Pocketnytt December

På grund av supertrista Decembernyheter utgår Pocketnytt December. Detta är första gången sedan jag började blogga som jag tvingas göra så, men i den här omgången finns verkligen inte en ända bok jag känner för att uppmärksamma. Inte ens Månpocket, som annars brukar kunna glädja mig, har särskilt mycket intressant. Istället serverar jag Decembernyheterna i listform, kanske har jag förbisett något?

Dessutom: jag har bläddrat en del i katalogerna över vårens nyheter och jag kan säga en sak: detta är sista gången på ett par månader som ni hör mig tala om Panpocket. Förlaget för nobelprisvinnare, spänningslitteratur och chicklit förtjänar inte min vår uppmärksamhet.

Månpocket:
En bit av mitt hjärta - Robinson, Peter
Två hus vid slutet av en väg - Palmkvist, Conny
Pappadagar i Råttans år - Möllberg, Daniel
En sista bön - Montanari, Richard
Abortläkarens dotter - Hyde, Elisabeth
Vid hägerns skarpa skri - Hearn, Lian
Någon annanstans i Sverige - Gunnarsson, Hans
Ut ur skuggan - Kolterjahn, Jessica

W&W:
Falkenland - Trasdockan
Södergran - Samlade dikter
Taylor Bradford - Emma Hartes rättvisa
Josefsson, Willy - Övervintraren
Karlsson, Jonas - Det andra målet
Lärn, Viveca - Böckerna om Saltöborna

Panpocket:
Cornwell, Patricia - Mörkrets makt
Ramsland, Morten - Hundhuvud
Connelly, Michael - Fallet avslutat
Rice, Eva - Den bortglömda konsten att bevara
Vargas Llosa, Mario - Den stygga flickans rackartyg
Strindberg A - Röda rummet
Strindberg A - Tjänstekvinnans son

Bonnierpocket:
John Grisham - Den oskyldige mannen
Sigge Eklund - Varulvsvalsen
Margareta Strömstedt - Julstädningen och döden / Församlingen under jorden
Ann Cleeves - Svart som natten
Fannie Flagg - En röd liten fågel i juletid
Joanna Rubin Dranger - Lyckostpulvret och andra sedelärande berättelser

Uppdatering: jag funderade på att göra lite statistik över fördelningen i olika genres, men jag har faktiskt bättre saker för mig. Det krävs dock ingen kommissarie för lägga märke till att deckare/spänningslit, som vanligt, är kraftigt överrepresenterad.

Alternativ julgran för oss boktokiga

Det här var ju rätt coolt. Tyvärr lämpar sig min nuvarande bokhylla dåligt för sådana här installationer, men det kanske finns någon därute som kan testa? Skicka gärna en bild på resultatet!

Bloggkommenterarmyran

Måndag igen. Känns ju halvkul. Solen skiner men mitt humör blir inte bättre för det. Ligger i sängen och läser Kafka på Standen. Jag har läst nästan 3/4 nu och det visar sig att mitt första intryck inte står sig boken ut, tyvärr.

Efter den ännu klenare uppslutningen på den här gångens läsarundersökning har jag slagit fast att ni inte tycker läsarundersökningar är lika roliga som jag. Framöver kommer jag att använda dem mer sparsamt, jag lovar.

Dagens Rocky är rätt rolig. (Klicka på bilden så får du en större format). Fler bloggkommenterarmyror efterlyses. Uppdatering: Eller ja, rolig och rolig. Den är inte så rolig att man asgarvar, men den är lustig...

Jag läste: Naomi Klein – Chockdoktrinen

Naomi Klein, 37-årig journalist från Kanada, slog igenom med No Logo som gavs ut en dryg månad efter de omfattande WTO-protesterna i Seattle 1999. Boken hör till kategorin ”måste-läsning” om du är intresserad av förhållandet mellan globalisering, multinationella företag, frizoner och konsumtionskultur. Nu är hon alltså aktuell igen med Chockdoktrinen, en bok som redan fått mycket uppmärksamhet men som förtjänar mycket mer.

Klein kom chockdoktrinen på spåren i Irak då hon blev varse om att det Irakiska folket var alltför upptagna med att försöka överleva från dag till dag för att orka bry sig om de omfattande privatiseringar och ekonomiska reformer Bush-regeringen satt igång. När Klein började gräva i fenomenet upptäckte hon detta inte var en ny metod: marknadsfundamentalistisk kapitalism ”har alltid behövt katastrofer för att kunna flytta fram sina positioner”, skriver hon. Idén att kriser, eller chocker, kan bör användas som ett tillfälle att driva igenom extremkapitalistiska reformer– reformer som inte under några omständigheter skulle kunnat drivas igenom om folket fått bestämma – tillhör nyliberalismens förgrundsgestalt Milton Friedman. Klein kallar detta ”chockdoktrinen” – ”det främsta taktiska receptet bakom dagens kapitalism.” I boken med samma namn spårar Klein chockdoktrinens idé och genomförande. Idéen – att människor kan och bör påverkas under chock – har sina rötter i doktor Ewen Camerons CIA-finansierade tortyrliknande experiment. ”Camerons teorier baserade sig på Idén att om han elchockade sina patienter så intensivt att de försattes i ett tillstånd av kaos och regression, så skulle han kunna stöpa om dem och göra dem friska mönstermedborgare”. Experimenten misslyckades, men Camerons forskning lade istället grunden till en ökänd tortyr-manual och en tanke hos Friedman: ”Om Cameron drömde om att göra människosinnet till ett oskrivet blad, drömde Friedman om att avprogrammera hela samhällen … och att rensa den rena kapitalismen från alla störande element – statliga regleringar, handelshinder och politiska intressen.” Vad gäller själva genomförandet så var det i statskuppens Chile, 1973, som Friedman och hans anhängare tog chansen. De övertygade den nyblivna diktatorn Augusto Pinochet, som inte var särskilt bevandrad i ekonomisk teori, att genomföra en chockbehandling - med förödande ekonomiska resultat. Friedman själv besökte flera gånger Pinochet och de båda blev tydligen goda vänner. Att allt tog sin början en diktatur är ingen tillfällighet – det är själva grundförutsättningen. Att demokratiska principer och folkets vilja ignoreras i land efter land som utsatts för chockbehandling är ett mycket tydligt och ständigt återkommande mönster, och något vi alla – oavsett politisk preferens – borde kunna enas om är förkastligt. Historien kunde ha slutat där den började, i Chile, men strax efter de första tecknena på att det blivit dags för nyliberalismen att ställas till svars för misslyckandena i Chile fick Friedman nobelpriset i ekonomi, vilket ledde till att fokus flyttades från kritik till hyllningar. (Detta är Sveriges inslag i denna förskräckliga historia. Way to go, säger jag.) Chile blev det första landet att utsättas för nyliberalismens härjingar, men långt ifrån det sista. Klein följer det marknadsfundamentalistiska spåret från Chile vidare till övriga Sydamerika, Sydafrika, Kina, Ryssland ända fram till dagens Irak, Sri Lanka och New Orleans.

Chockdoktrinen är redogörelsen för hur en marginaliserad ideologi – en ideologi som berikar ett litet fåtal på den stora massans bekostnad – erövrade världen, mot folkens vilja, och kom att bli den styrande ideologin bland världens makthavare och i institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Det är en skrämmande (men lärorik) historia, och jag kan tänka mig att det finns många som helst av allt skulle vilja vifta iväg alltsammans som konspiratoriskt dravel, men det går inte. Bokens enda egentliga problem, som jag ser det, är att Klein inte ägnar mer utrymme åt att förklara vad det är som driver männen bakom denna ideologi. Detta är bokens akilleshäl. Som normalt funtad har man svårt att förstå varför någon vilja utsätta hela samhällen för det här? Förklaringar som ”ideologisk övertygelse” eller ”blind tro på den fria marknaden” känns ibland futtiga och otillräckliga, även om jag inser att det förmodligen är så. I bokens första stycke citeras en kvinna som lyssnar till en man ifrågasätta Friedmans åsikt att katastrofen i New Orleans bör ses som en möjlighet för nyliberala reformer. Mannen frågar: ”Det här är ingen möjlighet. Det är en förbannad tragedi. Är de blinda, eller vad?” Kvinnan svarar: ”Nej, de är inte blinda, de är onda. Nog ser de alltid.” Nu tror inte jag på begrepp som ”ont” och ”gott”, men ibland undrar man… Den girighet, egoism och fullständiga likgiltighet inför människoliv och demokratiska principer som kantar nyliberalismens segertåg är oerhört svår att föreställa sig. Därför bör Chockdoktrinen läsas, det räcker inte att få den förklarad för sig så här.

Jag har redan skrivit mycket, men det finns massor kvar att säga. Jag har t.ex. inte hunnit nämna framväxten av det ”katastrofkapitalistiska komplexet”, eller Kleins utomordentligt intressanta perspektiv på händelserna på Himmelska fridens torg och Sydafrikas ”befrielse.” Vad man får ut av Chockdoktrinen beror nog mycket på intresse och kunskapsnivå. Har man liten erfarenhet av sådana här diskussioner så tror jag att Chockdoktrinen rent av kan revolutionera ens världsbild. Man ska dock inte vara rädd för att den ska vara ”för svår” eller ”för komplicerad” – Klein kan konsten att skriva lättfattligt även om svåra ämnen. För min egen del känner jag att Klein lyckats knyta ihop en del lösa trådar, men hon har också bidragit med många nya perspektiv. Som jag sa redan i inledningen; läs den här boken. För din, min och allas skull. En annan värld är möjlig.

Uppdatering: Här är resultatet av läsarundersökningen: Tänker DU läsa Chockdoktrinen?

Ja, självklart! 3 röster (42%)
Ja, efter din recension! 1 röst (14%)
Kanske! 2 röster (28%)
Nej! 1 röst (14%)

Äntligen fredag!

Så var det fredag igen. Fan vad veckan gick snabbt! Det är lite tunt på länk-fronten i veckan, men det får gå:

New York Times har valt ut årets 100 mest intressanta böcker, intressant.

Mer NY Times, den här gången en artikel om Hunter S Thompson som jag inte haft tid att läsa.

Spectatia har haft lite dystopi-pippi på senaste, vilket jag gillar. Som ett brev på posten kom den här artikeln från The Guardian där Margaret Atwood ger sin syn på en annan dystop Aldous Huxley och hans klassiker Brave New World .

Årets mest spännande band (?) har fått en egen video:


Vampire Weekend - Mansard roof

Som sagt, lite snålt med länkar. MEN som kompensation får ni en helt färsk recension! Läs den, jag ber er.

Trevlig helg!

Band of Horses har integriteten i behåll, trots allt

Butikskedjan Wal-Mart, världens största detaljhandlare, symboliserar i princip allt som har gått galet med kapitalismen i den senmoderna eran. Genom att köpa in vansinnigt stora volymer (och sälja produkterna i lika vansinnigt stora varuhus) har Wal-Mart lagt sig som en blöt filt över USA och praktiskt taget kvävt all mindre konkurrens. Genom att utnyttja arbetare både i USA och i diverse frizoner runt om i världen (en normal butiksanställd tjänar i snitt 7,5 dollar i timmen (typ 50 kr), vilket ändå är en drömlön jämfört med de svältlöner arbetarna i frizonerna får) har de gjort en liten grupp människor enorm förmögna på den stora massans bekostnad. Precis som nyliberalismen faktiskt.

Wal-Mart väcker känslor, arga sådana, inte minst i USA. Detta fick Band of Horses (BoH) - ett personligt favoritband - känna på när de för en tid sedan sålde rättigheterna till en av deras låtar från nya plattan Cease to begin till något som Pitchfork beskrev som ”a really tacky Wal-Mart website.” Vad som gjorde det hela mycket värre var att Ben Bridwell, bandets frontfigur, inte verkade bry sig ett skit om det etiskt tveksamma i att sälja sig till ett monster som Wal-Mart: ”My personal stance is that once that music is recorded and released to the world then I don't really care where it goes”, skrev han i ett brev till de upprörda fansen. En riktigt dålig attityd tycker jag, och hade historien slutat där hade jag aldrig kunnat njuta av BoH på samma sätt igen. Men, tydligen har BoH tänkt om. Nyligen erbjöds BoH att använda samma låt i en Tv-reklam för Wal-Mart, men den här gången blev det nej: ”I was reluctant to do it in the back of my mind, and some fans reminded me there is a reason to feel that way about it. … So once I saw our fans were let down by it, I nixed the TV commercial, and said, 'You know what, this isn't for me. Keep your money'", säger Ben till Pitchfork.

Musiker har en tendes att sälja sig, och det är i många fall helt ok med mig. (Författare har inte riktigt samma möjligheter. Det ända aktuella exemplet jag kan komma på är Paulo Coelho som numera kränger Dell-datorer när han inte skriver sina överskattade fabler). Författare och musiker är ju också människor och måste tjäna pengar för att överleva. Och kan man inte göra det genom att sälja plattor får man söka andra alternativ. Men herregud, det får väl finnas gränser? Jag är glad att BoH fick sig en tankeställare. Kan de, ett relativt okänt indieband, nobba Wal-Mart borde andra också kunna göra det. Överhuvudtaget önskar jag mig en större ansvarskänsla hos många artister. Ta ställning för h****te! Är det okej att sälja sig till bilindustrin? Till H&M och andra företag som tillverkar sina kläder för skitsummor under skitförhållanden? Jag tycker inte det, men om en artist tycker att det är ok och kan stå för det, fine! Annars finns det all anledning att låta bli!

Lyssna på Band of Horses kan du göra här.

Japanskdriven läslusta

Efter en njaae-upplevelse (Skyline) följt av en uuurk-upplevelse (De skamlösa) har jag äntligen hittat tillbaka till den sköna känslan när man läser en riktigt bra bok (ni vet den där ”bara ett kapitel till”-känslan.) Romanen som hjälpt mig tillbaka är Haruki Murakamis Kafka på Stranden. Faktum är att jag började läsa Kafka på stranden för ett par veckor sedan men la boken ifrån mig, strax innan den blev intressant på allvar, i samband med att jag fick Chockdoktrinen. (På tal om Chockdoktrinen så hoppas jag kunna lägga ut en recension på detta utomordentligt viktiga verk i veckan, stay tuned!) Nu har jag alltså återupptagit den och kan knappt lägga den ifrån mig! Jag är drygt ¼ in i den relativt tjocka boken, och har redan fattat skarpt tycke för Nakata, mannen som talar med katter. Bokens jag-person, Kafka, har jag inte riktigt greppat, och just nu vill jag mest vidare till Nakata-avsnitten, men jag antar att Kafkas tid kommer när allt börjar vävas ihop (om det nu gör det vill säga.) I processen har jag blivit väldigt nyfiken på Murakamis Fågeln som vrider upp världen, som precis utkommit på svenska. Fågeln som vrider upp världen… vilken underbar titel, tycker ni inte?

Äntligen fredag!

Hektisk dag. Jag och flickan ska bjuda ett annat par på middag (hur många vuxenpoäng blir det?) och jag står för kockandet medan hon är i plugget. Glöggen är inhandlad, efterrätten står i kylen, brödet jäser, och jag ska strax gå och handla det sista. Wish me luck! Här är fredagslänkarna:

Hari Kunzru har intressant artikel i The Guardian: ”Given the kind of titles I have on my bookshelves, the police raid could be coming any minute … we're now in the grip of our own terrorist panic, and rationality seems to be ebbing away. We seem to have accepted the principle that it should be illegal to think, read and write certain things.”

Som ni kanske vet pågår det en strejk bland manusförfattarna i Hollywood. I den här youtube-videon redogör författarna från The Office för deras sida av saken.

Dagens ledare från Dagens Arena: Dags att ta demokratin på allvar.

Carl Johan-Bonnier ger sig in i fildelningsdebatten, kallar Sverige efterblivet och överdriver kraftigt.

Och så slutligen, till fredagskoncerten. I natt, strax innan jag gick och la mig, zappade jag förbi MTV och fick se den här underbara klassiken. Fan vad gött det kändes! Återstå att se om jag kan förmedla lite av det goa: här är The Avalanches och deras underbara video till Since I left you:



Nu ska brödet ha jäst klart! Trevlig helg!

Uppdatering: Kalla mig kung Foccacia!

Dagens Arena, ett initiativ värt att uppmärksamma

Att den svenska journalistkåren skulle vara vänstervriden är en modern myt. Detta är påfallande tydligt om man granskar dagspressen: DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan – alla är de borgerliga, inte minst på ledarsidorna. I ett försök att balansera den tydliga högerdominansen har Arenagruppen startat en egen ledarsida; Dagens Arena. ”I dagens pressmeddelande motiverade vi ledarsidan med en vilja att bryta den borgerliga dominansen över opinionsbildningen på landets ledarsidor. Den är ett demokratiskt problem, och det vill vi ändra på”, skriver Per Wirten på sin blog.

Dagens ledare, Frihandelsdoktrinen behöver korrigeras, är skriven av Håkan A Bengtsson och handlar om hur Världsbanken verkar ha tänkt om i fråga om jordbrukets roll i fattigdomsbekämpning. ”Under många år bedrev banken en politik som var helt missriktad. Den uppmanade särskilt Afrikas regeringar att dra ner på statens satsningar inom jordbrukssektorn. Förhoppningen var att privata lösningar skulle uppstå i stället. Vilket ofta inte hände. Bönderna och jordbruket i dessa länder fick betala priset.” Varken nytt eller särskilt radikalt, men matnyttigare än det mesta i ledarväg.

För mig, som tröttnat på Norberg-hyllarna i Sydsvenskan, känns Dagens Arena som en frisk fläkt. Jag tycker det är modligt att starta en ledarsida online, och jag hoppas att satsningen håller: dvs att den får tillräckligt med uppmärksamhet för att kunna utgöra den motvikt den vill vara. Jag kommer i alla fall att läsa.

Läs Gentlemen of the Road (aka Jews with swords) helt gratis!

Michael Chabon fick Pulitzerpriset 2001 för romanen The Adventures of Kavalier and Clay, som även översattes till svenska och gavs ut i pocket. Kavalier and Clay är skitbra. Så bra att Chabon faktiskt tillhör en av mina favoritförfattare trots att jag bara läst just denna bok. Just nu är Chabon aktuell med Gentlemen of the Road, en bok han själv beskrivit som ”a swashbucking adventure story set around the year 1000.” Är du sugen på att läsa Gentlemen of the Road men har lite tight i kassan (inte helt olikt mig själv) så finns den att läsa gratis (och helt lagligt) på New York Magazines hemsida där den tidigare publicerats i 15 delar! Kapitel 1-3 kan du läsa direkt, men vill du läsa resten så måste du registrera dig på New York Magazines hemsida vilket tar ungefär 30 sekunder och kostar 0 kr. Det kan det kanske vara värt? På tal om Chabon så är det en skam att inte fler av hans böcker översatts till svenskan. Fy på er, lata förlag!

Första meningen: "KINGDON OF ARRAN, in the Caucasus Mountains, between the Black Sea and the Caspian Sea, A.D. 950 — For numberless years a myna had astounded travelers to the caravansary with its ability to spew indecencies in 10 languages, and before the fight broke out everyone assumed the old blue-tongued devil on its perch by the fireplace was the one who maligned the giant African with such foulness and verve." Rätt lovande, eller hur?


Jag vet vad ni tänker: "en så här cool kille måste ju vara helgrym, och var köpte han slipsen?" Det är okej att vara avundsjuk.

Tre slutsatser

I fredags, dvs dagen efter jag upplyst er om att jag inte kunde uppdatera förrän tidigast måndag, sjönk antalet besökare till det lägsta på länge. Man kan dra tre slutsatser av detta. Den första är att det är puckat att säga sådant, om man jagar besöksstatistik vill säga. Den andra är att folk verkligen läser det jag skriver, vilket jag ibland tvivlar på. Den tredje slutsatsen är att det uppenbarligen finns rätt många som inte upptäckt fördelarna med RSS och som surfar ”old school”, dvs genom dagligen besöka sina favoritsidor för att läsa eventuella nyheter och uppdateringar. För er som är intresserade av RSS men inte vet hur kan gör, så finns det en enkel instruktionsvideo som förklarar fördelarna med RSS och ger exempel på hur du kan bära dig åt för att prenumerera på olika ”feeds”.

Till er som redan prenumererar på den här bloggen via RSS vill jag passa på att säga tack, eller nått. Det är oerhört roligt att ni tycker att min blogg är prenumerationsvärdig!

Uppdatering: Om syftet med inlägget var att få folk att upptäcka RSS så har jag misslyckats. Tanken var ju att jag skulle få fler RSS-läsare, inte färre! Haha, så kan det gå! Folk kanske inte läser, trots allt!

Bonnier Pocket storsatsar och dissar Månpocket

Enligt den här artikeln i svensk bokhandel så har Albert Bonniers förlag bestämt sig för att satsa hårdare på Bonnier Pocket. Bonniers VD, Jacob Dalborg, ”menar att det finns plats för två stora pocketförlag på marknaden, och Bonnier Pocket ska bli det ena. Med 60 nya titlar blir utgivningen ungefär hälften så stor som Månpockets.” Detta går ut över Månpocket eftersom Bonnier kommer att släppa allt färre titlar till förlaget. Om Bonniers satsning kommer att betala sig återstår att se, men de stora vinnarna är vi, pocketkonsumenterna! Månpocket kommer att tvingas se sig om efter titlar från andra förlag vilket ger ett större utbud! Trevligt, eller hur?

Idag är Månpocket ensam härskare på pockettronen och frågan är om Bonnier Pocket kan utmana Månpocket? Tveksamt säger jag. Månpocket ingår i Bonnierförlagen och jag tror inte att ägarna är intresserade i ett ”pocketkrig”, snarare av att stjäla marknadsandelar från de andra förlagens pocketutgivning. Kanske är det dags för upprustning, W&W och Panpocket?

Gås och deklaration

Jag åker hemåt idag och blir borta över helgen. Imorgon ska jag och min far göra min preliminära självdeklaration, och på lördag är det traditionell gåsmiddag. Inga inlägg innan måndag alltså. Ha en trevlig helg!

Jag läste: Sisela Lindblom – De skamlösa

”Vilken smörja”, säger jag till mig själv när jag läst ut sista raden och förstrött kastat pocketboken framför mig. Vilken smörja…

De skamlösa handlar om Tito, Natalie och Eric. Tito och Natalie jobbar på en modetidning och – försöker de intala sig själva – är bästa vänner. Eric, Titos pojkvän, är en arbetslös jurist som lever på sina rika föräldrar. Rollen som berättare växlar mellan dessa tre. Om Lindbom haft intentionen att porträttera och imitera dryga människor så har hon lyckats, kanske till och med FÖR bra. Drygheten går igenom allt från språk till karaktärer vilket gör att man ständigt blir irriterad när man läser. Irritationen leder till ytterligare en konsekvens: att man får en distans till boken och karaktärerna som gör att man inte tar dem till sig och sätter sig in i deras situation. Därmed kan man tycka att hela syftet med en skönlitterär bok är förbrukat. Värst, men bara nätt och jämt, är avsnitten där Tito är berättare. Tito är, förutom sjukt ytlig och riktigt korkad, en stereotyp karaktär. Om det är avsiktligt eller inte vågar jag inte svara på, men det känns rätt fantasilöst. Eric, en pompös och vilsen själ, kommer på god andra plats. Natalie är jag helt likgiltig inför (Ska vi tycka synd om henne? Ska hennes beroende av porrsurfande vara provocerande eller dekadent? Vilken roll fyller hon? Jag har många frågor, men finner inga svar.) Gemensamt för trion är att vi har att göra med tre individer som är så självcentrerade att de faktiskt är oförmögna till normal tvåvägskommunikation. De missförstår ständigt varandras avsikter och intentioner, vilket är irriterande men också, det får jag medge, rätt roande.

Hade det inte varit för ”väskdebatten” – debatten om lyxkonsumtion som initierades (om jag inte minns helt fel) av en intervju med Lindblom i någon radiokanal och sedan fortsatte i DN – hade jag aldrig läst den här boken. Det verkar Lotta Kuhlhorn, personen som designat omslaget, vara medveten om. Hon har nämligen kompletterat (det ganska fula) omslaget med en väska i vilken vi kan läsa ”Det här är det mest samhällskritiska jag läst på länge” - Kulturnyheterna. Efter all hype De skamlösa fått i media förväntade jag mig något av ett anti-lyxkonsumtionsmanifest, men icke! Om jag aldrig hört talas om väskdebatten och - mot förmodan - läst boken, så är jag inte säker på att jag alls hade uppfattat boken som samhällskritisk: varken i dess förhållande till lyxkonsumtion eller till huvudpersonernas skruvade värderingar. Låt mig omformulera mig: jag tycker inte att framgår tillräckligt tydligt att (om!) boken är tänkt som en kritik! Ett problem är att det djup som måste finnas för att man ska kunna komma bakom karaktärerna och förstå deras handlingar i förhållande till samhälleliga strukturer saknas eller känns konstruerat. Både Natalie och Eric har en massa egenheter för sig, men egenheterna i sig känns som tomma handlingar, och berättandet är inte tillräckligt starkt att få mig att resonera vidare kring vad Lindblom vill ha sagt. Istället framstår hela härligheten som ett kryptiskt avsnitt av ”Sex and the City”, och känns ungefär lika kritiskt. Nu kanske någon känner för att påpeka att kritik kan vara subtil och inte alls behöver vara ”in-your-face”. Visst, kritik kan vara subtil, och den bästa kritiken är ofta det, men jag upplever det som att Lindblom, någonstans på vägen, korsade den hårfina gräsen mellan subtil och obefintlig.

Var jag elak nu? Kanske, men jag har i alla fall varit ärlig. Det är fullt möjligt (kanske tom troligt med tanke på hyllningarna den här boken fått) att jag missförstått alltsammans. I så fall får ni gärna förklara för mig!

Uppdatering: Här är resultatet av läsarundersökningen "Är du sugen på att läsa De skamlösa?"

Ja! 1 röst (20%)
Jag har redan läst den! 0
Nej! 2 röster (40%)
Nej, inte efter din recension! 2 röster (40%)

Läsarundersökningen avgjord! Ny undersökning imorgon.

Med två dagar kvar så förklarar jag läsarundersökningen avgjord. Flest röster (5) fick förslaget ”både och”, medan ”fredagslänkar” fick 4 och ”fredagskoncert” 2. Totalt 11 röster alltså, något mindre än jag hoppats på men tillräckligt för att fatta ett beslut: i framtiden blir det både länkar och koncert! Allt under det klämkäcka namnet ”Äntligen fredag”.

Läsarundersökningar är enkelt knep för att få veta vad ni, läsarna, tycker i olika frågor. Det kan vara allt från kommentarer på bokrecensioner till aktuella händelser och beslut gällande bloggen. Jag kommer därför att börja använda mig av läsarundersökningar lite oftare med start redan imorgon då jag lägger ut en ny recension. Ni får hemskt gärna komma med förslag på undersökningar ni skulle vilja se!

Kan Kusmi tea förhöja läsupplevelsen?

Jag är te-narkoman. Det har jag efter min mor och det är ett arv jag är stolt över. För mig är te till frukost en livsnödvändighet, och jag tar gärna en kopp när jag ska öppna en bok. Jag dricker mitt te enligt den engelska traditionen, dvs. svart te med mjölk och socker. Givetvis föredrar jag te i lösvikt.


Anyway, jag var inne på tehuset Java igår och såg att de numera har Kusmi te i lösvikt. Kusmi är ett franskt temärke – etablerat 1867 – som slagit igenom på den svenska temarkanden efter att deras otroligt läckra burkar exponerats i var och vartannat inredningsmagasin (de var så jag upptäckte Kusmi)! En stor burk kostar ca 160 kr, en liten 110 och lösviktsteet går loss på 79 kr/hg. Dyrt kan tyckas! Frågan är om det är värt det? Är Kusmi ett svindyrt märkeste eller får man valuta för pengarna? Att döma smaken av lukten är omöjligt, men de har onekligen spännande smakkombinationer och förpackningen är, som sagt, jävligt najs. Är det någon som har prövat? Jag vill veta!

Äntligen fredag!

Omröstningen om fredagsinläggets framtid pågår för fullt. I väntan på ett avgörande bjuder jag er på alternativet som har mest röster just nu: nämligen både och! Jag tycker för övrigt att det här med läsarundersökning är ett rätt trevligt grepp som jag ska försöka utnyttja mer i framtiden. Här är länkarna:

Sveriges bästa Tv-kritiker ALLA kategorier, Kjell Häglund, har utökat antalet skribenter på Wierd science med åtta personer! Jag är tyvärr lätt skeptisk. En av Wierd sciences starka sidor var att kvalitet alltid kom före kvantitet. Om 10 skribenter kan upprätthålla samma kvalitet återstår att se.

The Bittorrent Hydra

Douglas Coupland har en egen sida på youtube! Där hittar vi 10 stycken Gum Theif Videos, dvs klipp där Coupland läser utdrag ur sin nya bok, The Gum Theif, tillsammans med rätt sköna bilder.

Och så var det dags för fredagskoncerten. Den här veckan bjuder jag er på Black Lips, som i mitt tycke gjort en av årets absolut bästa plattor: Good Bad not Evil. Här är Cold hands:



Trevlig helg!

Läsarundersökning: fredaglänkar eller fredagskoncert?

För första gången i mitt liv har jag drabbats av nerskärningar på en arbetsplats. Personligen innebär det oro samt mindre pengar i kassan, men för bloggens del innebär det att jag, antagligen, får mer tid att läsa och blogga, vilket känns bra. Nog om det.

Imorgon är det fredag. Förra veckan blev det varken fredagslänkar eller fredagskoncert och jag har funderat en del på hur jag ska göra med det. Jag tycker det är juste att ha en återkommande grej varje fredag, men jag kan inte bestämma mig för vad!Därför tänkte jag låta er bestämma! Röstar gör ni i menyraden till vänster; allt ni behöver göra är att trycka på en knapp! Ni behöver inte logga in eller så, så jag hoppas ni kan ta 5 sekunder av ert liv och göra det!