Pocketpocketpocket - bokslut 2007

Antal inlägg: Det här är inlägg 103

Mina fem mest lästa inlägg: (19:e december)
1: Titelsidan
2: Jag läste: Sisela Lindbom – De skamlösa
3: Jag läste: Naomi Klein – Chockdoktrinen
4: Jag läser: The Road av Cormac Mccarthy
5: Hotel Chevalier

Kommentar: Det är glädjande att tre av mina fem mest lästa sidor är recensioner. Vore det ingen som läste dem skulle jag nog lägga ner bloggen. Recensioner är en essentiellt bok-relaterade sidor, och de tar faktiskt hel del tid i anspråk även om det oftast är ett nöje att skriva dem. Att Hotel Chevalier ligger på 5 plats är enbart googles förtjänst; googlar man på Hotel Chevalier kommer mitt inlägg upp som 5:e träff av ”ungefär 568 000.”

Favoritinlägg: Mitt favoritinlägg är utan tvekan Det paradoxala i att Timbro erbjuder mig recensionsexemplar. Det var roligt att skriva - även om jag fortfarande irriterar mig på att jag använde ordet hatar; ett mycket starkt ord som jag visste att någon skulle hänga upp sig på - och det var dessutom extra roligt att Timbros förlagschef bemödade sig med en ganska utförlig kommentar, vilket leder oss till nästa punkt:

Bästa kommentar: Billy McCormacs, Timros förlagschef, svar på ovanstående inlägg. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att han tar sig tid med sådant.

Årets bloggkommenterarmyra: Spectatia

Årets bästa läsning: Delad förstaplats mellan Naomi Kleins Chockdoktrinen och Hari Kunzru, vars böcker leela.exe och Imitatören var härlig läsning.

Årets sämsta läsning: Tveklöst De skamlösa av Sisela Lindblom. Även vinnare av titeln ”årets mest överskattade.”

Det positiva med att driva en blogg: Det måste ju vara all glitter och glamour som det innebär att vara bloggare! Nej, men ärligt talat: det roliga med att blogga är att man får chansen att påverka (kanske) folks läsvanor och lyfta fram författare och böcker förtjänar uppmärksamhet. Därför försöker jag välja författare som kanske inte nödvändigtvis är kända av den stora massan och som inte ”säljer sig själva.” Hade jag velat skriva om sådana böcker hade jag fått börja läsa deckare!

Det negativa med att driva en blogg: Ibland känns bloggandet mer som ett jobb och mindre som en rolig sysselsättning man självmant tagit på sig. Detta inträffar oftast när man inte postat ett inlägg på några dagar, och börjar oroa sig för att tappa läsare och rss-prenumeranter. Det är rätt drygt.

Årets pocketförlag: Utan tvekan Månpocket. Månpocket har en grym bredd och lyckas månad efter månad släppa nya titlar som intresserar mig. Det ska bli mycket spännande se hur Månpocket utvecklas under 2008 nu när Bonnier förlag bestämt sig för att satsa på Bonnier Pocket.

Pocketförlag som får stå i skamvrån: Pan/Norstedts får snällt ställa sig i hörnet och sätta på sig dumstruten. Årets utgivning har varit en orgie i chicklit, spänningslitteratur och fega val.

Årets förlag: Ordfront förlag kanske? Förlaget har en bred utgivning som präglas av kvalitet oavsett vilken genre det gäller. Men det går inte att sticka under stol med att Ordfronts starka sida är utgivningen av samhällsdebatt, en genre där förlaget regerat även under 2007.

Jag ångrar: Att jag döpte bloggen till pocketpocketpocket! Gud vilket fånigt namn! Jag har funderat på att byta, men det känns lite sent. Vi får helt enkelt härda ut.

Jag önskar: Jag är tillfreds med antalet personer som besöker den här sidan (ännu mer tillfreds är jag med att antalet besökare ökar), men jag önskar verkligen att ni kunde kommentera mer. Tyck nått för guds skull!

Nyårslöfte: 15 inlägg i månaden, dvs. ett inlägg varannan dag, är ett tempo jag misstänker att jag kommer att få svårt att hålla när nästa termin kickar igång. Jag tänker inte försöka kompensera detta med ”treradersinlägg”, det är ett löfte. Istället ska jag försöka höja kvalitén på de inlägg jag postar och försöka bli mer analyserande och mindre beskrivande.

Gott nytt 2008!

Årets tio bästa plattor

2007 var ett bra musikår, utan tvekan. Jag minns att det började med en rad besvikelser, men sedan började den ena bra plattan efter den andra trilla in. Mot slutet har de varit så många att jag fortfarande inte hunnit lyssna in mig på alla. 2007 var också året då OiNK - ”The greatest historical archive of rock” – avrättades. Men, likt fågel fenix reste sig inte bara en utan två utmärkta arvtagare. Det bådar gott inför 2008.

Vad gäller listan så är det en högst subjektiv historia som bygger på min ”mest spelade”-lista i iTunes, samt faktorer som plattornas betydelse, hur nyskapande de är osv. Here we go:

10: Radiohead – In Rainbows
9: The National - Boxer
8: Rouge Wave – Asleep at Heavens Gate
7: Band of Horses – Cease to Begin
6: Modest Mouse – We Were Dead Before The Ship Even Sank
5: Menomena – Friend and Foe
4: Handsome Furs – Plague Park
3: LCD Soundsystem – Sound of Silver
2: Black Lips – Good Bad Not Evil
1: Arcade Fire – Neon Bible

Strax utanför listan: Jens Lekman – Night Falls over Kortedala, Jay-Z – American Gangster, Iron & Wine – The Shepherds Dog (ohörd), Miracel Fortress – Five Roses.

Årets svenska: Jens Lekman – Night Falls over Kortedala
Årets låt: LCD Soundsystem – Someone Great
Årets bästa cover: Calexico – Ocean of Noise (Arcade Fire cover)
Årets besvikelse: Beirut – The Flying Club Cup och Interpool – Our Love to Admire
Årets skivomslag: Menomena – Friend and Foe (Omslaget går knappt att förklara och en bild gör det inte rättvisa. På ett mycket finurligt vis har CD-skivan gjorts till en del av själva omslaget. Måste ses.)

God jul!

Idag drar jag hem till mina föräldrar där jag ska fira jul. Sedan bär det iväg till Blekanche och tillbaks igen. Detta innebär att jag tar julledigt några dagar, men jag har varit förutseende och förberett en del inlägg för mellandagarna så glöm inte att titta förbi då! Jag önskar er en God jul och hoppas att tomten kommer med många hårda bokpaket. Tack för i år och på återseende 2008!

Vad läser DU i mellandagarna?

Är du mitt uppe i julstressen? Bara lugn. Om ett par dagar (när klapparna är öppnade, maten är uppkäkad och släkten har åkt hem) brukar julfriden - lugnet efter stormen - infinna sig. Mellandagarna är, tycker jag, ett utmärkt tillfälle att krypa upp i favoritfåtöljen och läsa en god bok i lugn och ro. Själv tänker jag koppla av med 2004 års pulitzerpris-vinnare Den kända världen av Edward P. Jones, som relativt nyligen utkom på Ordfront förlag i svensk översättning. Vad tänker DU läsa? Dela gärna med dig av dina läsplaner.

Detta är inlägg nummer 100 ser jag nu! En liten milstolpe, definitivt! Grattis säger jag till mig själv :D

Jag läste: Douglas Coupland – jPod

Min första kontakt med Douglas Coupland var Microserfs. Jag hittade boken på ett antikvariat för många år sedan och kapitulerade fullständigt medan jag läste den. När jag läst ut boken – det gick snabbt – var jag övertygad om att detta var den bästa bok som skrivits och sedan det ögonblicket är jag trogen Coupland-läsare. När jag återbesökte boken nu i höstas var den fortfarande riktigt bra, men jag förmådde inte skriva en vettig recension utan nöjde mig med ett talande citat. Here’s why: det är någonting med Couplands böcker som jag inte kan sätta fingret på – och inte kan förklara. Han har förmågan att ta pulsen på vår värld genom att skildra en kontorspod fylld med lätt autistiska spelprogrammerare vars efternamn alla börjar på J. Han gör det dessutom utan stora ord och målande beskrivningar, utan med humor, satir och ironi. Det är ytligt och djupt – på samma gång.

jPod är en uppföljare, eller en hyllning - välj själva - till just Microserfs. Och mycket känns igen. Boken berättas – precis som Microserfs – i blogg-liknande dagboksinlägg. 1996 valde Coupland att beskriva karaktärerna genom att låta dem lista sina sju önskeämnen i Jeopardy – idag, drygt 10 år senare, beskriver han dem genom att låta dem skriva hur de skulle sälja sig själva på ebay. Detta exempel är rätt talande för hur Coupland uppdaterat 90-talets Microserfs till 2000-talets jPod – Microserfs 2.0. Förutom Microserfs så tycker jag att man kan märka inslag som närmast påminner om Alla familjer är psykotiska. Huvudpersonen, Ethan, har nämligen en rätt kaosartad familj. Efter ett familjesammanbrott, i samband med att Ethan ska få en youtube-film där han sjunger karaoke uppspelad på asiatisk tv, kokar Ethans flickvän Kaitlin ner det till följande: ”Jag glömmer hela tiden att din familj kör på mjukvara från Microsoft.” För Mac- och Linusanvändare är det en klockren liknelse - hysteriskt roligt tycker jag!

Bokens andemening liknar Couplands tidigare romaner: vem är jag och hur hittar jag dit? I jPod får vi lära oss att med Google kan man hitta allt – utom svaret på denna fråga. Något annat som känns igen är att Coupland fyllt vissa – rätt många faktiskt – av boken sidor med kinesiska tecken, obskyra citat, enstaka meningar m.m. Ibland går det hem, t.ex. mot slutet av boken där det står skrivet ”Jag är så jävla trött på Google” med mycket liten text på en annars helblank sida. Ibland är det inte lika lyckat: 16-sidor pi tillförde inte mycket, tyckte jag. Coupland själv ser det hela som konst a la Andy Warhol, vilket jag – såhär i efterhand – tycker är rätt charmigt. Men det rättfärdigar fortfarande inte 16 sidor siffror.

Ett annat mycket omtalat och kontroversiellt grepp är att Coupland skrivit in sig själv i romanen. Många har skrivit om detta utan att verka bry sig om närmare varför? Någon föreslog egoism och självupptagenhet, men förklaringen är mer intressant än så. Den ganska ondskefulla Douglas Coupland som förekommer i boken fungerar som en metafor för våra Internet-personligheter – de bilder av oss som skapas på internet och som kommer att leva kvar längre än vi våra fysiska kroppar. Med Couplands egna ord:

”I just realised that many of us now exist in a secondary fashion, a meta-fashion, thanks to the internet, and the second you is related to but isn't quite you, so I thought it would be an idea to exploit this. If I put my own name into Google or Yahoo, I will discover that a kind of meta-Doug exists. I exist in there, my name, but it's not me: it's a mix of truths, half-truths, nonsense, misunderstanding, rumour, misinterpretation.

Yta är djup.

Efter att ha läst ut jPod är jag inte lika överväldigad som jag var den där dagen för länge sedan då jag precis avslutat Microserfs, men det är knappast möjligt. Jag kan dock konstatera att Coupland fortfarande är aktuell och att han inte tappat den där känslan – förmågan att porträttera det moderna livets tomhet mitt bland (eller kanske tack vare) alla populärkulturella referenser och moderna företeelser.

jPod utkommer på Månpocket i januari.

Uppenbarligen lördag!

Inga fredagslänkar igår heller. Det beror inte på att jag är lat eller har brist på länkar utan på att jag prioriterar annat, som att skriva recension till exempel! Just det, ny recension i början på nästa vecka! Tills dess, här är helgens läsning:

Hela den här "köttfärskrisen" gör mig irriterad. I ena minuten går folk och oroar sig för klimatförändringar och i nästa gluffsar man i sig kopiösa mängder kött och kräver att allt kött som inte kommer direkt från slaktkvarnen ska slängas! Kan folk inte lägga ihop 1+1? Fel att slänga tjänligt kött

Elvis finns nu att läsa på nätet! Elvis the comic

Jag är inget större fan av maffia och gangsterfilmer, men jag såg American Gangster och tyckte mycket om den. Filmen bygger på den här artikeln: The return of superfly

Webdesigners över hela världen jublar: Opera stämmer Microsoft

Det är inte bara högern som jublar efter Hugo Chaves valförlust: Chávez förlust det bästa som hänt latinamerikansk vänster av Magnus Linton.

Istället för en video lägger jag upp en länk till Pitchfork som har en lista över Top 50 Music Videos of 2007

Fortsatt trevlig helg.

Ett litet citat ur jPod, varken mer eller mindre

"Jag har lagt märke till att medan vi förbättrar våra spelkonstruktionsförmågor och allmänna kunskap om Ronald så googlar vi var tioende minut. Problemet är att efter att ha tillbringat en hel vecka med att googla så börjar vi bli utbrända av att veta svaret på allt. Gud måste känna sig så hela tiden. Jag tror att människorna år 2020 kommer att känna sig nostalgiska när de tänker tillbaka på hur det kändes för länge sedan när man inte hade en susning om vissa saker."

Vad har Dave Eggers, Chuck Palahniuk och Harrison Ford gemensamt?

Svar: alla är de bioaktuella under 2008. Den senaste veckan har det poppat upp en del stillbilder från kommande filmer som jag gärna vill dela med mig av. Först ut är Spike Jonze och Dave Eggers filmatisering av Where wild things are. Bilden är riktigt stämningsfull tycker jag. Värt att notera är att Where wild things are är en barnbok, men förhandsrapporter skvallrar om att filmen är “Not for children.” Stackars barn, lyckliga oss!


På tal om filmatiseringar, Chuck Palahniuks (han som skrev Fight Club ni minns) Choke kommer att dyka upp på vita duken under 2008. Regisserar gör en för mig helt okänd herre: Clark Gregg. Palahniuk har många fans, inte minst här i Sverige, och jag antar att succén i det närmaste är given. Här är första bilden från Choke.


Slutligen, den här mannen kräver knappast någon längre introduktion: Dr. Jones. Nya filmen heter Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull och vill ni veta mer om handlingen kan ni läsa här.

Adlibris blir lite grönare

Jag fick ett pressmeddelande från Adlibris i mailboxen idag. Först tänkte jag inte skriva nått eftersom jag tyckte att det var lite tacky att göra reklam för en butik, men sedan insåg jag att jag faktiskt gör reklam för olika förlag hela tiden så varför inte...dessutom är det ett initiativ. Vad är då nyheten? Jo, för ynkliga 10 kr kan vi numera välja att få våra böcker hemskickade med lastbilar som drivs med biogas, vilket minskar "de fossila koldioxidutsläppen med otroliga 100%", enligt Adlibris. "Det här är bara ett steg för att minska klimathotet men vi och alla andra måste kontinuerligt bli klimatsmartare på vägen för minimal miljöpåverkan, säger Pär Svärdson, grundare AdLibris. Som "troende" - dvs. jag tror att människan påverkar klimatet negativt och att det är hög tid att göra något åt det - välkomnar jag detta initiativ och hoppas att andra följer efter. Jag kommer definitivt att betala den extra tian, kommer ni?

Koppling mellan två böcker tillsynes utan koppling

Har läst ut Kafka och katten och börjat på Jpod. Det är två mycket olika böcker som inte har särskilt mycket gemensamt. Så läser jag detta på Wikipedia:

"The appearance and role of Ronald McDonald in the novel is an interesting parallel to the appearance of Johnnie Walker and Colonel Sanders in Haruki Murakami's Kafka on the Shore."

En koppling där det inte borde finnas en man minst anar det! Spännande.

Läsarundersökning: Är mina recensioner för långa?

Jag vet att jag lovade att bli mer återhållsam med läsarundersökningarna, men den här frågan känns faktiskt angelägen: Är mina recensioner för långa? Många bloggar ägnar sig åt rätt korta recensioner, vilket jag tycker är lite tråkigt, men är det ingen som orkar läsa längre recensioner så får jag kanske anpassa mig! Är mina recensioner för långa? Ja eller Nej. (Du röstar i menyn till höger)

Uppdatering: Här är resultatet av läsarundersökningen Är mina recensioner för långa?

Ja: 1 röst (12%)
Nej 7 röster (87%)

Kommentar: Det var svaret jag hoppades på! Recensionerna fortsätter i samma stil som förut.

Jag läste: Haruki Murakami – Kafka på stranden

Jag har kort kommenterat min läsning av Kafka på stranden i två inlägg: här och här. I det första inlägget är jag lyrisk, i det andra mer förbehållsam. Återstår att se vilken version av sanningen som stod sig.

Haruki Murakami har hypats rätt hårt i den (svenska) litterära bloggosfären på sistone – vilket inte är så märkligt med tanke på att han är aktuell både med en pocket och med Fågeln som vrider upp världen. Murakami, född 1949 i Kyoto, är visserligen japan, men sägs vara influerad av västerländsk litteratur och därmed skilja sig från andra japanska författare. Jag har inte läst någon annan japan, men det kan mycket väl stämma. Därmed är det inte sagt att Murakami övergett det japanska litterära arvet. Kafka på stranden innehåller både västerländska populärkulturella referenser (bokens ”bad guy” heter Johnnie Walker och är whiskymärket med samma namns logotyp personifierad) och japansk mystik/religion. Jag antar att det är denna blandning av ”österländsk mystik” och västerländska grepp som gjort Murakami så populär utanför japan.

I Kafka på stranden berättas två historier som efter hand vävs ihop på ett dunkelt och rätt otydligt vis. Bokens ena huvudperson är Kafka Tamura; en 15-årig pojke som rymmer hemifrån i jakt på sin försvunna mor och syster. Efter ett par missöden får träffar han en ung man som låter honom bo på biblioteket där han jobbar. Där träffar Kafka – den betydligt äldre – fröken Saeki som han kärar ner sig i. Bokens andra huvudperson, Nakata, är en gammal man med rätt udda förmågor: han kan tala med katter och framtvinga skyfall bestående av markillar och iglar. Priset han fått betala för dessa ”gåvor” är ett gravt socialt handikapp – dessutom har han bara en halv skugga.

Nakatas otroliga förmågor har en förklaring. I bokens universum existerar det en slags drömvärld som är sammanknuten med vår. När världarna möts sker det märkliga ting. Vissa människor kan gå in och ut ur denna värld, men man riskerar också fastna mitt emellan världarna. Enligt vad jag förstår är detta inget Murakami kokat ihop själv – det är en del av japansk religion från medeltiden, eller något.

När jag kom in i Kafka på stranden kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Boken är en riktig ”page-turner” – det är ett gott betyg. Det skall dock sägas att de två parallella historierna inte var lika fängslande. Kapitlena med Nakata, denna älskvärda figur, är ren njutning medan kapitlena med Kakta, faktiskt, är rätt träiga. De surrealistiska elementen svalde jag hela, men däremot hade jag svårt att köpa såväl Kafkas romans med fröken Saeki som hans intellektuella förmåga (vilken vida överstiger en 15-årings). Om tanken var att ”utforska” det incestuösa förhållandet mellan mor och son, vilket jag läste någonstans, känns det som ett misslyckande.

När Kafka på stranden publicerades i japan satte man upp en hemsida där läsarna fick ställa frågor till Murakami angående boken. Han fick över 8000 frågor (!), och besvarade personligen 1200 av dem. Riktigt så komplicerad tycker jag inte att boken är, men om man vill ha raka svar kan Kafka på stranden säkert bli en frustrerande upplevelse. Jag är inte ens säker på att Murakami har några raka svar att ge. Det är, exempelvis, mycket snack om ”metaforer” och ”symboler” i Kafka på stranden, men vad som tjänar som en metafor för vad är ofta, nej alltid, oklart. Jag läste i en recension att Beethoven – vars musik och liv behandlas i boken – var en metafor för något, men vad? Samtidigt är det skönt med en författare som litar på att läsarens fantasi och slutledningsförmåga ska kunna fylla igen luckorna – för det måste väl vara hans avsikt?

Enligt Murakami själv så är nyckeln till bokens gåtor upprepad läsning. Jag kommer definitivt inte att läsa om den inom en snar framtid – det får tjäna som slutbetyg.

Lessings nobelföreläsning

Nobelföreläsningarna brukar vara bra, och årets är inget undantag. Jag håller tyst och låter Lessing tala:

"Nästa dag är jag på en skola i norra London, en mycket bra skola, vars namn vi alla känner till. Det är en skola för pojkar. Ordentliga skolhus, och parker.

DE HÄR ELEVERNA får varje vecka besök av någon känd person, och det ligger i sakens natur att det kan vara fäder, släktingar, rentav mödrar till eleverna. Ett besök av en kändis är inget märkvärdigt i deras ögon.

Jag har skolan i nordvästra Zimbabwes yrande damm i tankarna, och jag ser på de ljumt förväntansfulla ansiktena och försöker berätta för dem vad det är jag har sett den senaste veckan. Klassrum utan böcker, utan läroböcker eller kartbok eller ens en karta uppsatt på en vägg. En skola där lärarna tigger om att man ska skicka dem böcker där det står hur de ska undervisa, eftersom de själva bara är arton eller nitton, de tigger om böcker. Jag talar om för pojkarna att varenda människa, alla tigger om böcker: "Snälla ni, skicka oss böcker." Säkert har alla här i salen erfarit det ögonblick då man som talare ser ansiktena framför sig bli tomma. Åhörarna uppfattar inte vad man säger: i deras fantasi finns inga bilder som svarar mot det man berättar. I det här fallet bilder av en skola omvärvd av dammoln, där vattnet tryter och där nyslaktat getkött kokt i en stor dunk är festmat på skolavslutningen.

Är det då så omöjligt för dem att föreställa sig sådan naken fattigdom?

Jag gör så gott jag kan. De är artiga.

Jag är rätt säker på att flera av dem kommer att vinna priser.

Så är det slut och jag träffar lärarna och frågar som alltid hur det står till med biblioteket, och om eleverna läser. Och här i denna privilegierade skola får jag höra detsamma som jag alltid får höra när jag besöker skolor och till och med universitet.

"Ni vet hur det är. Många av pojkarna har aldrig läst en bok, och biblioteket används nästan inte alls."

"Ni vet hur det är." Ja, det gör vi verkligen. Allesammans."

Hela föreläsningen hittar du här. På måndag blir det bokrecension! Trevlig helg!

Tidig julklapp

Efter en 13-timmars arbetsdag kändes det extra roligt att komma hem och finna ett brunt paket i brevlådan. En tidig julklapp! Paketet visade sig innehålla ett recensionsexemplar av JPod som utkommer på Månpocket nästa månad. Jag ser oerhört mycket fram emot att läsa den och tänker genast läsa undan det har jag framme på nattduksbordet. Efter det att jag sovit förstås, och lagat mat.. och duschat... och...

Dagens antikvariatrapport

Var nere en sväng i City idag och passade på att kila inom antikvariaten. Ett fynd blev det: Norman Mailers De nakna och de döda. Pris: 20 kr på Erikshjälpen. Jag har inte läst Mailer tidigare, men i samband med uppmärksamheten han fick i och med hans bortgång blev jag nyfiken. När jag tänker efter så har jag nog Hjortparken, ett annat antikvariatfynd, ståendes i bokhyllan. Två Mailer alltså, återstår att se när jag får tid att läsa dem.

Jag sprang också på Aldous Huxleys Apa och människa som är den andra av Huxleys dystopier. Dessvärre var exemplaret i så pass dåligt skick att jag lämnade boken i hyllan, men jag skulle gärna läst den!

Hittade också Jonathan Safran Foers Allt är upplyst i pocketutgåvan som inte har Elija Wood på framsidan. Jag avskyr nämligen filmomslag, och det är jag knappast ensam om, eller hur? Men, är inte Allt är upplyst en bok som måste läsas på originalspråk? "Berättelsen om denna resa skildras av Alex på en oefterhärmligt bruten engelska som han lärt sig med hjälp av en föråldrad synonymordbok." Sådant burkar göra sig dåligt i svensk översättning, och därför blev det ingen investering.

Redan måndag?

Trogna och uppmärksamma läsare la säkert märke till att "Äntligen fredag" föll bort i fredags. Jag har varit hemma hos föräldrarna några dagar, thats why. Istället bjuder jag på "redan måndag?" - håll till godo!

Magnus Linton skriver om utvecklingen i Venezuela som bara Magnus Linton kan: Chávez spelar högt

Och så en dagsfärsk nyhet angående valet i Ryssland (är någon förvånad?): Expert talar om riggat val

NY Times listar årets 10 bästa böcker (Norge får lite kärlek!): 10 best books of 2007

Wired har en fyrasidig artikel om Futurama: Futurama is back! Grab a can of slurm and settle in

Sveriges bästa tv-kritiker, Kjell Häglund, skriver klokt om fildelning: Kärlek och krig i fildelningsdebatten.

Slutligen musikunderhållning: The National - Start a war (live från en källare i södra Frankrike, ybergrymt)

#40.3 - The National - Start a war
Uploaded by lablogotheque

Trevligt...ehh... vecka?