstänker att ringen på hennes finger kan vara stjärnan han letar efter. Isadora har i sin tur legat som en planka i sängen i många år och känner nu sin passions blomma bulta av längtan efter den läckre Lucans pollinering, medan den bålde kaptenen drömmer om att lära henne spela skinnflöjt likt en virtuos.

Haha... my god alltså.

Så vitt jag förstår är det här inte ett skämt. Boken finns att beställa på SFbok.se för 79 riksdaler!

Uppdatering: Var det verkligen ingen som tyckte det var roligt? Vad har ni för humor egentligen?

BSG – När televisionen överträffar litteraturen

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Om det vore sant borde ett enkelt tv-avsnitt kunna säga mycket mer än en bok. Ändå tror jag att de flesta skulle hålla med om att böcker oftare än tv-serier förmedlar innehållsrika och tänkvärda berättelser. Dels tror jag att det beror på att böcker fortfarande anses ”finare” än TV, dels på de förutsättningar som många TV-serier har. TV-serier är ytterst en jakt på tittarsiffror. Seriens skapare har ofta en vision, men gång på gång ser vi hur skaparna tvingas underordna sig sina överordnades kortsiktiga mål. Konsekvensen av det kortsiktiga tänket blir att tv-serier sällan förmår att skapa en historia som håller i längden. Detta är litteraturens styrka framför TV-mediet. En författare kan vara sin vision trogen från första till sista sidan. Därmed är det inte sagt att TV-mediet en gång för alla förlorat kampen mot litteraturen - Battlestar Galactica (BSG) är ett bevis på det.

En likhet mellan TV och litteratur är att science fiction anses ofint i båda fall. I litteraturen finns det dock författare, t.ex. Ray Bradbury, som hyllats av både läsare och kritiker trots dennes fascination för rymdraketer och robotar. Hos Bradbury tycks många läsare kunna acceptera att rymdraketerna i första hand är en kontext, men när det kommer till TV verkar man inte kunna se bortom explosionerna och rymdraketerna. Det är säkert en av anledningarna till att 5:an visar BSG runt klockan två på natten. Jag pratade tv-serier med en kompis för en tid sedan. Han skämdes inte för att berätta att han följde samtliga utgåvor av CSI – TV:s svar på Kitty-böckerna (alla avsnitt följer samma mall) – men när jag nämnde BSG skrattade han till. ”Följer du det?!”

Han kunde inte heller se bortom rymdraketerna, och det är oerhört tråkigt. Precis som i Bradburys noveller är sci-fi-elementen i BSG främst att betrakta som kontext. BSG är en serie om karaktärer – karaktärer som har ett djup, en komplexitet som aldrig skådas på TV vill jag påstå. I BSG hänger hela den mänskliga rasens överlevnad på att personalen ombord på Galactica förmår att skydda dem. Ett omänskligt tungt ansvar som de inte valt själva. Det som gör BSG så speciellt är att dessa män och kvinnor inte framställs som hjältar – de är människor, med allt vad det innebär. Det är en redan på förhand bruten skara. Amiralen är pensionsfärdig, hans andreman en alkoholist. Presidenten har cancer, den bäste piloten brottas med sitt förflutna och vetenskapsmannen försöker dölja det faktum att han hade del i mänsklighetens undergång, och ser dessutom i syne. Tillsammans utgör de en mosaik över mänsklighetens alla svagheter. Det är om dessa män och kvinnor BSG ytterst handlar om. De tvingas till många svåra val, och vad rätt eller fel, ont eller gott, varierar med perspektiven, precis som det gör i verkligheten, men sällan i TV-seriernas värld.

Men visst, sci-fi-elementen är en del av historien. Det finns en hel del action i seriens två första säsonger, men det är spännande. Det är spännande därför att man verkligen bryr sig om karaktärerna, och man vet att seriens skapare inte drar sig för att ha ihjäl dem. Många gånger har jag våndats med piloterna när de satt sig i cockpit. Listan över karaktärer som gick en våldsam död till mötes under BSG:s fyra säsonger kan göras mycket lång, och jag älskade dem nästan allesammans.

Det som gör BSG så bra – förutom de komplexa karaktärerna, som porträtteras av utmärkta skådespelare – är att serien i hög grad är ett barn av sin tid: åren då George Bush var världens mäktigaste man. BSG innehåller ett mått av kritisk samhällskommentar som jag inte tror att jag upplevt ens i skönlitterär form. Ett exempel: i ett par avsnitt ockuperas mänskligheten – som för ett kort ögonblick hittat en skyddad planet att slå sig ner på – av sina plågoandar. Helt utelämnade tar motståndsrörelsen till ”de fattigas vapen”: självmordsbombare. Parallellerna till Irak är tydliga, men rollerna är ombytta. På liknande sätt har man under seriens lopp diskuterat bland annat tortyr, folkmord, och klassfrågor och ganska återkommande frågor om religion samt frågor om makt och demokrati. Jämställdhet har man implicit tagit upp då det i BSG:s universum inte verkar finnas några tydligt definierade könsroller. Samtidigt som parallellerna är tydliga är det gjort med fines och med en subtilitet som är mycket olik andra amerikanska serier, där man ofta skedmatas moraliska budskap.

På många sätt känns det därför passade att BSG slutar nu när Obama tagit vid. Samtidigt kommer jag att sakna det. BSG har krossat mina fördomar om att litteraturen (nästan per definition) kan berätta bättre historier och förmedla vikigare budskap än TV. BSG är väl så bra, ibland bättre, som det bästa jag läst. Våga utmana dina fördomar du också.

So say we all.

Ett litet ord kan avslöja så mycket, Norstedts

Igår läste jag en artikel på DN som bland annat tar upp de senaste årens Pulitzerprisvinnare, typ ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr", ”Middlesex” och ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”. Artikeln gör en liten grej av att detta är böcker som gillas både av kritiker och läsare, vilket anses häpnadsväckande. Jag hade tänkt blogga om Steve Toltz - en författare jag aldrig hört talas om tidigare, men som nämns i artiklen och jämförs med mästerverken ovan - men Hermia Says fångar upp något mycket intressantare. Jag citerar:

"Stefan Skog, förläggare av utländsk skönlitteratur på Norstedts, är glatt överraskad över att en bok som ”Middlesex” har sålt så bra.
– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd. Det är roligt. Och de författare du talar om kan hantera det mesta: språket, känslorna, humorn."

Lägg märke till ordet trots, de är bästsäljare TROTS att de är litterära! Jag håller med Hermia, som vill byta ut "trots" med "tack vare", men någonstans så tror jag att det här speglar många svenska förlags uppfattning om sina läsare. Vi - svenska folket - vill inte bli utmanade, vi vill ha lättsam smörja som vi slipper tänka och reflektera kring. Förlagen släpper följdaktligen skit, och folk köper skiten för att det är vad som finns att tillgå och den "litteratur" det snackas om! Det blir en ond cirkel, som i grund och botten baseras på att förläggare som herr Skog anser att vi inte vill bli utmanade av litteratur som "bjuder motstånd."

P.S. Jag är fortfarande intresserad av Steve Toltz A Fraction of the Whole, men då får det bli en utgåva från Penguin Books. De är i alla fall inte rädda för att utmana sina läsare...

Läsrapport från romanen utan titel, omslag och känd författare

Den röda romanen av författare okänd har inte börjat lovande. Den är utan tvekan skriven av en svensk Stockholmsbaserad författare, vars prosa är jämförbar med min egen. Och med det menar jag inte att jag är något större språkgeni. Kontrasten till Bolaño kunde knappast bli mycket större. Kapitel ett innehåller en död mamma, en uppväxt son (jag-personen) och en polis. Död mamma och polis.. jag tänker deckare och ett ögonblick undrar jag om Pocketförlaget klistrat "Roman"-lappen på fel bok. Men så är det nog inte.

Att författaren är svensk spelar defintivt roll för hur jag bedömer boken. Jag har fördomar mot svenska författare, den saker är helt klar. Sedan jag började blogga Juni 2007 har jag bara läst två (!) böcker av svenska författare, och båda har jag toksågat! Det är inga bra odds.

Alltså, dryga 30 sidor in är jag måttligt imponerad. En klar nackdel med att inte veta något om boken man läser är att man definitivt har mycket kortare tålamod. En bok jag hört ska vara bra kan jag utan problem ge en mycket generös startsträcka, minst 200 sidor, men det är svårt nu. Å andra sidan tror jag inte att man blir lika besviken när man inte har några förväntningar. Vi får se.

Två vårsånger och ett bevis på att musiken överlevde trots allt

Våren ligger i luften i och det har blivit dags för mitt första musikinlägg på pocket*3. Egentligen borde jag kanske försöka mig på en kortare beskrivning av vilken typ av musik man kan förvänta sig men jag låter tipsen tala tills vidare istället.

Anna Järvinen debuterade starkt för något år sedan med innerlig pop med drag av jazz och folk. Ord om att den nya skivan blir årets bästa svenska kan tyckas förhastat så här innan släppdatum och halvvägs in i mars, men det inger i alla fall stora förhoppningar. Musik som passar väldigt bra för svensk vår och sommar, Götgatan här tar avstamp i just våren. Nya singeln här.

Skansros är ett gäng göteborgare som lagt Smiths-coverbandet på hyllan, börjat med eget material och snart fullängdsdebuterar. Delvis förstås inkvoterade på låttiteln Vårsol men det finns också en del av mig som tycker det här är bra.


Jag fick upp ögonen på M Ward via She & Him och deras Volume One som var på många årsbästa-listor 2008. Nu låter Him ganska annorlunda på egen hand men båda skivorna är bra. Svårt att kategorisera (pop-folk-rock?) - kanske är det just här en del av styrkan ligger. Ward har en egen liten värld där han plockar in influenser och lån som han sätter sin egen touch på, här t.ex. finfin cover av Buddy Hollys Rave On - 50 år efter the day the music died.

Jag läste: Roberto Bolaño – De vilda detektiverna

Roberto Bolaño dog på ett sjukhus i Barcelona 2003. Om man får tro hans roman De vilda detektiverna, som har närmast självbiografiska inslag, levde han ett innehållsrikt liv.

De vilda detektiverna tar sin början i Mexico City 1975. Vi får lära känna Juan Garcia Mandero, en ung poet som dras in i en trotsig litterär grupp vid namn Inälvsrealisterna. Gruppen leds av två mytomspunna vildhjärnor och poeter: Ulises Lima och Aruto Belano. Bokens första del berättas i dagboksform utifrån Manderos perspektiv. Han diktar, umgås med inälvsrealisterna, förlorar oskulden, driver runt, flyttar in med en kvinna och tvingas slutligen fly Mexico City tillsammans med Belano, Lima och en prostituerad vid namn Lupe. Belano och Lima finns hela tiden i periferin, de dyker in och ut ur historien, sällan i egen person utan oftast som föremål för rykten och spekulationer.

Efter dryga 120 sidor skiftar boken berättarstruktur. Bokens tjocka mittparti spänner över tjugo år och består av en lång rad ”intervjuer” med personer som på ett eller annat vis haft kontakt med Lima och Belano under deras kringflackande liv. Det är poeter, författare, älskare, kollegor, fotografer, bodybuilders, och flyktiga bekantskaper från bland annat Tel Aviv, Barcelona, Paris, London och San Diego. Listan över personer och platser är så lång att man endast med stor möda kan hålla ordning på dem. Till slut blir det ett kaos, precis som Belano och Limas liv. Historierna de berättar är mycket varierande. De är långa, korta, vissa är roliga, andra är knepiga eller mer tragiska. Tillsammans tecknar de ett ofullständigt porträtt - både gåtfullt och motsägelsefullt - över Belano och Limas liv.


De vilda detektiverna är en roman av en poet om poeter. Mycket refererande till för mig okända poeter blir det, men inte så att det blir träigt. Själva prosan är vacker och översättaren har gjort ett gott stycke arbete så vitt jag kan bedöma. Det mest fascinerande med De vilda detektiverna är definitivt berättarstrukturen. Att bygga en hel bok kring två personer som aldrig själva kommer till tals är ett intressant experiment. Man får en fragmenterad bild med stora hål, som i hög grad är öppen för tolkning. Samtidigt finns det ingen egentlig handling, vilket ibland känns lite frustrerande. Man bärs framåt av styrkan i de individuella berättelserna, och det fungerar väl när de är intressanta, vilket de oftast är, men när de känns halvdana eller litet intetsägande blir det stundtals trögt. Vissa av dem är dock rent briljanta, som scenen där Belano utmanar en litteraturkritiker på duell på en öde nudiststrand. Det låter roligt, och det är det ibland, men jag skulle dra mig för att kalla De vilda detektiverna för en ”rolig” bok. Humorn har en närmast vemodig ton – inte minst i mittpartiet som blir mörkare och mörkare för varje år som går.

Ordet ”detektiv” får mig att tänka på någon som söker något. Vad var det Belano och Lima sökte? Det är frågan jag grubblat på sedan jag läst ut De vilda detektiverna. På bokens pärm står det någonting om rotlöshet, men jag upplever det som att de lika mycket försökte fly från en fast punkt, som att försöka hitta den. Rotlöshet implicerar att det finns en plats där dina rötter hör hemma, ett ”hem”, men måste detta hem vara en fysik plats? Bolaño menade själv att hans hem var immateriellt, att det var hans barn, och ”i andra hand, några ögonblick, några gator, några ansikten eller scener eller böcker som finns i mig.” Nu när jag tänker efter känns det som att just den meningen sammanfattar hela boken. Sett ur det perspektivet tror jag inte att det var en punkt, ett ting, eller en fysisk plats Belano och Lima sökte utan något mer ogreppbart. Bokens Belano verkar inte hitta "det", men av citatet ovan får jag känslan av att verklighetens Bolaño gjorde det till slut. Alternativt så var de bara vilse och förvirrade, och i så fall har jag överromantiserat alltihop. Vem vet?

It's aliiivvveee...

...bloggen då alltså, men det är knappt. Är inne i en sjukt hektisk pluggperiod och då blir det inte mycket tid över till vare sig bloggande eller läsande. Dessutom gjorde jag mitt sista pass på jobbet idag. Finanskrisen drabbar flyget hårt må ni tro, det är nedskärningar till höger och vänster. I vilket fall, det var länge sen jag kom med musiktips, så det tänkte jag åtgärda.


Först ut, The Local Natives ett osignat band från Californien. Stor potential känns det som. Budgetvideon är inspelad i en övergiven byggnad i NY och framkallar samma härliga råa känsla som Arcade Fires hisspelning.


Surf City från Nya Zeeland spelar skitösig guitarrock. Pitchforks utlåtande är rätt roligt: "Needless to say, it's 2009, not 1981. But Surf City's backwards-looking NZ rock comes off not redundant but absolutely charming." 7,4.


Sist ut: Handsome Furs, som defintitvt kan sägas vara ett av mina favoritband. Deras andra platta Face Control har precis släppts, och det glädjer mig att de får fin kritik. De är de väl värda.

Trevlig helg!

Junot Diaz levererar lite visdom

Jag tycker inte om att rida på gammelmedia, men ibland får man lätta på sina principer antar jag. DN har en mycket läsvärd intervju med Junot Diaz - den coolaste författaren jag inte läst. Den föreslår jag att ni läser. Måste hitta lite tid att läsa Diaz framöver, det är bara så. Fortsatt trevlig helg!

"Jag tycker inte att den här civilisationen är värd sitt pris. Den är inte värd att arbeta för. Jag sitter mycket hellre och röker gräs hela dagarna än jag arbetar nio till fem. Hela min släkt gör det, i kostym och slips, nio till fem, femtio veckor om året"

Uppdatering: Jag kom precis på att man kanske inte ska lägga upp sådana här citat om man råkar ha bloggen långt ner på sitt CV? Potentiella arbetsgivare kan ju få fel uppfattning?

Hör upp bokbloggare!

Bara så att Ni vet! :)

Hur bildar man sig en uppfattning om en bok som saknar omslag, titel och författare?

Svar: genom att göra något som är väldigt svårt för de flesta av oss: att läsa boken för vad den är.

Klicka på bilden för bättre kvalité.
Vad menar jag med det? Jo, jag är helt övertygad om att när vi läser en bok är det många faktorer som i slutändan avgör om vi tycker den är bra eller dålig. Författarens verk, sjävla prosan, är bara en faktor – kanske inte ens den viktigaste! Bokomslag, saker vi hört/läst om boken eller dess författare, rekommendationer m.m. spelar säkert större roll än vad vi tror.

Jag har ibland funderat på hur det är att vara förläggare och läsa manus av helt okända människor. Skulle jag klara av att avgöra vad som är bra och dåligt? Skulle du?

Bokomslag är ett ofta återkommande irritationsmoment hos mig. Jag, och många boknördar med mig, blir ofta lätt upprörda när vi känner att ett omslag eller en baksidestext inte speglar innehållet. Anledningen är att folk faktiskt köper böcker efter omslag. Jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om man tog bort omslagen helt, men Pocketförlaget har gått ett steg längre. Utöver omslagets stora betydelse har Pocketförlaget också uppmärksammat att författarnamnet är ”oerhört viktigt när man väljer en bok.” Trivialt och självklart kan tyckas, men tänk efter en gång till. Nog är det så att man förknippar namn med genre, precis som man förknippar omslag med genre? Personligen avskyr jag deckare och annan spänningssmörja, och jag har fått för mig att många sådana författare har traditionella svenska namn, typ Åsa Larsson. Om jag stod och tittade i bokhandeln och såg en bokrygg med något så ordinärt som Martin Svensson, skulle jag aldrig plocka ner den. Samma spelregler gäller väl inte om man känner till författaren i förväg, men för de allra flesta av oss har bokaffärerna fler okända än kända namn.

För att testa våra fördomar har Pocketförlaget tyckt upp böcker utan titel, omslag eller försättssidor! Förutom två små klisterlappar som informerar mig om att den svarta boken tillhör genren ”Spänning” och att den röda är en ”Roman”, finns det inget att bygga fördomar kring eller skapa sig förväntningar på. Inte ens en logotype av något slag. Det ända som finns är prosan mellan pärmarna. Riktigt coolt tycker jag.

Det här är det ultimata sättet att testa sig själv. Jag kommer att läsa och recensera romanen – räkna med löpande rapporter – och därefter ta reda på författare och titel. Det här kan bli spännande! Tänk om jag tokhyllar en bok som sedan visar sig vara en roman av Läckberg? Då kommer jag bli tvungen att gå i kloster och rannsaka mig själv några år.

Inga spoilers framöver!! ”Silence is golden”, som Ari skulle ha sagt.

Ola läste (delar av) Lotta Lotass - Redwood

Jag slår upp kulturbilagan vid frukostbordet och läser en recension av Redwood. På den ideella föreningen Autors hemsida lägger författaren och litteraturvetaren Lotta Lotass successivt upp detta verk som bygger på mötet mellan texter och sekelgamla vykortsbilder från avverkning i dåtidens amerikanska redwood-skogar.

Recensionens slutreplik:

”Ibland stagnerar det högstämda bildbeskrivandet i en ganska grund apostrofering av bildens symboler. Annat griper tag. I synnerhet när Lotass bejakar friktionen mellan text och bild, när hon vågar tro på de potentiella läsningar som själva sidoställningen öppnar för.”

Slår ihop tidningen och konstateras att här behövs det kaffe. Två koppar, ett besök på verkets hemsida samt ett ordboksbesök senare öppnar jag tidningen igen och gör ett nytt försök att ta mig igenom passagen. Ok, nu förstår jag, men jag håller inte med.

Jag är fascinerad av träd och speciellt av gamla och mäktiga sådana. Det finns en stark symbolism i de vackra ofta handkolorerade vykorten på avverkning i dåtidens stora kaliforniska jätteträdsskogar och subtil apostrofering, som det ändå är frågan om här, kan förstärka intrycket.

Människan vs. naturen. Industrialisering och dess konsekvenser. Vördnad inför naturen. Avsaknad av vördnad inför naturen. Trädens långsiktighet och mänsklig kortsiktighet.

Följaktligen stannar jag kvar vid de dessa delar av Lotass verk medan jag med ett enkelt klick lämnar sidoställningens potentiella läsningar olästa i de fall där friktionen mot bilden blir alltför hög.

Jag fick ett mycket intressant mejl...

...från Louise Bäckelin på Pocketförlaget idag. De har ett spännande experiment på gång, men jag tror att jag väntar att skriva om det tills jag får grejerna. Arrhh, det kliar i fingrarna. Stay tuned!

Problemet med att driva en bokblogg...

... är att man med fördel bör läsa böcker. Eller rättare sagt, hinna med att läsa böcker. Tid är en lyxvara i vårt samhälle och tyvärr tror jag att det är så att många tvingas bortprioritera just böcker. Så är det i alla fall för mig när jag har mycket att göra, som nu. Jag upphör aldrig över att förvånas över att vissa av mina bokbloggskollegor hinner läsa upp till tio böcker i månaden. Hur går det till egentligen? Har ni inget jobb, inga liv, inga förhållanden?

Jag läste i DN om en tjej i Kina som sålde tid. Jag tycker hon borde satsa i Sverige, vi behöver mer av den varan här.