Im back

I lördags efter tentan drog jag hem till mina föräldrar för lite välbehövd rekreation. Jag har känt mig sliten på sista tiden och lite tid i solstolen var vad jag behövde. Ryckningarna i ögonlocket har lugnat ner sig, och läslusten återvände från sin charter - lika rodmosig som min panna. Har sträckläst Pessl och kommer med mina åsikter så snart jag hinner.

Mamma om Pessl: "Läser du sådant?" Angående omslaget: "Man undrar ju vad den innehåller..."

FIck ett mail från Ica förlag som ville skicka mig läsex. Nej tack sa jag.

Trevlig Valborg!

Att sälja juice i mjölkpaket – om missvisande pocketomslag...

...så heter Anna på Bitchin Bout Books magisteruppsats i förlagsvetenskap vid Historiska institutionen på Stockholms Universitet, och den har jag fått ta del av. Som trogna läsare av den här bloggen vet så har jag mycket att säga om omslagen på pocketböckerna som ges ut i detta land. Allt för ofta ser vi omslag som är fula, missvisande och snedvridna. Efter att ha läst Annas uppsats kan jag bara konstatera att jag inte är ensam om den åsikten. Nedan följer ett par slutsatser som kan dras utifrån uppsatsen (varifrån alla citat är hämtade):

1) Förlagen riktar vissa av sina böcker till smala segment, och blir sedan besvikna när de inte blir storsäljare
2005 gav Månpocket ut Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve. Det urfula Bruce Springsteen-inspirerade omslaget ansågs passa målgruppen ”musikintresserade och inte äldre än 40”. Det är en rätt smal målgrupp, särskilt med tanke på vem som köper böcker i Sverige (kvinnor över 40, typ.) Mannen som älskade Yngve (en bok jag inte har läst men som Anna beskriver som ”en av 2000-talets mest lästa norska romaner”) sålde blott i 8000 exemplar och ansågs vara en besvikelse. Men med tanke på den smala målgruppen: är det så konstigt?

2) Estetik går före säljbarhet
Säljbarhet innebär i det här fallet att matcha bokens innehåll med foto, text och citat så att den hittar till rätt potentiell köpare. När NoK skulle välja omslag till Fördjupade studier i katastroffysik stod valet mellan ”det amerikanska originalomslaget som … med fördel [kan] säljas till en bred kundkrets och återknyter … till romanens innehåll” och ett engelskt pocketomslag som för tankarna (inklusive mina egna) till ”typisk chick-lit.” Valet föll på den senare, vilket ”berodde delvis på att man konstaterat att fler läsare valde det brittiska när de handlade boken över Internet, men också på att man tyckte det var ”fantastiskt vackert”.

3) Marknaden för pocketböcker har växt snabbare än förlagens marknadsföringsavdelingar
En elementär grundbult i marknadsföring är att man ska känna sin produkt. Precis som min intervju med Louise Bäckelin visade så har Sveriges största pocketutgivare inget krav på att personen som formger omslaget ska ha läst boken! Under dessa förutsättningar är det inte att undra på att omslagen ofta blir så missvisande. Man säljer juice i mjölkpaket, som Anna träffande formulerar det. Men så länge de är ”vackra” verkar det gå hem hos förlagen.

4) Vissa pocketböcker i Sverige säljer inte pga. sina omslag, utan trots dem!
Den grundläggande tanken med bokomslag är att de ska sälja boken till kunden. Att man i svenska bokaffärer (i det här fallet Pocketshop) tvingas sälja god litteratur med argument som ”tänk bort omslaget”, säger faktiskt det mesta, gör det inte det?

Är ni intresserade av att läsa uppsatsen i sin helhet rekommenderar jag att ni kontaktar Anna.

Nu ska jag sluta tjata om omslag på ett tag. Jag lovar!

Kan man läsa sig ur en lässvaka?

Något är fel - min läslust verkar ha tagit semester. Det började redan med Jesus Son som trots sin ringa tjocklek tog tid att läsa ut. Jag tänkte att det kanske hade att göra med boken, men svackan har fortsatt in på nästa bok. Den bara ligger där, ensam och övergiven, och jag orkar inte plocka upp den utan zappar hellre på tv:n. Kanske beror det på att jag tentapluggar och sitter med näsan i böckerna dag efter dag just nu. Försökte läsa mig ur svackan tidigare ikväll. Plöjde si sådär 50 sidor, men känner mig inte mer pepp på att läsa nu än tidigare. Jag antar att jag får vänta tills tentan är över och hoppas att läslusten återvänder från sin charter - solbränd och utvilad. Om den inte bestämmer sig för att stanna lite längre förståss.

Världsboksdagen och alla andra "dagar"

Idag är det tydligen Världsboksdagen. Generellt tycker jag illa om om alla sådana här "dagar". Syfet är antingen att främja handeln (Alla hjärtans dag, Kanelbullens dag), mana till nationalism och patriotism (Nationaldagen), eller att uppmärksamma något som borde stå i fokus oftare än en dag om året. Vikten av litteratur och det fria ordet är en sådan sak, kvinnor och mäns lika rättigheter (Kvinnodagen) är en annan. Istället för att hylla och lyfta fram tycker jag snarare att man trivialiserar. Vad tycker du?

Ett uppmuntrande mail

Det är alltid roligt när folk hör av sig och tycker att man är läsvärd. Det får en att orka lite till. Men den här gången var det extra roligt eftersom mina musikinlägg fick lite kärlek. För mig är musik minst lika viktigt, kanske viktigare, än böcker, och ibland kan jag önska att Ni, kära läsare, visade lite större intresse för mina musikrelaterade inlägg. Men jag antar att det är rätt mycket begärt att ni ska dela både min boksmak och min musiksmak. Dessutom är det ju en litteraturblogg i första hand, och bara det faktum att ni är här och intresserar er för mina litterära preferenser och åsikter är ju snudd på otroligt. Mer än så kan ingen begära! Här är mailet iaf:

"Hej Mårten!

Jag har nyligen upptäckt din blogg och ville bara säga att du har fått mig hooked. Har lusläst det mesta, debatten kring pessl-omslaget var intressant. Jag jobbar på xxxxxxxxxxxx och blev irriterad när den kom in eftersom den inte alls lyckas attrahera rätt målgrupp.

Ville även tacka för musiktipsen. Frightened rabbit ska laddas ner snarast."

Frightened Rabbit:s svenska fan-skara uppgår nu till minst fyra! (Jag räknar med dig Erik)

Frightened Rabbit - en kandidat till årets bästa platta

Det har gått några veckor sedan jag upptäckte Frightened Rabbit - en trio från Glasgow som förmodligen gjort årets bästa platta: Midnight Organ Fight. Den är helt enkelt fantastik. Från Scott Hutchinsons härliga skotska accent, till de tokbra texterna, Peter Katis (som även jobbat med Interpol, The National och The Twilight Sad) produktion, samspelet mellan el- och akustisk guitar.. ja, allt. Här är videon till "Head Rolls Off" featuring ett gäng "elementary school"-barn som rockar loss.



"you can mark my words, i'll make tiny changes to earth."

Jag läste: Denis Johnson - Jesus son

Jesus’ Son kretsar kring en man som går under det föga smickrande smeknamnet Fuckhead. Fuckhead är minst sagt en trasig människa. Han är typen som söker upp döda personers socialbidrag och köper heroin för pengarna (heroin som han sedan delar med en polare som tar en överdos och dör). Han är typen som överlever en bilolycka oskadd, bara för att stappla därifrån och bevittna eländet på avstånd. Fuckhead är vad andra skulle kunna kalla en looser, själv verkar han rätt nöjd med livets lott. Han bevittnar livets egendomligheter, dess existentiella tomhet, och de märkliga situationer han och hans vänner försätter sig i med ett upphöjt lugn. Man skulle kanske kunna säga att han kan konsten att se skönheten i livets elände.

Boken består av 11 korta kapitel som i bästa fall hänger ihop i lösa trådar. Den är alltså rätt kort och går fort att läsa. Kapitlen kan nästan betraktas som noveller och bildar inte en sammanhängande historia. Det finns alltså ingen övergripande "plot", vilket jag kan sakna. Bokens största styrka är otvivelaktigt Denis Johnsons språk. Det är ganska enkelt, men samtidigt vackert, ibland på gränsen till poetiskt. Ta till exempel följande utdrag:

"Jag var på Pig Alley. Stället låg precis vid hamnen, utbyggt över vattnet på en fallfärdig pir, med golv av mattbeklädd plywood och en bar av Formica. Cigarettröken såg överjordisk ut. Solen sjönk genom molntaket, antände havet och fyllde det stora panoramafönstret med smält ljus så att vi drack och drömde i en lysande dimma. Folk som gick in i barerna på First Avenue lämnade sina kroppar. Sedan syntes bara demonerna som bebodde oss. Själar som hade felat mot varandra samlades här. Våldtäktsmannen mötte sitt offer, det försmådda barnet upptäckte sin mor. Men inget kunde helas, spegeln var som en kniv som skilde allt från sig självt, en falsk samhörighets tårar droppade på baren. Och vad ska du göra med mig nu? Hur, exakt, tror du att du ska kunna skämma mig?"

Jesus’ son har hyllats av kritiker över hela världen. Själv betraktar jag den mer som en aptitretare inför Johnsons senaste roman: Tree of smoke, som utsågs av NY Times till en av årets bästa böcker 2007. Jag är mycket spänd på att se vad Jonson i romanformat kan åstadkomma.

NOK har koll, om inte på omslag så i alla fall i bloggosfären

Mitt föregående inlägg har tydligen nått NOK (Natur & Kultur) som skriver på sin nya pocketblogg (...?) "Intressant! Sällan vi får sådana reaktioner på ett omslag som Pessls. De flesta älskar det, andra är mer tveksamma och tycker det amerikanska är överlägset." "Sällan"? Att döma av kommentarerna på föregående inlägg så verkar folk övervägande tycka det är fult! Eller för att citera Spectatia: "Usch!" Dessutom, och det här anser jag vara ett problem, så har omslaget (enligt mina källor) absolut ingen anknytning till boken. Hur man kan sätta att närmast "Chick Lit"-liknande omslag på en hyllad roman begriper jag inte. Eller jo, det gör jag, men det är - i brist på ett bättre ord - puckat! Skärpning NOK!

Fördjupade studier i katastrofomslag?

"Döm inte boken efter omslaget" heter det, men det gör jag - urskillningslöst! Ett aktuellt exempel. I Mars utkom Marisha Pessl:s Fördjupade studier i katastroffysik ut i svensk pocket. Jag har inte ägnat den boken två sekunders uppmärksamhet, och det beror, vill jag påstå, till 99% på att omslaget ser ut som kriget. Den handmålade rosen associerar jag med chick-lit romantik, och det är jag säkert inte ensam om: precis som med omslaget till Bittert Arv kommer den gå många manliga läsare förbi.

Texen på baksidan lovar inte bättre:

"På ärevördiga St. Gallway School blir hon indragen i en grupp studenter som kallas "De blåblodiga" och vars tillvaro kretsar kring Hannah Schneider, skolans karismatiska filmlärare. Snart befinner sig Blue i en komplicerad härva av konspirationer, svek och död."

Ja, jag säger då det...

Nu fick jag en förfrågan från NOK om jag ville läsa den. "Nej", tänkte jag direkt, men jag kollade ändå upp den. Fördjupade studier i katastroffysik har fått blandad kritik, men hyllades b.la. i NY Times där den utnämndes till en av 2006 års tio bästa böcker! Och omslaget... hade den svenska utgåvan haft ett lika spännande omslag som den engelska hade jag förmodligen uppmärksammat den för länge sedan.

Därför ändrade jag mig, och "nej:et" blev ett "Ja." Återstår att se om jag borde dömt den efter omslaget, trots allt.

Vilket omslag är bäst? Vad tycker ni? Uppdatering: Olivia har gjort mig uppmärksam på att det finns engelska utgåvor med samma omslag som det svenska. Intressant. Undrar om NOK valde det framför det andra? Fullt logiskt enligt mina tidigare omslagsfunderingar i så fall.

Richard Ford-triologin

I maj kommer Richard Fords omtalade Som landet ligger ut i svensk pocket. Boken kretsar kring Frank Bascome som även är huvudkaraktären i The Sportswriter och Independence Day. Som landet ligger verkar vara en intressant bok, men jag har inte läst föregångarna och jag funderar på om det är dumt att ge sig på Som landet ligger utan ha läst dem? Är det någon därute som vet om den med gott resultat kan läsas fristående, eller om man bör ha läst de två andra först?

Ingen som läst Richard Ford? Verkligen?

Dö Warner Bros, dö.

Man upphör aldrig att förvånas. Under dagen har jag försökt posta Death Cab for Cutie:s nya video, men det har varit stört omöjligt. Den första videon, den via Youtube, togs ner efter hot om juridiska åtgärder från Warner Bros. Den andra kan tydligen inte spelas upp utanför Europa: "Copyrights restricted us from playing this video from outside the U.S" står det. Det här är ju helt jävla otroligt. Tänka sig att WB aktivt hindrar människor att sprida en video vars ända syfte är att den ska ses av så många som möjligt!

Det här är ytterligare ett bevis - ett i en j*vligt lång rad - på att skivbolagen fortfarande inte begriper ett skit. Det finns 10000000 band därute som upptäckt att internet är en enorm möjlighet och som genom att sprida videor och MP3:or hittar en publik de aldrig skulle varit i närheten av utan internet. De ända som inte fattat vid det här laget är de stora skivbolagen, som fortfarande år 2008 betraktar allt som har att göra med internet med stor misstänksamhet. För dem är internet ett nödvändigt ont - inte en möjlighet. Just därför är de dömda till undergång, och tro mig, utan dem blir världen ett lite bättre ställe.


Återstår att se hur länge den ligger kvar den här gången. Enjoy it while it lasts!

Trendgruppen levererar komik av den högre skolan

Sydsvenskan körde i söndags en artikel om bokcirklarnas ökande popularitet (att bokcirklar är populära har gått mig helt förbi). Artikeln, som tyvärr inte verkar finnas online, är i det närmaste en orgie i roliga citat! Här är ett från Månpockets marknadsansvarige Karin Nilsson:

”Stieg Larssons böcker har gjort Sverige till en enda stor bokcirkel” Haha, jo jag tackar jag. Är det någon som vet hur man går ur bokcirkeln Sverige? Jag är desperat.

Ofrivilligt roligast är ändå Stefan Nilsson från en PR-byrå som kallar sig Trendgruppen. Så här lyder Stefans komiska analys, som är minst lika ytlig som de nydesignade kök han pratar om, av bokcirklarnas popularitet:

”Vill man vara rätt på Stureplan idag så ska man slänga ur sig kommentarer om att man brukar träffa sina vänner och diskutera böcker, säger Stefan Nilsson … Han menar att den intellektuella trenden är väldigt stark just nu. Ett bevis på det är att glasögon är hetare än någonsin. Ett annat bevis är att allt fler lockas av bokcirklar.
- Vi har haft en lång period där vi pratat om våra nydesignade kök och våra nydesignade badrum. Bokcirklarna visar en längtan efter något annat än det extremt ytliga. …
Samtidigt menar Stefan Nilsson att det är en trend som riskerar att försvinna snart i vissa kretsar.
- Jag känner många snygga, modeintresserade tjejer och killar som snart kommer att tröttna på det här och istället hyra videofilmen. Som när man fuskar i skolan och såg filmen istället för att läsa boken. ”

Jag kan inte bestämma mig för vilket som är roligast: glasögon som ”beviset” för ”den intellektuella trenden”, eller hans behov av att skryta med att han ”känner många snygga, modeintresserade tjejer och killar”. Det är också intressant att han framställer det som något närmast unikt i tiden att "snygga, modeintresserade tjejer och killar" läser böcker. Är det verkligen en motsägelse att tycka om både litteratur och mode? Kan man inte läsa böcker om man är "snygg"? Dumheter. Tala om stereotyper alltså.

Med tanke på kvalitén i den här analysen kan man inte låta bli att undra hur sådana här PR-byråer överlever? Vem i hela världen skulle kunna tänka sig att betala för det här? Båda frågorna övergår mitt förstånd.

Är Du med i en bokcirkel? Berätta gärna!

Junot Diaz får Pulitzerpriset 2008!

2008 års vinnare av Pulitzerpriset tillkännagjordes idag. Hela listan finns att läsa här. Intressantast för min egen del är vinnaren i "Fiction"-kategorin, som jag ofta tycker är mycket läsvärda. Årets vinnare blev Junot Diaz ganska hypade The Brief Wondrous Life of Oscar Wao.


Things have never been easy for Oscar, a sweet but disastrously overweight, lovesick Dominican ghetto nerd. From his home in New Jersey, where he lives with his old-world mother and rebellious sister, Oscar dreams of becoming the Dominican J. R. R. Tolkien and, most of all, of finding love. But he may never get what he wants, thanks to the Fukœ-the curse that has haunted the Oscar's family for generations, dooming them to prison, torture, tragic accidents, and, above all, ill-starred love. Oscar, still waiting for his first kiss, is just its most recent victim.

Ända sedan boken landade på NY Times årsbästa-lista har jag haft ögonen på The Brief Wondrous Life of Oscar Wao och jag kan tyvärr rapportera att den inte finns i pocket än så länge (och enligt Adlibris kommer det att dröja ända till September innan det kommer en utgåva som närmar sig 100-lappen!) Låt oss hoppas att det här påskyndar processen!

Uppdatering: En kort artikel i Guardian där en "stunned" Diaz tillåts att kort uttala sig.

5 snabba frågor till Teresa Knockenhauer, ny förlagschef på Månpocket.

1) Grattis! Hur känns det?
Det känns väldigt roligt! Spännande på många sätt, bla för att Månpocket har en större utgivning än Bonnier Pocket som jag kommer ifrån och dessutom har böcker från Norstedts och även från andra förlag.

2) Du är nog okänd för de flesta, vem är du?
Jag har jobbat på Albert Bonniers Förlag i fjorton år, som redaktör, agent och nu med pocket. Jag är 42 år, har man och barn och bor på söder.

3) Kan vi vänta oss några förändringar, på lång eller kort sikt?
På lång sikt känns lite tidigt för mig att säga... men på kort sikt kan jag väl säga att vi kommer att i högre grad än idag använda oss av den säljorganisation som Bonnierförlagens marknadsavdelning kan tillhandahålla och att vi ser över utgivningen så att mix, genrer och säsonger känns ultimata.

4) Hur ska Månpocket möta den ökande konkurrensen på pocketmarknaden?
Jag tror vi ska möta konkurrensen genom att agera som det pocketledande förlaget i Sverige som vi faktiskt är. Men också naturligtvis med ödmjukhet. Risken för en bred verksamhet som fungerat bra i många år är ju att man kan uppleva den lite som en institution. Med risk för att låta extremt klyschig skulle jag vilja visa att vi har själ och fananamma, vi med. Överraska lite...

5) Vad läser du just nu?
Jag läser Jenny Lexheds Det räcker inte med kärlek just nu!

Mellan böcker

Just nu är jag mellan böcker, vilket faktiskt är ett rätt behagligt tillstånd. Man går och sneglar lite i bokhyllan och funderar på vad man ska ta sig an härnäst. Finns där något spännande, eller ska man lägga den där bokbeställningen man funderat på? Valmöjligheterna är i det närmaste oändliga. Vilken bok man slutligen väljer har alltid att göra med vilken sinnesstämning man befinner sig i just då, det går aldrig att förutsäga tycker jag. Det intressanta är dock att även om sinnesstämningen vanligen är en annan dagen därpå så är man - läs jag - ofta nöjd med valet. Sedan kan det visa sig att man inte är nöjd med boken, men det är en annan fråga.

Jag läste: Michael Chabon - The Yiddish Policemen's Union

Michael Chabon, Pulitzervinnare och personlig favorit, beslöt sig för att pröva något nytt. Han skrev en deckare. Resultatet blev den bästa deckaren den svenska deckarmaffian aldrig kommer att läsa.

Vilka kriterier måste en bok uppfylla för att kallas en deckare? The Yiddish Policemen's Union (YPMS) har en livstrött, alkoholiserad detektiv, Meyer Landsman, och en mördad narkoman. Räcker det? Ja, antagligen, men varför läser då jag - en uttalad deckarskeptiker - den? Chabon är ingen deckarförfattare. Däremot är han en utmärkt författare (jag hävdar att det finns en stor skillnad mellan dessa två författartyper), och när en författare av hans kaliber ger sig på deckargenren så är det min förhoppning att denne gör det utan att binda sig till den formel, de outtalade regler, som deckargenren håller sig till, och som gör den så tråkig och förutsägbar.

Premissen i YPMU bygger på att The Slattery Report - en rapport som togs fram av USA:s regering 1939-1940 där det föreslogs att europeiska judar skulle få immigrera till Alaska - röstas igenom i kongressen, vilket förändrar historiens förlopp. Judarna, som delvis undgår förintelsen, skeppas till Sitka, en liten ö på Alaskas östkust som växer till en judisk mångmiljonstad. Bosättningen är dock inte permanent. Efter 60 år ska Sitka återgå till Alaska och judarna kastas återigen ut i diasporan (i Chabons historieversion besegras staten Israel av sina arabiska grannländer 1948.) När boken tar vid är det bara några få månader kvar till återgången. Det är "strange times to be a jew." Vi får, som sagt, stifta bekantskap med detektiv Meyer Landsman från The Sitka Police Department. Meyer undersöker ett mord som händelsevis skett på råtthålet till hotell där han bor. Den mördade visar sig vara sonen till rabbinen för ett kriminellt judiskt brottsyndikat, och en viktig pusselbit i en konspiration av internationella mått.

Jag har två problem med den här boken: ett personligt och ett generellt. Chabon skriver en avancerad prosa; långa meningar, tämligen avancerad engelska och använder sig i den här boken av judisk slang och judiska begrepp jag inte är familjär med. Detta ledde till att jag, stundtals, kände att jag tappade fokus och fick börja om på vissa stycken. Detta är lite förvånande eftersom jag är van vid att läsa på engelska och bedömer min engelska läsförståelse som mycket god. Kanske hänger det samman med det andra problemet, som jag redan rört vid: en deckare är och förblir en deckare. Problemet Y ska lösas av personen X. Kontexten kan variera, men X och Y måste alltid finnas där, och X måste under resans gång söka efter lösningen till Y. Om inte dessa förhållanden råder är det per definition inte en deckare. Jag läser böcker för att de berättar saker för oss; de förmedlar en erfarenhet, berättar vad det innebär att vara människa, eller ger en kommentar till vilket samhälle vi lever i. I en skönlitterär bok kan berättelsen vara ett medel för att förmedla detta: men i en deckare är själva berättelsen målet. X:s resa mot Y är huvudsaken. Allt annat är bisaker, och om det inte är det så blir de det. Premissen tycks vara sådan. Och det behöver egentligen inte vara något fel i det: det kan vara oerhört spännande, men det räcker liksom inte för mig och jag tappar snabbt intresset.

Vad blir då mitt slutgiltiga omdöme? YPMU är en bra bok - för att vara en deckare. Chabon har varit genren trogen och han revolutionerar den inte på något sätt. Det märks dock att Chabon inte är någon dussinförfattare som prånglar ur sig skräpdeckare på heltid. Han skriver skickligt och undviker alla tramsigheter som deckare vanligen innehåller. Landsman är visserligen ett hopkok av alla stereotypa karaktärsdrag en detektiv förväntas ha, men det är medvetet från Chabons sida. Då och då glimtar Chabons humor - killen är en liknelsernas virtuos - till, men det går långa passager utan att jag får tillfälle att dra på smilbanden. Nej, YPMU är ingen Kavalier och Clay - men det var heller inte avsikten.

Ett inlägg där jag liknar RSS-prenumeranter vid Tamagotchi och förutser en kommande förkylning

Det har varit lite slött här ett par dagar. Det beror på minst två saker. Dels har jag mycket att göra just nu, dels så har jag inte hittat nått kul att skriva om. Sen tror jag att jag håller på att bli förkyld, vilket slöar ner hjärnverksamheten ytterligare. Det är ju dock typiskt att trädan sammanfaller med rekord i RSS-prenumeranter. RSS-prenumeranter är nämligen kräsna varelser... de är lite som Tamagotchi faktiskt - får de inte mycket kärlek dör de. Nåja, jag kommer igen.

Ikväll är det, om allt vill sig väl, de här herrarna som gäller. Kanske skriver jag en rad eller två efteråt.

Uppdatering: En besvikelse, helt klart. Live lyckades Black Lips inte nå upp till samma höga standard som på skiva. Generellt är det min uppfattning att band som spelar musik där alla låtar går i samma höga tempo gör sig mindre bra live. Subtiliteterna som är så viktiga på skiva försvinner liksom och allt flyter samman. Dessutom kändes framträdandet oinspirerat och rutinmässigt, vilket var extra snopet eftersom Black Lips har rykte om sig att vara bra live. 3/6 på min koncertskala. 2/6 gav min bror dem. För övrigt är förkylningen ett faktum.